söndag 3 oktober 2010

Det är alltid för tidigt att ge upp.

Ännu värjer sig många mot den informations- och kommunikationsrevolution som bland annat tagit gestalt i form av torrenttrackern The Pirate Bay. Den konstruktionen kommer snart att ersättas av någonting annat. Inte därför att dess konstruktörer nu står inför rätta när Hovrätten prövar Tingsrättens dom, utan därför att den tekniska utvecklingen går vidare, när andra konstruktioner ser dagens ljus. P3Nyheter bevakar rättegången, som beräknas pågå ytterligare ett par veckor. Lyssnandet gör att jag tränger allt djupare in i problematiken och ser att det handlar om en filosofi om den sociala och skapande människan, som banar sig väg genom den digitala utvecklingen, där konflikten mellan egenintresse och allmänintresse på nytt blir mycket tydlig i all sin komplexitet.


Läser ETC.se där Martin Halldin skriver under rubriken Akterseglad politik om antologin Efter Pirate Bay. Slutklämmen i Halldins artikel är ur ett informationspolitisk perspektiv mycket intressant. Halldin refererar till Rasmus Fleischer när han skriver ”Det finns en stark tendens i dag att politiker sätter sin tillit till stora företag som levererar en enda lösning, till exempel Spotify. Hackerpraktiken kommer inte försvinna och det kommer alltid dyka upp nya sätt att kringgå sådana storskaliga lösningar. Konflikten kommer bland annat att utspela sig på områden som rör upphovsrätt, begränsning av mjukvara och nätneutralitet. Till slut kokar det ner till en fråga som berör alla medborgare, menar Fleischer. – I längden kommer det kanske att handla om rätten att sprida kunskap – får du informera om hur du gör för att kringgå begränsningar? Det blir en yttrandefrihetsfråga”.


Efter att vi varit dränkt i producentlobbyns argumentation till försvar för långa skyddstider och rättssäkerhetskränkande åtgärder för att stävja människors naturliga beteende att dela med sig och samtala om det som intresserar, är det välgörande att här samlats röster med en syn på saken ur en mera samhällelig synvinkel. Jag låter mig inte blockeras av att det är en könsmässig snedbalans med 16 män och 1 kvinna, som bidragit till innehållet, utan ler när jag ser att producentlobbyns företrädare försöker göra ett nummer av den saken.


Med referens till Pelle Snickars skriver Halldin också ”Samtidigt som partierna alltmer börjar få upp ögonen för digital kultur så återstår mycket att göra. I kulturutredningen från 2009 nämns till exempel inte ordet ”fildelning” en enda gång. – Det är helt obegripligt. Det är som att staten inte har något ansvar för den digitala kulturen. Det är väldigt märkligt att kulturpolitiken inte räknar in den digitala sfären. Delandets kultur finns redan på nätet – hela internet är uppbyggt på den och det kommer inga lagar i världen kunna ändra på. Det måste man på något vis acceptera och kunna ha som utgångspunkt.”


Om det inte finns en uppgift för ett frihetligt liberalt politiskt parti i dagens läge, då vet jag inte vad vi ska ha politiska partier till. Computer Swedens Johan Hallsenius skrev häromdagen att Piratpartiet borde inte finnas och menar att det var fel att satsa på den politiska vägen istället för opinionsbildning med fokus på integritet och yttrandefrihet på nätet. - Vem orkar lyssna till ett parti som fick 38 491 röster i riksdagsvalet? skriver Johan Hallsenius avslutningsvis. Jag undrar: - Vem vågar låta bli? Dessutom glömmer han att 225.000 väljare röstade på Piratpartiet i EU-valet och att vi har förpliktelser mot dem. Jag kan förstå Hallsenius besvikelse, men han bortser från att människor i avsaknad av monetärt kapital måste satsa på att öka det sociala kapitalet, vilket handlar om att vinna de många människornas förtroende och det gör man inte i en handvändning. Speciellt om man har starka ekonomiska och opinionsmässigt starka krafter emot sig. Inte minst bland producenter med närstående rättigheter och en hel del media, som ser sig hotade av den digitala utvecklingen.


