Boklördag är ett initiativ från författaren Katarina Kieri, som sedan några år nu blivit något av en tradition. I morgon lördag håller Stadsbiblioteket öppet hus och uppemot 40-talet författare erbjuds att duka upp sina böcker och möta sina läsare "rakt över disk". Det brukar vara en dag man gärna minns. För min personliga del kan jag berätta att lyckokänslan var monumental när jag något år tidigare lyckades förvärva ett exemplar av EN BOK FÖR ALLA:s "Mannens dikt om Kärlek - en antologi av Göran Palm", med dennes tillägnan till en man i min vänkrets, som dock inte insåg värdet i denna gest ;-)
Efter att ha ställt iordning sina bord tidigare idag, hade en del författare hörsammat inbjudan från Roslagens Konstnärsgille att i kväll träffas för ett mingel med inslag av berättelser och uppläsningar i Konsthallen. Jag kom hem för en stund sedan och känner för att vilja dela med mig av den glädje jag känner inför att människor, trots allt prat om tidsbrist, ändå ger sig tid att träffas för en pratstund, där man också delar med sig av sina berättelser. En inspirerande upptakt till morgondagen då vi från 10.00 till 16.00 ska verka till stöd för författares verk och bibliotekets roll. Vill du veta mera kan du gå vidare till www.norrtalje.se/boklordag
fredag 26 oktober 2007
Vad är vi rädda för?
Med gårdagens Uppdrag granskning i arbetsminnet, är det svårt att sätta ord på de känslor, som kom och gick under torsdagen, när jag deltog i seminariet Integration Storstad - Anställd utan ansikte, vilket anordnades av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS). Där redovisades tankar kring diskrimineringslagstiftningen och problematiken kring rekryterande chefer, som går på sin magkänsla, vilket oftast innebär att de, när allt annat är lika eller nästan lika, väljer bort människor av annat etniskt ursprung än svenskt. Osäkra eller rädda för det främmande slår reptilhjärnan till och man väljer den man tror sig veta något om d v s en vit, svensk man.
Om du vill veta något om dig själv i förhållande till människor av annan härkomst finns här ett intressant test.
För min del är nog dagens behållning en spontan reaktion från en ung kvinna av utländsk härkomst: - Jag vill inte tvingas gömma mig bakom en avidentifierade ansökan - jag vill kunna visa vem jag är och vad jag kan, jag är stolt över det!
Hur näringsliv och samhälle ska förhålla sig till chefer, som inte törs se en sådan ung stolt kvinna i ögonen under en anställningsintervju, det må vi utmana alla rekryterande chefer till en dialog om!
Om du vill veta något om dig själv i förhållande till människor av annan härkomst finns här ett intressant test.
För min del är nog dagens behållning en spontan reaktion från en ung kvinna av utländsk härkomst: - Jag vill inte tvingas gömma mig bakom en avidentifierade ansökan - jag vill kunna visa vem jag är och vad jag kan, jag är stolt över det!
Hur näringsliv och samhälle ska förhålla sig till chefer, som inte törs se en sådan ung stolt kvinna i ögonen under en anställningsintervju, det må vi utmana alla rekryterande chefer till en dialog om!
onsdag 24 oktober 2007
Det angår inte mig
Har nyss sett Uppdrag granskning och skäms. Kan det verkligen vara OK att driftigheten i detta land bara kan komma till uttryck i skumraskaffärer. När vita svenska män blir konfronterad med hur det går till i de företag, som köpt deras koncept och arbetar under deras logga, då har man ingen aaaaaaaaaaning. Medan de, som arbetar vid fronten, är väl medvetna om sakernas tillstånd och försvarar sig med att det inte angår dem.
De köper en tjänst av ett annat företag och det är detta företag, som har hela ansvaret. Det är självklart mycket enklare att rycka på axlarna åt detta när det är en invandrare, som fungerar som slavdrivare, och utnyttjar andra "svartskallar" som slavarbetare! Men, den som ser och inte bryr sig är medskyldig. Det talar vi om när det gäller ungdomar, som blir åsyna vittnen till misshandel och annat olaga tvång, och inte vågar ingripa eller ställa upp som vittnen. Är det någon som på allvar tror att det ena inte har med det andra att göra?
