Idag pushar jag Piratpartiet ...

... med att föra mina uppfattningar till torgs på skilda håll. Dagen började med att Norrtelje Tidning visade sig ha publicerat både ett klipp med kommentar av Gun Svensson (PP) om strulet med min internetuppkoppling och en ledare med rubriken Inte förvånande att Piratpartiet tappar stort. Här var det den politiske chefredaktören Reidar Carlsson som analyserat och kommenterat den opinionsmätning som Sveriges Radio publicerade igår inför valet till EU-parlamentet den 25 maj 2014.

Självklart har detta inspirerat mig att sända politiske redaktören ett mejl och be om utrymme för en kommentar med en redovisning av varför jag, trots detta, är optimistisk och tror mig om att kunna värva röster bland de väljare, som vid närmare eftertanke inser att Piratpartiet behövs i EU-parlamentet. Och om ni frågar mig, behövs PP även i Sveriges Riksdag, men till det återkommer jag.

Förutom hoppet att alla tidigare pirater ska ge oss en möjlighet att fortsätta på inslagen väg, när jag ett hopp om att upplysta EU-kritiker ska se Piratpartiet som en möjlighet att sända kraftiga signaler till de etablerade partierna – hit men inte längre. När jag såg Christian Engström twittra om att Anna-Maria Corazza-Bildt röstat nej till förslaget att EU skulle bevilja Edward Snowden asyl, vilket Christian skrivit om på sin blogg, då tänkte jag ”Vad vet hon, som inte vi andra känner till?” Eller handlar det om ett spel sprunget ur den högre diplomatiska skolan? Eller att förslaget kom från fel håll? Ja, vi kan bara spekulera om hennes bevekelsegrunder att uppträda så kallsinnigt, men det är bra att skillnaderna mellan PP och M visar sig så tydligt. Jag håller med Christian Engström ”Piratpartiet ställer upp i EU-valet i maj. Vi tycker att Edward Snowden är en hjälte, och att det borde vara en självklarhet att EU’s länder ska erbjuda skydd åt visselblåsare som försvarar de mänskliga rättigheterna.”

För övrigt skriver SVD Opinion I EU-valet och kvalet med ambitionen att få valet att börja röra på sig. Där bekräftas vad jag skrivit i mitt genmäle till Reidar Carlsson i Norrtelje Tidning. Lägger ut en länk här när den publicerats. Vad jag dock inte hade riktigt klart för mig, när jag skrev, var följande: ”Till och med Alliansens partier, som månar om att visa en enad front, har vitt skilda idéer om EU:s framtid. Folkpartiet eftersträvar exempelvis ett Europas förenta stater medan Centerpartiet har utnämnt sig till det borgerliga EU-kritiska alternativet.” Centern EU-kritiskt? 

Nog är det väl ödets ironi att det parti, som blev avgörande för ett Ja till FRA-lagarna 2008-2009 idag ska göra karriär i EU som ett EU-kritiskt parti? Men, det kan förklara ett och annat, speciellt i bygder där Centern är starkt företrädd genom de tidningar, som de sålde för några år sedan, men som fortsatt delar Centerpartiets värderingar. Norrtelje Tidning är en av dessa tidningar. Det ger en särskild relief åt valrörelsen för min del.

Så klokt att jag fyllde på min motståndskraft vid Demonstrationen mot Massavlyssningen på Sergels torg igår. Dessutom hämtar jag kraft ur Anne Rambergs kloka resonemang. Ingen kan som Advokatsamfundets Anne Ramberg förklara varför massavlyssningen med rätta kan ifrågasättas, vilket Mats Knutson visade i programmet Rakt på för en vecka sedan. Väl nyttjade 28 minuter. Intressant?

Det lönar sig att klaga ...

Två veckor av trassel med internetuppkopplingen på grund av min flytt! Vem kunde tro att det som fungerade från första stund redan inflyttningsdagen, skulle fallera 12 dagar senare när Telia Öppen fiber tog över??!

