Sverige – ett Informations- och Kommunikationssamhälle?

Johan Hallsenius, Chefredaktör, Computer Sweden spånar mycket intressant om vad som kommer att hända med it-frågorna efter valet. Oavsett vilket av hans fem scenarier, som vinner insteg hos regeringsbildarna, står det klart att it-politiken behöver en uppryckning. Hallsenius konstaterar: ”Hittills har valrörelsen inte precis handlat om it-frågor. En stor omorganisation i departementen efter valet i syfte att lyfta fram it-politiken ligger därför knappast i korten – oavsett vem som vinner. It-frågorna har alltför låg prioritet. Och det är illa. Svensk offentlig sektor behöver press uppifrån för att effektiviseras med hjälp av it. Hushållen och företagen behöver en toppmodern it-infrastruktur. It- och telekombranschen behöver ett begripligt och stabilt regelverk för att våga investera. Skolan behöver ett jättelyft för att komma i kapp resten av samhället.”

Tidigare har CS noterat att inget parti orkar lyfta it-frågorna i valrörelsen. Det känns med förlov sagt rätt oförskämt, med tanke på att det är just det förhållandet som lett till att Piratpartiet bildats. Jag kan tydligt se att detta parti är sprunget ur de etablerade partiernas negativa förhållningssätt till informations- och kommunikationstekniken i händerna på vanliga människor främst därför att de därigenom fått möjlighet att granska makthavarna på ett helt annat sätt än tidigare. Men, att tekniken samtidigt gör det möjligt för människor att skaffa sig mer kunskap om det till synes enkla och okomplicerade, det kommer bort i sammanhanget.

Man kan verkligen fråga sig hur skolan ska kunna få ”ett jättelyft” med den inställning tilll internet, som sprids av tongivande politiker som Cecilia Wikström och Cecilia Malmström, båda inom Folkpartiet, vars partiledare är utbildningsminister. Medierådet, där de hämtat sin kunskap, ”arbetar med barns och ungas mediesituation, med syfte att minska riskerna för skadlig mediepåverkan samt att öka förståelsen för barns och ungas kreativitet och aktiviteter på internet”. När jag ser hur dessa politiker använder sig av deras arbetsmaterial, då kan jag inte låta blir att undra hur Regeringskansliet, som rådet sorterar under, ser till att den andra delen av rådets uppgift får större genomslagskraft. Och om barnens far- och morföräldrar ska kunna ses som resurser i den här utvecklingen, då måste politiker och media sluta skrämmas med internets farligheter. Det är framförallt bland människor 55+ som intresset för internet måste öka om Sverige fortsatt ska ses som ett Informations- och Kunskapssamhälle.

När människor uppför sig illa mot varandra, då är det tydligen i Folkpartiets tankevärld internets och sociala mediers fel. Inte att de människor, som hanterar dessa redskap, brister i sin förmåga till inlevelse och drivs av en vilja att göra andra illa eller vill ge tillbaka med andra mynt. Eftersom dessa FP-kvinnor säger sig måna om barn och ungdomar, anser de att det behövs särskilda åtgärdsprogram för att barn och ungdomar ska förstå att de måste uppföra sig på ett juste sätt, även när de använder datorer och mobiler. Kommen så långt börjar jag tvivla på om det verkligen är omsorgen om barnen, som är deras egentliga motiv. Vid det här laget har vi lärt oss att omtanken om barnen används av många intressenter, som av andra skäl vill övervaka och kontrollera internet. Om de verkligen brydde sig om barnen, skulle de väl vilja att barnen rustas för ett framtida liv, där tillgång till internet och olika verktyg för information och kommunikation vore fullkomligt självklara verktyg för deras kunskapsbyggande.

Som ni märker håller jag på att bearbeta de känslor, som dessa kvinnor rivit upp i mitt inre. Mest därför att Cecilia Wikström, på den position där hon är, inte begriper att lagar och förordningar måste vara desamma oavsett om man är på nätet eller någon annanstans. Sedan undrar jag vart de vill komma med att vädra sin teknikrädsla, eftersom den stämmer väldigt illa med utspelet om en IT-strategi för skolan, även om vi kan se att deras parti, Folkpartiet, inte är särskilt het på gröten. Av detta drar jag slutsatsen att om Sverige ska återta förlorad mark på kultur- och kunskapsområdet, då måste flera göra som jag – rösta på Piratpartiet.

Avslutar med en liten fredagsrunda: Opassande; Joshen; Polisstaten; Techrisk; Svensk Myndighetskontroll; Christian Engström; och Lars-Erick. Imorgon blir det några timmar på Sergels torg i Stockholm för utdelning av flygblad och samtidigt skaffa mera valmaterial.

Intressant.