Life begins at 40.

Läser IDG.se en artikel, som igår var en hyllning till Internet på dess 40-åriga födelsedag. DN har under sommaren haft en helt artikelserie om nätet ur olika aspekter. Då för fyrtio år sedan hade jag inte en susning. Det tog ytterligare nästan trettio år innan jag vågade mig ut på linan, trots att jag hade hört min bror lovsjunga datorn och dess möjligheter sedan 1974. Han blev något av en pionjär på sin arbetsplats i Ludvika. När metallarbetarnas fackförening reflexmässigt satte sig på bakhasorna mot sådan utbildning på betald arbetstid, ställde han upp ideellt och ordnade utbildningen på deras fritid istället.

Senare har jag lärt mig att denna reflexmässiga rädsla är helt naturlig och hanteras av amygdalan varifrån försvarsreaktioner styrs och ju mer intresserad man är inför det nya som tränger sig på, desto lättare har man att ta till sig att man gör klokt i att söka mer kunskap. Låter man rädslan styra, tar man avstånd och bygger upp ett försvar. Detta mönster tycker jag att man tydligt kan se hos dagens kulturelit när det gäller upphovsrätten och nätet. Säg The Pirate Bay eller Piratpartiet och normalt kloka människor kan koka över av ilska. Tänker på en dikt av Kahlil Gibran, där han ser våra känslor som vind i seglen och förnuftet som roder. Alla, som någon gång har seglat, förstår hur farligt man lever om man går för fulla segel i hård vind med rodret ur funktion.

Den bilden hjälper mig ofta att tänka mig för, när jag känner att känslorna vill ta överhand. Å andra sidan kommer man ingen vart i stiltje med enbart ett stadigt roder. En bidragande orsak till sakernas tillstånd är naturligtvis att hela kultursektorn är utsatt för en mördande konkurrens, när det gäller att fånga människornas uppmärksamhet och därmed deras tid och pengar. Samtidigt står mediaföretagen inför en revolution på grund av internet med dess möjligheter och hot. Idag är det många som försörjer sig på att jaga fildelare, medan det är mycket tveksamt om de, som skapar de kopierade produkterna, får ut något annat än bad will för egen del. Hax skriver om reaktioner i England.

Igår hade The Ekonomist en utförlig artikel (tack Oscar för länken) om den kamp så pågått i åratal och där får vi också en förklaring, varför upphovsrättsindustrin ändrat sin strategi. Nu ger man sig på internetleverantörer, vilket vi sett vid rättegången mot The Pirate Bay och föreläggandet mot Black Internet här i Sverige. I artikeln sätter man in Piratpartiets valframgång i Europavalet i ett sammanhang, som många i Sverige ännu inte har fått upp ögonen för. Mycket på grund av att ledande politiker inte kommit längre i sina tankar än att de talar om stöld och jämför en nedladdning med stöld av en gräsklippare. Eftersom jag här ovan utmanat mig själv med att länka till en artikel i en engelsk tidning, trots att jag behöver lexikon för att läsa och förstå, fortsätter jag på den inslagna vägen och ser detta som dagens lektion i EU-språket engelska. Men först en kommentar av Hax om telekomföretagens roll när det gäller internet i demokratins tjänst. Karl Sigfrid har grävt efter den lagliga grunden till föreläggandet mot Black Internet. Budbärarimmuniteten eller mere conduit, som det också kallas, är en viktig beståndsdel i Telekompaketet, vilket De Gröna mfl ordnar ett seminarium om nu på måndag den 7 september kl 14 - 18. Erik Josefsson har sänt ut ett webmail innehållande länk till sändningen.

Sedan till Scaber Nestor, som här skriver på engelska, eftersom han har läsare runt om i världen i nätverket Freedom not Fear. Nätverket Svart Måndag är arrangör för dagen Freedom not Fear här i Sverige. Notera Sergels Torg, Stockholm den 12 september kl 17.00 samt sprid uppropet bland vänner och bekanta med intresse för demokrati och mänskliga rättigheter. Scaber Nestor visar i sitt inlägg hur det, som nu pågår bland politiker i Sveriges riksdag, regeringen, Europaparlamentet, Ministerrådet och kommissionen, när det gäller direktiv, lagar och avtal med fokus på internet, står i strid med flera centrala artiklar i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Tänkvärt.

