Allmännytta och civilkurage betingar varandra.

Även om det skulle vara så som Anders S Lindbäck skriver att aktiviteten är låg, vill jag tro att folk räknar med att saken är biff. Men, så är det långt ifrån. IDG förklarar. Nog krävs det att en och annan inom Alliansen darrar på handen och trycker på fel knapp ;). Jag skulle inte drömma om att sätta mitt hopp till S D och att de skulle rädda oss från den här typen av övervakning och kontroll. De vill ju tvärtom att tiden utsträcks till ett år! Det som i så fall kan rädda oss är att Sverige är en del av världen, när det gäller våra möjligheter till information och kommunikation med hjälp av datorer, och att S D ogillar att datalagringen kan bli aktuell i andra länder. Sannerligen en tunn tråd att spinna ett hopprep av.

Markus ”Lake” Berglund fyrar av en välformulerad kanonad med ett inlägg om att vi måste börja frihetskampen på vår egen bakgård. Dit hör att även hålla koll på det som sker i Bryssel. På måndag kan JURI, det rättsliga utskottet, (om man vill) besluta att låta pröva om ACTA-avtalet är förenligt med EU:s grundläggande fördrag. Om man vill, alltså. Hur många vågar sätta en krona på att de kommer att göra det. De flesta politiker gillar nog det som ligger i den resans riktning – att internetoperatörer kan tvingas att samarbeta med den industri, som vilar på upphovsrättens närstående rättigheter. Därmed kan publicering av fri programvara bli olaglig. Ett särintresses egennytta har tagit makten över politikernas sinnen. Suck! Men lyckligtvis finns läckor, som Techdirt delar med sig av. Uppdatering: ACTA-bloggen skriver mer om den saken.

Med politikernas inställning till internet verkar vi gå mot en utveckling där politiker förses med läsplattor, helst Apples Ipad, betalda av medborgarna och försedda med av dem betalda speciella ”appar”, som gör att politikerna – för att känna sig trygga – kan undvika komma i kontakt med oss och det som händer i vår värld. ”om Ipaden ska bli livskraftig bortom det passiva konsumerandet krävs att version tre även utformas med yrkespersoner i åtanke”, skrev Marcus Jerräng i Computer Sweden för några dagar sedan. Behöver jag säga att jag log brett när jag läste detta?

Att kunna le är livsviktigt. Både för vår egen och humlornas skull måste vi hålla ångan uppe och hoppas att vi har möjlighet att rida spärr mot den del av befolkningen, som inbillar sig att man stärker människors civilkurage med hjälp av lag. Civilkurage är ett förhållningssätt knutet till individen, som tar ett eget ansvar och gör vad situationen kräver. När staten med sitt våldmonopol kommer in, då handlar det om något helt annat. Rätt intressant att just det perspektivet är så otydligt i artiklar om saken, som här i DN, SvD, Expressen; Sveriges Radio P1. Inte heller hos de i KD som driver frågan. De om några borde vara förtrogna med att själar inte kan vinnas för den goda saken med hot om vedergällning. KD:s talesperson Caroline Szyber uttalade sig i Lunchekot. Politikerna borde tänka på att omtanke om allmännytta och civilkurage betingar varandra.

Lyckligtvis finns en del bloggare som har sina tvivel – Tofflan; Magnus Andersson; och Svensson; även om det också finns en och annan som tänker i motsatt riktning, vilket Alltid rött alltid rätt visar. Att många människor tror att man kan lägga livet till rätta med hjälp av lagstiftning är ett arv från en tid då folket befriades från en rad materiella bekymmer genom uppbyggnaden av välfärdssamhället. Men att kräva civilkurage av varje individ är något annat än att prioritera en fördelning av skattemedel för att finansiera välfärdstjänster. Lars-Erick pekar på de problem vi har när det gäller rättssäkerheten. Håller med att det ska bli intressant se hur det går i fallet med grabben som visade civilkurage en fredagkväll vid Hornstulls tunnelbanestation, när ett par poliser visade upp sin tolkning av lagen. Det stärker inte heller förtroendet för rättsväsendet att läsa den här nyheten. Medierna i SR menar att det var Expressen som legitimerade den nyheten. Bra eller dåligt? Bra tycker jag då jag tycker att poliser måste tänka på att agera så att allmänhetens förtroende för yrket inte äventyras.