Kompromiss till döds eller vissla?

Vi befinner oss nu i nomineringstider, då de olika partierna ska fastställa vilka kandidater som ska företräda partiet i valet 2010. Eftersom valet till Europaparlamentet visade att det går att få ett genomslag som personvald, blir det viktigast att finnas med, även om partierna gör allt vad de kan för att deras ranking ska hålla ända in i mål. Många som bestämt sig för att kandidera kommer nu att genomgå en intern process inom sitt parti innan de kan räkna med att få komma ifråga. En del brukar tala om att ”de långa knivarnas natt” stundar. Andra jobbar med att försäkra sig om att sympatisörer vill engagera sig i deras personvalskampanjer. Här i länet har jag noterat att MinaModerataKarameller och Skärvor från skäret annonserat sitt intresse för att få komma ifråga. Den senares propå att vilja riva upp FRA-lagen blir jag faktiskt mycket positivt överraskad av och noterar att även Mark Klamberg tycker att det är värt att uppmärksammas. När det gäller det som hände i Folkpartiets partiråd den 3 okt 2008 vill jag minnas att där fanns en förutsättning för ett godkännande av tilläggen, som jag undrar om den verkligen har uppfyllts. Dokumentet, som jag länkade till när jag då skrev om detta, finns inte där idag, men den, som har tillgång till protokollet och därtill hörande handlingar, kan ju kolla den saken.

Igår bestämde jag mig för hur jag skulle förhålla mig till kandidater, som jag gärna vill att det ska gå bra för i nomineringsprocessen. Alla partier behöver kandidater med förmåga att värna sin egen personliga integritet om de ska inse vikten av att försvara min och andras rätt till skydd mot tvångsåtgärder i olika skepnader. Omröstningen om den s k FRA-lagen och allt därtill, gjorde mig medveten om att vi idag har en ordning där partierna ser till att riksdagskandidater avtalar bort sin lagliga rätt att rösta efter det egna samvetet – allt utifrån idéer om att landet skulle bli oregerligt i annat fall.

Regeringsdugligheten är således det begrepp, som skapat det kameraderi, där S och M kan göra upp om regler, som bägge partier tjänar på. Därför kan vi se en ändamålsglidning när det gäller utkvittningen av ledamöter vid omröstningar. Från början var detta en praktisk ordning för att bibehålla den vid val fastställda maktfördelningen, när ledamöter inte kan vara med vid omröstningar på grund av sjukdom eller ett annat åtagande av särskilt stor vikt. Idag har det blivit något som partierna använder sig av när en ledamot inte har mage att rösta mot sin egen övertygelse – den ledamoten har då drabbats av det som numera kallas ”politisk snuva”.

Det var detta som synliggjordes i riksdagen den 18 juni förra året. Inom Folkpartiet blev det allra tydligast då endast två av sex kritiska ledamöter deltog. Fyra ledamöter valde att kvitta ut sig. Av de som deltog vågade endast en ledamot rösta en nej och den andra lade ner sin röst. Inom Centerpartiet var det två ledamöter, som kom att spela ”hjälterollen” i ”räddningsaktionen” för lagförslagets genomförande och dessa ledamöter tycks än i dag vara av den uppfattningen att det spel, som de då deltog i, har gjort denna lagstiftning helt OK. Inom moderaterna har Karl Sigfrid senare redogjort för sitt beslut att krypa till korset och rösta ja. Det förstår jag, eftersom en kandidatförsäkran är ett ingånget avtal som måste efterlevas. Avtalslagen är en grundbult för alla överenskommelser i samhället.

Igår deklarerade jag att jag inte kan ge mitt oreserverade stöd till en kandidat, som låter sig klavbindas. Mary X Jensen har naturligtvis framhållit det praktiska i att ge och ta d v s finna kompromisser. Något jag kan förstå, dock måste varje ”förhandlare” göra klart för sig var smärtgränsen finns och när denna är nådd, klara av att stå pall. Något, som jag tvivlar på är möjligt mot bakgrund av det formulär, som används för kandidatförsäkran. Där står bland annat ” jag har moralisk skyldighet att omedelbart avsäga mig de uppdrag gruppen nominerat till, om gruppen uttalar att den inte längre har förtroende för mig som representant”. Under sådana förhållanden finns ytterst små möjligheter att hävda sin oberoende och lagliga rätt att rösta, som samvetet bjuder. Vem vågar vara den som blåser i visslan under sådana premisser. Att en grupp uttalar att den tappat förtroendet för en person är idag en vanligt förekommande metod för att göra sig av med den, som inte dansar efter gruppens pipa. Förutom att det är ett övergrepp på en ledamots lagliga rätt, att rösta efter egen övertygelse, leder det till en osund utveckling till nackdel för tilltron till politikerna och det politiska systemet. Risken finns att maktanspråk i högre grad styr besluten än sakliga argument. Ledare, som inte kan leva med att förlora i en omröstning, inger inte särskilt stort förtroende.

Fortfarande är vi många som kämpar för att regeringen ska inse behovet av att backa, göra om och göra rätt. Hoppet är som bekant det sista som överger en människa. För den som behöver en repetition finns hos Frendo en bra sammanställning, liksom hos Mark Klamberg. För den som eventuellt missade Fokus´ artikel Spelet om FRA, bjuder jag här på en repris.

Intressant.