När det gäller problematiken med upphovsrätten i den digitala miljön har Mårten Schultz skrivit ett av de bästa inlägg i saken som jag hittills läst. Där ser vi att en tidningsartikel kan uppfattas olika beroende på vilka glasögon man har. Då är det föredömligt att Mårten tar sig tid att förklara mera ingående. TACK! Upphovsträtan har också läst Mårtens inlägg och artikel samt funderat. Samtal pågår m a o.

Intressant.


6 kommentarer:

Tor sa...

Tack för länken. Schultz skrev faktiskt sin text redan den tredje augusti (finns några kommentarer till det tidigare inlägget där också), men det är förstås lätt att missa.

Anonym sa...

Man kan inte stjäla något som inte finns fysiskt att stjäla, är Schultz mycket riktiga resonemang. Därav följer även att det är just detta förhållande som gör att upphovsrätten ens finns till.

Möjligheten att reglera en stöld av ett fysiskt ting är i sig okomplicerad. Möjligheten att reglera en immateriell företeelse är det inte. Just därför är upphovsrätten viktig.

Idag är det nästan bara ytterligheterna som använder stöldargumentet, på skilda sätt: man ser det ibland i misslyckade ”reklamfilmer” från industrin när man t ex hyr en DVD, och man hör det med förakt i rösten från de mest rabiata pirater ”kopiering är inte stöld!” De som befinner sig däremellan använder det aldrig.

Likväl är illegal fildelning ett problem, oavsett vad man kallar det. För på samma sätt som vid fysisk stöld uppstår en förlust.

Därför är jämförelser som att hembränning inte är ett intrång på sytemmonopolet, att matlagning hemma inte ger upphov till stridsropet ”hur ska restaurangerna få betaaalt??” och att fildelning är att jämföra med att själv laga en Gorbys pirog efter att ha läst innehållsförteckningen på Konsum – ofta förekommande och ofta populistiska jämförelser – alltid misslyckade och irrelevanta. Dessa går inte att jämföra med illegal fildelning. Om du bränner hemma eller lagar din egen mat hemma är att jämföra med att du spelar din egenkomponerade musik hemma, inte med att du laddar ned skyddat material från nätet.

Illegal fildelning ÄR INTE stöld i fysisk mening. Det är mer rättvisande att jämföra med att inte betala för en tjänst, än att jämföra med att stjäla en vara. Jag kan planka in gratis på t-banan, jag kan skita i att betala för klippningen eller öppna dörren och dra från taxin innan jag betalat. Inget av detta är stöld, men de flesta av oss – inklusive lagstiftaren, bedömer detta som fel. Varför skulle digital plankning av musik vara ett undantag?

/B

Anders (omfrihet) sa...

@Anonym:
Jag köper en av dina liknelser. Den om att fildelning kan liknas vid att planka i tunnelbanan.

Tunnelbanetågen åker fram och tillbaka (och kostnaden för driften finns där) oavsett om du åker med och betalar eller om du stannar hemma.

Taxiresan och frisörbesöket är dåliga liknelser eftersom dina springnotor förbrukar en ändlig resurs i form av uppbunden tid. Chauffören respektive frisören tar dessutom på sig kostnader de inte skulle haft om du inte satt dig i deras stolar.

Fildelare beställer inte låtar och filmer från producenterna.

Anders Troberg sa...

Nej, plankning är inte heller en bra liknelse, eftersom platser på tunnelbanan är en ändlig resurs, medan digitala kopior är en (för alla praktiska ändamål) oändlig resurs.

Lars-Erick Forsgren sa...

Håller med farmor.
Men din rubrik. Den store piteå-komikern och ståupparen Ronny Eriksson han brukar använda följande, mera svärtade humoristiska formulering... apropå livets ondska.
"Det är aldrig för sent att ge upp."

Christer sa...

@B: "För på samma sätt som vid fysisk stöld uppstår en förlust."

Nej.

För att en förlust ska uppstå måste alternativen vara antingen ladda ner eller köpa.

Det är detta felaktiga antagande som leder till upphovsrättsindustrins hejdlösa fantasisiffror.

I realiteten är alternativen oftast att ladda ner eller strunta i helt och hållet.

M.a.o. skivbolagen skulle i de flesta fallen ändå inte ha kunnat tjäna pengar på att sälja sina små plastbitar.

Så att en förlust automatiskt uppstår vid kopiering är helt enkelt lögn och förbannad dikt.