Jag skäms för att vi vuxna, etablerade som företagare eller i andra sammanhang, är så taskiga förebilder för det uppväxande släkten! Istället för att med tvivelaktiga metoder peka ut 95 procent av svenska folket som fuskare i förhållande till våra system för en jämlik välfärd, borde näringslivets företrädare - om man verkligen tror på kapitalismen som inspirationskälla - ta itu med dem, som tror sig kunna göra vad som helst i företagsamhetens namn.
Jag har idag varit tillsammans med ett 30-tal kvinnor, de flesta av annat etniskt ursprung än svenskt, och lyssnat till deras berättelser om hur de lyckats starta nya företag, trots att de ibland mötts av mycket diskriminerande attityder hos handläggare inom våra offentliga system. Handläggare, som haft till uppgift att vara ett proffsigt stöd för människor i behov av försörjning. Dessa invandrarkvinnor är inte betjänta av att svenskar, som blir tagna på bar gärning (när de utnyttjar deras landsmän i behov av inkomster) ostraffat kan svära sig fria från ansvar. Upphandlare av varor och tjänster måste bli bättre på att ställa krav på etiska förhållningssätt i förhållande till kunder och utförare, om man vill vara trovärdig.
De köper en tjänst av ett annat företag och det är detta företag, som har hela ansvaret. Det är självklart mycket enklare att rycka på axlarna åt detta när det är en invandrare, som fungerar som slavdrivare, och utnyttjar andra "svartskallar" som slavarbetare! Men, den som ser och inte bryr sig är medskyldig. Det talar vi om när det gäller ungdomar, som blir åsyna vittnen till misshandel och annat olaga tvång, och inte vågar ingripa eller ställa upp som vittnen. Är det någon som på allvar tror att det ena inte har med det andra att göra?
Jag skäms för att vi vuxna, etablerade som företagare eller i andra sammanhang, är så taskiga förebilder för det uppväxande släkten! Istället för att med tvivelaktiga metoder peka ut 95 procent av svenska folket som fuskare i förhållande till våra system för en jämlik välfärd, borde näringslivets företrädare - om man verkligen tror på kapitalismen som inspirationskälla - ta itu med dem, som tror sig kunna göra vad som helst i företagsamhetens namn.
Jag har idag varit tillsammans med ett 30-tal kvinnor, de flesta av annat etniskt ursprung än svenskt, och lyssnat till deras berättelser om hur de lyckats starta nya företag, trots att de ibland mötts av mycket diskriminerande attityder hos handläggare inom våra offentliga system. Handläggare, som haft till uppgift att vara ett proffsigt stöd för människor i behov av försörjning. Dessa invandrarkvinnor är inte betjänta av att svenskar, som blir tagna på bar gärning (när de utnyttjar deras landsmän i behov av inkomster) ostraffat kan svära sig fria från ansvar. Upphandlare av varor och tjänster måste bli bättre på att ställa krav på etiska förhållningssätt i förhållande till kunder och utförare, om man vill vara trovärdig.
Farmor ut i vida världen
Igår fick jag bevis för att en farmor i Norrtälje, kan ställa frågor till VDn i det företag som skött tekniken för genomförandet av den undersökning om svenska folkets moral i förhållande till välfärdssystemen, vilket Fölster & Co skrev om i sin debattartikel i förra veckan. Och få svar samma dag! VDn för Cint AB, Bo Mattsson, sände ett svarsmejl från ett hotellrum i USA, vilket innebar att det, som han skrev, saknade ringar och prickar över å, ä och ö.
Men det är inte något problem att tala om. Värre är att jag bara till en del förstår det svar jag fått. Därför har jag bett min son, som arbetar i branschen, att transformera språket. Min pappa, hans morfar, industrielektriker (salig i åminnelse) har lärt mig att tänk, som finns i huvudet på människor på en högre nivå, måste transformeras för att människor på en lägre nivå ska förstå. Det är med tankekraft som med elkraft. Högspänning måste omvandlas i ett ställverk till lågspänning och där, ifall kraft förlorats på grund av avståndet, förstärkas innan det går vidare till en transformatorstation för att transformeras till användbar hushållsel. Det behövs således en transformator för att jag med en lägre utbildningsnivå ska förstå. Visserligen har han erbjudit mig att återkomma om det är något som jag behöver fråga om, men för att kunna göra det, måste jag begripa det som han berättar. Medan jag skriver kommer jag på att när det gäller människor så finns det två olika sorters kraftdistributörer. En elit, som använder sin hjärnkraft för alla människors goda och en annan elit, som tycker att deras hjärnkraft bara är till för en begränsad del av folket, varför de använder "transformatorstationen" till att förvränga saker. Men det är en annan historia. Just nu gläds jag åt att det är möjligt att kommunicera och ta reda på det som jag behöver få veta. När det gäller själva frågeformuläret för undersökningen, så är det beställarens sak, varför mitt frågande går vidare till Handelns UtredningsInstitut (HUI) i den delen.
