Känd och accepterad forskning visar idag att god hälsa är intimt förknippad med en individs känsla av att ingå i ett sammahang där man gör nytta även för andra. För den, som känner till Aaron Antonowski och hans forskning om faktorer som håller oss friska, är känslan av sammanhang – KASAM – ett välkänt begrepp.
Fredag-lördag bemannade jag tillsammans med en grupp andra kvinnor en monter på Rekryteringsbazaren i Kulturhuset, Stockholm. In strömmade människor på jakt efter ett arbete. Här fanns förhoppningsfulla ungdomar, men också invandrare på jakt efter en ingång till Sveriges arbetsliv jämsides med en hel del medelålders kvinnor, som bränt ut sig i ett tidigare jobb, och som nu försökte orientera sig i en värld där de, efter en längre tids sjukdom, upptäckt att en återgång till jobbet är uteslutet – den djupa aversionen mellan chef och medarbetare är ömsesidig.
En chef har idag all makt och dessutom samhällets institutioner på sin sida. Bara den som vill arbeta har ett berättigande. Underförstått ska man bita i det sura äpplet och göra sin plikt – meningsfulla arbeten är något för den som redan har det förspänt i tillvaron. I detta läge ställer sig en del kvinnor frågor: - Varför är det så? - Varför har vi ingen rätt att bli i anspråktagna för ett meningsfullt arbete? - Vem tjänar på att det ser ut så här? Bra frågor, vars svar kan vara diamentralt olika beroende på partipolitisk ståndpunkt. Men, ingen politiker kommer ifrån att den enskilde individens känsla av sammanhang – att få göra något av betydelse för sig själv och andra – är fundamentalt för ett friskt samhälle. Mycket pekar på att individernas beteende idag är en fullkomligt frisk reaktion i en sjuk situation.
Stressen i hela samhället ökar överlag, vilket DN belyste bland annat i artikeln ”Vakna, folk orkar inte mer” den 7 februari. Men, vad ska vi göra när samhällets operatörer – politiker och andra aktörer – agerar som de gör. Något som Niklas Ekdal i dagens DN beskriver i artikeln ”Dömda till arbetslöshet” med en hänvisning till Groucho Marxs uttalande att politik är "konsten att leta efter trubbel, hitta det överallt, ställa missriktade diagnoser och sätta in fel åtgärder".
Ekdal fokuserar på ungdomar, som inte kommer in i arbetslivet. Men, jag vågar påstå att det finns ett samband mellan den företeelsen och den kränkning av kvinnor 50 + , som samtidigt pågår i arbetslivet, inte minst inom den offentliga sektorn. Vanliga människor, som inte håller måttet i chefens ögon, platsar inte. Detta alldeles oavsett Las, eftersom facket (som kan förhandla bort den tryggheten) förefaller att ha blivit en tandlös gammal gårdvar med en husse eller matte som möjligen ser om sig eget hus. Det sista är nog att ta i eftersom facket inte varit med och pekat ut vilka som inte längre håller måttet vid en övertalighet. Men det säger något om den frustration som jag känner när jag möter dessa kvinnor och förstår att medmänsklighet blivit en bristvara.
2 kommentarer:
Jättebra som du skriver. Prolemet är dock inte isolerat till kvinnor 50+. Utanförskapet och den enorma svårigheten att få ett jobb berör stora grupper av båda könen, både gamla och unga.
Som jag ser det problemet inte bara LAS och lönestrukturer, även om det bidrar, utan att man letar fel hos människor till överdrift. En extremt svenskt egenskap, som genomsyrar hela vårt tänkande och sätt att se på människor. Detta får även konsekvenser på arbetsmarknaden, och i ett internationellt perspektiv har det gått på tok för långt. Man behöver inte gå längre än över Öresundsbron för att finna en helt annan människosyn vad gäller arbete. I Danmark ger man i en helt annan utsträckning folk chansen, och det beror inte enbart på en liberalare arbetslagstiftning. Man har en annan syn. Tyvärr har Danmark också problem med utanförskap, och där handlar det om folks urspung. Detta är ett riktigt mörkt kapitel i modern dansk historia, och precis som det svenska utanförskapet mot äldre och yngre så bottnar det i värderingar. I det danska fallet väldigt obehagliga värderingar.
Sätter stort värde på sin kommentar. Från en god vän har jag fått följande text, som hämtats från Synskade Riksförbunds hemsida:
"Redan någon gång på 50-talet uppmärksammade den tyskamerikanske managementforskaren Peter Drucker ett fenomen som han kallade "staffing from weakness". Istället för att söka folk som kunde göra ett jobb bra sökte man folk som inte hade några påtagliga svagheter. Resultatet blev, ansåg han, medelmåttighet och misslyckande. För de flesta har både starka och svaga sidor. Om man fokuserar på de svaga sidorna blir de starka obeaktade, aldrig nyttiggjorda. Till förfång både för människor och organisationer.
"Staffing from weakness" är förstås en ovana som i särskilt hög grad drabbar funktionshindrade på arbetsmarknaden. Vad man ser är funktionshindret, inte förmågorna. Och detta skadar inte bara dem som ratas utan också de organisationer som går miste om deras förmågor, och hela samhället."
Detta säger allt om den sjuka som vi dras med i svenskt arbetsliv!
Skicka en kommentar