Många fler kan berätta

”Hallå där...

... Erik Eriksson, författare från Grisslehamn, som i det granskande TV-programmet Studio S på 1970-talet rapporterade mycket om bordellhärvan”. Så inleder Norrtelje Tidning idag en redovisning av Erik Erikssons svar på journalisten Hanna Bäckmans tre frågor. Tråkigt nog finns idag inte möjlighet att länka till NT:s artikel och tiden medger inte att jag själv ger mig in på en sammanfattning även om både frågor och svar är mycket intressanta.

Men, eftersom författaren Erik Eriksson skriver idag i SvD under Perspektiv Bordellaffären väljer jag att kort referera till denna artikel samt ansluta mig till Erik Erikssons uppfattning att regering och riksdag borde tillsätta en medborgarkommission, som skulle kunna utreda saken en gång för alla, då de har möjlighet att höra olika personer under ed men också ge dem som inte kan framträda offentligt ett skydd.

Erik Eriksson skriver att det bland poliserna, som vet mycket, finns chefer inom Säpo och Stockholmskriminalen, pensionerade yrkesmän, som fortfarande mår illa av allt de tvingas hålla inne med. Ove Sjöstrand, som nu framträtt, är en av de få modiga män som inte kunde hålla tyst längre. Det finns fler, det vet jag, skriver Erik Eriksson och avslutar: Bara den fullständiga sanningen kan ta död på den sorgliga bordellhistorien.

Själv tänker jag att vi nog aldrig kan få veta den fullständiga sanningen, men är helt säker på att en medborgarkommission skulle kunna hjälpa oss att få fram en sannare bild av vad som hänt. För demokratins skull må vi göra allt för att ledande politiker ska tänka sig för mer än en gång innan de med hjälp av en lögn tar ära och redlighet av andra, så som Olof Palme gjorde när det gäller journalisten Peter Bratt och DN:s ansvarige utgivare.

Bordellhärvan och trovärdigheten

Efter en givande dag som ordförande i BalticFem ett ResursCentra för kvinnor med fokus på entreprenörskap, jämställdhet och integration kommer jag hem mycket sent, men känner trots det att jag nog inte kan somna om jag inte ordar något om det samtal som jag hörde i P1 Morgon torsdag mellan advokaten Leif Silbersky och journalisten Deanne Rauscher, en av författarna till boken Makten Männen Mörkläggningen, som gavs ut år 2004 på Vertigo förlag.

På nätet har jag funnit en länk där det finns möjlighet att läsa de tre första sidorna i förordet, som visar att det vid tiden för nystandet i Bordellhärvan pågick ett arbete i Justitiedepartementet för att ändra sexbrottslagstiftningen år 1976, vilket måste ses som en intressant ingrediens i den s k Geijer-affären. Genom intervjuer och rescensioner med Peter Bratt i samband med utgivningen av hans bok Med rent uppsåt, utgiven 2007, vet vi att Peter Bratt och DN tvingades be om ursäkt för en artikel, som dock låg mycket nära sanningen. Detta därför att Peter Bratt, när Olof Palme blånekade, trodde sig vara utsatt för en s k set up av Leif G W Persson, rikspolischefen Carl Perssons högra hand. Leif GW var den som hade bekräftat riktigheten av uppgifterna i artikeln. Peter Bratt kunde inte i sin vildaste fantasi tänka sig att landets tidigare statsminister Olof Palme i riksdagen inför svenska folket skulle angripa honom och DN för "slidder-sladder" om hans artikel varit sann. Han var inte ensam om den saken!!! När jag tidigare i år hörde Peter Bratt och Leif GW Persson i SVT:s dokumentär berätta om detta utifrån sina olika perspektiv, stod det fullkomligt klart för mig att Olof Palme den gången hade vevat igång den stora dementimaskinen. Är det någon som borde ha en upprättelse och en ekonomisk gottgörelse är det journalisten Peter Bratt.

När jag läst torsdagens ledare i Dala-Demokraten Ljus över bordellhärvan av Göran Greider vill jag instämma i hans önskan om mera ljus över denna historia för att skingra de spöklika skuggorna. Barbro Hedvall i DN kommenterar under rubriken Ryktena lever och visar att hon ställer sig rätt skeptisk till sanningshalten i de uppgifter som de prostituerade kvinnorna nu för fram. Dessa uppgifter ifrågasätts också i SvD:s artikel Vi var desserten efter konferensen där andra kvinnor ur bordellmammans stall ställer sig tvivlande, eftersom de inte har något minne av involverade politiker. Deras kunder var ofta folk från företag i landsorten.

Vid denna tid var sexköp inte olagligt, men uppgifterna om att så unga flickor 13-14åringar fanns med i sammahanget är ändå besvärande för alla män sugna på dessert - politiker eller företagare spelar väl mindre roll. Det handlar hur som helst om män som vill räkna sig till samhällets stöttepelare. Och av sådana förväntar både jag och andra en viss stil - noblesse oblige!