Men det är inte något problem att tala om. Värre är att jag bara till en del förstår det svar jag fått. Därför har jag bett min son, som arbetar i branschen, att transformera språket. Min pappa, hans morfar, industrielektriker (salig i åminnelse) har lärt mig att tänk, som finns i huvudet på människor på en högre nivå, måste transformeras för att människor på en lägre nivå ska förstå. Det är med tankekraft som med elkraft. Högspänning måste omvandlas i ett ställverk till lågspänning och där, ifall kraft förlorats på grund av avståndet, förstärkas innan det går vidare till en transformatorstation för att transformeras till användbar hushållsel. Det behövs således en transformator för att jag med en lägre utbildningsnivå ska förstå. Visserligen har han erbjudit mig att återkomma om det är något som jag behöver fråga om, men för att kunna göra det, måste jag begripa det som han berättar. Medan jag skriver kommer jag på att när det gäller människor så finns det två olika sorters kraftdistributörer. En elit, som använder sin hjärnkraft för alla människors goda och en annan elit, som tycker att deras hjärnkraft bara är till för en begränsad del av folket, varför de använder "transformatorstationen" till att förvränga saker. Men det är en annan historia. Just nu gläds jag åt att det är möjligt att kommunicera och ta reda på det som jag behöver få veta. När det gäller själva frågeformuläret för undersökningen, så är det beställarens sak, varför mitt frågande går vidare till Handelns UtredningsInstitut (HUI) i den delen.
tisdag 23 oktober 2007
Intressanta artiklar
Hemma hos barnbarnet igår gavs tid till en titt i deras dagstidning, och där fångades jag främst av två artiklar. Den ena handlade om nomineringarna till August-priset, där sex författare i de tre olika kategorierna; Årets svenska skönlitterära bok; fackbok; samt barn- och ungdomsbok har nominerats. Spännande se vilken författare som respektive jurygrupp väljer. De har ett för dessa författare och oss läsare betydelsefullt jobb framför sig. När man inte hinner läsa allt, som ges ut, är det gott att få ett eller annat tips om vad som är läsvärt.
Den andra nyheten är av ett slag som gör mig upprymd. Den handlar om att katten "Socks", som var USA:s ledande katt under Clintons era. Den hade skänkts bort till Bill Clintons sekreterare när ämbetsperioden var slut. Nu används detta faktum av motståndarna till Hillary Clinton - hennes image som kattvän har gått upp i rök och alla ser nu att hon använt "Socks" uteslutande i politiskt syfte. Så kan det gå för en politiker, som är i händerna på "spin-doctors", d v s experter på påklistrade attribut och attityder. Hunden "Buddy" hade, enligt samma artikel, rusat ut framför en bil och blivit överkörd, strax efter att Hillary och Bill flyttat in på en annan adress. Jag är ingen motståndare till dem, men gläder mig när saker, som klistrats på politiker för att vinna väljare, avslöjas.
"Det bästa sättet att leva med heder i den här världen, är att vara den man låtsas vara."
sagt av den grekiske filosofen Sokrates (470 f.K - 399 f.K)
Den andra nyheten är av ett slag som gör mig upprymd. Den handlar om att katten "Socks", som var USA:s ledande katt under Clintons era. Den hade skänkts bort till Bill Clintons sekreterare när ämbetsperioden var slut. Nu används detta faktum av motståndarna till Hillary Clinton - hennes image som kattvän har gått upp i rök och alla ser nu att hon använt "Socks" uteslutande i politiskt syfte. Så kan det gå för en politiker, som är i händerna på "spin-doctors", d v s experter på påklistrade attribut och attityder. Hunden "Buddy" hade, enligt samma artikel, rusat ut framför en bil och blivit överkörd, strax efter att Hillary och Bill flyttat in på en annan adress. Jag är ingen motståndare till dem, men gläder mig när saker, som klistrats på politiker för att vinna väljare, avslöjas.
