Var det bara en tidsfråga innan det, som hände Therese Johansson Rojo, hade kunnat hända en tjej på party i ett skogsparti nära dig och mig. Eller ska det ses som ett tragiskt undantagsfall oss andra till lärdom? Annika Marklund tycker sig se en kärlek som övergår i besatthet. Antifeministen Zac ser det som hänt, som ett resultat av en svag pojke under inflytande av en ondskefull kvinna. Emma skriver vad många andra tänker – det är sjukt att döda på grund av svartsjuka. Ida Ilona ser det sjuka i att utöva sådan makt över en annan människa. Krönikören Kerstin Nilsson i Aftonbladet kommer fram till att det handlar om en hel del annat, men inte kärlek.
Själv frågar jag mig hur det kommer sig att flickan, som utövade påtryckningen, saknar förmågan att inse sin roll i det som hänt. Efterhandskonstruktionen (?) är att hon försökte göra slut med grabben genom att ställa ett krav, som hon inte trodde att han skulle klara av! Snacka om krokiga vägar för att slippa ta ansvar. Sedan har vi grabbens roll. Även om han kan ses som hennes redskap, kan man inte ta ifrån honom hans ansvar för sin del i det som hänt. Det är helt klart att vi här har att göra med unga människor i avsaknad av den inre kompass, som de flesta ungdomar använder sig av för att gå vidare i livet efter att ha upplevt förälskelse, svek och svartsjuka. Allt tillsammans nödvändiga erfarenheter för ett bra vuxenliv. Även om media fokuserar på extraordinära händelser, får vi läsare inte glömma alla de ungdomar, som klarar av att leva sig igenom denna utvecklingsfas i livet, utan att ta till sådana ytterligheter. Eller ska vi lockas tro att ungdomars mobbning av varandra idag är så utbredd att det, som vi ser, bara är toppen på ett isberg? I så fall visar det följderna av att skolan fokuserar alltför mycket på symtom på ohälsan istället för att fråga sig: - Vilka faktorer gör att elever gillar att lära sig saker – på egen hand och i samverkan med andra? - Samarbetar lärare, förskollärare, fritidspedagoger och elevvården kring dessa friskfaktorer? Lusten att lära och leva med andra stimuleras inte med repressiva åtgärder.
Olof Risberg, psykolog och psykoterapeut, hos Rädda Barnen, intervjuas av Aftonbladet och visar att det inte finns några enkla svar på de frågor, som man kan ställa sig. Däremot pekar han på det nödvändiga i att unga förövare inte tillåts smita undan sitt eget ansvar när något går snett. Med det har ingen sagt att det är en enkel process att komma dit hän, speciellt som andras pekpinnar försvårar en människas möjligheter att komma till insikt. En hjort kan inte lära en sköldpadda springa, som Kahlil Gibran har uttryckt saken.
Medan jag skrivit har jag funderat på om den nu förda politiken för förskolan, skolan, fritiden, kulturen, socialtjänsten och polisen gynnar den samhällsutveckling, som Marcus och Göran gjorde sig till tolk för, i sin reaktion på ett av mina inlägg. Ett meningsutbyte som jag gärna vill fortsätta då detta – ett samhälle i balans – inte ser ut att vara politikens mål just nu. I en kort kommentar innan jag åkte till goda vänner, bad jag att få återkomma, vilket jag gör på detta sätt. Jag tycker mig se att vi har en offentlig sektor styrd av politiker där de anställda hukar eller gör sitt bästa för att hänga med i alla turer och krumsprång. I det sammanhanget vill jag påminna om kommunalrådet Göran Holm (M) i Vellinge, som inför något tidigare val fick frågan varför han inte gick till val på att privatisera förskolan och då förklarade att han hade frågat föräldrarna hur de ville ha det. Med det vill jag ha sagt att det är användarna av en offentlig tjänst, som borde ges möjlighet att värdera den på ett juste sätt.