Uppenbarligen blev jag – trots min bloggpost – inte trodd förrän Norrtelje Tidning började rota i saken och ETANETs tekniker kom hem till mig och med egna ögon kunde se att jag redan var kund hos Bahnhof, men trots detta av Telia Öppen fiber nobbats anslutning och tvingats stå ut med det i 14 dagar. Ett telefonsamtal till Telia Öppen fiber och saken var klar. Hos Telia Öppen fiber var jag fortfarande kvar på den gamla adressen, vilket förklarade saken. Shit happens, men trist att det ska vara så svårt och ta sådan tid att rätta till.

Men, glad som en lärka blev jag. Det är verkligen obekvämt att vara nedkopplad när man i åratal vant sig vid motsatsen. Den som har svårt att förstå det kan använda sin fantasi och tänka sig livet utan tillgång till telefon. Även om glappkontakten fanns mellan ETANET och Telia Öppen fiber är det Bahnhof som tvingas gottgöra mig genom avdrag på fakturan för bredbandsanslutningen. Men allt extra besvär och kostnaderna för den mobila uppkopplingen får jag skriva på kontot för kursen ”Konsten att leva livet.” Med detta konto blir livets förtretligheter helt klart lättare att hantera – kan rekommenderas.

Nu har jag fullt sjå att gå igenom all e-post eftersom jag vill hålla mig ajour med livet och politiken där ute på nätet. Samtidigt pågår ett OS med all sköns vintersport som jag ogärna vill missa. Men i morgon ska jag kamma mig och åka in till Humlegården för att vara med i Demonstrationen mot Massövervakningen, som anordnas kl 17.30 av en rad olika organisationer bland andra Anonymous Sweden, Ung Pirat och Piratpartiet.

För övrigt grunnar jag på vad väljare kan vilja veta om mig, som Kandidat nr 10 för Piratpartiet i valet till EU-parlamentet. Inbillar mig inte att jag ska ha en möjlighet att komma ifråga, men tänker ge järnet för att Christian Engström och Amelia Andersdotter ska bli omvalda som ledamöter i EU-parlamentet och att även vår partiledare Anna Troberg och Ung Pirats ordförande Gustav Nipe ska bli valda. Ser också att tyska Piratpartiet har en bra toppkandidat. Det behövs en rejäl motvikt till alla de lobbyister, som häckar där, om tekniken för Information och Kommunikation ska kunna utvecklas som verktyg för demokratiskt inflytande och ett skydd för integritet och rättssäkerhet. 

Avrundar med Torbjörn Westers Det lönar sig att klaga som är ett bra exempel på att man kan om man vill göra skillnad – knyta näven i byxfickan eller tala med den det vederbör. Jag föredrar det senare.

Telia Öppen fiber håller stadsnätet stängt.

Är nu inne på den andra veckan då bolaget, som svarar för driften av Stadsnätet – Telia Öppen fiber – ännu inte klarat att leverera den tjänst som de lovat stadsnätets ägare ETANET AB att klara av efter det fysiska övertagandet av bredbandstjänsten till den lägenhet som jag hyr av Roslagsbostäder AB, vilket skedde onsdagen den 22 januari 2014. 

Strax före kl 18.00 den dagen kom en tekniker från Imtech, som för Telia Öppen fibers räkning tog sig in i skåpet i min hall för att fixa omställningen. På en direkt fråga från min sida försäkrade teknikern att jag inte skulle behöva vidta någon åtgärd utan att anslutningen skulle fungera lika bra efter som före hans åtgärd. Något som även hyresvärden Roslagsbostäder AB tidigare meddelat i sin information om ändringen av driftansvaret från ETANET till Telia Öppen fiber. 

