Internet engagerar i valrörelsen.

Efter en omtumlande dag, då bloggande Farmor Gun figurerat i DN, försöker jag nu samla ihop mina tankar till något mera konstruktivt än att gotta mig i allt beröm. Har på nytt läst igenom artikeln Internet utmanar EU:s grundvalar och finner den synnerligen intressant. De konflikter som Hans Rosén här synliggör handlar om ”övervakning kontra personlig integritet, kommersiell och politisk styrning kontra valfrihet, brottsbekämpning kontra rättssäkerhet” - inga småsaker precis om man ur ett helikopterperspektiv ställer sig frågan: Vilket samhälle gynnas av de lösningar, som de politiker vi väljer vill satsa på? En stunds eftertanke kring den frågan, leder fram till att det politiska arbetet i riksdagen borde bli föremål för en översyn där stuprörsmodellen med de olika utskotten försågs med en gemensam grund gällande ansvaret för grundlagens efterlevnad samt en utmönstring av systemet med ”partipiska och utkvittning”, vilket idag används när ett parti inte tillåter en ledamot att rösta efter sin egen övertygelse. Det senare är djupt ovärdigt i en demokrati, men också anmärkningsvärt eftersom samma ledamöter, istället för att föregå med gott exempel, stiftat lagar till skydd för anställda för att de ska våga påtala missförhållanden.

Det är dock glädjande att se att flera politiker efterlyser ett helhetsgrepp, vilket jag hoppas leder till mer än bara ord. Frågor om integritet och rättssäkerhet är inga höger-vänsterfrågor, det har debatten på nätet visat gång på gång. Eva Franchell, krönikör i Aftonbladet, skriver insiktsfullt och avslutar ”Makten över internet är en fråga partierna måste ta på stort allvar. Alternativet är att bereda plats åt ett nytt enfråge-parti.” Hon ser vad andra blundar inför, även om DN:s enkät Så tycker partierna om internet och upphovsrätt, visar att man håller på att vakna upp.

Här tycker jag mig se ännu flera laddade skärningspunkter höger – vänster, moral – omoral och kunnig – okunnig om IT. Men jag tycker mig också se att de alla har det gemensamt att man inte är nöjd med dagens ordning, vilket är ett rejält fall framåt. Hur dessa konflikter sedan ska lösas vill man diskutera. Centerpartiet skriver bl a ”Vi vill tillsätta en upphovsrättsutredning med uppdrag att föreslå en ny upphovsrättslagstiftning.” Här passar jag på att föreslå att regeringen omedelbums ser över direktiven till den utredning, som redan är igång samt utser någon annan utredare än professor Jan Rosén, som av många ses som part i målet efter TPB-rättegången. I det sammanhanget har jag tidigare hänvisat till en artikel av Fredrik Sand, ansvarig för IT-frågor hos Stockholms Handelskammare. Han skriver bl a ”Flytta blicken från cd-fodralen och dvd-boxarna. Upphovsrätten är en näringspolitisk fråga som kräver fantasi i kombination med handlingskraft. Informationssamhällets ekonomi behöver politiskt ledarskap. Ingen är betjänt av piratpopulism eller att det för stunden mest högljudda särintresset bestämmer dagordningen.” Som i många andra sammanhang är det dock inte så enkelt, då vi människor vill bli sedda som något mer än enbart kunder på en marknad. Men, med god vilja att se både det ena och det andra intresset finner de kloka nya lösningar i en ny tid.

Sedan en liten tur till en del av mina favoritbloggar, där jag inleder med Opassande, som puffar för att folket kan börja rösta på sina kandidater i EU-valet; Lake, som varit ute och kampanjat för Centerpartiet; MinaModerataKarameller, som räknar ner till valet; Christian Engström, som också kampanjar a f k; Bloggtidningen, som gör ett bloggupprop för mammor; Bloggvärldsbloggen, som synat Jonas Gardells debattartikel i Sydsvenskan, vilket även Ting och Tankar och Badlands Hyena gjort – den senare på sitt alldeles oefterhärmliga sätt; Infallsvinkel/Torbjörn Stridh tror m a a Jonas Gardells artikel att Jesus hade varit fildelare, vilket bara är ett av flera inlägg på Newsmill. Intressant.

