Lyssnar på partiledardebatten, som är rätt förutsägbar. Hittills är det bara Maud Olofsson som förvånat genom sin öppenhet gentemot Piratpartiet. Ser att SvD noterar detta. Annars pågår en diskussion inom Näringsdepartementet när det gäller ACTA och Telekompaketet. Patrik Fältström, Cisco jublar idag över uppdraget till PTS att utreda öppenheten på internet. Samtidigt kan den uppmärksamme läsaren se att skivbolagen Virgin och Universal lanserar ett nytt avtal där de erbjuder en prenumeration av ett streamat utbud till sina bredbandskunder. Det är kanske den varianten, som Henrik Pontén hade i åtanke när han talade vid Dreamhack, men undvek att gå närmare in på, varför debattinlägget av Magnus Nordlander måste ses mot bakgrund av situationen i Sverige idag.
Enligt DN och BBC News kommer Virgin och Universal att bekämpa nedladdning av annat material genom att strypa sina kunders bredbandsuppkopplingar. Detta samtidigt som brittiska regeringen förväntas ställa sig bakom en utredning, som förespråkar hårdare tag mot fildelare, vilket DN skrev om igår. Utredningen finns tillgänglig hos forskaren Monica Horten, Iptegrity.com Är det någon som fortfarande tvivlar på upphovsrättslobbyns inflytande över våra lagstiftande församlingar? Som synes är de enda tänkbara lösningar, som skivbolag och filmbolag välsignar, olika paketlösningar liknande kabel-tv-utbudet. Vår oro för internets framtid är således befogad.
Noterar i det sammanhanget att Linus Wretblad och Eva Jarnvall i en Brännpunktsartikel argumenterar för att om möjligt komma åt den polarisering, som nu skett i debatten om upphovsrätt och patenträtt. Om detta kan påverka diskussionen kring ACTA-avtalet mot en helheltssyn, med hänsyn tagen kring behovet av en digital intellektuell allemansrätt, vore det ett genombrott för förnuftet i denna av känslor så totalt genompyrda situation.
Det är rätt intressant att notera hur SCB:s undersökning av partisympatierna presenteras i olika media. De flesta underlåter att berätta om att bortfallet uppgår till drygt 29 procent, vilket naturligtvis är minst lika intressant att känna till som hur sympatierna fördelar sig bland dem, som i maj var säker på vilket parti de skulle ha röstat på om det hade varit ett riksdagsval då. DN och SvD redovisar resultatet, vilket naturligtvis kan tolkas på olika sätt. Själv tillhör jag den stora grupp, som nu ska orientera mig inför nästa års val och jag är intresserad av ett parti och en politik, beredd att ta itu med riksdagens arbetssätt med en synlig maktdelning, som motvikt till dagens system, där en relativt liten klick bestämmer och riksdagen traskar patrull, på sätt som skett i fråga om det kluster av lagar där FRA:s verksamhet används av staten för att filtrera d v s övervaka medborgarnas internettrafik. Anders Widén visar hur man brottas med ett nytänk på vänsterkanten. Ett nytänk, som ser ut att ha stöd i forskningen visar Michael Geist. Efter marknadens uppvisade oförmåga att använda internet på ett konstruktivt sätt, undrar jag hur ett nytänk ser ut bland liberaler.
Det slog mig igår, när jag deltog i bloggfrukosten hos Handelskammaren, att bilderna av vår tillvaro på nätet är olika beroende på var vi befinner oss och vilka ambitioner vi har med vårt engagemang. Personligen avundas jag inte Hax, som i sin roll som framstående bloggare inom det politiska fältet, har det rätt svettigt emellanåt. Att vara kändis på nätet kan säkert ha sina sidor. Något som Anders Mildner skriver om i SvD, men då ur ett annat perspektiv. Andra som deltog i bloggfrukosten var PromeMorian, Sanna Rayman och Christoffer Fjellner. Själv ser jag hur vi bloggare lever i symbios med etablerade media och sprider en del av deras nyheter i en vidare krets och på ett sätt som gör att fler läsare stannar upp och måhända tänker i nya banor kring det som man inte alltid upptäckt på egen hand. Därför har jag svårt att förstå varför en del journalister grinar illa och på olika sätt visar oss sitt förakt. Det omvända finns även i bloggosfären, men då när en journalist fått något om bakfoten och inte är beredd att tillstå det, än mindre visar intresse för en rättelse. Men det är väl med detta, som det är i alla relationer mellan proffs och glada amatörer, både elit och bredd behövs. MinaModerataKarameller har en välgörande avspänd inställning till allt surr om sociala medier.
Hur som helst trivs jag i den krets av bloggare, som jag ofta besöker då de kompletterar bilderna av det, som för dagen intresserar mig. Här Leo, som bland annat funderar kring några politikers sätt att tänka; Lake som tycker att man måste kunna ställa krav på en riksdagsledamot; Sagor från livbåten likaledes; Deepedition ger riksdagsledamoten goda råd (om hon är mottaglig) – annars är de allmängiltiga för alla de politiker, som har svårt att hantera den diskussion, som deras yttranden genererar; Oscar Swartz, som synar spelet kring Telekompaketet; Erik Josefsson, som undrar vem som styr ministerrådets tjänsteman; Infallsvinkel, som också håller koll på vad som händer i olika ö-riken; Josh, som driver med en författare okunnig om internet; Mark Klamberg, som skriver om en läsvärd artikel ”På demokratins bekostnad” där bland annat promemorian Ds2009:17 ”Straffrättsliga åtgärder till förebyggande av terrorism” finns omnämnd; Karl Sigfrid, som insett behovet av en internet-politik; och Det progressiva USA, som skriver om hur Irans demonstranter får hjälp av den teknik, som fördöms här i Sverige. Något som Intensifier också skriver om. Intressant.