Den här dagen hade jag bott i lägenheten i tolv dagar och anslutningen hade under den tiden fungerat utan några som helst problem.  Sedan den 22 januari har jag varit strandsatt i min lägenhet eftersom jag inte har så lätt att i snömodd och is ta mig ner till Stadsbiblioteket för att komma åt en till internet uppkopplad dator. Mina försök att komma ut på nätet har stannat vid ett meddelande om ett SSL-fel samt en vidarebefordran till Bredbandswebbens hemsida. Har varit i kontakt med min Internetleverantör Bahnhof, som bland annat gett mig rådet att klicka mig vidare på Bredbandswebbens sida och göra en ny beställning hos dem, som de sedan skulle kunna hantera. 

Otaliga är de ggr som jag försökt följa den instruktionen – Först möts jag av meddelandet Viktig information!   ”Följande tjänster är inkopplade på din adress:  o Bahnhof KO Internet 10/10 Mbit/s Kontakta din leverantör för att ändra eller ersätta befintliga tjänster.”  Därefter gör jag som jag blivit ombedd – fyller i formuläret för att på nytt beställa tjänsten ifråga.  När detta är gjort möts jag av meddelandet ”Oops! Ett fel har uppstått. Vi beklagar detta och ber dig försöka igen.” Därpå hänvisas till länken ”Till startsidan”. 

Detta har jag gjort åtskilliga ggr även om jag inte är intresserad av att ändra eller ersätta befintliga tjänster – jag begär bara att den tjänst som jag sedan länge betalar för ska fungera lika bra efter som före Telia Öppen fibers övertagande av Stadsnätets drift! Detta speciellt som Telias övertagande leder till en prishöjning med drygt 15 procent, vilket enligt Bahnhof i huvudsak beror på Telia Öppen fibers övertagande. Tänk att det alltid kan vara så lätt att vältra över kostnaderna för företagens kostnadsjakt på slutkund! 

Med en god väns hjälp har jag just nu tillgång till en uppkopplad dator i en mindre publik miljö än Stadsbiblioteket. Det betyder att jag nu laddar för en upptrappning av kampen för ett eget öppet och tillgängligt internet här på hemmaplan. Just nu känns det bara som att jag fått bevis för sanningen i det gamla ordspråket ”Ju flera kockar desto sämre soppa!” 

Hittills har ett helt gäng trevliga ungdomar hos Bahnhofs support gjort vad som stått i deras makt för att få det hela att fungera. Men när dagarna går och inget händer, har jag börjat i den andra ändan – hos Stadsnätets ägare ETANET!  Ett telefonsamtal igår den 29/1 … men tyvärr har de inte längre tillgång till tekniken varför de inte kunde hjälpa mig. Jag insisterade att ETANET väl måste vara intresserade av att överföringen till Telia Öppen fiber fungerar. Ställde också frågan om det kunde vara min till såväl ETANET som Bahnhof tidigare anmälda flytt från Vegagatan till Vasagatan, som gjort att mitt ärende fallit mellan stolarna? Men se detta kunde bara Telia Öppen fiber svara på eftersom tekniken nu låg i deras händer. Snacka om rundgång!

Med avstamp i detta blogginlägg tänker jag nu pröva vilka möjligheter jag har att med olika medias hjälp få veta vem som har ansvar och ska se till att min och andras rätt till internetuppkoppling ska fungera. Fortsättning följer.

Intressant?

Fittor i stim – ogillar att bli ifrågasatta.

I går kväll sändes första delen av Belinda Olssons Fittstim – min kamp, men redan vid 12-tiden samma dag skrev Sofia Mirjamsdotter sin ledare i Sundsvalls Tidning och hon var inte nådig i sin kritik. I trailern inför säsongsstarten av programmet Debatt, som sändes direkt efter Belinda Olssons inledande odysse på temat ”Har feminismen spårat ur?” utlovar programledaren Kristina Hedberg att den här kvällen kan Debatt spåra ur. SvD:s Brännpunkt Direkt med Carina Stenson hänger på och erbjuder sina läsare möjligheten att redan nu komma med synpunkter under rubriken Vad behöver svenska kvinnor kämpa för? Detta inför fredagens chat med start kl 10. På SVT:s debattsida är debatten redan i full gång efter ett inledande inlägg av Malin Melin Utmärkt att SVT ifrågasätter feminismen. Gillar hennes slutkläm ”TV-programmet ikväll visar nyanserat att kampen för jämställdhet har många parallella vägar att välja bland, och flera stigar finns att trampa. Vi blir alla vinnare i ett jämställt samhälle. Alla behövs, häng på, på ert sätt.” 