Avslutar med Politikerbloggen, som har ett intressant debattinlägg av Camilla Lindberg, vilket Lars-Erick uppmärksammat.

Nätmedborgare – det ordet gillar jag!

Som ni förstår har jag undrat mer än en gång om det är riktigt klokt att ställa upp på att vikas ut i DN, som bloggande farmor. Men nu när jag ser det färdiga resultatet, så känns det faktiskt riktigt bra. Bilden av oss bloggare som fjuniga fjortonåringar torde nu ha fått sig en allvarlig knäck :-). En fluga gör ingen sommar, säger den obotfärdige, men jag vet att jag är i gott sällskap, när jag framhärdar att vi är i alla åldrar och att det är just det som är så givande. Ett tack till Hasse Rosén, som lyckades koka ner mitt surrande till något som jag kunde känna igen mig i. Ett tack också till alla som gjort inlägg på sina bloggar och sänt mig mejl med glada tillrop – ni är alla på olika sätt delaktiga i att jag vågade.

Sedan raskt över till DN Debatt om FRA och kommentarerna till debatten i gårdagens SVT Agenda. SOM-institutet har undersökt engagemanget för FRA-saken och DN:s debattredaktör har satt rubriken över inlägget, som författats av statsvetarna Ulf Bjereld och Henrik Oscarsson. Även om rubriken hade kunnat vara mera rättvisande till fördel för motståndet mot lagkomplexet, tycker jag att debattinlägget innehåller tolkningar av vitalt intresse för alla oss som bryr oss om våra demokratiska fri- och rättigheter samt skyddet för vår integritet, när vi vistas ute på nätet. Jag citerar ”Våra analyser bekräftar att det finns en påfallande stark åsiktssammanhållning i sakfrågor som rör övervakning och integritet – en åsiktssammanhållning som anstår en ny politisk konfliktdimension. Piratpartiet är kanske inte mer av ett enfrågeparti än vad våra etablerade partier uppfattades vara när de en gång bildades.” Det tycker jag är en intressant iakttagelse. Liksom följande ”Piratpartiet har gynnats av att de etablerade partierna har sovit och inte förstått sprängkraften i de nya politiska sakfrågor om integritet och rätten till kunskap/information som följer i den kommunikationsteknologiska utvecklingens spår. Det är en anmärkningsvärd kollektiv brist på lyhördhet från partiorganisationer som har till huvuduppgift att artikulera och kanalisera medborgarnas önskningar och behov.” Intressant.

Alla, som engagerat sig för att påvisa EU:s roll i det som sker här hemmavid och vill uppmärksamma andra på hur viktigt det är att svenska folket gör ett medvetet val av kandidat genom ett aktivt kryss på valsedeln, blev nog rätt långa i ansiktet under SVT:s Agenda-debatt. En något besynnerlig tillställning, då den mera rörde inrikespolitiska meningsskiljaktligheter än EU-frågor. Det enda av värde var att vi kunde dra slutsatsen att väljarna måste ta ansvar för att spänningarna mellan partierna i de båda blocken hålls intakt och inte skapar obalans, då hamnar regeringsbildarna i trångmål. Något, som redan skett genom flera EU-direktiv och en integritetskräkande nationell lagstiftning, där alla användare av internet ses som tänkbara brottslingar, vilka måste övervakas. Den saken berördes enbart med en koppling till upphovsrätten och Ipred-lagen, där bara V och MP var riktigt tydliga. Där saknades för övrigt flera av de partier som ställer upp i EU-valet.