Apropå tänkvärt – Opassande skriver om Läs- och tänkvärt; Mark Klamberg skriver intressant om NSA:s signalspaning mot 11/9-terroristerna: Lars-Erick är strålande glad – Camilla har hela fp:s grupp med sig; Christian Engström och Hax samt R&D rapporterar från Europaparlamentets olika utskott. Citerar ur R&D:s slutkläm som tål en omläsning ”Ask höll med om att det behövs mer utvärdering av de politiska besluten. Men unionen ska inte vänta med att ta nya steg tills allt är utvärderat. – Man kan inte stoppa världen i väntan på vi har alla svaren.”. Sug på den karamellen.

Intressant.

PS. Ett glädjetjut för Gubben vid Rämen som återvänt till bloggen efter ett långt uppehåll. Jag har saknat hans skrönor. DS.

Lagstiftare vs lagvrängare.

Oscar Swartz gör mig uppmärksam på inslaget i P3 Nyheter där en del riksdagsledamöter ombeds uttala sig sedan tingsrätten beslutat ålägga en internetleverantör att stänga av en kund – i detta fall The Pirate Bay. Vi som följt saken vet att deras site var uppe igen några timmar senare, sedan de ordnat tjänsten genom en annan leverantör. För dem som följt utveckligen i den katt- och råttalek, som Antipiratbyråns advokater sysslat med under de senaste tio åren, kan det senare locka till skratt, men när man sätter sig in i innebörden av beslutet, kan man verkligen hålla sig allvarlig. Beslutet som sådant borde överklagas, då det handlar om att tingsrätten struntat i budbärarimmuniteten eller nätneutraliteten, som det handlar om i detta sammanhang.

Men internetföretaget Black internet säger sig inte ha ekonomiska möjligheter att överklaga, vilket innebär att domen vinner laga kraft. Något som Oscar vill förhindra genom att mana telekombranschen till en insats, men tiden är på väg att rinna ut. Om detta inte lyckas har vi den första lagakraftvunna domen, som säger att en tingsrätt kan beordra en internetoperatör att stänga av en kund, som tillhandahåller utrustning för transport av datatrafik – om någon påstår att där finns ett olagligt innehåll. Tänk tanken att det skulle gälla Posten AB. Om alla från väghållare till åkerier och brevbärare, vilka är inblandade i förmedlingen av ett brev eller paket, skulle riskera att dömas för delaktighet eller tillgängliggörande, vad skulle svenska folket tycka om att dessa för sitt eget företags säkra drift måste sätta igång och kolla innehållet i breven och paketen?!

Den tidigare domen mot The Pirate Bay om tillgängliggörande av upphovsrättsskyddat material har ännu inte vunnit laga kraft, varför det inte borde vara möjligt att gå vidare i samma spår och dra in ännu flera i denna katt- och råttalek. Speciellt som diskussionens vågor gått och fortfarande går höga runt om i Europa om bland annat nätneutraliteten eller ”mere conduit” (som det heter på den nivån), i samband med att direktiv ska fastställas för det så kallade Telekompaketet. Marcin de Kaminski och Måns Jonasson har skrivit var sin klargörande artikel om detta i anslutning till Internetdagarna den 3 – 5 november 2009.

