Bokslut behövs innan vi går vidare.

Funderar på IDG:s artikel och ser att några undersökt saken, när USA:s regering nu ifrågasätter tidigare rapporter om kopieringens negativa inverkan och istället rent av antyder att det kan vara tvärtom. ”Genom åren har flera upphovsrättorganisationer som MPAA och RIAA pekat på de negativa konsekvenserna av olaglig nedladdning. Ibland innehöll deras rapporter siffror som uppgavs komma från regeringskällor. Därför gav amerikanska kongressen GAO uppgiften att se hur det stämmer.”, skriver tidningen. GAO står för Government Accontability Office och är känt som kongressens undersökande arm eller kongressens vakthund. "Konsumenter använder ibland piratkopierade varor till "stickprov" av musik, film, program eller spel innan de köper legitima kopior. Det kan leda till ökad försäljning av lagliga varor", skriver GAO i ett uttalande enligt IDG:s reporter. Istället för att tala om ”stickprov” vill jag se det som att vi ger varandra ”smakprov” på det som vi själva gillar och det kan i sin tur leda till inköp, vilket skulle kunna ske i större utsträckning om det vore enkelt att betala för enstaka låtar. Josh välkomnar att någon äntligen efter alla dessa år synat lobbyn i sömmarna. Han delar också med sig av vad han funnit när det gäller den italienske minister som outat att han är en stolt nätpirat.

Opassande har också uppmärksammat IDG:s artikel, men dessutom att EU-kommissionen i sin utvärdering av datalagringsdirektivet effekter, funnit att det saknas tillförlitliga fakta som talar för dess effektivitet när det gäller att bekämpa brott. En nyhet, som SvD verkar vara ensam om att uppmärksamma. Detta trots att att det är en het potatis, som bollats mellan moderater och socialdemokrater, innan man bestämt sig för att låta saken bero till efter valet. Tillsammans med många andra kandidater har jag tagit ställning och skrivit under ett väljarkontrakt om nej till datalagring. Noterar att jag ännu inte listats på sidan, men räknar med att det sker när väljarkontraktet kommit fram till den det vederbör.

I likhet med Emma vill jag att vi anstränger oss när det gäller att hålla spelet om FRA:s roll vid liv i det samhälle för avlyssning och kontroll, som alliansen och socialdemokraterna med gemensamma krafter har skapat. Kommande val handlar inte bara om framtiden, utan gäller i lika hög grad ett bokslut över den mandatperiod som snart är tillhända. Jag är numera medlem i Piratpartiet och dess kandidat i höstens riksdagsval, eftersom det parti, som jag röstade på, varit med om att driva igenom ett kluster av lagar som möjliggör den kartläggning och övervakning, som FRA sysslar med idag och kommer att syssla med efter valet 2010 eftersom FRA då kommer att få utvidgade uppdrag – om inte svenska folket före valet sätter ner foten och säger stopp och belägg.

När etablerade partier inte lyssnar, då måste folket rösta med fötterna. Här är Piratpartiet ett mycket gott alternativ eftersom partiet fokuserar på skydd av privatlivet och skapandet av kultur och kunskap i samklang med den tekniska utvecklingen. Rick påminner om det utspel som gjordes under Almedalsveckan 2008 och vad som hänt sedan dess. Mark Klamberg noterar att det är skillnad på vilka som räknas till de invigdas skara. Något som också säger oss något. Låt oss för allt i världen inte glömma det krav på nätcensur, som Cecilia Malmström i sin egenskap av ny EU-kommissionär föreslagit och som Christian Engström debatterat med henne i radions Studio ett. För att bringa klarhet i den här frågan har han ställt en skriftlig fråga till EU-kommissionen, vilket han kan göra eftersom svenska folket såg till att han kom in i EU-parlamentet. Det visar hur viktigt det är att vara med på den arena där man har rätt att ställa frågor och kan räkna med att få ett svar. Erfarenheterna visar att vi behöver frågvisa människor även i Sveriges Riksdag och jag vill väldigt gärna vara en av dem.

