Pressfrihet och grävande journalistik.

Idag på Pressfrihetens dag fokuserar TU på kampanjen till stöd för frigivning av den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak, som suttit fängslad i Eritrea sedan 2001. SvD har en artikel om det dagsaktuella läget – Dawit Isaak riskerar att dö enligt en tidigare fångvaktare som flytt från Eritrea. DN:s ledare vidgar synfältet och ger några ytterligare exempel på hur grävande journalister har det på andra håll i världen. Skillnaden i uppgiften om antalet dagar – 3144 dagar eller 2779 dagar, som det står i ledaren, kan väl ses som en petitess, men för den drabbade, som varit skild från sin familj, är varje dag en dag för mycket. Åtta publicist- och människorättsorganisationer skriver på DN Debatt att EU:s trovärdighet står på spel i fallet med den svenske journalisten Dawit Isaak. De vill att biståndet ”gradvis stryps tills dödslägret i Era Eiro stängts, dess fångar getts vård under överinseende av till exempel Röda korset och släppts eller getts en öppen rättegång för de ”brott” de misstänks för.”

Det är rätt intressant att läsa stycket: ”Man bör vara realist och se det storpolitiska spel som pågår, långt över huvudet på fånge nr 36 Dawit Isaak. Men den trovärdighet som står på spel är också EU:s egen. Har EU i dagsläget alls en trovärdig politik när det gäller att stärka mänskliga rättigheter?” Intressanta frågor, som den fria pressen borde söka svar på. Ser att Jonathan Rieder Lundkvist varit ute och fångat en del aktörer på bild.

Just detta att kritiskt granska till exempel penningstarka lobbygruppers inflytande i vår regering och riksdag samt EU:s ministrar, kommissionärer och parlament lämnar en hel del i övrigt att önska, vilket Opassande passar på att aktualisera denna pressfrihetens dag. Jag delar Emmas förundran över detta ointresse. Kan det vara så att även här handlar det om ekonomiska intressen, som inte ljuger, och att det krävs både insikt om den nuvarande upphovsrättens hot mot kunskapssamhällets friska växt och modet att dra på sig det ogillande, som uppstår när en journalist biter den hand som föder honom eller henne, även i vårt land.

Här riskerar man inte att bli dödad, men jag är rätt säker på att medias vurm för såpor och ”kändisskvaller” bara delvis kan förklaras med förhållningssättet ”att ge folket det som folket vill ha”. Vad är det, som vi går miste om, när journalister duckar för de nyheter som ger obehagliga reaktioner från de som granskas?

Det är rätt intressant att se vilka som anförtrotts uppgiften att i Medierådets skepnad bygga upp ett kunskapscentrum med bland annat länkar till artiklar, vars faktakoll man kan sätta frågetecken kring. Här handlar det om en inblick i Interpols huvudkontor i Lyon i Frankrike. Här jobbar en person, utlånad från rikskriminalen, för att bygga upp och administrera databasen, som poliser i hela världen kan använda i sin jakt på förövarna. Intressant är den information vi får b t w ”Man räknar antalet övergreppsbilder och så lämnar man utredningen till åklagaren. Bilderna kanske destrueras och kommer inte att användas i någon annan utredning. - Men fick en specialenhet tag i de här bilderna och började gå igenom dem och leta efter pusselbitar som kanske matchar med andra utredningar internationellt, så skulle vi kunna rädda betydligt fler barn. Vi skulle även hitta övergrepp som de här personerna gjort sig skyldiga till. Måste det vara poliser som gör det? -Nej inte alls, jag skulle personligen kunna tänka mig att man outsourcar den här typen av granskningsarbete.”

Tänker sig sagespersonen en framtid som egen företagare i den branschen? Är det detta segment inom det säkerhetsindustriella komplexet som Cecilia Malmström håller på att kratta manegen åt? Sett i detta ljus är det helt uppenbart att sakligheten i Medierådets verksamhet måste granskas, men vem ska göra detta? Public service media? Jag tänker på det som jag läste igår när Christian Engström länkade till ett gammalt blogginlägg, som visar att upphovsrättindustrin redan våren 2007 hade en stragegi att barnpornografi skulle bli murbräckan för filtrering och kontroll av internet, som upphovsrättsindustrin skulle kunna dra nytta av i nästa steg.

Hax bidrar med några röster om EU:s internetcensur. Scaber har funnit en forskningsrapport om dagspressen och ställer en fråga. Lars-Erick skriver ett nytt avsnitt i sitt arbete om Integritet. Maloki söker jobb, men i brist därpå vill jag tipsa henne och andra om Techrisks puff för en intressant kurs. Avslutar med SSBD:s sammanfattning av veckan som gick. Även om jag kollat in en del av detta tidigare finns där tillräckligt för att hålla mig sysselsatt åtskilliga timmar framöver. Intressant.