Shame on Louis Vuitton - #LVgate.

Det tog en lång stund innan jag hämtat mig sedan jag läst DN:s artikel om att företaget Louis Vuitton fått en domstols stöd för ett helt otroligt bötesbelopp som den danske konstnären Nadia Plesner ska betala för att hon i en bild målat en Vuittonlikande väska som symbol för Rikedom i Västvärlden när hon samlat in pengar till sjukvård m m åt de fattiga barnen i Darfur.

Det minsta jag kan göra att följa Opassande Emmas och Haxs exempel, men samtidigt funderar jag på vad mer jag kan göra för att göra detta företag medveten om att detta inte är deras bästa PR-kampanj detta århundrade. Bestämmer mig för att fråga Kenza vad som kan göras för att de modeintresserade tjejerna ska uppmärksamma saken. Kenza vann Stora Bloggprisets kategori Mode & design när jag vann priset i kategorin Politik & samhälle. Sedan funderar jag naturligtvis på om inte ACTA-avtalet (och en del andra av politiker gynnade aktiviteter när det gäller upphovsrätt) bidragit till att de ansvariga hos Louis Vuitton kan vara så styva i korken?

Men samtidigt vet jag att varken jag själv eller mina vänner tillhör deras penningstarka målgrupp. Men nog undrar jag om individer i deras målgrupp är så kallsinninga att Louis Vuitton kan kajka vidare med ett sånt agerande. Sedan kan jag väl tycka att händelser i tillvaron kommer ifatt oss och kan ses i ett nytt ljus, när jag gogglat och läst Sagan om Louis Vuitton hos Aftonbladets Sofias mode och ser att det var en Louis Vuitton-väska, som Mona Sahlin fick i present när hon fyllde jämt och som det surrades så mycket om då. Mest var kvinnorna upprörda över att kvinnors attribut vållar diskussioner medan männens lyxklockor inte uppmärksammas på samma sätt.

Undrar om Mona Sahlin kan bära sin väska med samma stolthet nu, om eller när hon får klart för sig vad hennes och andra rika människors pengar kan leda till när en konstnär fått snilleblixten att med hjälp av symbolik skapa en bild för att beskriva skillnaden mellan fattiga och rika och därmed göra en insats för de fattiga barnen i Darfur? Det är i sådana här stunder som jag med glädje tänker tillbaka på min barndom när pappa förklarade att vår familj, som var fattiga på pengar, kunde vara uppfinningsrika och rika på många andra sätt. Senare i livet insåg jag att det omvända också kan gälla d v s att rika kan vara fattiga på många andra sätt även om de har gott om pengar. Louis Vuitton ser ut att var en av dem.

Intressant.

Vart vill man komma med allt prat?

Det började med att en journalist twittrade om behovet att #prataomdet i december, vilket sedan gav näring åt en fortsatt diskussion, där polariseringen mellan de välartade och de mindre välpolerade meningsmotståndarna sedan speglats bland annat i form av ett tema i programmet Tendens i SR P1. Har lyssnat på programmet idag ”Slampor som hon finns överallt” av Sonja Schwarzenberger, flera gånger och undrar en hel del över hur kravet på objektivitet fungerar i situationer när journalister låter sig dras in i kampen för feminism som så småningom snävar in deras synfält.

Under programmets gång görs stort nummer av de kommentarer, som ämnet lett till och den reaktion, som en del män klär i ett mycket provocerande språk med ord som sårar känsliga öron och skickar laddade missiler rakt in i mottagliga sinnen. I programmet medverkar den f d polisen Mostafa Schurman, som talar om stalking. Ett ord han använder istället för att tala om psykiskt störda personer, vilka blir så provocerade av andras åsikter att de börjar förfölja den som tar sig friheten att ha åsikter. Han talar om stalking som den nya mobbingen på nätet, där en del börjat förfölja sina meningsmotståndare. På journalistens fråga om vad polisen gör, svarade Schurman, som numera arbetar inom ett säkerhetsföretag, att polisen gör vad de kan, men att de saknar redskap i form av skärpta lagar – det är alldeles för svårt att få ut IP-nummer (sic!).

Även om nästa medverkande Sofia Mirjamsdotter gör sitt bästa för att betona värdet av kommentarer och vad man kan göra för att hantera dem, blir det bestående intrycket av programmet i Tendens att kvinnor inte kan freda sig själva i särskilt hög utsträckning. Främst på grund av att de, som känner sig drabbade, mera fokuserar på vad andra ska göra istället för att inse att man faktiskt har ett eget ansvar, både i det som sker i det egna livet och när en debatt utvecklas till ett ordkrig. Motståndaren får den makt som medverkande parter ger honom eller henne. Det förvånade mig inte när jag hörde reportern berätta att den anonyme mannen bakom signaturen ”Gasa feministerna” till sist förklarade att valet av signatur och inlägg i debatten ska ses som ett svar på rabiatfeministerna och deras syn på män. Uppenbart inser han inte vilken makt han ger en liten grupp fanatiska kvinnor över sin egen tankeverksamhet.