Idag är Göran Holm borgmästare m m i en kommun där Moderaterna har 35 av 49 mandat i fullmäktige. Men för övrigt vet jag inte om Vellinge är mera välmående med mindre brottslighet än andra kommuner. Har förstått att Brå:s forskning inte tillmäts någon större tillförlitlighet, när det gäller gjorda analyser av orsak och verkan. Men, om det beror på att Brå säger det, som allianspartiernas rättstalespersoner, poliser och åklagare inte vill höra, eller om Brå i sak har fel, det vet jag alldeles för litet om. Samtidigt undrar jag om inte Isobel Hadley-Kamptz just nu visar prov på det mod, som krävs, för att social-liberala krafter inom alliansen ska våga ta itu med övervakningshysterin utifrån ett solidariskt perspektiv, istället för att snegla på möjligheten att vinna röster på ren populism. Sätter även värde på Lars-Erick, som också efterlyser social-liberaler i politiken. Jag tror inte att vi svenskar är skyddsympade, även om vi talar om att inte glömma Förintelsen. Det började inte med Förintelsen, varför den viktigaste lärdomen ligger i att reflektera över de faktorer, som gjorde utrotningslägren möjliga. Idag är det FRA, ASBO, Lokator och annat som växer fram ur omtanken om folkets säkerhet och trygghet. Uppdatering: Läs även Scaber Nestors inlägg om Tvångsmedel i förebyggande syfte.
13 kommentarer:
tack för länken, men du länkar till fel inlägg.
Här är rätt.
http://scabernestor.blogg.se/2009/august/tvangsmedel-i-forebyggande-syfte-var-ar-ratt.html
Tack för att du kollade - har rättat till det nu.
Sverige är närmast ledande i Europa i antidemokratisk lagstiftning.
Att vi inte skulle vara skyddsympade är en kraftig underdrift. Läger, järnmalmsexport, fascistiska militärer, tvångssteriliseringar, hemvist för krigsförbrytare är en del av förbrytelserna.
Nyligen hade en dotterägare svårt misshandlat en man som dock inte gjort något annat än tilltalat hans minderåriga dotter.
Det är en sådan avel den fascistiska rörelsen i Sverige vill få fram, människor beredda att misshandla, kanske till döds, för några meningars skull.
Detta skiljer sig inte på något sätt från nazismen.
Sexköpslagen är ett öppet övergrepp mot vuxna människors sexualitet.
Utnyttjande av starka känslor, och vår tids riksdagshusbrand, 9/11, används i samma syften som nazisternas.
@Anonym: För ett samhälle som strävar mot balans är överdrifter lika skadliga som underdrifter. Lagar handlar om orsak och verkan, och balansen handlar om proportioner. Här har riksdagens ledamöter ett eget personligt ansvar, men som vi vet är det en relativt liten grupp i berörda utskott, som har makten, eftersom den enskilde riksdagsledamoten litar på andra mot att han/hon har andras stöd i de frågor han/hon själv arbetar för.
Jag är inne här och läser då och då och fascineras av ditt mod och din ihärdighet att leta reda på saker och för att du delar med dig av din klarsyn och det du upptäcker. Jag kommenterar inte dig så ofta, men läser desto mer. Men idag kunde jag inte låta bli att tycka till. Jag tror du sa något mycket viktigt i ditt inlägg idag. Det här med att förintelsen inte började med förintelse. Det började någon annanstans och att det började med behovet av att begränsa andra och framförallt oliktänkande. När målet i politiken inte handlar om att få ett samhälle att vara i balans,utan där målet handlar om att "ha rätt", då tror jag att vi närmar oss farliga marker. De värderingar vi ändå har haft mer än de flesta andra länder i världen (det jag menar är att vi omsatt det i praktiken lite mer), är inget som vi får gratis, utan måste kämpa för varje dag, alla. Därför tycker jag det är så beklämande att vi är så många i dag som är så loja och så nochalanta inför de övergrepp som sker i vårt samhälle idag. Övergrepp som handlar om att blunda och inte ta ansvar.
@Erica: Tack för din kommentar. Bara att vi för denna dialog är hoppfullt inför framtiden. Jag tror att vi är många, som bryr oss, när någon utmanar oss att tänka efter, vart den första snabba tanken kan leda oss om vi inte ser djupare på saken. Även om jag kan bli trött emellanåt, tror jag att man får mera av det som man sätter fokus på och därför väljer jag att tro att många bryr sig även om jag inte omedelbart ser prov på det. Nu vet jag att du finns och tänker i dessa banor - då är vi minst två. Början på den första miljonen är en ;-)
Så sant! :-)
Har du läst I trygghetsnarkomanernas land av David Eberhard? Jag tycker att du är nära att dra samma slutsatser som han gjort, du spelar dock inte bandet lika långt som han gjort när han kan knyta ihop sambanden, men så är han ju också psykiatriker och överläkare.
