Inför de fortsatta förhandlingarna om ACTA-avtalet i april, med Nya Zealand som värdland, fortsätter kampen för öppenhet och transparens. Målsättningen är att avtalet ska vara klart i slutet av 2010. Enligt The Office of the U.S. Trade Representative handlar det om ”an agreement which shall provide for an enhanced framework to fight global infringement of intellectual property rights, particularly in the context of counterfeiting and piracy”. Ett avtal som skall ge en bättre ram för att bekämpa globala intrång i immateriella rättigheter, särskilt i samband med varumärkesförfalskning och pirattillverkning. Då vet vi det.
Men, hur ska det genomföras? Det är kring detta som hemlighetsmakeriet pågår. Upphovsträtan har gjort en bra research och påstår Svensk ACTA-förhandlare vill ge internetleverantörer ökat ansvar för innehåll. Sedan har jag läst att internetleverantörer (pdf-fil) fruktar att ACTA-avtalet kommer att innebära slutet för EU-medborgarnas skydd mot olika intressens intrång i deras kommunikation. Hittills har jag valt att kalla ISP:er eller internetleverantörer för Teleoperatörer, för att göra tydligt att deras verksamhet omfattar oss alla med telefon, mobil, fax och dator med internetuppkoppling. Jag inser att vi lever i en brytningstid där orden internetleverantör och teleoperatör ger oss olika bilder, vilket gör det svårare att förklara varför ”mere conduit” eller BI (budbärarimmuniteten) är lika viktig idag, som den varit genom århundraden.
Det som dock krånglar till saken är att Högsta Domstolen i ett skattemål tolkat nuvarande lagstiftning på ett sådant sätt att uppsåt – där likgiltighet kan bestraffas – sätter principen om ”mere conduit” ur spel. Något som Juristens funderingar handlade om i samband med diskussionerna om rättegången mot The Pirate Bay. Därför kan det som Mark Klamberg delger oss av Johan Axhamns uttalande äga sin giltighet. Svenska lagar behöver inte ändras även om ACTA-avtalet skulle innebära ålägganden på ISP:erna att kontrollera innehållet i de kablar som de tillhandahåller! Vi verkar behöva ett nytt sjökort för att navigera i det farvattnet. Ja, rent allmänt har förfallet när det gäller statens rättigheter i förhållande till individens redan halkat så snett att vi svenskar ser ut att behöva hjälp av medborgare i andra europeiska länder för att kunna freda oss.
Karl Sigfrid (M) noterar med referens till bl a Michael Geist att vi nu vet vilka som motsätter sig öppenhet och transparens när det gäller ACTA. Hax skriver om en märklig hearing i Bryssel. Opassande visar att upphovsrätten kan användas till litet av varje och att den sysselsätter många ideella krafter, men också mer eller mindre välbetalda. Sourze skriver Acta – den hemliga avtalet som kan förändra internet för alltid. Infallsvinkel har tagit som sin uppgift att förmedla de idéer som Sony & Co:s handgågne män inom APB lobbar för och erbjuder en möjlighet till kommentarer som inte filtreras av APB. Deras idé om att en särskild instans ska sköta om att skicka varningsbreven, är – vad jag kan förstå – nära besläktad med Frankrikes Hadopi-lag. Något som Johnny Olsson m fl skrivit en bra artikel om. Den håller för en repris.
Minns att det var detta som bland andra MEP Gunnar Hökmark (M) ansåg vara en otänkbar följd av Telekompaket, vilket EU-parlamentet först gjorde tummen ner för och som gjorde honom så oerhört irriterad. Hax ser i APB:s krav hotet mot vår demokrati. Jens O efterlyser en ordentlig utredning av samröret mellan rättsväsendets olika aktörer och upphovsrättslobbyn. Scaber Nestor delar med sig av det som han har funnit i saken. Christian Engström berättar om att han blivit uppringd av den polis som figurerar i detta sammanhang. Det luktar anmälan för förtal. Intressant är att han som angetts som gruppchef i en värvningsannons, nu säger sig syssla med personrån och åldringsbrott. Spontant känner jag att allmänhetens tilltro till polisens och rättsväsendets oväld inte kan tåla vilka påfrestningar som helst.
Men det generar väl inte de politiker, som tycker sig vara störst, bäst och vackrast i världen. Följdriktigt fick vi i veckan veta att EU:s byråkrati för säkerhet och övervakning tagit form. Egentligen är det rätt häpnadsväckande hur ofta vi, som grävt efter fakta i saken, fått veta att vi fått det mesta om bakfoten.
- Handelsavtal, säger politikerna och upphovsrättslobbyn.
- Vidlyftiga tolkningar gjorda av internetanalfabeter vid våra domstolar, vilket urholkar lagarna och äventyrar rättssäkerheten samt leder till en skadlig cementering av ett otidsenligt monopol till fördel för Sony & Co, säger vi.
Det låter kaxigt, men det står jag för. Jag är inte ensam om att se hur politikerna går i en förändringsobenägen industris ledband. MEP Christofer Fjellner (M) säger sig vara orolig över att handelspolitiken politiseras inom EU, men vad det betyder mer i detalj kan jag inte läsa ut av han notering. Jag väntar mig mera från det hållet.
