Romanen är utgiven på Norstedts förlag där den presenteras på följande sätt:
"Stundande natten är en roman om människor som möts framför "den svarta dörren", en berättelse om livets slutskede och en meditation över de yttersta frågorna. Sjukdom bortom all tänkbar räddning har fört samman fyra män på Sal 5. Där ligger, dold bakom en skärm, den tigande främlingen från andra sidan jorden; Börje, den ständige spelaren som slår vad om det eviga livet; Harry, uteliggaren, den ende bland läkare och medpatienter som i ett kritiskt ögonblick fyller kraven på en gentleman. Där finns sköterskorna Birgit och Angela, varmt älskade av de dödsmärkta männen, den kloka prästen Anna-Britta och den okänsligt "professionelle" doktor Möller. Och först och sist Hasse, berättaren och huvudfiguren, som när framtiden sviker gör upp med sitt förflutna, dess passioner, försummelser och besvikelser, innan till sist en tyst besökare infinner sig och tar emot hans farväl till livet."
Valet av pristagare var överraskande, men med tanke på motiveringens "ett egendomligt uppmuntrande drama om konsten att dö", kan boken komma väl till pass. Särskilt för oss, som kommit upp i "reparationsåldern" och inte längre kan blunda för det oundvikliga. Jag ska skriva upp boken på min personliga önskelista.
3 kommentarer:
Med Wijkmark som pristagare till Augustutmärkelsen tror jag vi ser inledningen på en ny litterär trend. I takt med att våra erkända författare blir äldre, och att befolkningen paralellt blir allt äldre, kommer vi att få se massor av skönlitteratur som behandlar åldrandet och döendet ur ett livsperspektiv.
Det handlar inte om censur utan mera av klåfingrighet - ville se vilket resultatet skulle bli om jag tog bort ditt påpekande om tekniksstrulet. Nu vet jag vad som händer och att det inte går att ångra ;-)
För övrigt håller jag med om att Wijkmark ligger rätt med tanke på Jätteproppen Orvars åldrande.
Skicka en kommentar