Men på vägen dit är det uppenbart att vi har att tampas med moralisterna inom KD, som försöker göra gällande att vi i Piratpartiet är anhängare av nätmobbing. Något som Anna Troberg tagit itu med i en replik i GT Expressen.se I Annas eget blogginlägg om saken finns en länk till den ursprungliga artikeln, men framförallt noterar jag det positiva anslaget att varje enskild individ har ett eget ansvar för lära sig hur man fredar sig. Anna skriver bl a ”Det finns många sätt att skydda sig mot trakasserier på nätet. De flesta sajtägare och moderatorer är hjälpsamma om man anmäler problem med någon annan användare. Man kan blockera oönskade personer så att de inte kan kontakta en via chattar, etc. Man måste naturligtvis ha kunskap om vad man kan göra och hur man gör det, men med den kunskapen har man alla förutsättningar för att må bra på nätet. Ibland är tillvaron på nätet faktiskt enklare än i resten av samhället. Hur blockerar man någon från fikabordet på jobbet eller rasten i skolan?”

Den där moraliska beskäftigheten, som Pernilla Gunther (KD) visar prov på, är roten till mycket ont. Nog är det väl hög tid att ställa sig frågan vilken effekt detta får på längre sikt och hur ett mera konstruktivt angreppssätt till förmån för ett juste beteende oss emellan kan se ut. Hör i bakgrunden hur man i radions Studio ett diskuterar anonyma kommentarer på nätet och stör mig på Lisa Bjurwalds attityd. Märkligt att en journalist inte förstår värdet av att en människa kan uttrycka en uppfattning anonymt. Själv undrar jag över vad det är i vårt samhälle, som gör att en del människor har ett behov av att komma med pekpinnar, medan en del andra känner för att vräka ur sig en massa otidigheter. Kan det vara så enkelt som att det är moralisternas attityder, som triggar igång en motreaktion? Gillar att Aftonbladets chefredaktör Jan Helin låter samhällsdebattens varbölder spricka inför våra ögon. Om fler tar ett eget ansvar och visar var man står, utan att sätta sig på höga hästar, kan den, som modererar, få en bättre bild av läsarnas attityder både när det gäller det som sägs och sättet som man säger det på. Hur många inlägg har Lisa Bjurwald anmält till Aftonbladets moderator? Eller är det detta hon gjort, utan att få gehör? Eller står hon fortfarande och stampar i den ”bloggsörja” som den här mejlväxlingen handlar om?

Intressant.

Ett gäng höjdare kommer till undsättning.

I mitten av juni ska vår utrikesminister Carl Bildt ordna ett möte i Stockholm om internets framtid, vilket han lovat FN:s specielle rapportör för främjande och skydd av rätten till åsikts-och yttrandefrihet Mr Frank La Rue Lewy. Det meddelade Bildt när TT träffade honom hos ambassadör Jonas Hafström på Svenska ambassaden i Washington. Inte illa att FN kan spela en roll i den svenska valrörelsen. Det visar att Piratpartiets engagemang för nätets frihet ligger helt rätt i tiden. Sedan har väljarna en uppgift i att bedöma om de politiker, som tidigare har beslutat att ge FRA tillgång till svenska folkets trafikuppgifter för kartläggning och filtrering, är att lita på när de nu anordnar ytterligare spel för gallerierna.

Frågar ni mig, blir svaret: - Absolut inte!!! Det är inte utan att det känns kränkande att de räknar med att svenska folket ska gå på trolleritricket ännu en gång. Tidigare fick vi bevittna spektaklet i riksdagen i juni 2008 med några unga centerpartister som offer på det speciella altare som riksdagsdemokratin utgör. Senare under 2009 var det ett gäng FP-kvinnor som gjorde motsvarande insats. Idag ska det genomföras som ett särskilt nummer i valrörelsen med hjälp av sådana prominenta personer och institutioner som högste chefen för UD Carl Bildt, FN:s rapportör för yttrandefrihetsfrågor Frank La Rue Lewy och USA-ambassadören Jonas Hafström. Hax noterar och påminner under rubriken Bjälken, Bildt. Bjälken! Noterbart är att Carl Bildt så där i förbifarten försvarar Cecilia Malmströms initiativ till censurering av nätet, vilket säger mig att hon – numera utvald – vill vara en snäll flicka. Detta hellre än att stå upp för ett fritt internet som ett viktigt verktyg för yttrandefriheten. Intressant detta med Folkpartiets kvinnor; när de befann sig i en situation då de hade kunnat visa att kvinnor kan göra skillnad, då vek de ner sig för maktens män.

