I krisens spår

I dagens SvD Näringsliv (pappersupplagen) summeras bolånenotan för de åtta norska kommuner, som fått betala ett högt pris när deras ledande politiker intecknade kommande vinster i sin kraftproduktion och spekulerade bort pengarna genom investeringar i amerikanska bolåneobligationer. Totalt uppgår förlusten idag till - 932 miljoner, varav Narvik står för drygt 140 miljoner. I december 2007 var Narvik tvungen att låna för att kunna betala ut den månadens löner till sina anställda. I artikeln berättas om hur det som skrevs i New York Times ledde till att enskilda läsare "over there" skrev brev till de drabbade kommuner och uppmanade dem att stämma Citigroup, en av aktörerna bakom denna nya finansiella produkt, som omöjliggjorde för bank- och finansinspektioner att hålla koll på omfattningen av utlåningen. Röster höjs nu med krav på att kommunallagen ändras så att det blir möjligt att avsätta kommunstyrelsens ordförande även mitt i en valperiod, eftersom folket hölls ovetande om spekulationerna tills de inte gick att dölja längre. Intressant.

Nu går diskussionens vågor höga kring det faktum att bolånekrisen bara är toppen på en situation, där allt fler lånat allt mer för konsumtion. Artikeln Kreditkrisen är en smittohärd ger en bra bild av sakernas tillstånd och jag undrar - Hur ser det ut här i Sverige? Vi som klarar oss utan platt-TV och all annan lyx är kanske, när allt kommer omkring, avundsvärda?! Hörde förresten idéproducenternas senaste sanning; att fattiga människor är lyckligare än rika, men undrar vem som tjänar på att vi tror att det är så? Fattigdom kan bäras med jämnmod, om den delas lika, blir mitt motargument.