Är klyftan verkligen digital?

Igår kväll såg jag dokumentären Videocracy i SVT1 och förundrades. Medan vi här hemma har en diskussion mellan journalister och bloggare om vem som har mest skuld i att den del använder Sociala medier för att ta ära och redlighet av varandra, pågår en utveckling i en annan del av Europa, där landets premiärminister Silvio Berlusconi, lyckats ta och behålla den politiska makten med hjälp av sitt medieimperium, där människors lust och längtan att bli bekräftade exploateras av cyniska mediemoguler. DN och andra skrev om uppståndelsen i Italien kring filmen inför Filmfestivalen i Venedig. Dessutom skrev Erik Gandini ett eget inlägg i DN inför visningen igår kväll. Unni Drougge har kommenterat och pekade på likheter i beteendet när många i det omgivande samhället inte tänker efter före.

Vad detta får för effekter på landets barn och ungdomar, vår och Italiens framtid, kan man fundera över. I andanom hör jag vän av ordning och god moral förfasa sig och kräva lagar som förbjuder den sortens innehåll, istället för att inse behovet av en ständigt pågående debatt där vi diskuterar det liv som vi lever. Om vi kunde vara överens om yttrandefriheten och komma bortom den moraliska indignationen över att människor kommit olika långt på sin själsliga vandring från att vara obildad till att vara upplyst, skulle mycket vara vunnet. I Profeten skriver Kahlil Gibran (min favoritpoet) om Brott och straff bland annat strofen ”Om människan inom er skall jag nu tala. Ty det är hon och inte ert guda-jag och inte heller dvärgen i dimman, som känner brottet och straffet.” Bilden av var och en av oss som både insnöad och upplyst gör det lättare att se att vår uppgift först och främst inte är att sätta oss till doms över andra, utan att vi måste jobba på att bli klokare själva för att därigenom möjligen väcka andras lust att ta ett eget ansvar för sin utveckling.

I SvD:s Mediekrönika konstaterar Astrid Söderbergh Widding att förhållandet mellan medier och verkligheten inte enkelt kan förklaras med att internet har en annan kultur än de så kallade ”gammelmedierna”, dit även TV måste räknas. Såg för en stund sedan TV8:s program där bland annat en panel av personer från olika delar av medievärlden och med olika politisk färg diskutera Beatrice Asks famösa uttalande om gredelina kuvert till brottsmisstänkta. Förutom att man landade i att hon inte är klockren som Fru Justitias främste tjänare, bjöds vi också på en uppvisning av det märkligare slaget – en man som visade upp sin förmåga att proppa i sin köttbullar och svälja hela varmkorvar. Vilken förebild för människor, som drömmer om att få synas i TV, var min första spontana tanke. Men, strax såg jag vissa paralleller mellan honom och den unge man som i Videocracy ägnade en stor del av sitt liv åt att komma med i olika TV-program, där det var lättast att komma ifråga om man var en ung, vacker och mer eller mindre avklädd tjej.

Hos Aschberg var väl inslaget med korvslukaren med för att utmana ”den goda smakens vänner” och med konflikten mellan det ”folkliga” och de ”kulturellt förfinade” som dramaturgiskt grepp öka antalet tittare. Väl bekomme säger jag och hoppas att alla, som jagar tittarsiffror för att öka sina intäkter som reklampelare, ser och lär något av dokumentären Videocracy och funderar över sitt ansvar i den samhällsutvecklingen. Detta blev en lång utläggning (som vanligt) och dessutom på ett stickspår, eftersom jag hade tänkt skriva något om den så kallade digitala klyftan med tanke på den hearing som stiftelsen .se genomförde och som jag tog mig tid att åka in och lyssna på förra onsdagen.

En del har skrivits om denna klyfta bland annat i Computer Sweden. Vid hearingen fick vi bland annat ta del av olika rapporter samt erfarenheter från stiftelsens projekt Internet för alla. Trevligt att träffa en del nätvänner som Mary XJ, Julia Skott och Copylinda men också att få nya kontakter som t ex Bodil Brǿgger, Nettredaktör för Seniornet Avisen. Intressant att man i Norge kompletterar tidningen på webben med en papperstidning. Det tror jag är ett klokt grepp, eftersom det ena inte utesluter det andra, för oss som inte lär oss lika snabbt som de yngre. Dessutom är det skönt att sitta i läsfåtöljen och prassla samtidigt som jag kollar vad jag kan ha gemensamt med andra seniorer. Glömde fråga om papperstidningen var ett allmänt utskick till alla eller om det var ett erbjudande till dem som så önskar. Detta med tanke på skogens träd. Redovisade rapporter och den avslutande politikerpanelen återkommer jag till vid lämpligt tillfälle.

Intressant.