Under de år som jag intresserat mig för medborgerliga fri-och rättigheter för oss som tillbringar delar av vår dag på internet, har jag kunnat notera hur diskussioner i olika samhällsfrågor alltför ofta landar i att internet ges skulden för vad människor gör mot varandra. Hur förklarar journalister t ex valet av ordet #nätdroger, när man i fråga om andra varor, som människor beställer på nätet, inte omges med prefixet #nät. Det går inte ta miste – snabbt som ögat följs dessa #nätnyheter av aktörer, som drar fördel av nyhetsinslaget och ställer krav på ännu mera möjligheter för övervakning och kontroll. Här infinner sig genast en fråga: - Hur långt är involverade journalister beredda att gå för att komma åt de debattörer som anonymt säger sånt som man inte vill se i kommentarer till inlägg som t ex #prataomdet ?

Med detta har jag nu bearbetat mina tankar och känslor kring den här företeelsen och känner för att gå vidare till det som just nu pågår i riksdagen med anledning av det nära förestående beslutet om datalagringen. Piratpartiets Anna Troberg bloggar om ett frukostseminarium som hon följde i morse och som handlade om riksdagens arbete med att implementera datalagringsdirektivet. Vad det innebär ska jag återkomma till. Opassande tycker att det är Hög tid bråka om datalagringsdirektivet och Markus ”Lake” Berglund skriver att Radioleaks och andra läckor är viktiga för demokratin.

Intressant.

När tillit brister blir vi alla fattigare.

Calandrella twittrade positivt om ett debattinlägg av en vettig centerpartist i SvD:s Brännpunkt, vilket väckte mitt intresse. Det handlade om Sveriges och EU:s sätt att förhålla sig till det som bland annat händer i Libyen. Jag borde känna glädje över det, som Kerstin Lundgren ( C) skriver, men kommer på mig med att jag har svårt att ta in hennes ord som något sprunget ur ett medkännande hjärta. Inser att det är allianspolitikernas dubbelspel kring FRA-lagstiftningen och den möjlighet till övervakning och kontroll av svenska folket som såväl FRA:s verksamhet (kommenterad bl a av Mark Klamberg) som dribblandet med implementeringen av datalagringen, som gör att jag mera tror att artikeln mera ska ses som ett resultat av en kallt kalkylerande hjärna. Det faktum att Sverige både nu och då hjälpt Libyen med utbildning och utrustning för övervakning och kontroll av den egna befolkningen, ligger henne dessutom i fatet. Känner ett stygn av något som kan liknas vid sorg: – När tillit brister blir vi alla fattigare.

Avrundar med länkar till DN:s artiklar om internet – hot eller räddning; och samtal med en forskare i it-rätt. Ska kolla in om där finns något framåtsyftande för oss som ser oss som nätmedborgare. Måste medge att begreppet it-rätt var något nytt för mig. Det blir nog den första nöten att försöka knäcka – varför en speciell it-rätt? Klarar jag inte det får jag ta med mig en fråga om den saken till Digidel 2013 den 5 april.

Intressant.

Uppror långt borta och nära.

Idag rasar ett inbördeskrig i Libyen, som inte verkar mötas av samma mediala intresse som folkets uppror i Tunisien och Egypten. Det sägs råda dödläge och Senaste nytt om läget i SvD dateras 3/3. DN skriver om att gårdagen präglades av de hårdaste striderna sedan upproret startade. Sveriges generalkonsul lämnade landet redan den 24 februari och Carl Bildt intar en mycket försiktig hållning. Kan just undra vilket samspel som skett i fördolda mellan intressenter här hemma och i Libyen? De minnesgoda vet att svenska statliga företag varit i farten tidigare. Mikael Nilsson skriver på Fb att han skäms över att hela västvärlden lämnat libyerna i sticket.

För drygt ett år sedan skrev han och jag ett debattinlägg i Aftonbladet efter det att SVT:s Rapport berättat om det statliga företaget Rymdbolagets ansträngningar att sälja övervakningsutrustning till Libyen. I de rapporter som vi nås av upprepar Khadaffi att det handlar om att bekämpa Al Qaida och stoppa flyktingströmmar till Europa. Det senare var ju motivet för Rymdbolagets försäljning av teknisk övervakningsutrustning. Som vi kunnat lägga märke gör Carl Bildt det lätt för sig och lutar sig mot uttalandet som EU:s Catherine Ashton meddelade den 23 februari (pdf). Sedan återstår att se på vilket sätt EU:s ledare avser att sätta kraft bakom orden.