Mot den här bakgrunden är P3 Nyheternas inslag intressant. Camilla Lindberg, som visat mod och stått upp för sin sak, säger helt frankt: – I det här fallet har man gått alldeles för långt genom hota en operatör med skadestånd. Att tysta ner en operatör, det tycker jag är skandalöst. Vi behöver se över lagen och vi behöver en ordentlig utredning. Lars-Erick ställer mycket relevanta frågor. Thomas Bodström (S), tidigare justitieminister och i högsta grad ansvarig för de lagar, som den aktuella tingsrätten tolkar och tillämpar, hukar bakom lagparagrafer och hänvisar till att han enligt grundlagen är förhindrad att säga något. Såg förresten att han snabbt ändrade sig när det gäller björnen (som jag nämnde om för några dagar sedan), men nu börjar känna sig förföljd av. Tänk vad björnar kan!

Sedan slår det mig: Kan inte Bodström och björnen fungera som en fiffig övergång till det tema som Nicklas Lundblad, skriver om som gästbloggare hos Mary XJ Kan verkligen politiker hålla på med sociala medier? Jag tycker att det är en intressant diskussion som Nicklas tar upp. Ett ämne som förtjänar en ordentlig genomgång – ett utmärkt underlag för en SWOT-analys i vilken partigrupp som helst egentligen. Och bland journalister och oss politiskt intresserade bloggare också för den delen. Hur bygga förtroende om man behöver filtret journalister mellan sig och de mest intresserade? Det finns ju journalister och journalister liksom bloggare och bloggare. En av de flitigare i den senare gruppen är Scaber Nestor, som här berättar något om politiska aktiviteter i riksdagshuset kvällstid – något för nyhetsmedia?

Avslutar med några ord till dem, som ogillar mitt långvariga fokus på infrastrukturen Internet, när det t ex finns ”affärer” av det slag som Mitt i steget skriver om. Men här lutar jag mig tillbaka trygg i förvissningen att sådant inte går hem i stugorna och att många andra håller den grytan kokande.

Samhällskritik är väl ingen konst?

Har läst Ann-Charlotte Marteus´ skarpt formulerade iakttagelser i dagens Expressen under rubriken Märkligt försvar för Anna Odell. Människorna på fiket tittade undrande på mig när jag skrattade högt vid ett par tillfällen. Hemma vid datorn läser jag ännu en gång och finner vissa passager riktigt underhållande. Det gäller såväl hennes beskrivning av kultursidornas kritik som psykiatern David Eberhards reaktion - ”Trygghetskritikern visade sig vara otryggast av alla”. Den meningen är en riktigt rar pärla. Men frågan är om inte det allra roligast är när Marteus konstaterar ”Jag har inte tänkt färdigt om dessa ting. Att jag ens börjat tänka på dem är tack vare Anna Odells konstverk. Så nu är väl jag också en del av verket.” Slutklämmen ”Var ansöker man om del i vinsten?” blir pricken över i:et i en tid, när allt av värde ska ge kreatörer utdelning i form av pengar, vilket förgiftat debatten om våra demokratiska fri- och rättigheter i livet på nätet. Och vad jag förstår fortfarande ligger som en stor svart skugga över en del skrivningar i direktiven till Telekompaketet, vilket jag skrev ett mejl om till MEP:erna i Bryssel igår. Men, till det återkommer jag.

Nu gäller det frågan om ett konstverk kan användas för att sätta strålkastarljus på något som en människa anser kräver mycket mer än ord för att gestaltas. Här tänker jag främst på något jag lärt mig först genom att göra och sedan bygga på genom att läsa bland annat Rollo Mays bok Modet att skapa. Praktiken handlar om några sommarveckor på 70-talet då politikerna i Norrtälje kommun ville satsa på verksamhet för skollediga ungdomar och jag ombads att komma med förslag. Då jag, verksam bland ungdomar, men också aktiv i politiken oroades av det busliv, som en del ungdomar ägnade sig åt i centrala stan och det bemötande från vuxenvärlden, som detta utlöste, låg det mycket nära till hands att ta några av mina semesterveckor för att pröva om ungdomarnas attityder kunde påverkas om de fick möjlighet att under sakkunnig ledning använda foto och film för att beskriva sin tillvaro och ta reda på glappet mellan deras och vuxenvärldens syn på unga människors situation i skolan, som arbetssökande och på fritiden. Jag skulle kunna skriva flera sidor om dessa sommarveckor, men här ska jag begränsa mig till ungdomarnas möte med arbetsförmedlingens chef, vilket ledde till en kritik som vuxenvärlden inte var beredd att ta till sig. Istället påstods att jag, driven av ett personligt agg mot denne, hade utnyttjat ungdomarna i ett personligt korståg.