Den mest aktuella debatten inom EU på åratal handlar om medborgarperspektivet i frågor som rör internet och den verkar våra Public Service-media inte kunna greppa. Här tips om en tråd att börja nysta i – varför inte IT-politiska debatter!? Ett tack till Erik Josefsson för den länken. Opassande tycker också att rubriceringen och inledningen av debattinlägget var märklig, men om man betänker att den ene statsvetaren kan ha svårt att lägga av sig sina ”socialdemokratiska glasögon” blir det kanske lättare att förstå. Då är SVT Agendas ”inrikesdebatt” svårare att förstå sig på, när det finns flera direktiv på gång och en del, som är väg att bli lag i Sverige; t ex teledatalagringen, som Hax, Erik, Intensifier och många andra försökt skapa ett intresse kring hos de media, som når ut även till de mindre flitiga internetanvändarna, vilka saken också angår. Till detta kommer ACTA-avtalet, där tips på intressanta länkar droppar in – här Michael Geist, som funnit en intressant rapport om läget i förhandlingarna. Därutöver har vi Polismetodutredningen, som med all säkerhet är ett resultat av ett lagarbete inom EU; Mark Klamberg har synat den närmare i sömmarna. Mark har för övrigt en artikel om FRA-lagstiftningen, som inte heller går av för hackor.

Sanna Rayman SvD skriver ”Jämn fajt. SVT förlorade”, vilket jag är beredd att skriva under på. Att ta upp frågan om demokratiska fri- och rättigheter och skyddet av vår integritet i förhållande till statsmakternas intresse av att vilja kontrollera medborgarna och belysa detta ur både de enskilda ländernas nationella perspektiv och ur ett europeiskt perspektiv och möjligen göra detta bara några dagar före valet, är med förlov sagt uruselt. Här finns en möjlighet att lära det svenska folket något om den bevakningsindustri, som skär guld med täljknivar både i Bryssel och här hemmavid, samtidigt som media skulle kunna bringa klarhet i varför det blivit så mycket farligare att leva i vårt land. En farlighet som berättigar staten att ägna sig åt all denna integritetskränkande övervakning samtidigt som partiledarna slipper riktigt tuffa frågor om vad ett sådant förhållningssätt kan leda till för samhälle i sin förlängning. I avvakan på det får jag nöja mig med att Karl Sigfrid gör ett försök att värja sig mot de värsta nidbilderna, vilka frodas inom den s k kultureliten. I hopp om att någon av dem läser här bjuder jag på ett kanonbra inlägg hos Ting och tankar.

Maktutövningens konst i Sverige och Europa.

Läser Anaïs inlägg om två böcker, som nyligen kommit ut i Frankrike, där makten synas i sömmarna. I en demokrati ska det vara så. När makten går för långt åt något håll, då gör den tänkande människan uppror genom att offentligt beskriva det som pågår, för att fler ska se vad som pågår och ansluta sig till kampen för en annan ordning. Här i Sverige verkar dock den renhållningen främst skötas av partipolitiska meningsmotståndare, vilket har den svagheten att kritiken lätt kan viftas undan som partipolitisk pajkastning. Tänker bland annat på att de etablerade medierna, vad jag känner till, inte ställt några frågor kring beslutet att se över hur riksdagsledamöterna ska kunna dölja vilka, som besöker dem i riksdagshuset. Riksdagsledamöterna vill öka anonymiteten kring sig själva, men vill gärna dokumentera allt vad folket gör, vilket teledatalagringen handlar om. Något som många medborgare kraftigt vänder sig mot. Inte för att kunna begå brott obehindrat, utan för vad övervakningen gör med oss människor, som Opassande och många andra skrivit om så många gånger tidigare i samband med FRA, Ipred, Telekompaketet, datalagringsdirektivet o s v.

Intressant dock att Centerpartiets rättspolitiske talesperson försöker förklara innebörden av det dokument som läckt ut, även om det är ett arbetsmaterial ännu inte offentligt. Äktheten har redan diskuterats och jag är rätt säker på att Jakob Heidbrink gör en riktig iakttagelse: Om detta inte är äkta, har någon allt för mycket arbetstid över. För strunt vill jag tillägga och bör i dessa tider av kostnadsjakt befrias från den typen av uppgifter. Leo är som vanligt klarsynt och förklarar både det ena och andra. MinaModerataKarameller visar med sitt inlägg att saken är allt annat än enkel och att hon i likhet med många andra vet att hon har en smärtgräns.