Den som vill ha mera kött på benen om hur bland annat jakten på upphovsrättsskyddat material används för att legitimera övervakning och kontroll av internet hänvisar jag till gårdagens inlägg om upphovsrätt och ACTA-avtalet. Om inte upphovsrätten är skäl nog, finns det ju alltid pedofiler att ta till. Sedan kommer det ena mera behjärtansvärda ändamålet än det andra att legitimera FRA:s beställningsuppdrag i allmänhet och deras superdator Titan i synnerhet. Därför talar Carl Bildt om internets framtid och säkerhet, inte om internet som verktyg för åsikts- och yttrandefriheten. Och ängsliga tidningshus låser om sig. Det är egenligen rätt fascinerande att få vara med om ett teknikskifte där det är etablissemanget – inte folket – som är de skräckslagna. Intressant.

Upphovsrättslobbyn förgiftar tänket.

Ledaren i The Economist (tipstack till Jakob Heidbrink) den 8 april skriver under rubriken Protecting creativity: Copyright and wrong följande:

”När parlamentet år 1709 beslutade att skapa en lag som skulle skydda böcker från piratkopiering var London-baserade förläggare och bokhandlare, som hade drivit på för ett sådant skydd, överlyckliga. När Queen Anne gav sitt samtycke den 10 april följande år – 300 år sedan denna vecka – till "En lag för att uppmuntra lärande" var man mindre entusiastisk. Parlamentet hade gett dem rättigheter, men det hade fastställt en tidsgräns för dem: 21 år för redan tryckta böcker och 14 år för nya, med ytterligare 14 år om upphovsmannen fortfarande var vid liv när den första perioden var till ända. Därefter skulle materialet bli allmän egendom så att någon kunde reproducera det. Lagstiftarna avsåg att det behövdes ett sätt att balansera incitamentet att skapa med det intresse som samhället har av fri tillgång till kunskap och konst. Annes stadga hjälpte därmed till att vårda och kanalisera en flod av uppfinningsrikedom som upplysningssamhället och dess efterföljare har haft sedan dess.

Under de senaste 50 åren har emellertid denna balans förskjutits. Mycket tack vare underhållningsindustrin advokater och lobbyister har upphovsrättens omfattning och varaktighet ökat kraftigt. I Amerika får upphovsrättsinnehavarna 95 års skydd som en följd av en förlängning som beviljades 1998, vilken förlöjligas av kritiker som "Mickey Mouse Protection Act". De kräver nu ännu kraftigare skydd, och det har gjorts ansträngningar för att införa liknande villkor i Europa. Sådana argument bör motarbetas: det är dags att på nytt skapa balans.”

Läs gärna hela. Den är en ögonöppnare för alla som kör med uppfattningen att copyright kan jämföras med äganderätten i stort. Med det synsättet bör skyddet vara för evigt. Det kan man tycka om man struntar i samhällets behov av den utvecklingspotential som ligger i att det som skapas görs tillgängligt som en publik nyttighet.

Till detta bör läggas att upphovsrättslobbyn jobbar vidare för att binda upp nu rådande förhållanden med hjälp av ACTA-avtalet. Med hjälp av webbplatsen PublicActa finns nu en 45 minuter lång TV-inspelning med en aktuell föreläsning av Michael Geist, professor i juridik vid universitetet i Ottawa, tillgänglig. Runt hela världen pågår nu ansträngningar att göra medborgarna medvetna om det som pågår samt att öppna upp de hemlighetsfulla förhandlingarna, vars senaste runda påbörjades i Wellington, Nya Zealand igår, vilket DN skrev om. Opassande har gjort liknande iakttagelser. Hax gör ett upprop om grupparbete. Karl Sigfrid skriver bland annat följande: ”Det vore naturligt för Sverige, som offentlighetsprincipens hemland, att ta initiativet till detta. Får vi inte gehör bör Sverige lämna förhandlingarna”.