Den på Dramatiska Institutet utbildade handledaren och de berörda ungdomarna är mitt vittne på att så var det alls icke – i verkligheten lyckades ungdomarna sätta fingret på en brist i organisationen, som chefen inte ville se. En annan effekt var att buslivet på gågatan kunde kanaliseras till andra mera konstruktiva sysselsättningar. Det viktigaste var att ungdomarna mötte vuxna, som var genuint intresserad av att möta dem där de befann sig och tillsammans pröva vad som var bra respektive dåligt med busliv på stan, sambandet mellan skola-fritid-arbetsliv samt värdet av kreativa former för att förmedla ett budskap till vuxenvärlden.

Långt senare har jag läst Rollo Mays bok och förstått innebörden i titeln Modet att skapa. Något gnisslar i glappet mellan det som rör sig i mitt inre och de intryck jag får av det som rör sig omkring mig och när detta gnissel blir outhärdligt måste den skapande människan ha modet att gestalta det för att kunna kommunicera detta med sin omgivning. Livet har lärt mig att det oftast blir mycket snack och litet verkstad om man inte vågar föra fram berättigade synpunkter på livet och tillvaron på ett sätt som ger eko. Är det någon som tror att Anna Odells kritik av psykvården hade nått ut om hon vänt sig till ansvariga politiker? Rätt eller fel, har hon uppenbarligen varit med om något, som hon haft modet att gestalta. Sedan är det väl tidstypiskt att överläkaren David Eberhard är så fast i sitt tankemönster att han inte klarar att lyssna. Men som bekant – man kan leda en häst till vatten, men inte tvinga den att dricka.

Andra som skriver är HD.se/ledarbloggen; och många fler.

Intressant.

Hej alla MEP:er i Bryssel!

Det var ett tag sedan sist. Det var inför andrabehandlingen av Telekompaketet och då var en del av er ännu inte invalda i parlamentet. Främst vill jag peka på risken att vi i vår egenskap som medborgare förlorar stora demokratiska värden om upphovsrättsindustrins syn – att teleoperatörer ska göras ansvariga för trafikinnehållet – vinner insteg i direktiven. Hittills har budbärarimmuniteten eller mere conduit, som det kallas, vårdats av alla stater, som vill göra anspråk på att vara ett rättssamhälle. Men, sedan informations- och kommunikationstekniken etablerats med hjälp av internet, har respekten för individers rätt till en privat sfär brutit samman. En respekt som jag och många andra medborgare fram till förra hösten trodde att ni – av oss valda politiker – skulle upprätthålla. Men idag tvingas vi inse att ni verkar vara beredda att köpa upphovsrättsindustrins krav att teleoperatörerna ska kolla innehållet i trafiken. Ett mycket smärtsamt uppvaknande, som ledde till att jag proteströstade på Piratpartiet i Europavalet, något jag säkert inte var ensam om.

Nu står vi inför tredjebehandlingen (förlikningsförhandlingar), vilket DN skrev om för några timmar sedan. Då kan naturligtvis vän av ordning tycka att jag ska hålla mig till den ledamot, som jag röstade in i EU-parlamentet och inte besvära er andra. Men då glömmer denne ordningssamme vän att vi står i den situationen att Europaparlamentet formulerar direktiv, som sedan Sveriges riksdag ska implementera i Svea rikes lag. Det som händer i EU kommer att påverka mitt beslut inför valet 2010. Om inte de etablerade partier, som jag röstat på i föregående val, står upp för mina fri- och rättigheter samt värnar om min rättssäkerhet när jag vistas på internet, blir det att välja mellan Piratpartiet och soffan i valet 2010.