Lake letar efter en bro över den avgrund, som råder mellan vad som sägs i viktiga dokument och det som Centerpartiets ledning ägnar sig åt i konkret handling. Hoppet är det sista som överger en människa, varför det är lätt hänt att en trogen medlem ägnar sig åt självbedrägeri. Den, som tror det bästa om sitt parti och dess politik, vill helt enkelt inte tro att det är så illa att gruppen, som står upp för de höga idealen, är en krympande skara i jämförelse med den grupp, som väljer den breda vägen d v s väljer att utsätta landets befolkning för en allmän övervakning om det krävs för att få vara med och regera.

I det läget frestas jag att inta samma förhållningssätt som Deepedition. Han har också fastnat för Anders Mildners mycket starka text, som sysselsatte mina tankar under en stor del av gårdagen. Jens O skriver om ett nytt Sodom och Gomorra och ur detta bibliska perspektiv skulle jag vilja säga till till Åsa Torstensson (C ) och Karin Pihlsäter (FP): - Vad hjälper det att ni vinner hela världen, men förlorar er själ? Frågan blir inte mindre befogad sedan jag läst hos Erik Josefsson att den statssekreterare, som har ansvar för grundlagar, straffrätt, upphovsrätt, rättsväsendet samt rättsliga och inrikes frågor i EU ska prata om immaterialrätt hos The American Chamber of Commerce in Sweden den 1 juni. Intressant.

Ordkrig pågår – med eller utan strategi?

Mitt förra inlägg var sprunget ur läsningen av Anders Mildners berättelse om det som hände i Göteborg 2001 och hans funderingar om inte kommunikationskriget – FRA, Ipred, Acta, Telekompaketet, och så vidare – kommer att spela någon roll för hur de människor, som känner sig drabbade, förhåller sig till staten eller till andra lagar. Dessa funderingar lämnar mig ingen ro. Ett helt yrkesliv bland unga människor, frustrerade över trögheten hos de etablerade i samhället, har lärt mig att makthavare krossar den, som inte lär sig spelreglerna och därför misslyckas att spela sina kort väl. Revolutionsromantikerna vill gärna tro att det är de ”uppkäftiga” som lyckats rubba sakernas tillstånd, medan min bild är att längst kommer den, som lär sig spela spelet. Alla dessa kontraproduktiva ”hyss”, som DN berättar om, må kännas gott för stunden, men stjäl egentligen kraft från Piratpartiet och den valrörelse, som partiets ledare önskar vinna för att bli en faktor att räkna med när det gäller kampen för ett fritt internet.

Idag har det talats och skrivits om teledatalagringen, även om nya besparingar i försvaret tagit större plats. Datalagringen, som det skrivs om i DN och tidigare i Aftonbladet, bygger på ett tidigare direktiv från EU, som nu ska implementeras i svensk lag. Mark Klamberg skrev om detta redan den 29 april och ställde frågan Vad är allvarlig brottslighet?

Jag citerar: ”Regeringen har tillsatt en utredning som föreslagit hur direktivet ska genomföras i Sverige, Trafikuppgiftsutredningen. Den har lämnat förslag om att lagringsskyldighet ska införas men lämnat nuvarande regler för vilka brott trafikuppgifter kan bli tillgänglig för polisen oförändrad. Med andra ord, det finns redan regler för vilken typ av brottslighet trafikuppgifter kan utlämnas. Med nuvarande regler för teleövervakning kan trafikuppgifter lämnas ut för brott med minimistraff på sex månaders fängelse i straffskalan. För detta krävs domstolsbeslut och skälig misstanke”. Därefter en låååång uppräkning av alla de brott, som det kan röra sig om. Det är minsann långt mer än den terrorism, som det talats om i samband med FRA-lagstiftningen.