3 kommentarer:
Bra Gun!
Jag hörde bara fragment av partiledardebatten och med ditt konstaterande kände jag att behovet av att läsa/höra mer bara försvann. Då har jag sparat lite tid idag. :-)
Iran. Jag är inte så säker på att vi får veta sanningen om vad som händer där, från någon av sidorna. Med sidorna menar jag främst USA, Ryssland, Kina, EU och givetvis Iran sjävt. Det vi ser hända är bara små fragment som filtrerats genom vår media och ibland den andra sidans media om man bemödar sig med det. Saker som är sanna behöver inte heller betyda det vi tror att det betyder, "andra sidan" behöver inte vara det. Sanningen är alltid det första offret i krig, vilket vi kanske ser upptakten till.. Ett stort moment av "Wu Tui" kan också finnas med i spelet under ytan, alltså det spel som följer logiken: Om din fiendes fiende är din vän, vad är då den största hemlighet som kan föreslås? Jo att vi bara låtsas vara fiender men i själva verket är vänner i hemlighet. På det viset kan en utomstående aldrig initierat välja sida, den utomstående vet inte ens själv på vilken sida hon själv egentligen står eller vem som verkligen är fiende till vem. Upplevd vän kan således vara fienden och tvärt om.
Läs gärna "William T." och dennes bloggkapning hos Mark Klamberg på ämnet geopolitik.
När det då gäller förhållandet Iran och USA, så finns ett visst "track record". På 50-talet var Iran en demokrati. Premiärministern hette Mosaddeq, han var tämligen populär och samtidigt ingen tokreligiös, politiskt lite småsekulär som turkarna. Han gjorde något som det anglo-amerikanska bolaget AIOC (senare BP) inte gillade, han nationaliserade oljetillgångarna för att det iranska folket skulle få mer av dess inkomster. Den 19:e augusti 1953 utfördes en statskupp stödd av england och USAs regeringar som leddes av generalen Fazlollah Zahedi. Kuppen gick under CIAs kodnamn Operation Ajax. Mosaddeq sattes i husarrest fram till sin död 1967. Det styre som tillsattes av anglo-amerikanerna var Shaen av Iran och den där generalen som ledde hela kuppen. Iran blev en sorts autokrati som brutalt och blodigt krossade all politisk opposition genom sin säkerhetstjänst SAVAK.
Ayatollah Khomeini blev en stark kritiker av Shaen. Khomeini drevs i exil, men han lyckades mobilisera starten på en revolution 1978. 1979 var Khomeini åter i Teheran och nu blev Iran officiellt en islamsk republik under en teokratisk konstituiton. Men vid detta lag hade USA en ny "puppet" i mellanösten, Saddam Hussein i grannlandet Irak. USA stödde honom och 1980 invaderade Irak Iran. Kriget varade till 1988 och fruktansvärt blodigt. Uppemot 1 miljon iranier dog, över 100 tusen av Saddams kemiska vapen, substanser från väst, bla. den gamle AG Farben kompisen DuPont. Men Iran kastade ut Irak tillslut.
Kriget kostade även Irak, givetvis. Saddam gjorde då det naturliga, började behålla mer av sina oljetillgångar. De utländska oljebolagen såg återigen ett Deja Vu av Mosaddeq, han gav sig också på Quwait (vilket vi nog inte vet hela sanningen om än), dessutom till råga på allt, så hade den arme fan mage att börja sälja olja i euro till framförallt Frankrike, Ryssland och Kina (betyder att de inte först behöver köpa dollar - go figure..). Supprise.. just de tre som öppet motsatte sig USAs invasion av Irak på lögnen om massförstörelsevapen. Tro fan att Saddam skulle bort, oavsett om han var good, bad or ugly.
Å så har vi ju Bush snack om "axes of evil" och allt tjosan om de där anläggningarna i Natanz. Så vitt jag har kunnat läsa mig fram, så har Iran varit mycket tillmötesgående och skrivit under alla icke-spridningsavtal och tillåter IAEA alla inspektioner. Det är ju liksom långt mer än vad Israel och Paktistan gjort, alltså nationer som inte bara har kärnkraft utan även kärnvapen. Dubbelstandard så det förslår.
Se nu detta lilla kollage av amerikanska nyhetsklipp om Iran och gör det med de kritiska glasögonen på.
/Kluris.
@Markus: Klokt - min bild är att du inte missat något väsentligt.
@Anonym/Kluris: Geopolitik och därav följande konflikter är roten till mycket ont liksom människors behov att ge igen med samma mynt. Det är diskussioner, som jag ogärna ger mig in i, eftersom dess logik kräver att jag ska gilla den ena sidans dödande av den andra. Här ville jag lyfta fram nyttan av en teknik, som gör det möjligt för människor att visa världen vad som pågår när en regim inte kan hantera människors behov att gå ut på gatorna och visa vad de tycker.
Skicka en kommentar