"Det bästa sättet att leva med heder i den här världen, är att vara den man låtsas vara."
sagt av den grekiske filosofen Sokrates (470 f.K - 399 f.K)
måndag 22 oktober 2007
Ordkriget eskalerar?
Under några dagar har jag försökt orientera mig om läget i Blogg-Sverige, framför allt inom mina egna intresseområden. Jag vet inte om jag förväntade mig att skrivande människor skulle ha ett ädlare sinnelag, men jag hade nog inbillat mig att fördröjningen mellan det, som man tänker, och det, som man sedan skriver, skulle skapa utrymme för seriösare diskussioner. Men inser ganska snabbt att när ordkrig pågår så kan det - i likhet med alla andra krig - eskalera. Och den som sitter i en "thinktank" d v s en tankesmedja, befinner sig i stridens hetta och ser ingen anledning att spara på krutet.
När jag ser att Janerik Larsson, numera fullt synlig i Svenskt Näringsliv, fortfarande använder sin retoriska förmåga på ett mycket diskutabelt sätt, tänker jag: - Är inte det 30-åriga ordkriget slut nu när Alliansen bildat regering? - Är det inte dags att sluta fred och ta ansvar för vad detta mångåriga krig ställt till med i det svenska samhället? - Eller slåss det propagandaindustriella komplexet för sin överlevnad medan statsministern försöker lappa ihop en splittrad nation?
Ja, det är tankar som dyker upp en måndag, när himlen är mulen och duggregnet övergått i ett trist regnande. Lyckligtvis är denna måndag en "farmorsdag". Sådana dagar tar jag bussen från Norrtälje till Stockholm för att hämta mitt barnbarn på fritids, då en av föräldrarna arbetar eftermiddagsskift och den andra inte är hemma förrän vid 18-tiden eller ännu senare. Det är ett pusslande för dagens föräldrar att kombinera omtanken om sina barn med arbetslivets krav, men det underlättar när mormor och farmor finns till hands. Och vi tycker båda att det är roligt att få umgås med våra barnbarn någon dag i veckan.
När jag ser att Janerik Larsson, numera fullt synlig i Svenskt Näringsliv, fortfarande använder sin retoriska förmåga på ett mycket diskutabelt sätt, tänker jag: - Är inte det 30-åriga ordkriget slut nu när Alliansen bildat regering? - Är det inte dags att sluta fred och ta ansvar för vad detta mångåriga krig ställt till med i det svenska samhället? - Eller slåss det propagandaindustriella komplexet för sin överlevnad medan statsministern försöker lappa ihop en splittrad nation?
Ja, det är tankar som dyker upp en måndag, när himlen är mulen och duggregnet övergått i ett trist regnande. Lyckligtvis är denna måndag en "farmorsdag". Sådana dagar tar jag bussen från Norrtälje till Stockholm för att hämta mitt barnbarn på fritids, då en av föräldrarna arbetar eftermiddagsskift och den andra inte är hemma förrän vid 18-tiden eller ännu senare. Det är ett pusslande för dagens föräldrar att kombinera omtanken om sina barn med arbetslivets krav, men det underlättar när mormor och farmor finns till hands. Och vi tycker båda att det är roligt att få umgås med våra barnbarn någon dag i veckan.
söndag 21 oktober 2007
Intresset ljuger inte.
Sedan jag upptäckt att en av de tre vice VD:arna i Svenskt Näringsliv, Janerik Larsson, hade en debattartikel i Aftonbladet den 16 oktober rubr Klasskamp - för slöfockar? har jag lättare att förstå varför vi dagen därpå bjöds på debattartikeln i DN av ekonomen Stefan Fölster, Svenskt Näringsliv och VD Fredrik Bergström, HUI, där de ansåg att 95 procent av svenska folket på ett eller annat sätt missbrukar välfärdssystemen.