Men jag gör mig inga föreställningar om en saklig diskussion, varken på SVT:s eller något annat medias debattsida. Den som är för jämställdhet, men värjer sig mot de bekännande feministernas trosvissa utsagor, måste idag finna sig i att betecknas som antifeminist eller ännu mer dräpande - misogynist. Av tidigare försök till diskussion på SVT Debatt vet jag att det räcker med att inte vilja bekänna sig till feminismen för att mötas av de militanta feministernas högtravande tillmälen, medan de själva ojjar sig över näthat. Vad de skulle benämna sitt eget beteende är skrivet i stjärnorna, då de ser ut att vara helt omedvetna om hur de själva triggar igång sina meningsmotståndares sämsta sidor. Jag har verkligen full förståelse för om förre jämställdhetsministern Nyamko Sabuni såg sin tid som alltför dyrbar för att stångas med alla missnöjda feminister. Nu sitter där i hennes ställe Maria Arnholm - en äkta feminist.

Genom att gå tillbaka ända till Aristoteles dagar backar feministerna upp sin kamp mot diskriminering på grund av kön och ser könet som överordnad alla andra grunder för diskriminering. Vad jag kan se tillåts könet stå i vägen för den nödvändiga personliga utvecklingen. Där krävs modet att plocka fram en sannare bild av sig själv för att kunna ge sig själv och de resurser man bär inom sig en ärlig chans till utveckling inom såväl arbets- som samhällsliv. Samtidigt måste både kvinnor och män klara av familjelivet och att skapa utrymme för egen tid. Men, den personliga utvecklingen försummas till förmån för beteendet att gå runt på samma fläck och gräva sig allt djupare ner i sina föreställningar om män och deras skuld till att kvinnor i olika sammanhang väljer att följa minsta motståndets lag. Det är bra att ha kunskap om hur det var förr i tiden, men frågan är om det är riktigt sjysst att luta sig mot historien för att kunna göra det enkelt för sig och peka ut männen som främsta – för att inte säga enda – orsak till löneorättvisor och alla andra förhållanden, där kvinnor upplever sig vara förfördelade.

I kvällens debatt var det direkt pinsamt att höra Ebba Witt-Brattströms reaktion på en meddebattörs åsikt om vikten av att kvinnor inser att de själva aktivt måste ta ett ansvar för nödvändiga förändringar i sin livssituation. 

Att det finns flera sidor av myntet, visar inte minst Linda Skugge i sin artikel i Expressen Kultur – en osminkad återblick till tiden då det begav sig. Mest griper det mig, när Linda Skugge skriver att hon har tappat humorn, glädjen, hoppet, självförtroendet. Jag kan bara hoppas att hon har någon i sin omgivning, som kan stödja henne medan hon letar efter det hon tappat, eftersom det är livsviktigt. För ingen annan kan göra det åt henne.

Gör sedan en liten runda och ser Catia Hultquist i DN Kultur undra om det inte är SVT som spårat ur; BT:s Ledarbloggen skriva Belinda Olsson vågade problematisera; Sanna Rayman i SvD:s Ledarblogg Bröst, splittring och promenader; och sist men inte minst Aftonbladets Daniel Swedin som tycker att Belinda i sin kamp missar viktiga bitar samtidigt som han gör det enkelt för sig genom att skylla löneorättvisorna på nuvarande regering. Han borde känna till förutsättningarna för löneförhandlingarna och varför det är hart när omöjligt att göra något åt löneorättvisor mellan kvinno- och mansdominerade fackförbund. Socialdemokraterna - ett politiskt parti skapat av LO - gjorde inte speciellt mycket för att komma tillrätta med detta. Varför skulle vi kunna kräva mer av Alliansen?