Hax har flera inlägg om detta men speciellt ett, där han för övrigt refererar till Marks inlägg, som förklarar det hela så att vem som helst kan förstå. Regeringens strategi är enligt vad DN skriver att lägga skulden för detta på förre Justitieministern Thomas Bodström (S) eftersom han ingick i det Ministerråd, som tillsammans med Parlamentet beslutade om direktivet. Men, jag undrar naturligtvis mot bakgrund av vad kampen om makten kring Telekompaketet lärt mig: - Hur såg styrkeförhållandena ut i de tre organ, som hade makten i EU då, när detta beslutades? Svensk Myndighetskontroll undrar när vi ska resa oss och tåga till Stockholm. Eftersom Justitieminister Beatrice Asks pressekreterare förnekar att det finns en lagrådsremiss undrar MinaModerataKarameller finns det ett dokument om detta eller inte – oavsett vad det kallas. Underförstått: - Fram med det så vi slipper att spekulera. Men, med tanke på vad Karl Sigfrid skriver om Frankrike och Telekompaketet, undrar jag om Sverige behöver vara så följsam mot datalagringsdirektivet. Och inget ont som inte har något gott med sig – Anaïs skriver om de nya musketörerna.

Avslutningsvis får Jens O ordet igen för att han gräver i Telekompaketets formulering ”lagenligt innehåll. Det kan inte grävas nog djupt efter vad som menas med detta. Intressant.

Uppdatering: Som vanligt anser regeringens företrädare att vi fått det hela om bakfoten - här Johan Linander.

Vanmakt leder till våld, som föder våld.

Läser Anders Mildners berättelse om hans erfarenheter av händelserna i Göteborg 2001 och slås av minnesbilder från mitten av 50-talet då ”raggarungdomen” även i mindre städer satte skräck i de välartade medborgarna, som ropade på hårdare polisiära tag. Då kunde bl a SSU fungera som en transformator mellan dessa rebeller och polisen, som då hade kloka arbetsledare med insikt i hur sociala förhållanden påverkade ungdomarna och att samtalet var en viktig kanal för ömsesidig förståelse. Då sågs det inte som en svaghet att polisen deltog i samtal där ungdomar ur olika läger kunde ge sin syn på samhället och bli tagna på allvar. Minns särskilt en mycket arg ung man, som min mamma uppskattade för att han hade vett att ta med sig fikabröd till våra möten hemmavid, vilket SSU-arna aldrig ägnat en tanke. När de båda träffades många år senare – hon som undersköterska vid sjukhusakuten och han som ambulansförare – då lät han henne förstå vad det hade betytt för honom att hon tidigare hade sett honom i hans friska öga. En motorklubb blev resultatet av våra möten och ur föreningsarbetet växte hans och andras lust att ta ansvar i utbyte mot att samhällets företrädare var beredd att ge och ta vid diskussioner.

Anders Mildners berättelse gör mig sorgsen till mods. Det sägs att samhället utvecklats, men här kan den, som vill se, notera att attityderna idag mot unga människors frustration och ilska hårdnat hos politiker och andra, som kommer i deras väg. Nu hörs ofta krav på hårdare tag. 1968 hade vi kårhusockupationen och flera av deltagarna vid denna händelse fortsatte därefter att arbeta för en bättre fungerande demokrati. En av dem blev med tiden sinnebilden för föreningslivets engagemang i socialt arbete bland ungdomar; Anders Carlberg, som tillsammans med ett gäng entusiaster startade Fryshuset i mitten av 1980-talet. Vid den tiden hade politikernas attityder mot de kommunala fritidsgårdarna blivit allt frostigare, delvis beroende på att denna verksamhet inte hade något starkt lagstöd men också därför att Socialdemokraterna börjat kasta lystna blickar på en verksamhet, som man ansåg att ideella organisationer kunde driva på entreprenad. ”Egenmakt” var ordet för dagen och det var i fritidsgården, som denna skulle komma till uttryck. Idag har politiker från höger till vänster hjälpts åt att lägga ner de flesta fritidsgårdar utan att särskilt många föreningsdrivna fritidsgårdar kommit i deras ställe.