Läste för övrigt i dagens DN att Författareförbundet m fl gör tummen ner för den nya utredningen om upphovsrätt. Redan när den presenterades den 8 april sågades förslaget av bland andra Journalistförbundet. Tänk om vi kunde förmå dessa aktörer att de, när de ändå är på krigsstigen, kunde ta in vad ledarskribenten i Economist och andra försöker visa på – att immateriell rätt är något annat än äganderätt och att det för allas vår friska växt krävs en bättre balans mellan olika intressen. Nu håller upphovsrättslobbyn på att förgifta tänket hos politiker runt hela klotet.

Intressant.

Temperaturen stiger inför höstens val.

Den 8 maj är jag inbjuden till Sollentuna, för att medverka vid ett arrangemang där Sollentunapartiet och Piratpartiet jobbar sida vid sida för att erbjuda Sollentunas invånare information inför höstens val. Det sker i anslutning till ett fullmatat program med och för familjer, ungdomar och äldre. Jag har ännu inte riktigt vant mig vid att ses som Sveriges bäste bloggare i kategorin Politik och samhälle, men inser att jag har en fördel av det när jag ska ut och träffa väljare runt om i länet och landet eftersom jag har ambitionen att vara en av Piratpartiets riksdagsledamöter under nästa mandatperiod. Som tredje namn på listan i Stockholms län och femte namn på listorna runt om i Sverige känner jag att Piratpartiets medlemmar visat mig ett mycket stort förtroende. Ett förtroende som jag känner kommer att bära mig och alla de andra på Piratpartiets riksdagslista hela vägen in i Sveriges Riksdag.

Det låter kaxigt, men efter partiets kick-off den här helgen ute på Syninge kursgård, där vi varit tillsammans a f k (away from keyboard) för att förbereda oss inför det som ligger framför oss, känner jag verkligen tillförsikt. Med väljarnas stöd i ryggen ska vi ta oss in i Sveriges Riksdag för att göra skillnad. Vi vet att Piratpartiet är en ökande del av en global renässans för humanistiska värderingar.

Vi bygger kunskapssamhället - det är vårt motto med fokus på Integritet, Kultur och Kunskap. Vi har en vision om ett samhälle där människors personliga integritet respekteras och där vi fritt får berika våra liv med kultur och kunskap. Ett samhälle där vi tar vara på den nya teknikens möjligheter. Ett kunskapssamhälle byggt på mångfald och framtidstro. Det ska verkligen bli intressant att gå ut och möta väljarna på gator och torg, men också vid många olika aktiviteter där demokrati och mänskliga rättigheter är mer än vackra ord i högtidliga sammanhang.

Måste sedan gå en sväng för att se vad som annars intresserar mina vänner landet runt: Opassande, som funderar kring detta med drev; Mary XJ (M) om verklig och förmodad fara på sin lokala blogg Österåkerskaramellen; Johan Westerholm (S) om bl a arbetsmiljöns betydelse; Kent Persson (M) om bl a politisk integritet; Lars-Erick (en liberal rebell), som håller sig ajour med hur många som skrivit under väljarkontraktet Nej till datalagring; Scaber Nestor om att hänga ut misstänkta i media; Mymlan om twittertips; och Mark Klamberg initierat om läget i Landskrona. Nu bums i säng - i morgon tänker jag åka till Södertälje för att vara med om invigningen av FN:s unika fotoutställning, som mellanlandar i Södertälje innan den går vidare till världsutställningen i Shanghai.

Intressant.

Farmor Gun en rockande pirat.

Läste nyss Sigtunahems Glimten, där jag med en puff på webbens första sida presenteras som en rockande pirat. Efter det att jag förärades Stora Bloggpriset blev jag ombedd att ställa upp på en intervju för deras tidning för hyresgästerna. Då jag under en tid på 60-talet bodde i Märsta på Västra Bangatan, tyckte jag att det kunde vara intressant att göra ett besök och då gärna träffa seniorer i den lokala avdelningen av Seniornet. Det blev en riktigt trevlig dagsutflykt med bussen till Arlanda, där jag blev hämtad av fotografen Lars Clason. Det var imponerande att Seniornets medlemmar hade tillgång till ABF:s lokaler och datorer tre dagar i veckan kl 10 – 13. Sigtunahem vill inspirera de äldre att se de möjligheter, som användningen av datorer, kan erbjuda även de äldre. Själv vill jag gärna vara något av en missionär för detta, som ger mig själv så mycket. Mycket har förändrats i samhället, varför mycket av det som jag tidigare hade kunskap om, blivit inaktuellt. Då är det helt fantastiskt att med hjälp av olika sökmotorer kunna hitta information för att uppdatera sina kunskaper.

