Dålig personalpolitik kostar – nu 100.000 kronor till.

Läste tidigare idag i NT och SKTF-tidningen och hört i lokalradion att kommunen av Arbetsdomstolen dömts att betala 100.000 kronor till fackförbundet SKTF för brott mot Medbestämmandelagen (MBL), vilket jag naturligtvis inte kan låta bli att skriva om på NT-bloggen. Är någon förvånad? Inte jag. Ingenting har förändrats sedan dåvarande lokala ordförande i Lärarnas Riksförbund, Kenneth G. och jag, då ordförande i SKTF:s lokalavdelning, för sidådär 17 år sedan blev utvisade från en kurs för arbetsledare, vilken hölls i regi av personalkontoret. Jag hade dagen innan fått en signal från arbetsledare, som själva arbetade fackligt, att det fanns en del underligheter, som fördes till torgs på dessa kurser, varför jag bad Kenneth, när vi hade träffats för att justera ett protokoll, att göra mig sällskap till den utbildningsomgång, som just då genomfördes i Sparbankens lokaler.

Vi smög oss in bakvägen och satte oss längst bak i salen, men det tog högst ett par minuter innan personalchefen kom sättandes och underrättade oss om att vi inte fick vara där. Jag hade förberett mig på detta och hade som plan B att avtala en tid med honom för en genomgång av en facklig fråga. Vi gick ut, inte riktigt lika tyst som när vi kom in ;-) och sedan satte vi oss på ett fik i närheten och talade om det, som vi hade varit med om. Fackliga företrädare hade blivit utvisade från en kurs för arbetsledare!!! Som vanligt i de lägen, då personalchefen ”platsat” mig, kunde jag efteråt antingen skratta mig halvt fördärvad eller stå utanför fackföreningsexpeditionen och storgråtande krama det stora trädet där utanför.

Den här gången hade jag svårt att dricka ur mitt kaffe mellan skrattanfallen :-D Efteråt fick jag höra av dem, som suttit tillräckligt nära för att höra, att NN väääst: - Helvete, facket är här, varpå personalchefen rest på sig och gått för att visa ut oss. Tala om samverkan i en god och öppen anda?! Och det verkar sitta i! Och ändå har man flyttat till ett annat hus än det, som man höll till i då, och fackliga företrädare har kommit och gått. En annan gång, när jag känner mig något modigare, ska jag berätta om den gången när jag en gång för alla lyckades frigöra mig från mina upplevelser av tillkortakommanden på grund av den flitiga användningen av härskartekniker visavi mig som fackligt förtroendevald. Intressant.

Konsten att hantera sin politiska vanmakt?

Gillar att Sanna Rayman i SvD försöker mana på Försvarsdepartementet, som inte ser ut att göra sig någon brådska när det gäller FRA-lagen med dess tillägg. Sedan den 25 september har vi väntat på att få svart på vitt på ifall de femton punkterna verkligen håller måttet. Nu står vi här drygt en månad senare och får veta att FRA-lagen träder ikraft den 1 januari 2009, som om inget av betydelse har hänt. Normalt borde regeringen för sin egen trovärdighets skull föreslå riksdagen besluta att lagens ikraftträdande skjuts upp till dess att allt det, som hör till denna lag, redovisats. Och då skulle varken jag eller någon annan ha bekymmer med rubrikens frågeställning. Nu förstår jag hur naivt det varit att vänta sig ett hederligare spel efter allt som varit. Frågan är nu hur vi kritiker ska förhålla oss till detta.