En kul grej i sammanhanget är det av Thomas Tvivlaren twittrade länktipset, som visar att BBC News presenterade nyheten om Flattr för ett par veckor sedan. Nog är det intressant att en av grundarna av The Pirate Bay är den, som nu visar vägen med en teknisk lösning som det tagit upphovsrättsindustrin ett decennium att strunta i. Nu dyker den upp litet varstans så att den, som värdesätter andras verk, kan visa det genom att betala. Mera sånt och de kreatörer, som skapar något värdefullt, kan frigöra sig från den administrativa överbyggnad, som göder företeelser som Antipiratbyrån och aktörer med den dåliga smaken att patentera programvara som tillhör den allmänna digitala domänen i form av Open Source.
Kulturbloggen ställer frågan – Är du beredd att betala extra ... men har också noterat Voddlers problem. När det gäller otryggheten eller nätfisket efter inloggningsuppgifter på Twitterkontot ger Deepedition oss en bra lektion – tack för det! Ju mer vi lär oss, desto magrare utdelning får dom som sysslar med den här verksamheten. Ju fler som tar eget ansvar och inte förväntar sig att politikerna ska lösa allt, desto närmare ett mänskligare samhälle kommer vi.
Det är mycket i den nya sköna värld omkring oss, som behöver synas rejält i sömmarna utifrån ett mänskligt perspektiv. Detta mänskliga perspektiv har jag länge inbillat mig att liberala ideologer sett som en viktig förutsättning för ett gott kapitalistiskt samhälle. Isobel Hadlley-Kamptz sätter ord på den förtvivlan, som man kan känna inför kapitalismens alla tillkortakommanden. Jag håller med henne – man kan bli revolutionär för mindre. Dit hör t ex att med en dåres envishet påminna om att den f d polischefen ska ses som oskyldig till dess annat bevisats. Då jag känner mig rätt ensam om den uppfattningen lutar jag mig mot Mårten Schultz och Juridikbloggens synpunkter och ställer frågan: -Vilka krafter tjänar på att vi dömer den här mannen på förhand?
7 kommentarer:
Ville bara säga tack, för att du pekar på de stora riskerna med avtal och lagar som acta, ipred, dataloggning etc. Tack för att du är med och står upp i kampen för vår personliga integritet, mot de lagar som mediabolagen specialbeställer från aningslösa regeringar. Mot det totala övervakningssamhälle som växer fram, med ständigt minskad rättsäkerhet för alla oss medborgare. Ett stort tack.
@Silvertörne: Tack för support - vet inte hur jag skulle kunna låta bli att bry mig :)
Tack för en fin sammanfattning av aktuella diskussioner. Och tänkvärt det där om den onödiga distinktionen mellan internet- och teleoperatörer.
Mkt att kommentera här, men nöjer mig med detta om den sexbrottsmisstänkte polischefen. Det är väl så att ju mer pressen skriver om en brottsmisstänkt så gissar vi att denne oxå är skyldig. Vilket ju är tveksamt. Vi känner samtidigt att rättsväsendet inte är perfekt... Så skyldiga kan gå fria och oskyldiga bli fällda trots svaga bevis.
Det som jag grubblar över är hur vi ska se på integriteten i detta sammanhang. Självfallet ska det mycket till om redan en misstänkt ska utsättas för kränkt integritet. Vilket press mm struntar i idag.
Men, menar jag, även när det gäller en dömd person måste "man" visa viss respekt för integriteten. Blir en gradskillnad med svår gränsdragning. Men ett kritierium borde vara brottets art, om det motiverar att integriteten sätts ifråga eller inte. Sen är det en fråga givetvis vem som ska betros att avgöra var gränsen ska gå.
@Lars-Erick: Ja, vad är det i tidsandan som gör oss alla så snabba till fördömanden? Och ingen finner någon nåd inför våra ögon. Ser att journalister i Public Service-media är minst lika snabba, som alla glada amatörer, vilket skorrar rejält, då de i andra sammanhang gör anspråk på att kunna förmedla nyheter på ett mera proffsigt sätt än bloggare t ex.
Snabba att döma ja. Det vi får serverat är ju så bestickande... Och vi ogillar vissa brott så till den grad att vi dömer den misstänkte pga vår motvilja mot brottet. - Vilket också FRA-kramarna rider på. -
Och ibland ogillar vi den misstänkte så - t ex om det är en politiker - att vi gärna vill att han/hon ska vara skyldig.
Och pressen ska sälja lösnummer. Jag undrar var samvetet hos journalister tagit vägen. Jfr de som säljer sig genom att skriva okritiska reklamartiklar för Mediaplanet. Ingen stolthet, ingen moral.
@Lars-Erick: Du har rätt i att det är lättare att falla in i kören när vi starkt ogillar det brott som någon misstänks för. Det är ju därför som pedofili och människohandel legitimerar "förföljelse" långt innan det att dom har fallit. Ekonomisk gottgörelse i form av skadestånd kan inte reparera ett liv som slagits i spillror.
Skicka en kommentar