Dessutom har jag, som bloggare, fått många nya vänner med det gemensamt att vi ser det öppna och fria nätet som ett viktigt verktyg för oss som medborgare. Medan andra partipolitiskt verksamma talar om sociala medier, som t ex bloggar och Facebook, som nya vägar att nå ut till väljare, är jag en väljare, som bloggen dragit in i politiken på nytt. Efter drygt 20 år är jag åter igen aktiv i den politiska debatten, nu i Piratpartiet, som jag funnit behövs, eftersom de etablerade partierna i sin syn på internet blivit fixerade vid tanken att de kan ”komma åt” våra mindre goda sidor genom en filtrering av nätet, som innebär övervakning med åtföljande censur. Hax, flitig bloggare och aktiv i Bryssel, argumenterar bra för det öppna, fria, ocensurerade nätet som en förutsättning för att demokrati och rättssäkerhet ska gälla för oss alla.

OlofB hoppas att Centerpartiets Lena Ek ska lära ut det hon kan till Cecilia Malmström, som i egenskap av ny kommissionär, startat sitt värv med att kräva censur av internet, istället för se de konkreta åtgärder, som redan idag kan användas för att åtgärda problemet med pedofilers verksamhet. Det är verkligen trist att behöva se på hur en hittills juste politiker, väl inne i maktens boningar, ser ut att vilja slå blå dunster i våra ögon. Uppdatering: Lars-Erick gör en intressant jämförelse apropå förbud och censur. Vad jag kan se handlar det egentligen inte om pedofiler, utan dom används som svepskäl. Jakten på pedofiler kan fungera som murbräcka för att legitimera en utökning av den övervakning som FRA redan ägnar sig åt. Är det btw någon som vet vad som hänt med SOU 2009:1 Polismetodutredningen och SOU 2009:66 Signalspaning för polisiära behov?

Avslutningsvis: Instämmer i Rick Falkvinges gratulationer till Anna Troberg, som verkligen är en tillgång för Piratpartiet. Själv känner hon det som en present dagen till ära att få läsa en insändare av en pirat i sin lokaltidning. Magnihasa förklarar detta med skrivande och bloggande, vilket jag gärna delar med mig av.

Intressant.

Den lååånga upphovsrättens anhängare utreder.

Nu har den låååånga upphovsrättens främste vapendragare Jan Rosén presenterat sitt förslag med anledning av tidigare av Justitiedepartementet givna direktiv. Förslaget följs av ett inlägg på DN Debatt. Delbetänkandet presenterades också på en webbsänd pressträff med utredaren på Justitiedepartementet. Författarförbundet uttalar sitt ogillande enligt SVT:s Kulturnyheterna. SvD skriver att utredningen vill öka tillgången till kultur på nätet samt att bibliotek och SVT är positiva till förslaget. Även journalister och fotografer, som arbetar inom mediaföretag får sitt, då man i en särskild paragraf tydliggör vad som gäller för verk skapade av en anställd i sin tjänst. Här skiljer man dock på den som skapar dataprogram i sin tjänst och andra. Journalistförbundets ordförande har uttalat sig i R&D.

Det som ska stärka avtalsslutande organisationers makt framgår av texten under punkt 4.2:

”Avtalslicenssystemets trovärdighet och legitimitet bygger på att organisationerna i fråga är stora och har hög representationsgrad. Jag anser sammantaget att dessa fördelar överväger de eventuella nackdelar som det skulle kunna innebära för användarna att endast en organisation per område är behörig att ingå avtal med avtalslicensverkan. På grund härav och då jag inte funnit att EU-rätten utgör några hinder mot en sådan ordning har jag stannat för att det endast bör vara en organisation per område eller delområde som har behörighet att ingå avtal med avtalslicensverkan”. Uppenbarligen har utredaren inspirerats av de kollektiva avtalslösningar, som finns i andra sammanhang. Men, nog finns det väl flera än jag som tänker Korporativism?