Jag tillhör dem som tycker att fördröjningen är något, som de internt kritiska ledamöterna i riksdagen måste hantera. Vore jag en av dem skulle jag ställa till ett oherrans liv. Jag skulle inte vänta i flera år för att skriva en bok om livet i maktens korridorer, utan här och nu skulle jag berätta högt och ljudligt om vad som förevarit i de inre rummen. Annars förlorar de ansiktet inför oss som satte vårt hopp till dem. För mig, en kritiker utanför riksdagen, är det inträffade helt i linje med tidigare rävspel, vilket ytterligare stärker argumenten för krav på att lagen rivs upp och görs om. Det går inte att lita på att politikerna verkligen bryr sig om den kritik, som riktats mot dem; både om de odemokratiska metoderna, som gör att vi inte kan acceptera FRA-lagen som en i demokratisk ordning beslutad lag, och de kränkningar av integriteten som lagen de facto innebär från dess första dag. Under tiden kommer flera lagförslag med udden riktad mot oss som använder internet i vårt dagliga liv.

Detta utan tanke på vad det kommer att innebära för Sverige – en nation som vill ligga på framkant när det gäller utvecklingen av informations- och kommunikationstekniken för såväl individ som samhälle. Regeringen satsar 125 miljoner på it-forskning skriver bl a Ny Teknik och idag talar alla lyriskt om vad sociala media har betytt för vitaliseringen av presidentvalskampanjen i USA, här bl a i SvD. Jag läser och känner att jag börjar bli dj-ligt trött på den undfallenhet, som min operatör Telia Sonera och alla andras internetoperatörer visar, när det gäller alla de krav på intrång i kundernas trafik som EU, regeringen och riksdagen producerar. Här pekar vi finger åt Kina för censur av internet, men blundar för att den egna staten vill lägga under sig kundernas trafikuppgifter. Utan ljudliga protester är man från det hållet uppenbarligen idag beredd att bistå lobbyister med uppgifter om ip-nummer, trots att man där vet det tekniskt omöjliga i att betrakta ett ip-nummer, som något knutet till en enskild individ i likhet med ett personnummer. Det kanske är hög tid att åstadkomma en bloggbävning, men nu med våra internetoperatörer som måltavla – ett kunduppror helt enkelt. I en marknadsekonomi har vi uppenbarligen ingen talan som medborgare, varför vi måste pröva vår konsumentmakt. Intressant?

Konsumentmakt. Googlade på detta ord och upptäckte att det finns en organisation, som heter Sveriges Konsumenter. Men, när jag kollade vad denna organisation pysslar med, upptäckte jag att deras attityd till internet och internetanvändare är minst lika okunnig och fördomsfull som regeringens och riksdagens. Sedan jag läst Oscar Swartz´ inlägg Piratpartiet och framtiden, börjar jag känna en viss dragning åt Piratpartiets håll. Enligt min humla är den 5:e november en dag, då fler kan komma ut som Pirat. Anna Troberg och Opassande tecknar en bakgrund. Mårtenssons inlägg gör att jag inser varför jag håller på att bli piratpartist. Vet inte om det finns flera som tänker som jag, men här några andra, som bryr sig: MinaModerataKarameller, Scaber-Nestor, Ankersjö, Lars-Erick, Drottningsylt, Lars-Erick igen, Anders Widén, Mark Klamberg och ProjektPåRiktigt.

Sanningskommission om FRA ... och IPRED1?

Centern vill granska FRA:s historia läser jag i min morgontidning SvD. Det var på tiden att de visar att de menade allvar med detta sitt förhållningssätt, men sedan är frågan: - Spelar det någon roll!? Försvarsminister Sten Tolgfors (m) är inte intresserad. Han menar att det redan är avgjort vad som ska göras, när det gäller FRA. Men, om det är riktigt sant vet vi inte. Politruck, som lyssnat på SR:s Ekot, misstänker fulspel i skuggan av USA-valet samt en strategi som går ut på att vi i bloggosfären, vilka engagerat oss i kampen mot denna styggelse, nu ska börja kräva att tilläggen ska genomföras. Men då glömmer strategerna att vi länge ansett att FRA-lagen ska rivas upp och göras om. I ljuset av den förhalning som pågår, kan man se på Centerns nyvaknade intresse för tidigare krav med olika ögon.

