Här finns något att hämta för alla.

Det är rätt intressant att följa det som avhandlas i olika medier efter förra veckans Uppdrag granskning. I Journalisten läser jag En mobb på sociala medier, där chefredaktören och ansvarige utgivaren Helena Giertta söker förklaringen till händelseutvecklingen i den möjlighet som finns idag att publicera sig utan det filter som journalister och och ansvarige utgivare utgör i de etablerade medierna. Hon skriver bland annat ”Lögner och förtal ska beivras och jag kan inte förstå varför lagstiftarna inte är intresserade av att göra det på nätet. En långsträckt yttrandefrihet betyder inte fritt fram att uttrycka vad som helst. I TF finns flera inskränkningar i yttrandefriheten som de flesta ställer upp på.”

Nog måste väl även vän av ordning kunna ställa sig frågan om lögner och förtal inte kan beivras på andra sätt än att lagstiftarna ska ge sig på Tryckfrihetsförordningen? Men, vänta nu – pågår det inte redan ett arbete i den riktningen i Yttrandefrihetskommittén? Check – och kan man tänka sig: Yttrandefrihetskommittén har tagit över efter Tryck- och yttrandefrihetsberedingen. Yttrandefrihetskommitténs uppgifter enligt direktiven 2008:42 är uppdelade i två etapper. Etapp 1 omfattar arbete med förslag till grundlagsändringar inför valet 2010. Uppdraget i denna del redovisades i ett delbetänkande som överlämnades till justitieministern den 17 februari 2009. Etapp 2 omfattar bl.a. fortsatt övervägande av frågan om man i längden bör behålla en teknikberoende grundlagsreglering av tryck- och yttrandefriheten. Uppdraget i denna del ska redovisas senast den 20 december 2011. Intressant. Kan just undra om inte en del journalisters attacker mot bloggosfären kan ha något samband med den diskussion som förs med anledning av detta?

Lyckligtvis finns journalister utrustade med förmåga att problematisera den spänning som uppstått när en hel hop glada amatörer kan ge sin in i samhällsdebatten utan att fråga en överhet eller proffsen om lov. Emanuel Karlsten skriver i dagens Expressen under rubriken De vuxna är problemet – inte Internet och ger råd om hur vi som vuxna kan ta vårt egna personliga ansvar för det som pågår bland ungdomar. Men, när vuxna visar sig vara en del av problemet, då gäller det att andra vuxna vågar lägga sig i och ta reda på fakta.

När det gäller diskussionen om Yttrandefriheten och hur denna din rätt kan krocka med min känslighet inför ditt ordval, tänker jag på filosofiprofessor Per Bauhns ord för några dagar sedan ”I ett fritt samhälle hör känslan av kränkthet till normaltillståndet. Vi har rätt att ge svar på tal, men inte förbjuda själva talet”. Eller sagt med några bevingade ord av Evelyn Beatrice Hall i hennes biografi om Voltaire ”Jag ogillar dina åsikter, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att uttala dem". Kulturbloggen och Mathias Klang gav mig tidigare idag ytterligare ett bra exempel, då de citerar det svar som författaren Philip Pullman (ett tack till embryo för rättelsen av förnamnet) gav när han fick frågan om inte hans bok The Good Man Jesus and the Scoundrel Christ kunde uppfattas som förolämpande:

”Det är ett chockerande ämne och jag visste att det var en chockerande sak att säga. Men ingen har rätt att leva utan att bli chockad. Ingen har rätt att leva sitt liv utan att bli förolämpad. Ingen behöver läsa den här boken. Ingen behöver plocka upp den. Ingen behöver öppna den. Och om du öppnar den och läser den, behöver du inte gilla den. Och om du läser den och ogillar den, behöver du inte tiga om det. Du kan skriva till mig, du kan klaga på den, du kan skriva till förlaget, kan du skriva kan du skriva din egen bok. Du kan göra alla dessa saker, men dina rättigheter upphör där. Ingen har rätt att hindra mig att skriva denna bok. Ingen har rätt att stoppa dess publicering, eller att den blir köpt, såld eller läst. Det är allt jag har att säga om detta ämne”. (Översatt med hjälp av Google Översätt)

Sedan gäller det att avgöra när något är så viktigt att säga att jag vill riskera att hamna i onåd, så som undersköterskan Peter Magnusson i Södertälje gjort. Civilkurage som borde belönas, tänker jag, men idag 14 månader senare är han ”arbetsbefriad, sedan snart ett år. Se där ytterligare en skandal för riktiga journalister i etablerade medier att bita i. Men där handlar det om motsättningar mellan människor ur etniska grupperingar och det kniper man ju inte lika många poäng på. Avslutar med ett annat exempel på civilkurage – Maria Abrahamsson som talar klarspråk om justitieministerns hattande.

Intressant.