I slutet av mars 2009 skrev Ivar Forstadius, sakkunnig i ungdoms- och kulturfrågor vid Fryshuset krönikan Framtiden blev kvar i 70-talet med bl a följande: ”I praktiken borde t ex. skolan samverka med föreningslivet, biblioteken med fritidsgårdarna, socialtjänsten med kulturskolan osv. Alla dessa konstellationer skulle kunna utvecklas med hjälp av varandra.” Så sant, som det är sagt, men ska detta ske, krävs en uttalad politisk vision om unga människor, som resurser i ett samhälle där mobiliseringen av deras kraft kan ses som viktigare än allt prat om hårdare tag och straff allt längre ner i åldrarna. Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att den frustration, som växer ur politikernas arrogans gentemot ungdomarnas uttryck för sin vanmakt, leder till erfarenheter som det krävs extraordinära krafter för vända till något konstruktivt och gott.

Oftast leder dessa motsättningar till erfarenheter, som växer i en nedåtgående spiral hos både ungdomar och politiker. Därför måste alla, som har hand om förståndet, hjälpas åt att balansera ”vän av ordning”, vars förkärlek för batonger frodas likt ogräs i den här sortens situationer. Detta utan att försvara kriminella handlingar. Att förklara en utveckling är inte detsamma som att försvara den! Isobel tror att om det, som Anders beskrivit, hade hänt idag skulle situationen behandlats annorlunda i media. Jag är inte så säker på det. I så fall skulle regeringen inte kunna gå på i ullstrumporna så som nu sker. FRA-lagstiftningen framställs, som ett under av skydd för integriteten; Behovet av förlikning kring tillägg i Telekompaketet har uppstått när parlamentet, lyssnat på folket och krävt ett starkare skydd för användarnas integritet, vilket Ministerrådet inte är berett att ställa upp på; Polismetodutredningen, ACTA-avtalet och Teledatalagringen väntar om hörnet. Allt detta säger mig att politikerna ser oss medborgare som ett allvarligt hot mot dem själva i synnerhet och samhället i allmänhet, varför de vill ha möjlighet att kartlägga, övervaka och sila allt det, som vi gör på nätet, i tro att staten därmed kan skapa trygghet. Men att se på allt detta ur ett helikopterperspektiv och ställa fler än en minister i taget mot väggen för att besvära dem om deras syn på det svenska folket, det har media hittills inte intresserat sig för. Åtgärderna som regeringen vidtar står inte i någon rimlig proportion till antalet allvarliga brott. Inser man inte att den politiska arrogansen och de hårdare tagen kommer att föda mera våld?

Henrik Alexandersson förklararTeledatalagringen här, här och här. Christian Engström gör en historisk tillbakablick och spår att ett beslut om teledatalagringen kommer i riksdagen omedelbart efter det att valet till Europaparlamentet klarats av; Opassande ser också detta; Göran Widham berättar att han pratat om Pirater – tjuvar och banditer? hos sin Rotary-klubb; Mark Klamberg skriver om Polismetodutredningen; Lars-Erick frågar var riksdagens FRA-kritiker står idag och undrar också om regeringen är ond, sedan han uppmärksammat ett inslag om datalagringen; och MinaModerataKarameller förstår inte att alla andra partier tar Piratpartiets frågor och gör dessa till sina istället för att försöka smutskasta dem. Jag håller med och ser att den enda förklaring, som håller är att de flesta politiker gjort en dygd av att vara analfabeter när det gäller internet. En sorts antiintellektuell snobbism helt enkelt. Avslutar med Badlands Hyena, som ser det hela ur sitt speciella perspektiv. Intressant.

EU-parlamentet som medlagstiftare m m.