Och, det finns fler frågor av vikt för den personliga integriteten på regeringens bord just nu; direktivet IPRED1, gemenligen kallat piratjägarlagen eller privatpolislagen (beroende på vilken hållning man intagit) och bevakningen av tilläggen i Telekompaketet i Bryssel. Antar att det finns fler än jag, som ser att IPRED1 är en gren på samma träd – okunnigheten om internet - här kombinerat med ovana vid marknadsekonomin bland kulturarbetare. När jag upptäckte den lobbyverksamhet, som pågår - vilket jag bloggade om i går i Norrtelje Tidning – gjorde jag också ett inlägg på Newsmill, men vet i skrivande stund inte om detta kommer att publiceras. Men, det spelar mindre roll – jag känner i vilket fall som helst att jag använt mig av ordens makt så långt som jag förmår. Josef säger... att det även finns andra för internetanvändare viktiga frågor. Intressant.

Flera som bloggar om FRA är Jinge, Satmaran, Mitt-i-steget, Anders Widén, Opassande och Mark Klamberg. Ser också att Opassande noterat att organisationen Våra Gårdar också ingår i filmlobbyn till stöd för IPRED1 eller piratjägarlagen/privatpolislagen. Våra Gårdar är för nykterhetsrörelsen vad Folkets Hus och Parker är för arbetarrörelsen. Filmlobbyns fotfolk anfaller på bred front, men bär sorgligt nog inte sanningens banér i den här striden! Se biofakta hos Daniel Åberg.

Länets socialdemokrater om IPRED1

Har idag fått svar från Sthlms läns socialdemokrater på mitt mejl till länets samtliga ledamöter i riksdagen med en vädjan om att "Motverka övergrepp från branscher mot enskilda individer". Detta med hänvisning till det lagförslag som är på G. Det skrevs om saken i bl a IDG.se den 9 oktober och AB, DN den 22 oktober.

Hej!
Tack för det mail som du skickat till flera socialdemokratiska riksdagsledamöter. Jag har fått i uppdrag att besvara det.

Vi anser att det bör finnas en balans mellan upphovsmännens intressen över sitt eget verk och samtidigt människors intresse av att få ta del av offentliggjorda verk. Det är också alla EU-länder överens om, och vi står fast vid Sveriges internationella överenskommelser.

Regeringen utarbetar nu ett lagförslag i syfte att, med hänvisning till direktiv 2004/48/EG, ge upphovsrättsinnehavaren möjlighet att via domstol, av Internetleverantören, begära ut information om vem som haft tillgång till en viss IP-adress vid en viss tidpunkt då det finns sannolika skäl för att någon gjort sig skyldig till ett upphovsrättsintrång. Propositionen "Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område" kommer att läggas november 2008 för behandling under våren. Lagförslaget är tänkt att träda i kraft första april 2009.

En första genomgång av Lagrådets remissvar visar dock att regeringen har slarvat med beskrivningen av hur den nya lagen kan komma att påverka den personliga integriteten. Vi förutsätter att regeringen tar denna kritik på allvar och att det i lagförslaget som läggs fram till riksdagen i november ges en bättre genomgång av konsekvenserna för den personliga integriteten. Det är viktigt att alla kort läggs upp på bordet innan riksdagen tar ställning. Vi hoppas att regeringen har lärt sig detta av FRA-debatten. I vår skuggbudget har vi bland annat föreslagit att en fristående integritetsombudsman ska inrättas. Denne ska ha till uppgift att på ett samlat sätt tillvarata integritetsskyddsintresset och vaka att dess gränser inte överträds.

Vi tycker att nya lagar måste ha legitimitet och vara väl avvägda. Balansen mellan en lagstiftning som faktiskt skyddar upphovsrätten men inte kränker enskilda människors integritet måste därför finnas även i den nya lagen.

Har du andra frågor om vår politik så är du välkommen att höra av dig till oss igen.

