Sedan jag skrev om Fattiga barn i ett välmående Sverige har diskussionen fortsatt i Expressen och i bloggosfären. Igår skrev Expressens Johannes Forsberg ett läsvärt inlägg rubricerat Fattigt i folkhemmet, som sätter fingret på en utveckling där barn får betala ett högt pris för att deras föräldrar inte hänger med. Men inte bara barnen, utan samhället i stort. Forsberg avslutar ”De ökade klyftorna i Sverige borde bekymra även liberaler. För det går knappast att förverkliga de liberala idealen om att alla ska födas med samma möjligheter i ett samhälle som är så segregerat att barnen inte ens ser varandra över klassmurarna.”
Dessförinnan hade Sagor i Livbåten skrivit ett par inlägg, här och här, som verkligen gjorde mig mycket bättre till mods, efter att tidigare ha blivit både arg och ledsen medan jag läste kommentarerna till Expressens artiklar. Här förtydligar skribenterna sin syn på samhällets insatser i förhållande till de insatser som släkt, vänner, kyrkan eller andra organisationer kan bidra med. Här går våra åsikter isär. I den bästa av världar sätter jag min tilltro till yrkeskunniga handläggare, som i kraft av sin kompetens kan bjuda populistiska politiker motstånd, medan Sagor i livbåten sätter sin tilltro till välgörenhet – enskilt eller i organisationer. Redan när jag formulerat detta inser jag att insiktsfulla offentliganställda, som klarar att stå upp mot den vind, som för närvarande blåser, torde vara en försvinnande minoritet. I USA är välgörenhet Big Business och sedan alliansen och oppositionen gjort upp om att den skattefinansierade verksamheten ska skötas antingen av företag eller kooperativ och föreningsliv, är vi på god väg åt det hållet även här.
Idag gör Lars-Erick ett inlägg om hur politikernas attityder och ordval påverkar de handläggare, som fått delegation att tolka och tillämpa de regelverk som skapats av politikerna för att begränsa människors tillgång till försäkringssystem och försörjningsstöd. Själv funderar jag på om det är möjligt att hålla koll så att skattemedel används på ett sätt som gör det möjligt för dessa barn och ungdomar att stärka självförtroendet. Det går inte att komma ifrån att politiker och byråkrater stärker sina möjligheter att hålla koll på medborgarna, medan vi medborgare försitter de möjligheter vi har att hålla koll på vilka tjänster politikerna upphandlar för våra skattepengar.
Längst har politikerna i Storbritannien vandrat, där man infört Anti-Social Behaviour Orders – ASBO (tack till Ann Markström för länken till Statewatch) Pirat-Janne har skrivit om saken på svenska, vilket jag har lättare för att läsa och förstå, även om jag efter en del jobb klarar av texter på engelska. Det finns ju lexikon ;-) Artikeln i Daily Express är ett måste, annars kan man knappast tro att det är sant det som Janne skriver om. Må en högre makt skydda oss så att ingen av våra politiker får för sig att detta är en framkomlig väg även här. Hittills har 2.000 familjer övervakats med kameror i deras hem – nu vill man utöka det till 20.000 familjer.
Men, det gäller att hålla ett öga på Jan Björklund (FP) eftersom skolan har en roll i upplägget: ”Pupils and their families will have to sign behaviour contracts known as Home School Agreements before the start of every year, which will set out parents’ duties to ensure children behave and do their homework.”
9 kommentarer:
Kommer att tänka på den här artikeln som skrivits på Newsmill.
http://newsmill.se/artikel/2009/07/14/lokator-effektivaste-verktyget-mot-inbrottstjuvar
vet inte om det är mig det är fel (konspiratorisk?).
Framtiden kan bli väldigt trång
@Goorilla: Konspiratorisk? Jag tolkar det som att du är vaken och delar med dig av vad du ser, vilket jag sätter värde på. Jag är inte förvånad. Det är klart att det ligger olika organiserade krafter bakom all denna övervakningsiver. Kan bara undra hur de är funtade? Allt talar för att brott och straff kommer att bli det stora trätoämnet i kommande val.
Som Sagor från livbåten nu skriver så vill han/de se en balans mellan offentlig solidaritet och den mera personliga.
Det är väl dit jag lutar också. Vi kan inte klara oss med bara "välgörenhet" men inte heller bara genom stela offentliga system (som så lätt kan kantra åt ena eller andra hållet).
Fp hade under Gunnar Heléns tid en paroll, för ett mänskligare samhälle.
Jag ser det som att såväl den enskilda människan som samhället måste samverka för att visa solidaritet med de som råkat illa ut. Samverkan i balans. Med respekt för människan.
Som Lars-Erick så förtjänstfullt påpekade, så förtydligade jag min (och Görans) inställning.
Jag undrar med saknad var de liberala giganterna tog vägen? I riksdagspolitiken finns de i alla fall inte...
@Lars-Erick: Jag sympatiserar i mycket hög grad med det som sägs i dagens inlägg av Sagor i livbåten. På väg hem till goda vänner, som vill rå om mig några dagar tänkte jag att jag kunde tänka mig Folkpartiet ännu en gång under förutsättning att någon av dom höll i taktpinnen ;-) Nu är det tyvärr Jan Björklunds och Johan Pehrsons ande som svävar över partiet.
@Marcus: Jag är verkligen tillfreds med den diskussion som jag kan föra med dig och Göran. Ert inlägg i dag har jag läst högt ur för mina goda vänner, då ni formulerar det som jag själv har så svårt att sätta ord på. Är just nu hos goda vänner, varför jag ber att få återkomma en annan dag, då diskussionen är viktig för mig och andra som känner sig vilsna i dagens politiska landskap.
- Ytlig välgörenhet är som att tända rökelse vid samhällets smutsiga kloakutlopp.
/Ellen Key
Jag håller med henne.
Marcus. Ja, de liberala giganterna tycks föra ett tynande liv i skymundan idag, om de ens existerar. Och allra längst är de ifrån dagens partipolitik.
Möjligen finns det en och annan avsutten politiker som i verklig mening kan betecknas som liberal. Som Hans Lindblad t ex.
Farmor. Ja, nog är det en nåd att stilla bedja om, att fp återvände till en gedigen socialliberalism. Men då måste både Jan Bj och Johan Batong sparkas liksom deras eftersägare. Och så skulle behövas en comeback för några verkliga liberaler.
Sannolikheten för detta verkar dock för dagen mycket låg.
Tyvärr.
FVHC. "Ytlig" välgörenhet ja. Men inte medmänsklig solidaritet med respekt för individen. Den klarar vi oss inte utan.
@FVHC: Ellen Key var en intressant person, som från sin utgångspunkt uppenbarligen såg skillnaden mellan en hjälp sprungen ur en tilltro till människors förmåga och den välgörenhet, som en del välbeställda ägnade sig åt, mera för sin egen skull.
Lars-Erick: Som vanligt är vi överens om det mesta, men jag tycker att just Marcus och Göran är de unga socialliberaler, som behövs och kan göra skillnad genom sina bidrag till samhällsdebatten. Det gäller att vi bland annat synliggör deras inlägg bland annat detta häromdagen
http://fridholm.net/2009/08/03/det-offentliga-ar-inte-hela-svaret-pa-alla-fragor/
Jag gillar deras angreppssätt och vill fortsätta den diskussionen.
Unga ur ett relativt perspektiv då... Vi är båda några år över 40, och det som skulle behövas är sanna socialliberaler i nästa generation 25-30 som kan fylla giganternas skor när det är dags för generationsskifte.
Tack för berömmet förresten, det värmer! :)
Skicka en kommentar