Jag har, vad jag vet, hittills inte gjort mig skyldig till någon olaglig nedladdning av material skyddat av upphovsrätt, men försöker skapa opinion för en översyn av upphovsrätten så att det blir möjligt att dela med mig av sådant material i interaktion med andra i samband med att vi öppet utbyter åsikter om detta. En intellektuell digital allemansrätt liknande den rätt som gäller i det analoga livet, således, vilket Creative Commons license underlättar. Olaglig nedladdning för kommersiellt bruk måste gå att beivra med andra metoder än att tvinga teleoperatören lämna ut ip-adresser på rättsligt mycket svaga grunder. Spektaklet kring Torrent-tekniken, här i Sverige liktydigt med The Pirate Bay, är en skam för Sverige som rättsstat. Idag har vi nåtts av nyheten att en utredning visat att lagen inte behöver ändras för att hindra spridning av bilder, som hör till en förundersökning, vilket DN noterar.

Under den moralpanik, som skapades i såväl bloggosfären som olika etablerade medier, blundade de allra flesta för möjligheten att Tingsrätten brustit i sitt ansvar när man underlät att använda sekretesslagen med hänsyn till att vi lever i en ny situation på grund av internet. Men inget ont som inte för något gott med sig – nu kan den, som vill öka sin klokskap se saken ur en mera sansad synvinkel. Som lärande exempel på vad okunskap om internet kan förorsaka i samhället som helhet är det obetalbart. För oss, som kämpar för att du och andra MEP:er ska se oss som medborgare med demokratiska fri- och rättigheter med tillgång till ett öppet och världsomspännande internet, är det viktigt att kunna följa hur behandlingen av Telekompaketet fortskrider. Jag hoppas därför att Du och övriga svenska MEP:er vill verka för en öppen dialog under förhandlingarnas gång.

Vänligen

Gun Svensson

- - -

Texten ovan har jag sänt per mejl till våra MEP (Member of European Parlament) för en stund sedan. Hax har också noterat Ministerrådets meddelande om Telekompaketet och medan jag sysslat med mejlet till politikerna har Opassande skrivit om No Google Day. Något som hade besparat MEP:erna mejl idag om jag hade brytt mig. Mitt i steget tycker sig ha uppfattat att Beatrice Ask gett Tingsrätten en knäpp på näsan, men det återstår att se. Risken finns att äran ska räddas med ett kosmetiskt tillägg i någon lag. Jag ber om ursäkt om jag låter cynisk, men efter allt som förevarit under det senaste året tycker jag att det är svårt att förhålla sig på ett respektfullt sätt till våra politiker. SvD och SR har också skrivit om detta på ett bra sätt, så jag lovar att jag ska skärpa till mig. Lars-Erick funderar också kring politikernas prioriteringar.

Uppdatering: Computer Sweden skriver om "Risk för förhandsgranskad webb". Oscar Swartz hoppas att någon kan finansiera ett överklagande av domen mot Black Internet. I mitt stilla sinne undrar jag vem som vinner på detta att internet- och informationspolitik ska hanteras av våra domstolar.

Intressant.

Maktanspråk skadar förtroendet.

När jag igår läste Leif GW Perssons krönika i Expressen igår var det intressant att se hur någon som medverkat i programmet ”Efterlyst”, som under ett par decennier publicerat bilder på misstänkta brottslingar, medger att det kan gå snett. Han skriver: ”Det finns en risk för misstag och i ”Efterlyst” har vi råkat ut för detta vid några tillfällen. Polisen har gett oss fel bilder och våra tittare har pekat ut fel person. Vid några enstaka tillfällen under tjugo år och att vi efteråt gjort allt som stått i vår makt för att ställa saken tillrätta var tyvärr till klen tröst för dem som drabbats. Låt oss heller inte glömma bort integritetsfrågorna. Det är tyvärr långt ifrån så enkelt att den som inte gjort något heller inte har något att frukta. Ibland kan det räcka med att man är kändis, kliar sig i rumpan ute på staden eller vinglar in på krogen med någon annan än sin lagvigda. Brottligt är det hur som helst inte och även ett antal sneda flin och kommentarer på en polisiär ledningscentral är ett intrång i allas vår rätt att få leva i fred så länge vi inte harmar någon annan. Detta förstår också varje tänkande människa. Man behöver inte ens vara JO eller JK för att fatta den saken.”