Med vänliga hälsningar
Socialdemokraterna (S)var Direkt
- - - - -
Se, dela och kommentera. Besök vår TV-kanal på nätet.
http://youtube.com/socialdemokraterna

Skrev på nytt med en följdfråga:

Tack för svar!
Om jag tolkat detta rätt, betyder det att socialdemokraterna, ser att det finns hot mot enskilda individers rättssäkerhet i det förslag, som lagrådet prövat. Lagförslaget, som drivits fram av bl a film- och musikindustrin, innebär en annan rättsordning där kunder till en operatör, kan bli utlämnad åt ett företags indrivningsverksamhet och måste bevisa sin oskuld istället för att garanteras en rättssäker hantering, där kunden ska ses som oskyldig intill dess att motsatsen bevisats. Och i så fall känner jag mig tillfreds, men ... och detta är ett viktigt men ... hur går detta ihop med den helsidesannons i DN, som jag fann en kopia av på Folkets Hus och Parkers hemsida under knappen Bloggar, vilken visar att en rörelsegren, som står socialdemokraterna nära, lobbar för den ordning, som jag och många med mig befarar ska bli lag även i Sverige.

Jag citerar:

”För att få bukt med den illegala nedladdningen av film uppmanar vi nu riksdagens ledamöter att stödja två

förslag som nu diskuteras. Dels är det sanktionsdirektivet – ett aktuellt lagförslag som bygger på ett EU-direktiv som bland annat gör det möjligt för upphovsrättsinnehavare att via domstol identifiera den aktör som illegalt sprider bland annat filmer på internet. Dels möjligheten att ge internetoperatörerna ett ansvar att samverka kring brottsförebyggande åtgärder mot illegal nedladdning av bland annat film, exempelvis vidarebefordran av informationsbrev.

Om dessa förslag blir verklighet skulle det göra att upphovsrättsinnehavarna och biografägarna får liknande rättigheter och förutsättningar mot pirateriet som finns i våra grannländer.”

Min följdfråga blir således: - Kommer socialdemokraterna i riksdagen att klara av den pedagogiska uppgiften att förklara för dessa lobbyisters ”gräsrötter” att ni står upp för en mera rättssäker ordning än den som finns i ex.vis Danmark eller Storbritannien?

Andra som bloggar om lagen är Daniel Åberg, Opassande, ProjektPåRiktigt, Copyriot, Beta Alfa, Rick Falkvinge och Christian Engström. Till sist Badlands Hyena och ett inlägg på ledarsidan i UNT, som speglar vad jag känner, när jag inte klarar av att hävda demokratiska fri- och rättigheter för oss, som lever en del av vårt liv på nätet, i samtal med en och annan i min bekantskapskrets. Intressant.
Uppdatering: Utifrån vad jag skrivit ovan undrar jag om följande nyhet i AB är planterad?

Svenska eliten vaskar guld i USA, men hugger i sten i Bryssel.

Häromdagen poppade en tanke upp inför all exponering i våra media av valet av elektorer, vilka sedan i sin tur ska välja USA:s nästa president – håller vi på att bli en delstat?! Idag hörde jag i P1 om en norrlänning, som hört av sig och ställt frågan om redaktionen visste varför vi ännu inte fått några röstkort ;-). Sådan humor gillar jag. Public Service i Gomorron Världen går inte heller av för hackor. Inslaget om Sveriges Televisions satsning på USA-valet med intervjuer av KG Bergström och Eva Hamilton var grymt roliga. Läser också med god behållning Göran Erikssons söndagsanalys USA-medicin mot svensk kris i SvD. Av den kan man dra slutsatsen att hela den politiska eliten utvandrat i hopp om att kunna vaska fram guldkornen ur kandidaternas kampanjteknik inför valet 2010.

Det är dock frestande att tro att Göran Erikssons något skeptiska inställning till internet, som framgångsfaktor, är mera verklighetsnära: ”Så om internetanalfabeten John McCain blir USA:s näste amerikanske president? Då får de svenska politikerna och pr-strategerna åka hem och börja om”. Dessförinnan har han skrivit om USA, som de negativa kampanjernas förlovade land och att ingen av de svenska politikerna och företrädare för deras kampanjstaber, vilka följer valet på plats, offentligt vill erkänna att de intresserar sig för detta sätt att bedriva en valrörelse. Men Karl Roves besök i Sverige under Almedalsveckan vore väl helt bortkastade pengar i så fall. I den meningen tycker jag nog att bevakningen och diskussionerna om kampanjmetoder har ett värde. Vilken metod man väljer säger också något om kandidaters syn på väljarnas förmåga att genomskåda vad smutskastningen bär med sig i sin förlängning – inte bara för den som blir utsatt för den, utan också för samhällsklimatet i stort.

