Ett haveri – för vilka?

Tänk att man inte kan vara ledig en helg, utan att Piratpartiet går under :-). Skämt åsido, naturligtvis accepterar jag inte att spelbranschens Per Strömbäck, som även gjort sig till talesperson för den relativt nystartade lobbygruppen Netopia, ska vara den som förklarar Piratpartiets död. För mig är Piratpartiet det parti, som jag sent omsider insåg är inne på en intressant väg mot framtidens informations- och kunskapssamhälle. Ett informations- och kunskapssamhälle, där nöjesbranschen inte kan tillåtas ha tolkningsföreträde i fråga om allmänhetens rätt till användning av material för icke kommersiellt bruk, eftersom ett sådant förhållningssätt hindrar samhällets sociala och kulturella utveckling. Något som i sin tur hindrar dess ekonomiska utveckling. Satmaran kommenterar och tycker sig se att artikelförfattaren i ett inlägg på sin blogg ger en mer nyanserad bild. Rick tar sig också friheten att ha en avvikande mening. Radikalen anser att fildening är större än Piratpartiet och MinaModerataKarameller ser hur det kraschar mellan gammalt och nytt. Opassande undrar hur vi tänker sörja.

För mig står The Pirate Bay som en symbol för motståndet mot kultur- och nöjesbranschens glupande aptit, där gamla affärsmodeller kräver en överlevnad med metoder, som tidigare setts som omoderna i vårt land. Näringspolitiken har inom alla andra områden kännetecknats av ett bejakande av strukturomvandlingen genom att möta denna med kompetensutveckling och en anpassning till den tekniska utvecklingen. Men, när det gäller de mest etablerade i denna bransch, sammanfaller intresset att bibehålla alla tidigare gjorda landvinningar med de intressen som journalister hos den granskande mediemakten tycker sig ha gemensamt med dem. I likhet med en del andra skapare av olika verk, vill dessa journalister odla myten om att deras verk har sådan verkshöjd att andra, som vill referera till deras texter, ska vara skyldiga att be om lov innan man gör så samt dessutom köpa en osorterad mängd artiklar eller andelar i hela dramafabriken för att få disponera enstaka exemplar. Något som inte kan vara rationellt i en tid då en referens till någon annans verk antingen ska ses som ett kulturellt utbyte av åsikter kring detta verk eller gratis PR förmedlad av den ene till förmån för den andre. Av det följer att ett meningsutbyte kring den andres verk inte kan eller bör uppfattas som ett intrång i den andres rättigheter. Att journalister verksamma inom den bransch, som har till uppgift att granska den politiska makten, inte klarar av att sätta in sig själva i detta större sammanhang, det är helt klart värt att sätta under en granskande lupp.

Det som förenar dessa journalister och Netopias Per Strömbäck är intresset att slå vakt om upphovsrätten och då främst dess kommersiella del, oftast uppköpt av multinationella företag eller andra ekonomiskt starka intressen. Den som vill kan se att detta leder till inlåsningseffekter, vilka med hänsyn tagen till den digitala utvecklingen borde inspirera politiker att med stöd av lag tidsmässigt begränsa monopolet ifråga. Men, de har istället lånat sig till en utveckling som har varit den motsatta. Medan den tekniska utvecklingen talat för ett tidsmässigt allt kortare monopol har branschen framgångsrikt lobbat för och lyckats påverka politikerna att förlänga tiden från sju plus sju år för 300 år sedan till 25 år från 1967 och därefter genom EU-direktiv från 1993 ytterligare till livstid +70 år. Det som från början sattes till sju plus sju år med hänsyn till tid för produktion, marknadsföring och försäljning har allt eftersom med politikernas handgripliga hjälp förlängts för att med tiden bli uppemot 160 år. En helt absurd situation. Snacka om en snedsits till nackdel för den allmänna digitala domänen! Att en sådan situation inte allvarligt upprör företrädare för den granskande makten kan bara förklaras med det egna intresset och att detta intresse som bekant inte ljuger.

Medan detta händer pågår en utvärdering av valrörelsen, där såväl Rick som Anna och Emma Opassande gjort mycket läsvärda inlägg. Själv var jag rätt missnöjd med att jag inte hade den fysiska ork som krävdes för att springa i trappor, som jag hade tänkt, varför jag tyckte att det var förmätet av mig att sätta betyg på andra piraters insatser. En sak vet jag dock – även om jag inte avser att kandidera ännu en gång – jag har fått blodad tand. Varför, ja det torde framgå att inlägget här ovan. Vi måste med förenade krafter återställa en ordning där den allmänna nyttan ses som minst lika mycket värd som egennyttan. En egennytta som hittills tillåtits breda ut sig utan någon hejd. En egennytta som kostar åtskilligt för berörda individer, företag och organisationer att tillfredsställa. En egennytta som ser sig som all glädjes och nyttas upphov.

Enligt det synsätt, som Sydsvenskans Anders Ekström gör sig till tolk för, kan jag räknas till det hundratals bloggare, som lever i en bubbla och länkar till varandra och därför missar att vi inte företräder folket. Jag hoppas dock få leva så länge att jag får uppleva när allt fler ser det som jag och andra mera insiktsfulla har upptäckt. Inte minst hoppas jag kunna utveckla dialogen och samhörigheten med de 350 personer, som tyckt att jag varit värd deras personliga kryss. Hur det ska gå till får jag fundera på och återkomma till. Därutöver noterar jag Piratpartiets uthållighet när det gäller att hålla liv i diskussionen om demokrati och rättssäkerhet, här uppmärksammat av Markus Lake Berglund. Jag hyser också gott hopp om att en förändring är möjlig så länge som riksdagsledamöter i andra partier ser det som jag och andra har lagt märke till. Gillar också att MinaModerataKarameller tycker att hon måste uppmärksamma att vi – all övervakning till trots – riskerar en situation där vi måste bevisa vår oskuld istället för att samhället ska bevisa att vi är skyldiga till det som läggs oss till last. Till detta vill jag lägga företeelsen Den allierade journalisten, som säger en hel del om medieklimatet i dagens Sverige. Mer sådant – det gäller att samla glödande kol på både politikens och mediemaktens huvuden! Även om jag hellre ägnade min tid och mina pengar åt att gå på Operan eller att odla en del andra intressen. Men, inte minst det nyligen genomförda valet visar att det kan vara alldeles för tidigt att räkna ut Piratpartiet. Där har media en läxa att lära. Intressant.

SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2,