Vårt överdrivna behov av trygghet och kontroll av alla möjliga och omöjliga faror gör oss i praktiken bara allt räddare och snart helt livsoförmögna. Eberhard menar att det har gått så långt att själva staten drabbats av panikångest och ger mängder av tankeväckande och provocerande argument för sin teori. Precis som panikpatienten ser faror i allt som faktiskt kan vara farligt men sällan är det, har landet Sverige ett överdrivet behov av trygghet, kontroll och uppvisar undvikandebeteenden. En ond spiral, ju tryggare vi är desto osäkrare känner vi oss eftersom vi i alt högre grad inte lär oss att hantera livet, och ju mer osäkerhet vi upplever desto mer trygghet ropar vi efter. Kort sagt, risker och kriser lär man sig inte hantera genom att undvika dem.
-Kluris
Glömde.. Eberhard tar också upp exempel på ungdomar som måste gå i terapi för att de inte kan hantera när pojk/flickvännen gjort slut och detta redan efter ett mycket kort förhållande. Alltså sådana förtret som tillhör livet och är en del av att växa upp till fungerande vuxna.
-Kluris
@Kluris: Nej, jag har inte läst den - ännu. Men redan titeln säger mig att jag borde ha gjort det. Men, som min mamma sa: - För mycket och för litet skämmer allt och därför har jag avvaktat, eftersom jag förstått av recensionerna att den gode Eberhard tagit i så att många värjer sig. Men jag sticker inte under stol med att vi var och en har ett ansvar, sedan kan det vara ett problem för unga människor om de är omgivna av vuxna som lär dem att skylla ifrån sig eller ställer krav som blir till en disciplin vilken säger mer om den vuxnes rädsla än den unga människans förmåga. Därför är det viktigt att det finns vuxna med olika roller i den unga människans liv.
@Kluris: Det är smärtsamt, men nödvändigt att genomlida. Om man inte har andra vuxna med en sund syn på detta att vända sig till, är det väl bra om det finns proffs att vända sig till ;-) För den unga människan är det ett trauma att bli övergiven av någon som man är förälskad i. Det kan vara svårt även för vuxna, speciellt om de inte haft någon att prata med tidigare i livet.
Jag var lite otydlig. Eberhard gör kopplingen att den sortens terapi inte behövdes alls förr, då när samhället inte alls var lika tryggt. Idag belastas psykiatrin av dessa fall och det beror inte på någon "mjäkighet" eller att de tror sig behöva terapi, de kommer till psykiatrin i ett bedrövligt tillstånd där de verkligen är i sådan psykisk obalans att det börjar bli farligt. Förr grät man en skvätt och sedan gick livet vidare. Föräldrar släkt o vänner är givetvis en del av det. Det finns liksom både god och dålig trygghet. Nåja, han förklarar det där bättre än mig.
Ett annat exempel han tar var när någon färja gick på grund. Inget allvarligt, den kom bara inte loss och fick vänta på en bogserbåt några timmar och under tiden bjöds passagerarna på mat och dricka. Men vissa krävde både präst och krishjälp som om de just varit med om estoniakatastrofen.
Ja, vissa av hans exempel i boken är provocerande, jag tyckte en del av dem var riktigt roliga, samtidigt som de var tankeväckande. Jag misstänker att han tagit de exemplen med stor omsorg, just för att skicka in folk i kognitiv dissonans där de verkligen tänker efter och prövar sina tidigare trossatser. Han var säkerligen lika medveten om att det skrämmer vissa, att hamna i konflikt med det man trott är mycket skrämmande för vissa, men för de som är så låsta att de blir rädd så lär ändå inte en bok göra varken från eller till, så då kunde han ta de exemplen i alla fall. Nåt sånt skulle jag tro.
-Kluris
@Kluris: Du har rätt i att det var mindre pjosk förr. Men, delvis beror sakernas tillstånd på att politiker och media spinner på tråden att katastrofer eller olyckor kan undvikas med "rätt" eller "andra" politiker vid rodret. Alldeles oavsett vem som styr. Sedan tror jag att säkerhetsbranschen har sin del i den här utvecklingen. Du har hur som helst gjort mig nyfiken på Eberhards bok :-)
Skicka en kommentar