Intressant?

Tankar inför det nya året.

Gör ett avbrott i flyttbestyren och tar genvägen via SocialaNyheter.se för att se vad som rört sig i folkdjupet de senaste dagarna. Det visar sig att nyheter om husdjur och sport leder stort över alla funderingar kring debattklimatet.

Med referens till ett blogginlägg av Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet, skriver Expressens Anna Dahlberg under rubriken Den hätska debatten göder dumheten och avslutar med ett förslag till nyårslöfte för landets alla debattörer ”vi lägger ner vuvuzelorna nästa år”. Aftonbladets Daniel Swedin kommenterar ett inlägg i saken av Journalistens chefredaktör Helena Giertta under rubriken Vem var det som dödade samtalstonen? Själv undrar jag om det är möjligt att peka ut några särskilda debattörer utan att sätta sig till doms över språkbruket, där samhällets elit i kraft av sin roll som förebilder anser sig ha rätt att anslå tonen. Helt utan tanke på att det som räknas som hyfs och fason i den ena stugan kan ses som ett rätt fisförnämt sätt att sätta sig på höga hästar i en annan. Det senare är väldigt provocerande för den som känner sig nedvärderad trots att vi vanligtvis anser oss vara lika goda som någon annan.

Men att den välartade skulle inse sin roll i den verbala våldsspiralen är minst lika otänkbart som att den med ett rått och oslipat språk skulle förstå värdet av att ”tala med bönder på bönders vis och med de lärde på latin”. Mellan sändare och mottagare på ömse håll finns ett rejält glapp, som bäddar för den hätska debatten. Detta var inte lika uppenbart tidigare, när gemene man saknade de verktyg som krävdes för att ta sig in i meningsutbytet på samhällsdebattörernas parnass.

Man skulle kunna tro att de välartade debattörerna besitter förmåga att läsa mellan raderna och har insikt om värdet av att ställa frågor för att undvika rena missförstånd, men detta lyser allför ofta med sin frånvaro. Varför? Ja, säg det. I min gröna ungdom, när vi arbetarungar av de äldre fick lära oss att makt och inflytande var intimt förknippat med förmågan att uttrycka sig väl i tal och skrift, då var det en spännande utmaning att förkovra sig. Åtskilliga är de studiecirklar, som jag deltagit i, för att med språkets hjälp kunna påverka de äldre och mera etablerade samhällsaktörerna. Då sporrades vi av att de vuxna såg oss som landets begåvningsreserv, medan dagens unga människor med en utbildning motsvarande dåtidens realskola ses som ett samhällsproblem. Suck!

Ordens makt över tanken kan inte överskattas och vill vi ”lägga ner vuvuzelorna” nästa år, är det inte enbart de språkligt ohyfsade som måste skärpa sig. De som i sina egna ögon och öron ser sig som välartade måste inse att dagens politiska parnass inte är det reservat för de stora tänkarna, som den en gång var på de gamla grekernas tid. Och den människa, som inte lärt sig hantera arsenalen av verktyg, utan envisas med att äta med fingrarna oavsett i vilket sällskap vederbörande befinner sig, får nog lov att inse sin egen roll när en debatt kantrar och blir något helt annat än ett juste meningsutbyte. Intressant?

Efter dessa funderingar kring den hätska samhällsdebatten vill jag med hjälp av SvD:s Tobias Brandels Nätets makt blottades 2013 göra en kort tillbakablick på 2013 och därmed är nyårslöftet givet – fortsatta samtal med så många väljare som möjligt om delandets glädje (med hjälp av Creative Commons för den som vill ha kontroll), integritetens värde och rättssäkerhets betydelse i en demokrati. Med min tilltro till människors förmåga att göra medvetna val sedan de satt sig in i skillnaden mellan att vara nätmedborgare och att enbart ses som kund i de etablerade partiernas åsiktsfabrik, ser jag fram emot valet till EU-parlamentet den 25 maj och val till Riksdag, landsting och kommuner den 14 september 2014!

