Bistånd och fattigdom

Läser i dagens SvD att EU:s bistånd för bekämpning av fattigdomen i världen förra året minskade med 10 miljarder kronor. Den nyheten baseras på en rapport från paraplyorganisationen Concord Europa. Inom Concord i Sverige verkar etablerade frivilligorganisationer (NGO:s), som på olika sätt arbetar med biståndsprojekt. Dessa har tidigare kritiserat regeringens urholkning av biståndet och i rapporten får Sverige kritik för att använda delar av sin budget för bistånd till att ta emot flyktingar och skriva av exportkrediter. Dessa NGO:s är i sin tur beroende av anslag från SIDA, en statlig myndighet, som lyder under UD. Inom SIDA handläggs stödet till NGO:s olika projekt av en särskild enhet; EO-enheten. Genom ett regleringsbrev ger regeringen SIDA uppdrag samt beslutar om budet och årsredovisningar. I informationen på hemsidan om budget och redovisning sägs avslutningsvis ”Dessutom granskas Sida ofta av journalister, som undersöker hur olika program och samarbeten fungerar och var pengarna tar vägen”. Intressant.

Detta sagt som en bakgrund till journalisten Jan Mosanders bok ”Pengarna som försvann”, vilken Aftonbladet, Expressen och andra tidningar och media skrivit och ordat om nyligen och som chefredaktör Reidar Carlsson skriver om i sin ledare i dagens Norrtelje Tidning.

Om inte SIDA och frivilligorganisationerna förstår att de måste hålla rent omkring sig i de olika projekten då tappar svenska folket lusten att bidra till målet om en procent av BNP i bistånd. Och det vore verkligen tråkigt för alla de som sköter sina projekt på ett bra sätt.

Man kan vara fattig på många sätt, men fattigast är man nog ändå, när man tror att man hjälper fattiga människor genom att se genom fingrarna när egna anställda gynnar sig själva, vänner och bekanta samt håller liv i systemet med mutor i mottagarländerna.