Medborgarkommission?

Utan några andra jämförelser, vill jag peka på vådan av att mörklägga en fråga i en demokrati. Detta i förebyggande syfte mot bakgrund av det som jag bloggat om tidigare idag.

I Dagens Nyheter idag läser jag bland annat artikeln Tillsätt en medborgarkommission, där Per Garthon berättar om vad han minns från bordellhärvan, som bland andra Peter Bratt berättat om i sin bok Med rent uppsåt, vilken Hans-Gunnar Axberger skrev om i SvD den 25 oktober 2007. Det är inte bara den sortens utbyte och umgänge som behöver synas i sömmarna.

Ju flera kockar desto sämre soppa

Idag kommer Norrtelje Tidnings pappersupplaga med den överraskande nyheten att den borgerliga kommunledningen vill riva upp beslutet om en gemensam kostorganisation, som fullmäktige tog beslut om så sent som i början av april månad i år. Turerna kring kommunens kostorganisation har sedan några år in på 1990-talet, då de s k mjuka nämnderna omorganiserades, varit rätt snåriga. Att det finns en rad olika intressen i en verksamhet, som serverar cirka 11.000 måltider, behöver man inte vara Einstein för att räkna ut. Men så länge dessa intressen är mer eller mindre dolda, blir det som händer i och kring verksamheten mer eller mindre obegripligt.

Av kommunens kostpolicy, antagen av Kommunfullmäktige den 26 juni 2006, § 185, framgår bland annat att ”en bra måltidsverksamhet inom barnomsorg, skola och äldreomsorg är av stor betydelse för att främja den nationella folkhälsan. Visionen för Norrtälje kommuns folkhälsoarbete är att hela kommunen ska präglas av ett hälsobefrämjande och sjukdomsförebyggande synsätt. Ett angeläget område är att arbeta för en ökad fysisk aktivitet och näringsriktigare kost, då hälsovinsterna kan bli stora.”

När den helt nyligen anställde kostchefen ställs inför kommunledningens plötsliga kovändning månaden innan den nya organisationen ska börja verka, väljer hon att ligga lågt intill dess ett nytt beslut är fattat. Det är ett klokt förhållningssätt eftersom kommunen inte kan komma ifrån att man har träffat ett avtal med henne, som ny central kostchef, vilket gäller intill dess kommunen förhandlat och båda parter är överens om en lösning. Att kommunen är mån om sitt anseende som arbetsgivare blir allt viktigare eftersom man kommer att behöva nyrekrytera allt fler när Jätteproppen Orvar pensioneras. Eller ska all kommunal verksamhet läggas ut på entreprenad?

Som skattebetalare är jag naturligtvis väldigt intresserad av att alla intressen kring dessa måltider synliggörs. - Finns det krogägare som anmält intresse för matproduktionen – helt eller delvis? - Finns det intresse från Samhall eller andra sociala verksamheter att ta hand om den här produktionen och distributionen? - Hur passar sådant ihop med kommunens arbete med Agenda 21? - Om upphandling ska ske även av matproduktionen, hur klarar man att uppfylla kommunens kostpolicy? - Vad säger kommunens revisorer om allt bortkastat utredningsarbete, som ledande politiker och tjänstemän sysslat med genom åren? - Hur följer de upp att demokrati och offentlighet råder kring beslut som likt detta tillkommer i en hast? Ja, som synes finns här en hel del trådar, som jag känner lust att börja nysta i.

Syns man inte - finns man inte?

Tidningen Sthlm City startade idag en ny serie Jag shoppar – därför finns jag och inleder med att ställa frågor: - Vilka är krafterna bakom konsumtionshysterin? - Vilka är vinnarna och förlorarna? Och berättar därefter att vi sedan 1995 ökat vår konsumtion med 27 procent. Varför? För att vi har råd eller för att shopping fyller ett existentiellt tomrum, som framtidsforskaren Henrik Mattsson hävdar eller för att shopping hjälper oss att bygga upp bilden av oss själva i våra egna och andras ögon d v s vårt varumärke, som Ulrika Holmberg, Centrum för konsumtionsvetenskap vid Göteborgs Universitet, förefaller vara inne på?

Samma dag skriver SvD om trender i tiden under rubriken Avund föder köphunger och refererar till den forskning som Mats Alvesson, doktor i psykologi och professor i företagsekonomi vid Lunds universitet, bedrivit och som han bland annat skrivit om i boken Tomhetens triumf (Atlas 2006). Den artikeln har fångat andra bloggares uppmärksamhet.