Därefter följer en kommentar om Thomas Bodströms utspel att utlova en lagändring där skolledningen själva ska få bestämma om hur många övervakningskameror man vill ha. ”Vi ska vara försiktiga med människor som han”, läser jag och hajar till. Mina funderingar har sedan en tid tillbaka gått i samma riktning, men då han varit en person som S ser som sin ”justitieminister” har jag tänkt att sossarna vet något som vi andra inte känner till. Något som gör att de kan överse med att pratet är av det ytliga slaget. Kollar in hans blogg Bodströmsamhället och slås av det opportuna i hans senast inlägg Skjut björnen. Tänker i nästa andetag ”Månne hur partikamraten Jan Emanuel Johansson ser på den saken”. Men släpper den tråden då den bara kan vara av intresse för den som vill skapa spinn.

”Bäst är han som kontraindikator”, skriver Leif GW. ”Om ´Bodis tycker eller tror´ någonting så är detta ett starkt skäl att ´tycka eller tro tvärtom´. Den iakttagelsen ska jag lägga på minnet. Man vet aldrig när man kan få nytta av det.

Hur som helst undrar jag varför FRA-kramare på ömse sidor om demarkationslinjen mellan höger och vänster undslipper medias närgångna frågor. Camilla Lindberg och Birgitta Olssons artikel Alternativet i Tidningen Nu borde leda till att någon känner partiledarna på pulsen. I en kommentar skriver Tomas Mattsson bland annat: ”Frågan är vem som hyser mest rädsla i sina själar? Det är ju skräcken som hela tiden leder fram till förhastade och vansinniga beslut, inte minst politiska, och det gäller sannerligen inte bara FRA. Det behöver man inte vara en särskilt driven omvärldsanalytiker för att se. Efter Birgitta Ohlssons och Camilla Lindbergs resonemang torde det stå alldeles klart att FRA-lagen måste rivas upp, och en parlamentarisk utredning tillsättas som just börjar med att "identifiera de hot eller problem som vi vill lösa".”

Instämmer till fullo i den slutsatsen. Men, det är knappast troligt att Folkpartiet skulle vara mera lyhörda idag än tidigare. Därtill kommer de statsbärande Moderaterna med alla sina Nato-kramare, vilka knappast vill lyssna till sådana tongångar och i Centerpartiet arbetar Staffan Danielsson som grindvakt. Återstår Socialdemokraterna, men finns det verkligen någon som längre tror att de menade allvar med sitt tidigare snack om att riva upp, göra om och göra rätt. Det vore intressant att höra, efter det att Thomas Bodström deklarerat att han stödjer FRA. Och nog är det märkligt att både Moderaterna och Socialdemokraterna är så ointresserade av att klargöra vad det är som hindrar dem från att svara på fem frågor om FRA, som vi i nätverket Riksdagssvar.se vill ha svar på. Ett projekt som allt mer antar formen av en digital minnessten, som dock inte är färdigknackad förrän mandatperioden är till ända.

Kraft att ta nya tag i den uppgiften får jag när jag läst det som Mark Klamberg skriver med anledning av några artiklar i DN, här och här. Jakob Heidbrink har också kommenterat det som sker med koppling till fyra erfarna journalisters debattinlägg i DN. Heidbrink visar något av ett önsketänkande när han skriver ”kanske regeringen gör en tabbe och utnämner någon rakryggad person som verkligen uppfyller sitt uppdrag som domare och inte springer regeringens eller FRA:s ärenden”. Efter vad vi sett hur domare, advokater och riksdagsledamöter frotteras med varandra i olika sammanhang har mycket av förtroendekapitalet förskingrats.