Sedan jag börjat fundera över förutsättningarna för förlikningen i fråga om Telekompaketet finner jag att det krävs forsatta studier kring ännu ett kursbrev, som Erik Josefsson (V) erbjuder alla, som vill ta del. I Eriks ögon är Tobias Olsson SvD den journalist som kommit längst när det gäller att förstå det som pågår. Jag kan alldeles för litet för att kunna göra en sådan bedömning, men hur som helst tilldelas han epitetet EU-folkbildaren, vilket måste ses som ett gott betyg. Sedan jag övervunnit min tveksamhet i fråga om överstatligheten, eftersom internet är något mer än 27 nationella nät, måste jag fortsätta verka för att skyddet för våra demokratiska fri- och rättigheter hålls intakt samt att kravet på rättssäkerhet i händelse av anklagelser om brott mot lagar och förordningar tydliggörs. Eriks hänvisning till skriften FÖRLIKNING OCH MEDBESLUTANDE med undertiteln ”Parlamentet som medlagstiftare – en handbok” är verkligen värd en vidare spridning, då den säger något av betydelse för den process som nu pågår.

Med detta, som grund, borde det vara möjligt att känna infrastrukturminister Torstensson på pulsen: - Vill regeringen gå upphovsrättsindustrins ärenden, medan man värjer sig mot att värna om medborgarnas integritet och rättssäkerhet? Det som idag avslöjats, när det gäller avstängningen av ett antal studenter från universitetens SUNET, enbart baserat på att upphovsrättsindustrin rest krav på det, måste väl ändå ses som något av en skandal. Sedan jag hört detta undrar jag om inte även vår politiska ledning måste göra upp med sitt eget samröre med upphovsrättslobbyn och sluta gömma sig bakom Frankrikes Sarkozy i Ministerrådet. Något jag berörde tidigare idag på NT-bloggen. Nu sprids nyheten om detta i Aftonbladet, DN, SvD och andra medier. Sveriges Förenade Studentkårer har protesterat, då studenter inte ska kunna stängas av utan en rättssäker prövning.

Annars började dagen med läsningen av Agneta Plejels mycket starka Att vilja se om hur Sverige utan några större åthävor kan avvisa människor i behov av skydd – här en ung människa utan hopp, som nu ligger apatisk i en slags terapeutisk grav, där vederbörande hålls vid liv med hjälp av sondmatning för att sedan kunna packas ihop och avvisas, när Migrationsverket funnit att familjen inte uppfyller kraven för asyl. Det är verkligen en omskakande läsning. På närmare håll har vi Rafael Samedov, som idag tvingades lämna Hallstavik och sin fru och sin lilla dotter för att åter i Azerbadjan kunna ansöka om uppehållstillstånd i Sverige. NT skriver och jag instämmer i Lennart Rohdins korthuggna ”Utvisa Migrationsverket”.

Avslutar med Lars-Ericks inlägg, där han spinner vidare på den tråd om rädsla, som jag berörde i gårdagens inlägg. Helt klart är det rädslan för det okända, som gör oss svenskar så reserverade mot människor av annat ursprung än svenskt. En försvarsmekanism, som gynnade möjligheterna till överlevnad på stenåldern, men idag hindrar oss att vidga våra vyer och skaffa oss egna erfarenheter av en samvaro med människor av annat ursprung, istället för att odla våra fördomar om andra och göda vår rädsla för varandra. Något, som en del politiker inte drar sig för att spela på för att vinna röster. Men frågan är: - Skulle detta bli bättre med ett nytt liberalt parti? Lars-Erick spinner vidare m a a att en del mäls ut ur de etablerade partier, som finns idag.

Intressant.

Förlikning byggs inte med hjälp av envishet.

