Demokrati förutsätter rättssäkerhet.

Blir riktigt upprymd när jag läser Gunnar Strömmers ord i dagens SvD Allting vilar på rättssäkerheten. ”Rättsäkerheten för den som misstänks för brott – ytterst att ingen ska dömas utan fullgod bevisning – ställs ofta mot rättstryggheten, det vill säga var och ens skydd mot att bli utsatt för brott. I den matchen plockar i regel hårdhandskar fler poäng än silkesvantar”, skriver han. Därför är det bra att han tar sig tid att förklara rättssäkerheten i hela dess vidd. Han förklarar också hur det kommer sig att politikerna brister i respekt för värdet av ett rättssäkert samhälle. ”I Sverige var oinskränkt folkstyre länge det enda värde som erkändes som sant demokratiskt. Men i dag är nog de flesta, åtminstone i teorin, överens om att respekten för individens fri- och rättigheter är ett minst lika väsentligt inslag för att vårt land ska kunna kalla sig en demokratisk rättsstat. Enskilda människor och minoriteter måste skyddas mot maktmissbruk och övertramp även om förgripligheterna har majoritetens välsignelse. Skyddet ska ytterst garanteras av oberoende domstolar.”

Det låter tryggt, men när vi kunnat notera hur lagstiftarna i Sveriges Riksdag, låtit sig styras av särintressen och frestelserna att ta på sig hårdhandskarna, då känner vi att vårt demokratiska samhälle är i fara. Det är mot den bakgrunden som jag tycker att Justitieminister Beatrice Ask gjort sig förtjänt av kritik. För balansens skull förlänas hon idag ett personporträtt i SvD, som visar att hon har kvaliteter som människa. Det tvivlar jag inte på, men känslan för rättssäkerhetens betydelse brister och det är en särskilt allvarlig brist hos en justitieminister. Jag måste måhända lära mig mera om metahumor och stryktålighet, vilket Oscar Swartz delar med sig av. Jag inleder med att gå ur Facebookgruppen som kräver Beatrice Asks avgång – jag vill använda min energi till något mera konstruktivt till stöd för rättssäkerheten. Frågan är vad, men det ger sig nog. Men, jag måste medge att det kändes bra att kunna kanalisera min frustration just då, när jag gick med.

Sanna Rayman gör sin insats när hon svarar läsare och upplyser om att det till syvende och sist ”åligger oss alla att inte låta vår mänsklighet och värdighet förfalla”. Anders Mildner tillhör dem som ståndaktigt talar om de möjligheter som internet och sociala medier erbjuder. Samtidigt synliggör han hur företrädare för det etablerade samhället eldar under sin syn på dagens unga som ”rutten frukt”. Och hur pekpinnarna blir allt längre, inte minst bland politikerna. Idag bidrar han med sitt perspektiv på de senaste dagarnas debatt ”Farligt skilja nätet från verkligheten”. Slutkämmen är värd att läsa flera gånger om: ”Den jobbiga sanningen är att lösningen är så mycket svårare. Det är inte verktyget i sig som är huvudproblemet, utan vad vi använder det till. Vi måste alltså börja uppföra oss på ett sätt som är gott i grunden. Överallt.”

Lars-Erick visar också sambandet mellan de resonemang som förs i ledarskiktet och det som händer när människor släpper loss sin frustration. Men han visar också ett positivt exempel på att det kan hända något när en enskild individ bestämmer sig för att ge ordet medmänsklighet en konkret innebörd. Marcin de Kaminski ser att ungdomar och nätet får skulden när vuxensamhället inte håller måttet. Här kan vi också finna förklaringen till att rättssäkerheten sitter löst. I vuxensamhället odlas med förkärlek myten om att demokrati råder när en majoritet sagt sitt, alldeles oavsett om den majoriteten gillar att vara totalt insnöad eller strävar efter att vara upplyst. Sedan kan man fråga sig om Aftonbladets nya affärsidé, som Dagens Media skriver om, kommer att höja kunskapsnivån eller elda under människors primitiva lust att hämnas. Här kommer nog många att sättas på prov. Inte minst de som sysslar med förundersökningar. Avslutar med Sagor från livbåten, som visar att vi är många som på olika sätt gör vad vi kan för att hålla arbetet för en fungerande demokrati vid liv.

Intressant.