För min egen del tror jag inte på en för alla given förklaring utan, som i allt annat, är det en mera sammansatt problembild, som tar sig detta uttryck. Jag minns när jag för ett antal år sedan möttes av uttrycket ”Syns du inte, finns du inte” på ett kompendium, som skulle motivera mig och andra att satsa en hel del pengar i en PR-kampanj för vår sak. Mig kunde man inte övertyga eftersom jag visste att jag fanns, även om jag inte var synlig i olika media. Då sågs jag som en bakåtsträvare, men än i dag tror jag att berättelser ur det levande livet är mera verkningsfull än alla kampanjer i världen. Därför blir jag glad av att veta att det finns företagsamma människor som gjort Storytelling till en god affärsidé.

Det skönlitterära Augustpriset

Hörde i radion på Ekot att Carl Henning Wijkmark belönats med Augustpriset i den skönlitterära klassen för sin roman Stundande natten. Juryn motiverar sitt val med att "romanen är ett existentiellt kammarspel om tankens kraft mot kroppens förfall och lidande - ett egendomligt uppmuntrande drama om konsten att dö".

Romanen är utgiven på Norstedts förlag där den presenteras på följande sätt:

"Stundande natten är en roman om människor som möts framför "den svarta dörren", en berättelse om livets slutskede och en meditation över de yttersta frågorna. Sjukdom bortom all tänkbar räddning har fört samman fyra män på Sal 5. Där ligger, dold bakom en skärm, den tigande främlingen från andra sidan jorden; Börje, den ständige spelaren som slår vad om det eviga livet; Harry, uteliggaren, den ende bland läkare och medpatienter som i ett kritiskt ögonblick fyller kraven på en gentleman. Där finns sköterskorna Birgit och Angela, varmt älskade av de dödsmärkta männen, den kloka prästen Anna-Britta och den okänsligt "professionelle" doktor Möller. Och först och sist Hasse, berättaren och huvudfiguren, som när framtiden sviker gör upp med sitt förflutna, dess passioner, försummelser och besvikelser, innan till sist en tyst besökare infinner sig och tar emot hans farväl till livet."

Valet av pristagare var överraskande, men med tanke på motiveringens "ett egendomligt uppmuntrande drama om konsten att dö", kan boken komma väl till pass. Särskilt för oss, som kommit upp i "reparationsåldern" och inte längre kan blunda för det oundvikliga. Jag ska skriva upp boken på min personliga önskelista.

Land ska med lag byggas

Läser med stigande förvåning i dagens SvD en artikel om kommuner som gynnar kriminella mc-gäng genom att köpa ut dem från lokaler och fastigheter, som de etablerat sig i. Ystad kommun har blivit nattklubbsägare, sedan Bandidos visat intresse för att förvärva en fastighet i centrala Ystad. Sandviken kommun har på motsvarande sätt blivit ägare till en flyghangar och en annan lokal som mc-gänget Outlaws ville förvärva och här räckte det inte med att betala för förvärv fastigheten och lokalen, utan i slutändan måste kommunen betala ett skånskt företag med koppling till gänget 200.000 kronor för flyttstädning. Det senare har jag läst om på Folkpartiet i Nackas blogg, där det finns länkar till artiklar i Gefle Dagblad. Förfaringssättet är tveksamt enligt en jurist hos Sveriges Kommuner och Landsting, eftersom en kommun måste ha ett godtagbart skäl för kunna nyttja sin förköpsrätt – det räcker inte att man vill hindra någon annan från att köpa. Men, kommunalrådet i Sandviken tycker att man ibland får man ta till lite odemokratiska medel för att hitta lämpliga lösningar. Han vill gärna dela med sig till av sina erfarenheter till kommuner, som kan komma i en liknande situationer.

Den kommunala självstyrelsen förefaller vara så in i ryggmärgen präglad i våra lokala politiker att de svårligen kan se hur dragna vid näsan de kan bli, när kriminella gäng sätter mer eller mindre allvarligt menade etableringar i system från kommun till kommun. För mig, som lekman, är det något av en gåta att man lokalt inte kan se nyttan av en enhetlig lagstiftning, som kunde underlätta hanterandet av kriminella gäng landet runt.

Själv skrev jag förra lördagen om Fest på farmen där jag länkat till en artikel i Ystads Allehanda. Här handlade det om hur polisen och kronofogden gjorde gemensam sak och kontrollerade gästerna på väg till Bandidos fest på deras Hill Bills Farm. Kommuner, som gärna tar till odemokratiska metoder, kan nog räkna med hemsökelse av både Big Bill och Small Bill från Hill Bill ;-)

Om det i bostadsrättslagen finns vissa regler om att kriminell verksamhet kan äventyra nyttjanderätten till en bostadsrätt och att en bostadsrättshavare därmed kan sägas upp till avflyttning, då borde det vara möjligt med motsvarande lagstiftning i fråga om fastigheter. Land ska med lag byggas och därför har vi riksdagsmän.