Efter några dagars liv a f k, har jag börjat tänka på att det är hög tid att ta reda på hur nästa steg i processen kring Telekompaketet ser ut. Computer Sweden skriver om läget just nu, sett ur telekombranschens perspektiv, och Daniel Goldberg säger i en kommentar att det är Fel strid i fel tid. För den, som enbart rör sig inom teknikens landamär, kan detta, som jag och andra medborgare är intresserade av när vi rör oss ute på nätet, kännas som en rejäl bromskloss, men på grund av FRA, Ipred och datalagringsdirektivet samt den ekonomiska krisen finns en förtroendekris. Det gäller tilltron till politikens och/eller marknadens förmåga att klara av att tillgodose människors behov. I detta fall av intellektuell och känslomässig stimulans, där nätet spelar en allt större roll och samtidigt utsätts för allt hårdare angrepp från upphovsrättsindustrin med hjälp av politiker. Internet kan inte utvecklas med 27 olika nationella bestämmelser och för mig, som lever i en befolkningsmässigt liten nation, är det skrämmande att tänka sig att Sarkozy i Frankrike med sin Hadopi-lag och Harbour i Storbritannien med sin Bookshop-metafor, ska vara tongivande när det gäller direktivens utformning. Och jag är långt ifrån ensam, det visar La Quadratur du Net och Iptegrity.com för att bara nämna några webbsidor där Telekompaketet synats på längden och tvären.

Hos Jens O pågår för närvarande en batalj mellan Åsa Torstenssons sakkunnige Henrik Hansson och Jens m fl om effekterna av uttrycket ”Lawful content” d v s lagligt innehåll, som fortfarande finns med i paketet. Detta trots talet om motsatsen vid departementets journalistseminarie dagarna före omröstningen. Jag håller med Daniel Goldberg om att bestämmelser om Internet, som en mänsklig rättighet, borde ha varit inskriven i EU-rätten för länge sedan. Men, nu är det inte det och då måste politikerna tänka på vad som står där och vad dessa formuleringar kan leda till i händerna på den som vill motsatsen och har råd att processa om saken. Det är inte särskilt klokt av Henrik Hansson att kasta sten när han sitter i glashus.

När kompromissen föll ska en förlikning ske, varför jag sökt och funnit reglerna för det. Hos Intensifier läser jag ett öppet brev samt får en länk till de olika ministrars brevlåda. Det blir att klura ut en fråga eller två med tanke på det, som vi fick oss till livs igår hos Stockholms Handelskammare. Fram till dess går jag en runda och finner att Patrik Öhman också reagerar på Frankrikes Hadopi; att Lake lättar på trycket genom att beskriva den process som pågår inom Centerpartiet; att Hax funnit ett positivt yttrande om teledatalagringen – gissa från vilket håll; att Scaber Nestor funnit en essä, som kan hjälpa oss att förstå det som är på G; att Anaïs håller oss underrättade om utvecklingen i Frankrike; att Opassande finner guldkorn vid källan Internet och dem som hänger där; att MinaModerataKarameller funnit en aktiv i Folkpartiet, som förstått vad Internet är; att Lars-Erick funnit en själsfrände, som också insett vad internet betyder; att Mitt i steget spår att rättssäkerheten sitter trångt; och att Leo funnit Valmyndighetens testprogram – intressant.

Sedan några ord om Anna Trobergs inlägg där hon, med utgångspunkt från ett mejl, reflekterar kring vad datorer kan göra med oss människor, när vi tror att någon vill oss illa. Det ska bli intressant att se hur lång tid det tar innan det valsar runt namninsamlingar till stöd för den, som ringer polisen istället för it-supporten när datorn krånglar. Beteendet liknar i långa stycken det som händer en del äldre människor, när de enbart på hörsägen misstänker att unga människor av annat ursprung än svenskt, vill dem illa ifall de vistas ute sedan det blivit mörkt. Själv undrar jag just därför, varför rädslan är det, som politiker spelar på, när det gäller internet. Tror de själva på fullaste allvar att de gör en insats för samhällets friska växt, när de riggar dessa integritetskränkande lagar? Mot detta ställer jag Mark Klambergs inlägg där länk finns till hans artikel i Svensk Juristtidning. Det är en gedigen genomgång av FRA-lagstiftningen, vilket är nödvändigt om vi ska inse vad det är som vi tvingas svälja – ifall vi inte vill fortsätta att göra uppror.