Nåväl, på onsdag morgon går startskottet för den analysen alldeles oavsett vilken kandidats elektorer, som avgått med segern i de olika delstaterna. Det enda vi kan vara säkra på är att svenska folket lär få genomlida en amerikaniserad valrörelse inför valet 2010, då bland annat grundlagsändringar kommer att vara aktuella. Men, dessförinnan får vi en första test inför EU-valet i juni nästa år. Ju mera jag lär mig om beslutsprocessen i EU, desto tydligare blir det att vi har långt kvar innan vi kan tala om en reell demokrati i den församlingen. De verkliga makthavarna är de av politikerna anställda tjänstemännen, vilka ingår i olika arbetsgrupper och där är landet Sverige en lilleputt i sammanhanget. Det visar hanteringen av tillägget Article 32a i Telekompaketet. Den minister och till denne hörande stab, som vill stärka sin position, kan inte vara alltför påstridig inför makthavarna från Frankrike och Tyskland.

Där gäller regeln att den, som har mest pengar att bedriva en lobbyverksamhet, där aktörerna inte drar sig för att utnyttja politikernas okunnighet om informations- och kommunikationstekniken, den vinner. Därför har lobbyisterna tillåtits att dra in frågor om informationens och kommunikationens innehåll i frågor om dess infrastuktur. Således pågår det en strid i Bryssel, där det är Åsa Torstensson och hennes stab, som ska hantera musik- och filmindustrins anspråk på inflytande över användarnas rätt till en rättssäker behandling i händelse av misstänkt fildelning. Hos Opassande fann jag en länk till BBC News, som visar hur oskyldiga drabbas – i detta fall av spelbolaget Atari. Skrämd av utpressningsbrev, har många i Danmark valt att betala istället för att våga stå upp för sin rätt. Den andra striden pågår i Sveriges riksdag om IPRED1, där Johan Pehrson (fp) är ordningsman i klassen. Hans avsikt är att vi ska få det lika osäkert ur rättslig synpunkt som alla andra inom EU, trots att EU-domstolen sagt att varje lands parlament inte behöver gå så långt som det föreslås här. Ur led är tiden, men vem är född att vrida den rätt igen!?

Andra som skriver om IPRED1 och fildelning är bl a Politruck, MinaModerataKarameller, Olofs blogg, Arvid Falk , ProjektPåRiktigt och Opassande, som också reagerat över att våra kulturskapare inte inser vartåt ”privatpolislagen”IPRED1 leder. Läs även Oscar Swartz:s brev till Åsa Torstensson om de förväntningar, som finns när det gäller Telekompaketet. Det ska bli intressant att se vilket svar han får. Jag är naturligtvis också spänd på vad hon ger mig för svar. Men han postning innehåller också en fundering om varför tidningarna inte är intresserad av det som pågår.

Ja, nog är det väl signifikant att så många, bl a DN skriver spaltkilometer om USA-valet, men att IPRED1 och spelet kring Telekompaketet i EU inte verkar intressera dem i någon högre grad. Kan det bero på att industrin, som lobbat fram lagen och som gjort sig råd med bl a en helsidesannons i DN idag, är den hand som föder dem på olika sätt?! Eller att många journalister även i andra tidningar – utan reflektion kring konsekvenserna – sympatiserar med andra innehavare av upphovsrätt, när de ser att deras egna alster – deras "tankemöda" – sprids av oss bloggare, utan att de får betalt för det. I likhet med industrin inser de inte att en länk i en blogg står för ett värde för dem – jag refererar till en tidning och en journalist, som jag tycker belyser en för mig viktig fråga. Jag ger dem PR. Har tidningen en funktion för att visa dessa länkar ges en möjlighet till tvåvägskommunikation, som jag föreställer mig kan ha ett värde både för journalisten och tidningen. En stillsam undran infinner sig: - Är det bara de, som funnit ett sätt att ta betalt sitt "tankearbete", som är värdefulla?