Inte alls underligt att Piratpartiet bestämt sig för att kandidera i riksdagsvalet nästa år. Rick Falkvinge noterar att Hufvudstadsbladet i grannlandet Finland klarar att skriva om att PP:s inriktning på informationspolitiken kan vara ett framgångskoncept. Det ska verkligen bli intressant att följa Telekompaketets, ACTA-förhandlingarnas och Stockholmsprogrammets väg i Bryssel – den här veckan är det många utskottsmöten på gång skriver Christian Engström. Hög tid alltså att sända ett mejl till våra MEP:er. Många andra intresserade av politik är hårt engagerade i den kamp om makten som moderatstämman inledde. Här bara några röster ur mediafloden DN; Mitt i steget; och Lars-Erick.

Intressant.

I medborgarnas intresse?

Tar hjälp av Doom4 för att lyfta fram hur betydelsefull denna höst är när det gäller internets framtid. Avslutningsvis nämner Daniel Erik Josefssons inbjudan till ett seminarium inför tredjebehandlingen av Telekompaketet den 7 september i Bryssel. I mitt stilla sinne undrar jag hur många av Sveriges MEP:er, som kommer att ta chansen att sätta sig in i hur landet ligger. Med tanke på det som hände förra fredagen, då tingsrätten dömde företaget Black Internet att stänga ner trafik innehållande upphovsrättsskyddat material med adress The Pirate Bay, har begreppet 'mere conduit' eller budbärarimmunitet ställts under blixtbelysning. The Pirate Bay blir till ett rött skynke som sätter tankeverksamheten ur spel.

Via en länk hos Erik blir jag uppdaterad om sakernas tillstånd i Storbritannien, läs Monica Horten Iptegrity.com Frendo skriver också om detta och pekar på att operatörerna och upphovsrättsindustrin i England ser ut att ha slagit ihop sina påsar. Vilken roll spelar våra folkvalda i detta spel?

Jag tycker mig se att politikerna abdikerat från sin roll som folkets företrädare i relation till den ekonomiskt starka upphovsrättsindustrin. Uppenbarligen är det ”ballfaktor100” att kunna frottera sig med industrins höjdare och deras advokater. Jag vet vad jag tänkte när jag läste om advokaten Monique Wadsted på Stureplan.se ”Kändisadvokaten Monique Wadsted firade femtio år fyllda tillsammans med 370 av sina närmaste vänner på Fjärilshuset i Hagaparken. Det blev, precis som förhandstipsen antydde, en storslagen baluns där i sort sett hela den svenska medieeliten minglade, kliade rygg och hade en riktig helkväll.” Bilderna avslöjade att riksdagsledamöter räknas till denna elit.

Utan några andra jämförelser tänker jag på de följder det fick för kulturbyggnaden Stadt i Norrtälje att dåvarande Kommunalrådet Håkan Jonsson (S) och dåvarande Tekniska chefen umgicks med kändiskrögaren Anders Broström, Berns salonger. Broström som tidigare gett sig in i fastighetsbranschen med sitt bolag Startskottet (sedermera Gråberget) kunde under förespegling att han var genuint intresserad av att driva hotellet, förvärva fastigheten av kommunen, som tidigare erhållit fastigheten via en donation. Sedan kunde han låta verksamheten gå på sparlåga under ett antal år för att senare lobba för en ändrad användning eller som det hette ”förädla fastigheten” genom att skapa bostadsrätter i ett anrikt kulturhus. Idag har det, som började med att en politiker och en tjänsteman tjusades av att frottera sig med en kändis, utvecklats till en sjusärdeles praktskandal, vilket Norrtelje Tidning så småningom skrivit en hel del om.

