Vad lär sig aktörerna i finansvärlden?

I går skrev Björn Elmbrant en intressant artikel i Dagens Arena, där han bland annat visar på det felaktiga i att skattebetalarna ska rycka in för att rädda hotade banker på grund av deras huvudlösa agerande. Jag citerar ”Om regeringar och riksbanker, för femte eller sjätte gången på ett par decennier, rycker ut för att städa upp, t ex genom att förstatliga bankernas förlustlån, skapas vad som kallas för en moral hazard. Det vill säga det finansiella systemet får en tydlig signal: Staten och ytterst skattebetalarna kommer alltid till undsättning, vilka hårresande risker man än tar med andra människors pengar.” Han refererar också till DN:s huvudledare den 25 mars där man medger att detta är ett problem, men att alternativet är ännu värre utan att närmare beskriva det. I Storbritannien sägs dock regering och riksbank bjuda hårdnackat motstånd mot bankerna, som lobbar för att staten ska ta över deras katastroflån.

Elmbrant gör avslutningsvis en reflektion med hänvisning till Hillary Clintons tal i Philadelphia häromdagen, där hon föreslagit att staten ska köpa upp huslånen för att förhandla om dem, så att amorteringarna blir mer överkomliga. Kanske också köpa själva husen, för att dämpa prisfallen och ge rådrum, så att de strandsatta husägarna inte tvingas tillbaka till slummen. - Det är förstås bättre använda pengar, än att slänga dem efter försumliga och giriga bankdirektörer. Genom att rädda husägarna, kanske man också kan klara delar av systemet från kollaps, skriver Björn Elmbrant.

Andra bloggar intressant om finanskrisen hd.se-ledarblogg, reflexions-of-red, klotband.

Vara och bli synad

Den dagliga läsningen av Jinges blogg ledde mig idag till DN Debatt där Bertil Torekull tagit till orda med anledning av att den tidning, som han grundade; Dagens Industri tilldelat Gregor Nowinski hos SVT, Hasse Olsson-priset för hans tv-dokumentär om Wallenbergfamiljen.

Hasse Olsson-priset instiftades för att uppmärksamma god ekonomijournalistik, vilket Bertil Torekull menar att skaparen av Wallenberg-dokumentären inte kommit i närheten av. Torekulls vassa penna tecknar en bild av Peter ”Pirre” Wallenberg, som motvikt till de bilder som Pirre själv oemotsagd kunde ge av sin far Marcus och Percy Barnevik. ”Det är förstås sorgligt att en stor finansfamilj företräds av en person med ett beskäftigt tankemörker, men att detta tillmäts ett värde även i vår folkägda tv var en skandal. Hans roll – i bolag som Investor och ABB – när det gäller att stimulera girighet och omoral i direktörsleden kan inte överskattas. Om detta inte ett ord i tv. Underdånigheten inte bara från de assisterande lakejernas sida inför affärsmagnaten är kanske inte så gåtfull men man kan inte acceptera att medierna ska buga för fördomar och obildning om folk bara är rika nog” skriver Torekull bland annat. Intressant.

Har jag fel när jag tycker mig se att Bertil Torekull har en tilltro till det kapitalistiska systemet och därför gärna vill se att detta system gynnar de goda dygderna hos rika människor? Just därför blir han rosenrasande när han ser en tongivande kapitalist visa upp sina sämsta sidor och att en journalist prisas för att han låter det ske.

Snacka går ju, men snacka så det går... ?

De senaste dagarna har jag intresserat mig för ekonomisidornas artiklar för att förstå vad det är som pågår i världsekonomin. När jag tycker mig ha fått en rätt god bild av hur spelet på världens börser fungerar, utan att någon nämnt ett ord om hur spekulation blir möjlig med hjälp av väldigt mycket snack om vilka aktier, som kan ge en bra avkastning, då dyker det upp en artikel i SvD Näringsliv/E.24 med referens till en beteendeekonom, som varnar för att allt prat om hur illa ställt det är kan leda till en recession – en tillbakagång.

Den som varnar heter Dan Ariely, professor på det ansedda universitetet MIT. I sin nya bok ”Predictably Irrational” hänvisar han till studier om vilka irrationella faktorer som styr våra konsumtionsmönster, men att det finns en sak som kan avbryta det mest invanda köpbeteende och det är oron för den egna ekonomin. ”Dan Ariely drar parallellen till sex. Just att prata mycket om sex har ju i sig en tendens att göra folk mer intresserade av att faktiskt ha det. På samma sätt leder allt dystert ekonomiskt tal till att konsumenterna blir avtända” skriver E.24:s Olof Zachrison och refererar till en debattartikel i Washington Post, som professor Ariely skrev i förra veckan.

Det är en intressant tanke – köpfesten, som leder till att vi lever över våra tillgångar d v s med hjälp av lånade pengar eller på avbetalning – kan jämföras med sex; medan pratet om vad ett hämningslöst beteende på detta område leder till, ska ses som ett hot mot allt i den vägen?! Om professor Ariely varit mera filosofiskt lagd, hade han nog kunnat se det som sker, som något fullkomligt naturligt när obalans råder. Redan de gamla grekerna visste att övermod straffar sig. Men en sådan tanke hade naturligtvis inte fångat lika många läsare och en beteendeekonom, som skrivit en bok, måste naturligtvis välja de ord som underlättar säljarbetet.