Emil Isberg redovisar på sin blogg hur insyltad Jan Rosén är i den industri, som livnär så många andra människor än den enskilde kreatören. Opassande har också läst och funderat över vilken chans informationssamhällets motbilder kan ha i en medievärld, där redaktionerna saknar resurser att se bortom industrins välbetalda lobby med fokus både på den enskilde kreatörens situation och allmänhetens behov. Den enskilde kreatören är idag mer eller mindre livegen i förhållande till de företag och organisationer, som fått makt på grund av hittills rådande förhållanden, samtidigt som den ersättning som kommer honom/henne till del, uppgår till en spottstyver i förhållande till alla andra som förser sig av kakan. Samtidigt utgör journalisterna själva part i målet, vilket naturligtvis påverkar deras attityder till den tekniska utvecklingen. Den som kan se spridningen av sitt verk till en bredare allmänhet, som PR för sig själv som person, har lättare att tackla att han/hon inte får betalt för varenda visning av sitt verk, än den som känner sig bestulen.

Syrrans granne var tidigt i farten för att ställa frågan till professorn om varför en förkortning av skyddstiden aldrig föresvävat honom. Techrisk bidrar med ett inlägg där han, efter ett rätt roligt inlägg om trätor mellan skapare av dräkter och kostymer, noterar att där finns en industri – modeindustrin – som klarat sig alldeles förträffligt utan upphovsrätt. Men då jag hört talas om mönsterskydd eller designskydd undrar jag om inte detta tillämpas i denna bransch? Zac gör en halsbrytande men nog så intressant jämförelse. Anna Troberg ser att utredaren fortfarande tänker i låsta banor, men lovar återkomma när hon läst in sig på hela materialet.

I England blev det igår tydligt hur inflytelserika fotografers och journalisters fackliga organisationer varit när det gäller Digital Economy Bill. Lär mer hos Monica Horten (2010) DE Bill rammed through UK Parliament in 2 hours. Det innebär att internets användare där borta inte ses som medborgare med demokratiska fri- och rättigheter, när de vistas på nätet, utan som kunder vilka får finna sig i tekniskt obevandrade makthavares påfund. Där som här är det olika företag och organisationer som har inflytande i frågan. Det är i och för sig ingen nyhet med tanke på vad vi hörde från det hållet när vi tampades om innebörden i uttrycket ”Bookshops”, vilket användes som sinnebild för användares tillgång till nätet när Telekompaketet diskuterades före EU-valet den 9 juni förra året. Nyligen var Michael Geist, Canada, inbjuden till en hearing i EU-parlamentet, vilket han berättar om på sin blogg. När jag häromdagen såg en videoinspelning, där EU:s förhandlare för ACTA-avtalet Luc Devigne var i aktion, fick jag intrycket att han har sin egen suveräna tolkning av det som läckt ut från de förhandlingar, vars nionde runda snart tar sin början på Nya Zealand. Lyckas en kritiker inte ställa frågan utifrån en exakt ordalydelse i det hemliga dokumentet, då kan detta förnekas. På PublicACTA kan intresserade sätta sig in i det spel som pågår samt följa det som man lokalt kan ta reda på. På Europaportalen.se finns mera att läsa om Michael Geists besök i Bryssel. Dessutom twittrade Michael Geist för en stund sedan om American Constitution Society Blog om The Trouble with ACTA sett ur deras synvinkel.

För att känna tillförsikt i detta samhällsklimat hjälper det att skratta – tack till Badlands Hyena, som kan konsten att visa hur fullkomligt absurd dagens verklighet är. Efter den karamellen kan det passa med Hartmans debattinlägg i Aftonbladet Vem vågar säga förlåt till Anna? Allt kommer till den som kan vänta, tänker jag. Sett i ljuset av allt ont som tillskrivs nätet av olika journalister, är Hartmans inlägg ett bra komplement till den senaste tidens mediala orerande om den mobb som sägs frodas i större utsträckning på nätet än någon annanstans. DN tar upp detta om ”nätmobben” och gör jämförelser mellan nätets skribenter och etablerade journalister. Men nog är det långt mellan den positiva självbild av etablerade mediers journalister, som Fredrik Svedjetun, chefredaktör och ansvarig utgivare på branschtidningen Dagens media gör sig till tolk för, och den bild som Hartman har av journalisternas beteende utifrån sina egna erfarenheter.