Gott Nytt År önskas er alla!

Gun Svensson

aka farmorgun

Vad göra inför all denna information?

Idag har vi i radio, tv och tidningar fått veta att Säpo sökt upp våra internetoperatörer för att pressa dem till att gå med på att bryta mot Lagen om elektronisk kommunikation och lämna ut våra metadata mer eller mindre per automatik. Polisen vill ha en öppen dörr rakt in i systemet, så som Bahnhofs VD Jon Karlung uttryckte det i en intervju. I likhet med HAX undrar jag hur många andra internetoperatörer som gett med sig, eftersom Säpo utlovat sekretess om den saken. Post- och Telestyrelsen (PTS) är enligt artikeln i Ny Teknik beredd att gå halvvägs (trots att rubriken säger något annat) enligt ett förslag från Teliasonera om ett halvautomatiskt system. Teliasonera med sitt agerande i olika öststater inger inte särskilt stort förtroende – ett halvautomatiserat system är det något som deras kunder i öst skulle kunna tänkas acceptera? 

Ny Teknik skriver också att Säpo pressar operatörerna. Där ger Stefan Backman, chefsjurist på Tele2 Sverige, sin bild av situationen. Bahnhofs Jon Karlung sätter allt på ett kort och berättar om besöket i TV4 och riksdagsledamoten Fredrik Federley (C ) kommenterar. Jinge skriver att Säpo tror att alla är bombkastare. Jakob Dalundes och Jakob Dexes artikel ”PTS håll stängt för insyn i datatrafiken” för en månad sedan tål att läsas ännu en gång.

Wilhelm Agrell skriver i Sydsvenskan om Rent mjöl i fel påse och påminner oss om hur snickaren Leander en gång i tiden drabbades för att han råkade vara på rätt plats vid fel tillfälle och tvingades kämpa i åratal för att bli fri från Säpos misstanke att han skulle vara en statens fiende. Det som hände honom kan mycket väl hända igen. Och risken för felaktigheter torde vara större idag med tillgång till så mycket större datamängder.

Medan jag arbetar med detta inlägg ser jag av en händelse att Expressen har en recension av Rasmus Fleischers bok Tapirskrift som rubriceras Utflippat och visionärt och avslutas med orden ”"Tapirskrift" får mig, på trickstervis, att tänka i tvärbanor. Jag vet ännu inte riktigt hur jag ska hantera texternas samtidsanalys, blir rentav en aning rädd, var ska jag gömma mig? Svar: ingenstans. Det är som i det nätbaserade övervakningssamhälle Fleischer målar upp: "Tapirskrift" dränerar alla vattenpölar.”

Vad gör vi med all denna information? Söker efter något att luta mig mot för att känna att det jag gör kan leda mot något, som praktiskt och konkret kan förändra sakernas tillstånd. Klamrar mig fast vid texten i Kapitel 5 i Markus Bylunds bok Personlig integritet på nätet med rubriken Att utveckla IT med hänsyn till personlig integritet. Där har vi alla något att bita i – FRA, Säpo och polisen inte minst. Där borde man väl också fundera på vad det egentligen är, som de ber oss att offra, för att tillfredsställa sina egna krav på arbetsmetoder. Vad händer inom organisationer där ledningen anser sig ha företräde framför varje annat hänsynstagande?

Intressant?

Ingen anledning till oro?