Det är denna typ av vänskapsallianser, som vi medborgare har att bekämpa och här är det meningen att media ska vara vårt vakande öga. Men, med egna intressen i en bransch, där även ord är skyddade av upphovsrätt, blir det litet si och så med den saken. Trots att det är så uppenbart att upphovsrätten behöver en rejäl översyn för att det som gäller i den analoga tillvaron ska kunna gälla även i den digitala, blir det ett ramaskri om någon vågar tala högt om den saken. Hur man än försöker synliggöra behovet av en digital intellektuell allemansrätt, vilket bland annat användningen av Creative Commons license möjliggör, faller allt tillbaka på brottsbekämpning. En brottsbekämpning, som har urartat, på grund av tilltron till en användning av tekniken, som borde förskräcka alla politiker i vårt land. När det inte sker måste man fråga sig: - Vilka krafter står de under inflytande av?

Läser med stor behållning Anne Rambergs berättelse om sitt sommarlov i Advokaten nr 6 och tänker att det är fantastiskt att hon orkar. Andra som jag hoppas står pall är Stadsteatern och deras företrädare i Svensk scenkonst, som vågat utmana Stim för avtalsbrott, något SvD följer upp idag. Det är inte utan att jag är beredd att hålla med Lars Ring – teatrarna borde få betalt för att de ger nytt liv åt ett svunnet decenniums musik. DN är i likhet med SVT:s Kulturnyheterna (2:23 – 5:00 i sändningen) mera följsam för att inte säga – svassiga! Vem är i underläge när Universal och Stim lägger in en ny tolkning i ett redan ingånget avtal? Som jag skrev igår – hur mycket badwill tål ett varumärke?

Intressant.

Här statuerar Universal exempel.

Läser i SvD och DN om de problem som uppstått kring Stadsteaterns föreställning De tre musketörerna baserad på Alexander Dumas den äldres roman med samma namn. I sin uppdaterade version har teatern använt sig av populärmusik från 1980-talet, vilket man ansett sig kunna göra med hänvisning till det avtal man har med STIM. Tidigare har samma företag stoppat ett gästspel från Lettland, vilket SvD berättade om igår.

Vad jag känner till har Stadsteatern inte haft några problem med tolkning och tillämpning av detta avtal tidigare, varför man kan anta att problemen uppstått på grund av det eskalerande krig som innehavarna av upphovsrätten sedan en tid väljer att utkämpa på svensk mark. ”Mer vill ha mer och fan vill ha fler och helvetet blir aldrig fullt”, skulle min mamma ha sagt. Helt klart tror musikjätten Universal att man har något att vinna på denna maktdemonstration. Men jag tvivlar på det. Jag tror att kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt tolkar många människors känslor när hon kallar bolagets agerande smaklöst och arrogant.

26 utsålda föreställningar betyder drygt 20.000 besökare, som transporteras av ett stort antal bussföretag, vilka naturligtvis värdesätter varenda krona som de kan dra in till sitt företag. Därtill kommer alla artister och andra anställda samt deras anhöriga förutom alla som läser och hör nyhetsinslagen om detta. Hur mycket badwill tål ett varumärke? Eller är de så desperata i sin jakt på pengar till advokatkostnader att deras hjärnor gått i baklås? Eller kan det vara så att vi nu ser att låtskrivare börjat reagera på att bolag och advokater tjänar mer på deras musik än vad de själva gör? Ja, frågorna blir allt fler ...

Den som inte tänker längre än näsan räcker, kan naturligtvis lägga skuld på Stadsteatern – att de inte kollat upp rättigheterna ordentligt, men det faktum att det lettiska gästspelet The Sound of Silence tidigare har spelats i Lettland, Finland, Kanada, Tyskland, Frankrike och Österrike utan problem, gör att Universals agerande i Stockholm luktar skunk lång väg. Jag kan bara hoppas att politikerna i Stadshuset inte viker ner sig lika lätt som man gjort i riksdagen. Sedan tycker de etablerade partierna att det är egendomligt att Piratpartiet ställer upp i nästa års val!?

På min blogg i Norrtelje Tidning bjuder jag tidningens läsare på mer funderingar kring just detta.

Intressant.