Sommaren 2005 läste jag en initierad artikel om Janerik Larsson i DN Ekonomi, som jag nu läst på nytt och friskat upp mitt minne med. Artikeln "Näringslivsdoldis jagar resultat" publicerades den 3 juli 2005. Där finns bland annat en mycket fyndig mening, som jag vill citera "Han har, som engelsmännen säger, haft sina fingrar i varenda paj av vikt som har bakats i Sverige under de senaste 30 åren - men hela tiden har han på något märkligt sätt lyckats hålla sig utanför rampljuset.". Men, den som likt jag själv försökte förstå vad som låg bakom drevet mot den offentliga sektorn i slutet av 1980- och i början på 1990-talet, kunde ibland följa honom i spåren. Är det någon, som vet hur man drar nytta av människors okunskap och därmed förknippad benägenhet att odla fördomar samt vad som krävs för att förstärka dessa, är det den mannen!
När Janerik Larsson ömmar för metallarbetaren och vårdbidträdet med långa arbetsdagar och tungt arbete, förefaller det vara medmänskligt inkännande. Men, när han spelar ut dem mot den långtidssjukskrivne grannen, som de misstänker bara är lat, då går det att genomskåda honom. Alla vi, som har någon långtidssjukskriven i vår vänkrets, vet vilken mödosam väg man har för att ta sig tillbaka till arbetslivet. Att bli misstänkliggjord av en granne, gör inte livet lättare. Oftast vill arbetsgivaren inte ha tillbaka den anställde, utan hävdar i förhandlingar med facket att den långa frånvaron från jobbet är saklig grund för uppsägning. Den fackliga organisationens makt sträcker sig möjligen till en överenskommelse om ett avgångsvederlag. En sådan upplevelse blir man inte friskare av. Man kan faktiskt undra över vilken människosyn kampanjmakarna inom näringslivet vill verka för. Metallarens och kommunalarens långa och tunga arbetsdagar handlar om den personalpolitik, som arbetsgivarna bedriver, men i brist på förståelse på jobbet är det inte underligt att man tittar snett på grannen, som inte jobbar. Vad vinner företagare på att så split och kiv bland sina uttröttade medarbetare?
Sommaren 2005 läste jag en initierad artikel om Janerik Larsson i DN Ekonomi, som jag nu läst på nytt och friskat upp mitt minne med. Artikeln "Näringslivsdoldis jagar resultat" publicerades den 3 juli 2005. Där finns bland annat en mycket fyndig mening, som jag vill citera "Han har, som engelsmännen säger, haft sina fingrar i varenda paj av vikt som har bakats i Sverige under de senaste 30 åren - men hela tiden har han på något märkligt sätt lyckats hålla sig utanför rampljuset.". Men, den som likt jag själv försökte förstå vad som låg bakom drevet mot den offentliga sektorn i slutet av 1980- och i början på 1990-talet, kunde ibland följa honom i spåren. Är det någon, som vet hur man drar nytta av människors okunskap och därmed förknippad benägenhet att odla fördomar samt vad som krävs för att förstärka dessa, är det den mannen!
När Janerik Larsson ömmar för metallarbetaren och vårdbidträdet med långa arbetsdagar och tungt arbete, förefaller det vara medmänskligt inkännande. Men, när han spelar ut dem mot den långtidssjukskrivne grannen, som de misstänker bara är lat, då går det att genomskåda honom. Alla vi, som har någon långtidssjukskriven i vår vänkrets, vet vilken mödosam väg man har för att ta sig tillbaka till arbetslivet. Att bli misstänkliggjord av en granne, gör inte livet lättare. Oftast vill arbetsgivaren inte ha tillbaka den anställde, utan hävdar i förhandlingar med facket att den långa frånvaron från jobbet är saklig grund för uppsägning. Den fackliga organisationens makt sträcker sig möjligen till en överenskommelse om ett avgångsvederlag. En sådan upplevelse blir man inte friskare av. Man kan faktiskt undra över vilken människosyn kampanjmakarna inom näringslivet vill verka för. Metallarens och kommunalarens långa och tunga arbetsdagar handlar om den personalpolitik, som arbetsgivarna bedriver, men i brist på förståelse på jobbet är det inte underligt att man tittar snett på grannen, som inte jobbar. Vad vinner företagare på att så split och kiv bland sina uttröttade medarbetare?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)