En helt vanlig söndag.

Unnar mig ibland söndagsmiddag på lokal, vanligtvis samma krog – men, genom åren har den bytt såväl namn som ägare vid ett flertal tillfällen. Det bekommer inte mig så länge som maten är vällagad och toaletten välstädad. Jag är något av en stamgäst, även om jag inte kommer hit oftare än en till högst två ggr i månaden. Oftast har jag en kvällstidning i sällskap och vanligtvis intresserar inte sportbilagan, då jag tyckt att innehållet många gånger mera handlat om det som sker vid sidan av än på plan.

Den här söndagen gör jag ett undantag och förvånas. Spelet kring fotbollslandslagets jakt på en ny förbundskapten står inte politiken efter. Tänker på vad jag tidigare läst om jakten på ledare inom EU i SvD. Inte så sällan pekas pressen ut som boven i dramat, då journalister har en eminent förmåga att spela ut parter mot varandra för att skapa dramatik. I den meningen har de lyckats, men spelarna ställer upp på Lars-Erik Lagrell, som delvis mörkat arbetet med att värva Erik Hamrén.

Går vidare till Mats Olsson, vinnare av Stora Journalistpriset, som står med bägge fötterna på jorden och skriver att nedslagningen av Assyriskas Andi Toompuu, äntligen synliggör sakernas verkliga tillstånd – så här får det lov att gå till därför att det handlar om fotboll! Det innebär uppenbarligen att alla anständiga regler sätts ur spel av en delvis galen publik. En fotbollspublik som skrämmer föräldrar så att de inte vågar ta med sina barn till matcher.

För mig som mött fördomarna om att det är på internet, som allt hemskt sker, blir detta en dejavu-upplevelse och jag tänker: - Vad gör dagens samhällsklimat med våra unga män?

Och ser snabbt att vi gärna lägger skuld på någon annan, vilket gör att ingen tar tag i roten till det onda. En rot, som beroende på partipolisk inställning beskrivs olika – allt från brist på hemmamammor till brist på lag och ordning långt ner i åldrarna. När bataljen står som hetast, då är det sossarnas fel med sin tidigare skolpolitik och sin satsning på kommunala fritidsgårdar. Visserligen insåg sossarna sent omsider att det senare var en ”felsatsning” eftersom föreningslivet behövde både resurserma och ungdomarna. Inte blev det sämre av att dessa föreningar inte så sällan stod arbetarrörelsen nära.

Ironiskt nog trodde de kommunalt anställda fritidsledarna i borgerligt styrda kommuner att de var i goda händer, men ideologin på den kanten förespråkade privatisering och därför kunde sossar och moderater finna varandra i upptäckten att de kunde ”parta på kakan”. Så kom det sig att fritidsgårdsverksamhet blev något, som vem som helst kunde syssla med. Alla var inte så väl rustade, som en av 68-vänsterns förgrundsgestalter Anders Carlberg, vars energi öppnade dörrar, som kommunala fritidsledare inte ens kunde drömma om. Jag kommer ihåg att vi var många som tyckte att vi fick ta emot oförtjänt mycket skit för att vi inte var lika duktiga som Anders Carlberg att fixa uppställning för verksamheten. I norra Sverige var det en tidigare fritidsgårdsföreståndare, som tidigt vädrade morgonluft och startade kooperativet Urkraft, vilket blev ett embryo till ett kluster av företag i branschen med honom som VD.

Oavsett motiv har dessa förgrundsgestalter kommit att bidra till att kommunala fritidsgårdar runt om i landet avvecklats. Jag vågar påstå att det finns ett samband mellan denna nedrustning av de föreningslösa ungdomarnas andra hem, som fritidsgårdarna var, och den ökande användningen av olika droger och ungdomsbrottsligheten.

- Klart att hon talar för sin egen sjuka moster, hör jag i mitt inre den häcklare invända, som känner till mitt förflutna som ansvarig för kommunens fritidsgårdsverksamhet. Må så vara, men till min fördel må sägas att jag ledde uppbyggnaden av Norrtälje kommuns fritidsgårdar, utan tanke på att bli VD för att kunna höja min lön och status, så som skedde i Skellefteå. Jag hade nog mera gemensamt med Anders Carlberg. Det som skiljde oss åt var att han låg rätt i tiden och jag var så naiv att jag trodde att föreningslivet och kommunen skulle kunna komplettera varandra. Jag drog det kortare strået och mitt livsverk sjönk ihop som en punkterad fotboll, vilket tagit mig några år att förlika mig med. Mest när jag tänkt på vad det kostat mig och andra fritidsledare av blod, svett och tårar. Men lyckligtvis har det uppvägts av alla stunder av glädje – ja, rent av lycka när det gick bra för någon ”strulpelle”, som folkade till sig. Eller när någon ung människa upptäckte betydelsen av att ta mod till sig och våga stå upp för sin sak. Därför kan jag idag le vid tanken på att varje tid måste pröva sina idéer och lära av sin verklighet.

Intressant.

PS. Krogens nya servitör är turk, varför jag passar på att fråga om han har någon teori varför turken Adel Abdul i Vellinge tycker att kommunalrådet gjort rätt som vägrat ta emot flyktingar. Servitörens svar: - Vi turkar tycker att alla som kommer till Sverige ska arbeta istället för att leva på bidrag, eftersom alla flyktingar och invandrare drabbas om några missbrukar Sveriges gästfrihet. I mitt stilla sinne tänker jag ”Vem kan ha något att invända mot den inställningen, med tanke på många svenskars syn på flyktingar och invandrare? Adel Abdul har naturligtvis sin strategi för överlevnad i det samhälle där han bor och verkar.” DS.