I krisens spår

I dagens SvD Näringsliv (pappersupplagen) summeras bolånenotan för de åtta norska kommuner, som fått betala ett högt pris när deras ledande politiker intecknade kommande vinster i sin kraftproduktion och spekulerade bort pengarna genom investeringar i amerikanska bolåneobligationer. Totalt uppgår förlusten idag till - 932 miljoner, varav Narvik står för drygt 140 miljoner. I december 2007 var Narvik tvungen att låna för att kunna betala ut den månadens löner till sina anställda. I artikeln berättas om hur det som skrevs i New York Times ledde till att enskilda läsare "over there" skrev brev till de drabbade kommuner och uppmanade dem att stämma Citigroup, en av aktörerna bakom denna nya finansiella produkt, som omöjliggjorde för bank- och finansinspektioner att hålla koll på omfattningen av utlåningen. Röster höjs nu med krav på att kommunallagen ändras så att det blir möjligt att avsätta kommunstyrelsens ordförande även mitt i en valperiod, eftersom folket hölls ovetande om spekulationerna tills de inte gick att dölja längre. Intressant.

Nu går diskussionens vågor höga kring det faktum att bolånekrisen bara är toppen på en situation, där allt fler lånat allt mer för konsumtion. Artikeln Kreditkrisen är en smittohärd ger en bra bild av sakernas tillstånd och jag undrar - Hur ser det ut här i Sverige? Vi som klarar oss utan platt-TV och all annan lyx är kanske, när allt kommer omkring, avundsvärda?! Hörde förresten idéproducenternas senaste sanning; att fattiga människor är lyckligare än rika, men undrar vem som tjänar på att vi tror att det är så? Fattigdom kan bäras med jämnmod, om den delas lika, blir mitt motargument.

Ekonomin står på spel.

Fyra sidor om den internationella finanskrisen i gårdagens SvD ger en bild av en situation, där ingen riktigt har kläm på hur stora risker som döljer sig i banksystemet. Det talas om nya komplicerade finansiella instrument, som har spritt riskerna och minskat överblicken. Något som EU:s stats- och regeringschefer hade diskuterat dagen innan. Man enades då om att vidta snabba åtgärder för att skydda den finansiella stabiliteten på kort sikt och stärka krisberedskapen på längre sikt. Bankerna väntas få strängare krav på att hålla eget kapital för att öka motståndskraften mot kriser. Dessutom ska bankernas insättargaranti ses över för att stärka skyddet för bankspararna.

Redan den 29 november 2007 bloggade jag om kommuner i Norge, som lockats investera i obligationer på USA:s bostadslånemarknad. Helsingborg är nu en av flera svenska kommuner som förlorar 60 miljoner, sedan deras dåvarande koncernekonom under år 2004 gjorde en placering i amerikanska kommunobligationer förmedlade av EFG Investment Banks Stockholmskontor. Något som jag nyligen läste i HD:s nätupplaga. Åtskilliga andra är också indragna i spekulationshärvan. SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, som är den offentliga sektorns arbetsgivarorganisation, har spekulerat bort 100 miljoner och har enligt en artikel i SvD kopplat in jurister för att syna att affären gått rätt till. Intressant.

Det verkar som om inslaget av spel och spekulation i bank- och finanssektorn är av en omfattning, som knappast kan vara nyttigt i längden. Det borde i vart fall finnas några lagliga spärrar med möjlighet till återkrav gentemot dem, som spekulerar men andra pengar än sina egna. Nu kan vi bara hoppas att vår egen kommuns ekonomichef inte lockats in i detta.

När detaljer vinner över helheten

Emellanåt händer det att jag köper UNT för att se vad som händer i universitetsstaden Uppsala. Jag vet inte om mina iakttagelser är korrekta, men jag tycker mig se att det finns andra tongångar i debatten där än här. Även om det också finns likheter.

Ett exempel på det senare är artikeln om byggplanerna för ett köpcentrum och temapark i Fullerö – ett område mellan Uppsala och Storvreta. Men där har Länsstyrelsen vågat sätta ner foten och kräva en beskrivning av konsekvenserna för miljön. Men, det har ingen större betydelse - två av nittio (!) instanser har varit positiva, vilket räckte för att den borgerliga alliansen skulle gå på i ullstrumporna: Detaljplanearbetet kan fortgå parallellt med det pågående arbetet med översiktsplanen!

Detta påminner om något, som är på gång här i Norrtälje. En översyn av bevarandeprogrammet för stadskärnan ska nu göras, vilket öppnar för ett ”planlöst tillstånd”, medan de byggherrar, som med makthavarnas goda minne mutat in delar av stadskärnan, håller på med sin detaljplanering. Medan jag skriver får jag en stark känsla av att det är dags att besöka Bygg- och Miljökontoret för att ta reda på hur långt dessa aktiviteter kommit.

Varför hoppar politiker av?

Läser i SvD artikeln om hur de etablerade partiernas ledande företrädare resonerar när det gäller att locka till sig politiskt intresserade och engagerade människor. Bakgrunden är att man har svårt att rekrytera medlemmar och att redan engagerade kommunpolitiker hoppar av i allt större utsträckning. Det senare påverkar naturligtvis det förra, varför det är mest intressant att syna den företeelsen; Varför hoppar politiskt engagerade människor av?

En kvalificerad gissning är att det i hög grad beror på att det är svårt att påverka hjärtefrågor i den etablerade partistrukturen. Och ännu svårare har det blivit sedan detta med personvalsinslag införts. Den grundlagsskyddade rättigheten, som en ledamot i fullmäktige har att kunna följa sitt eget hjärtas röst vid en votering, har efter införandet av personvalsinslag på sina håll lett till avtal där ledningen i ett parti försäkrat sig om att den, som kandiderar, avtalar bort denna rätt. Väl invald är det bara en och annan attack av politisk snuva, som kan rädda vederbörandes heder i förhållande till de väljare, som visat denne ledamot sin tillit. Vem vill engagera sig på sådana premisser?