Intressant.

Facket och den egna inneboende kraften.

Har funderat en del på Jan-Ewert Strömbäcks kommentar i SvD häromdagen. Det som han beskrev – en förberedelse inför individuella förhandlingar där några medlemmar i en fackförening fick en genomgång av sitt fackliga ombud – tolkade han som en nymodighet och en kontraproduktiv affärsidé. Det kan man naturligtvis tro om man inte varit med om förändringsprocessen, där de lokala förhandlingarna gått från att handla om löner för olika yrkeskategorier till att vara individuellt anpassade men hänsyn tagen till arbetsresultatet. En utveckling, som drivits fram av arbetsgivarna, men fått fäste då det funnits medlemmar, som varit missnöjda med att engagemang och resultat inte gett bättre utdelning i lön sett i förhållande till mindre engagerade arbetskamrater.

När centrala parter kommit överens om sådant, som ska gälla för hela kollektivet i fackförbundet, återstår den del som ska förhandlas lokalt och där handlar det om den individuella delen av lönen. Eftersom den ska vara ett resultat av ett lönesamtal mellan den anställde och dennes närmsta chef, är det väl bra att facket rustar sina medlemmar inför detta!? Med egna erfarenheter, som fackligt förtroendevald, har jag varit en del i den här utvecklingen. Jag har varit med om situationer när chefer sett det som tecken på svaghet eller illojalitet ifall en medlem vänt sig till sin fackliga organisation utan att underrätta chefen dessförinnan. I sådana lägen måste den fackliga företrädaren ändra strategi och gå från att vara ombudet, som fixar, till att träna upp medlemmen att – med facket i ryggen – sköta saken på egen hand. Ingen kan sin arbetssituation bättre än medlemmen, men för att lyckas i en förhandling kan det vara guld värt att ha ett i lagar och paragrafer insatt "bollplank". Inte minst i situationer då man kan be att få fundera på chefens förslag till en annan dag. När en medlem lär sig att se lönesamtalet som en förhandling ställer det också krav på chefen.

Som vanligt är det inget ont som inte har något gott med sig. Det är fantastiskt att få vara med om när en människa går från att misstro sig själv och sin egen förmåga till att uppleva att hon har en egen inneboende kraft att förändra sin situation. Sedan vet vi att alla inte har dessa resurser och då gäller det att stärka deras mod att säga: - Jag vill att någon från min fackförening är med under vårt samtal. Rätten att vara med i en fackförening har skydd i grundlagen, varför den chef som ifrågasätter rätten att få valuta för fackavgiften är ute på mycket svag is. Lagen om facklig förtroendeman 3 § säger att en arbetsgivare inte får hindra en facklig förtroendeman att fullgöra sitt uppdrag.

Nu kan det ligga nära till hands att tro att den medlem, som lär sig att förhandla, lämnar facket. Men min erfarenhet är tvärtom – genom hjälp till självhjälp – inser man värdet av choachen – facket. I länder där facket inte är lika etablerat som här, kan den välbeställde lägga upp en buffert för att anlita en advokat, som finns i bakgrunden och som man kan flagga för att dra in om chefen sätter sig på höga hästar. Jag har ibland undrat hur många svenska chefer som hellre skulle stå i Tingsrätten och försvara sig, som alternativ till fackliga lokala och centrala förhandlingar. Man kan ju leka med tanken ;-)

Avslutar med en liten påskrunda: MinaModerataKaramellers Påskhälsning och en koll på hennes nya blogg Österåkerskaramellen; Dr Spinns Smurftips; Svensk Myndighetskontroll, i en verbal duell; Johan Westerholm flitig som få; Opassande om ansvar och yttrandefrihet; Intensifier med hälsning till Cecilia Malmström; Lakes roliga aprilskämt; Karl Sigfrid om Ipreds ettårsdag; Techrisk funderar om en kool gåva; TT:s aprilskämt; samt sist men inte minst Badlands Hyena, som lockade till ett riktigt gott skratt – Texten ser dig!

Intressant.