Funderingar om politik och vanligt folk.

Ser twittret att SvD publicerat TT:s notering att Telekompaketet nu är avklarat. DN skriver mera utförligt och visar att tolkningarna av vad beslutet innebär, fortsatt är stor. Jag som är i valet och kvalet mellan Norrtälje Stadsnäts och Telias Användarvillkor vet inte om jag har någon hjälp av detta och någon jurist tänker jag inte göra mig råd med. Det får bli att använda försiktighetsprincipen tills jag vet bättre – jag tackar Nej till bredbandet och stannar tills vidare kvar hos Telia. Eller ska jag våga satsa på att Gail Watt (M), ledamot i fullmäktige och insatt i internets värde för byggandet av Kunskapssamhället, ska klara att övertyga kommunens majoritet om det kloka i att se över stadsnätets villkor? Gail tycker att det vore tråkigt om jag skulle gå miste om fördelen med bredband. Det tycker jag också men eftersom bl a Gunnar Hökmark (M) vid behandlingen av Telekompaketet i Bryssel menade att användarvillkor skulle kunna hyfsas med hjälp av konkurrens, och han (och andra med den uppfattningen) fick majoriteten med sig, måste jag stå på mig, tycker jag

Sedan uppmärksammar jag ett meddelande från PP:s presscenter Piratpartiet kritiserar att FRA får dela med sig spaning till polisen. Dagarna innan kablarna ansluts och kopior av trafikdata levereras till FRA, visar det sig att FRA kommer att dela med sig. Det är journalisten Per Agerman som funnit dokument, som styrker detta. Mark Klamberg kommenterar. Nu förstår jag varför Anders Eriksson fick sparken, något vi hörde och läste om den 12 november.

Därefter något som pockat och trängt på sedan ett par månader sedan. Först var det fru Anna Anka och sedan Göran Hägglund i DN Debatt – en tillfällighet som såg ut som en tanke. Först en tvättäkta bimbo, som vill vara en förebild för svenska kvinnor och sedan en partiledare som riddare, med uppgift att slå ett slag för ”vanlighetens folk” (som kan bli ”sårade” om de möts av några förväntningar). Tillsammans ger Anna och Göran den mänskliga rättigheten att få vara ointresserad av politik och samhälle ansikten, men samtidigt visar detta att konkurrensen om de väljare, som känner sig hunsade, hårdnar.

Kan bara hoppas att människor, som Anders Widén, kan elda under sin vrede på samma konstruktiva sätt, som människor gjorde under arbetarrörelsens framväxt, då kunskap sågs som vägen till att ta makten i egna händer, istället för att bli hunsad av överheten. När jag, något skrämd av den ”lust att ge igen”, som jag tyckte att inlägget färgats av, påminde Anders om betydelsen av Hjalmar Brantings ord ”Demokrati är den upplysta majoritetens beslut”, då kontrade Anders: - De orden borde broderas på bonader i varje hem! - En bra idé, som du borde ta upp med ABF, de satsar ju på handarbete nu för tiden, svarade jag. Sedan dess har jag gått från asgarv åt det komiska i situationen till att känna oro över den ”klasskamp”, som ser ut att tas över av människor, som inte lärt sig att andras övertag beror på egen dålig förberedelse. I politiken lånar man gärna retorik från idrotten, men hur skulle det vara att låna mera av ambitiösa idrottares självinsikt och disciplin när det gäller förberedelser.

Dagens Arena hade samtidigt en artikel om att Mobilisera motkrafter med en genomgång av högerkrafternas övertag i opinionen och en rejäl rallarsving mot den fackliga grenen av av arbetarrörelsen: ”Frånvaron av motkrafter är än mer genant eftersom våra nordiska grannländer har forskningsinstitut knutna till fackföreningsrörelsen. Samma sak gäller andra europeiska länder. Varför har inte "världens starkaste fackföreningsrörelse" lyckats åstadkomma detta? Det räcker inte längre att bara förbanna mörkret. Det är hög tid att tända ett ljus.”

Precis som om kampanjmakeri vore den enda vägen till inflytande, när den vakne åskådaren kan se att människorna i den ”firman” inte förstått att vårda sina varumärken. Vad Håkan A. Bengtsson förefaller att bortse från är vad medlemmarna tycker sig få ut av de satsade pengarna. Utan att det funnits grogrund för attackerna mot socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen, hade näringslivets propaganda inte kunnat få fäste. Nyligen har en avhandling presenterats, som gör gällande att politiken håller vad den lovar, men att mediebilden är en annan, vilket Dagens arena också skrev om vid samma tidpunkt. Det är hög tid att göra läxan. Nu kan naturligtvis vän av ordning tycka ”det angår väl inte henne, hon som satsar på en karriär i Piratpartiet”?!

Kan så vara, men när jag läser att Svenskt Näringsliv ägnat tid och pengar åt att studera var Piratpartiets sympatisörer står i olika frågor, då – om inte förr – inser jag att sparringen inför den stora matchen har börjat. Kan bara hoppas på att det blir en ärlig kamp, men måste nog vara beredd på ett och annat slag under bältet. Till att börja med ställer jag mig dock frågan i vilken utsträckning företaget Novus Opinions rapport är rätt tolkad. Jag har ännu inte glömt vilket hopplöst företag det var att få fram faktaunderlaget till boken Plan B om det fuskande svenska folket, som Svenskt Näringslivs Stefan Fölster och Fredrik Bergström vid Handelns Utredningsinstitut producerade 2007 för att bygga under kravet på reformeringen av socialförsäkringarna.

Undersökningar gjorda för att fungera som vapenarsenal i kriget mot alla dem, som hotar Svenskt Näringslivs förvärvade tolkningsföreträde i svensk politik, måste naturligtvis tas med en rejäl nypa salt. Särintressen – omättliga i sina krav – är som krukan på jakt efter mera vatten. Det intressanta med den här sortens undersökningar är att även en blind höna hittar ett och annat korn. Om vi pirater ser den som en mätning av temperaturen i folkdjupet, när det gäller våra frågor, behöver vi inte orda så mycket om hur termometern varit riggad utan tacka och ta emot. Undrar om vi får se motsvarande särredovisning av övriga partiers sympatisörer?

Intressant.