Johan Pehrson (fp) utmärker sig i fildelningsdebatten

Ledarbloggen SVT Opinion & Debatt innehåller utlovat extramaterial från gårdagens Debatt om nerladdning och fildelning av material skyddat av upphovsrätt. Under debatten visade Pehrson hur dåligt insatt han är i hela det komplex, som denna lag är tänkt att reglera. Han verkade inte heller att ha tagit intryck av vad t ex Centerpartiets rättspolitiske talesman Johan Linander skrev på Newsmill-bloggen redan den 17 augusti. Det handlade om förhållandena i Tyskland, där rättsväsendet har beslutat att inte åtala personer, som laddar ner musik och film för privat bruk. Pehrsons oförmåga att vilja förstå att det nya medielandskapet kräver nya lösningar på frågan om ersättning för nyttjanderätt av upphovsrättsskyddat material, var fundamental. Han jämförelse med äganderätten av fysiska föremål, som en gräsklippare, var antingen ett medvetet val för att förföra TV-tittare okunniga om skillnaden mellan äganderätt och upphovsrätt samt nyttjanderätt eller bara rätt och slätt patetiskt. Eller fyrkantigt skulle man också kunna säga.

Idag är jag beredd att hålla med Rick Falkvinge i Piratpartiet när han i sitt inlägg Digitala analfabeter bl a skriver ”Det anmärkningsvärda är inte att en politiker sitter och säger något dumt i TV. Det anmärkningsvärda är att det där är den kunnigaste som Alliansen kunde skicka till TV-debatten. Det anmärkningsvärda är att den mannen är en auktoritet på internetfrågor”.

Den som inte lider av beröringsskräck, rekommenderar jag ett besök på den särskilda hemsida, som en arbetsgrupp inom Vänsterpartiet upprättat. Där finns mycket intressant material, vilket kan fungera som en motvikt till Antipiratbyrån (IFPI:s med flera industriers lobbyverksamhet). Att dessa lobbyister varit framgångsrika när det gällt att baxa fram detta lagförslag, var något som KTH:s forskare berörde i sin debattartikel Upphovsrätten måste anpassa sig i Ny Teknik. Dessa forskare menar att industrin ägnar allt för mycken kraft åt att jaga fildelare istället för att lägga krut på att hänga med i den digitala utvecklingen. Hur det kan gå till i den jakten skrev bl a SvD om den 16 april 2008 och att man inte drar sig för att komma med vilseledande uppgifter, det visar bl a ett inlägg hos Opassande. Intressant.

Själv har jag funderat på vart Sverige, som nation, hade befunnit sig om riksdagen med hjälp av lagstiftning skulle ha slagit vakt om skoindustrin, beklädnadsindustrin och varvsindustrin på samma sätt som man nu är på väg att göra när det gäller musik-, film- och bokindustrin. Om det inte vore någon som helst skillnad mellan Upphovsrätt och Nyttjanderätt i förhållande till Äganderätt, behövs väl ingen särskild lagstiftning?! Men, uppenbarligen går lobbyisterna hårt åt politikerna, som enligt bl a Beatrice Ask, nu måste leverera. Det är rätt märkligt att lobbyisterna idag fått större makt över regeringen än kloka medlemmar. En motvikt har Beatrice Ask i MinaModerataKarameller, vars många kloka och läsvärda inlägg om fildelning kan rekommenderas; ett här där Mary sätter in saken i ett vardagligt och begripligt sammanhang. Bloggen Sagor från livbåten tycker att politikerna borde reglera piratjägarna inte piraterna. Pär Ström reder ut hur det kunnat bli så här och ställer frågan: - Vem tar helhetsansvaret för den personliga integriteten i IT-samhället? I avsaknad av politiker, som gör det, får folket fortsätta skapa opinion. Omedelbart efter programmet sökte jag efter vilka aktiviteter, som är på G för att sätta stopp för det som pågår. Då fann namninsamlingen Säg Nej till legalisering av maffiametoder IPRED1, där jag blev nr 6.985 på listan. Du kan påverka mer än du tror, säger Opassande och ger exempel. Efter denna lektion känns det än mer angeläget att jobba på med demokrati-projektet riksdagssvar.se.