Äntligen stod stadsministern upp och svarade på en journalists frågor om den information som kommit fram genom andra journalisters genomgång av Edward Snowdens läckta material där NSA:s och FRA:s samarbete synliggjorts. Men Sveriges stadsminister känner ingen oro eftersom FRA:s verksamhet sker inom lagliga ramar. Lagar som inte rymmer några nämnvärda begränsningar med hänsyn tagen till medborgarnas rätt till skydd för den personliga integriteten. Med vida ramar känner vår stadsminister sig trygg. 

Men lyckligtvis finns det andra omdömesgilla auktoriteter som håller kritiken vid liv samtidigt som forskare arbetat enträget med uppgiften att dels klara ut vad som kan inrymmas i begreppet personlig integritet och lösningar för att skydda denna i den digitala utvecklingen. Men det gäller också för Riksdagen att inse att de måste få till stånd en bättre balans mellan statliga myndigheters ökande aptit på tillgång till personliga data och skyddet för den personliga integriteten.

I den senaste tidens debatt har vi fått veta att signalspanarna gett mobiltelefonen smeknamnet Medresenären, eftersom den även i realtid kan rapportera om var telefonens bärare befinner sig och vilka andra ”medresenärers” bärare som befinner sig samtidigt på samma plats. Detta förutom det som datalagringen möjliggör i kombination med FRA:s utvecklingsverksamhet, allt medan Dataskyddsförordningen förhalas i Bryssel. 

Effekterna. när människor under hand blir medvetna om vad som pågår, kan vi spekulera om utifrån de erfarenheter som finns i länder där människor är och har varit övervakade. Att t ex förtroendet för politik och politiker skulle öka tvivlar jag på. Lyckligtvis finns i vårt land flera telefonoperatörer, som känner ansvar för kundernas telekommunikation och därför erbjuder anonymiseringstjänster, samtidigt som de med stöd av Lagen om elektronisk kommunikation (LEK) ifrågasätter Säpos och polisens krav på automatisk tillgång till kunddata. I en debattartikel hos Ny Teknik har Jakop Dalunde och Jakob Dexe redogjort för detta förhållande och berättat om Post- och Telestyrelsens roll i hanteringen av myndigheters begäran om omedelbar tillgång till dessa data.

Att statsminister Fredrik Reinfeldt inte känner oro säger väl egentligen bara att han har större möjligheter än vanliga medborgare att freda sig mot myndigheters alltför närgångna intresse. Sam Sundberg skrev häromdagen i sin krönika i SvD under rubriken Folket behöver en egen underrättelsetjänst om den obehagliga utveckling som pågår i namn av rikets säkerhet. Sundberg skriver bland annat ”I Sverige har vi stoltserat med vår öppenhet, baserad på insikten att en demokrati där väljarna inte vet vad makthavarna håller på med inte är särskilt demokratisk. Men öppenheten är i förvandling. Vi går steg för steg mot mer genomskinlighet uppifrån och ner och mindre nerifrån och upp.” Idag vet vi att myndigheters företrädare kan vara både oförstående och oförberedda inför frågor avsedda att pröva hur offentlighetsprincipen fungerar i praktiken. Jakop Dalunde och Jakob Dexe hos FORES visade igår vid redovisningen av detta projekt att den praktiska tillämpningen har allvarliga brister.

Det finns således en rad anledningar att känna oro, men framförallt att omvandla denna oro för att orka bidra till den folkbildning och det kunskapsbyggande som krävs för att kunna se lösningar. Det vore verkligen skam om Sverige med sina mänskliga och ekonomiska resurser inte skulle klara att bygga in skydd för mänskliga rättigheter vid utformningen av informations- och kommunikationstekniska lösningar. Att läsa Markus Bylunds bok Personlig integritet på nätet är en bra början. Avrundar med att än en gång uttrycka min glädje över att Erik Hultin och Erik Laakso valt att byta parti och gå med i Piratpartiet. Samt lista de medier som skriver om stadsministerns oförmåga att känna oro: DN; Aftonbladet; och SvD; Expressens Lars Lindström undrar Är det här orsaken till att Reinfeldt tonar ner USA-spionage?

Intressant?