Demokratiserad övervakning och kontrollsamhället

Som uppladdning inför kvällens Debatt i SVT, som ska handla om sanktionsdirektivet IPRED1 – vardagligen Antipiratlagen, inleder jag med att bjuda på ett inlägg av MinaModerataKarameller – Som man frågar får man svar... Eftersom Piratpartiet sitter på de anklagades bänk, har jag låtit Rick Falkvinge få komma till tals i NT-bloggen med gårdagens inlägg om Operatörernas ansvar. Här får Rick Falkvinge ordet i ett genmäle till lobbyn, som ser ut att ha charmat rätt många av riksdagens ledamöter.

Därefter vill jag bjuda på en artikel ur Fria Tidningen ”Efter Storebror: Demokratiserad övervakning och kontrollsamhälle”. Artikeln bygger på en intervju med publicisten och före detta riksdagsledamoten Ingrid Segerstedt-Wiberg, som övervakades av Säpo ända fram till 1976. Jag citerar: ”Ordningsmaktens intresse väcktes antagligen av att hennes far var den nazistkritiske publicisten Torgny Segerstedt. Samtidigt tror hon att det var rykten om att hon var 'opålitlig' gentemot Sovjet som gjorde att Säpo fortsatte att kartlägga henne. Denna erfarenhet har präglat Segerstedt-Wibergs syn på övervakning: 'Så länge jag lever kan jag aldrig acceptera den här buggningen!' Kommentaren är en känga till såväl socialdemokraten Thomas Bodström som Johan Pehrson i hennes eget folkparti. Båda har varit pådrivande i att damma av gamla avlyssningsmetoder som varit förbjudna sedan mitten av sjuttiotalet, efter IB-affären”.

Med avstamp i samtalet med Ingrid Segerstedt-Wiberg går artikelförfattaren Karl Palm sedan igenom samhällsutvecklingen fram till våra dagar och ser Övervakningssamhällets två utvecklingslinjer – Demokratiserad övervakning och Kontrollsamhället – för att sedan landa i dagens situation med tidlösa sanningar och en bristande rättssäkerhet. Artikeln avslutas i en rätt dyster framtidsutsikt:

”Det ska alltså mycket till - väldigt mycket till - för att vi ska tillåta dagens makthavare (hur 'liberala' de än säger sig vara) tumma ytterligare på dessa medborgerliga rättigheter. Snarare måste de senaste årens nedbrytningsprocess vändas. Parallellt med denna process måste vi - utifrån insikten att vårt övervakningssamhälle följer nya logiker - utveckla pragmatiska verktyg för att förebygga att kontrollsamhället urartar. Samma tidlösa uppdrag, denna gång med nya verktyg”. Intressant. Ett tack till Jens O, som gav mig uppslaget.

Ett annat sätt att visa att världens makthavare är på väg åt galet håll är det inlägg som Tindra-Annette bjuder på SERE: EN HORRIBEL STUDIE I TORTYR. Hur var det nu? Samma tidlösa uppdrag, denna gång med nya verktyg! Sett i det ljuset, känns arbetet med Riksdagssvar verkligen angeläget. Andra som också tycker så är Brockman, Kålan, Olof och Projekt på riktigt. Conjoiner och Lars-Erick har också fått svar – från Sten Tolgfors. Lars-Erick har dessutom upptäckt att det finns papperstidningar, som håller liv i FRA-debatten. Det gläder mig. Avslutar med Josef, som har en rad positiva saker att komma med.