Genom EU har vi – på gott och ont – fått ytterligare en nivå för maktutövning, där politiska ledare inte drar sig för att driva igenom direktiv, som de sedan kan pressa igenom i Sveriges riksdag. Detta trots att man under vägs pratat sig varma för att beslut ska tas på lägsta möjliga nivå. Det är katolska kyrkans subsidiaritetsprincip som stått modell. När man betänker att den modellen leds av ett överhuvud, som varken kardinaler, präster eller katoliker enskilt eller i grupp, kan ifrågasätta, inser man svårigheterna för folkligt inflytande för tiden mellan valdagarna. Makt given av folket till Sveriges Riksdag och EU:s parlament, tycks innebära att vi medborgare frånhänder oss inflytande över politiken fram till 2014 till en rätt begränsad grupp politiska ledare.

Även om det finns enskilda riksdagsledamöter som t ex Karl Sigfrid, som offentligt talar klarspråk om vad som väntar, räcker det inte för att de ska uppfylla mina förväntningar på det demokratiska styrelseskicket. EU monterar ner yttrandefriheten och yttrandefrihetskommittén är på väg mot att montera ner den Yttrandefrihetsgrundlag (YGL) och Tryckfrihetsförordning (TF) som gäller idag. Mot detta måste vi rida spärr. Både journalister i etablerade medier och samhällsintresserade debattörer, som dristar sig till att ta ton genom olika sociala medier.

Men, den senare förhoppningen är måhända att hoppas för mycket. Vi verkar här ha göra med en yrkesgrupp, som ser ut att skylla jornalistyrkets utmaningar på internet och dem, som gillar förekomsten av sociala medier. Här uppvisar man samma reaktioner på den tekniska utvecklingen som olika yrkesgrupper visat genom historien. Ludditerna får stå som symbol för dem alla, även om deras uppror mot tekniken är av gammalt datum. Men, det är nog bara metoderna som skiftar. Intressant att just Nicklas Lundblad kan vara en länk mellan det gamla och det nya genom att uppmärksamma oss på risken att förväxla teknik med institution. Men, boklådorna är en sak och nyhetsförmedling något helt annat. Jag är så naiv att jag tror att den som bestämmer sig för att bejaka den tekniska utvecklingen och använda den som en hävstång i en utveckling mot ett nytt sätt att jobba och att sälja in sina tjänster i en tid då tidigare modeller fallerar, den blir vinnare på sikt.

Håkan Lindgren, Expressen/Kultur skriver snärtigt om Myten om den digitala demokratin. Med sin metafor om den luggslitna kaninen i trollkarlens hatt försöker han med tricket att förvända synen på oss som upptäckt informations- och kommunikationsteknikens fördelar. Samtidigt eldar han under egna och andras fördomar om oss i sociala medier, som känner glädje över teknikens möjligheter. Men det är verkligen spännande att jag fortfarande lär mig något nytt varje dag. Av kommentarer på tidigare gjorda inlägg drar jag slutsatsen att den debatten blir allt hetare ju närmare Yttrandefrihetskommittén kommer ett avgörande.

Googlade och fann ett intressant meningsutbyte i Dagens Juridik där JO Hans-Gunnar Axberger får frågor med anledning av JO:s remissvar på kommitténs betänkande inför det fortsatta arbetet. Medievärlden har en mera utförlig presentation av JO:s synpunkter. Därav drar jag slutsatsen att det gäller att vara uppmärksam på det fortsatta arbetet i Yttrandefrihetskommittén. Ett tack till Karl Sigfrid (M) som klämtade i klockan, men också gav mig och andra möjlighet att ta del av en kommentar på sin blogg, som förklarar varför redaktionerna inte ser de möjligheter som ligger i att själva hantera d v s moderera kommentarer. Vid sidan att det är ett skamligt sätt att sköta kundservicen, missar man möjligheten att medverka i folkbildningen kring yttrande- och tryckfrihetens gränser. Utan stränder inget hav, som Gunnar Ekelöf uttryckte det.

Annars noterar jag uppgörelsen mellan Moderaterna och Miljöpartiet när det gäller att lösa vissa frågor med fokus på papperslösa. Såg att SvD:s ledarsida hade sina dubier om det kloka i detta, medan man på nyhetsplats såg det smarta i att distansera Miljöpartiet från sina tidigare samarbetspartners. Jag anar att Fredrik Reinfeldt är smartare än så, om man ser vad som sker i EU:s andra länder, där en assimilering av främlingsfientligt tankegods är mer regel än undantag. Och något säger mig att Miljöpartiet valt att vara pragmatisk när det gäller att finna lösningar på flyktingbarnen och deras föräldrars situation. Sedan återstår det att se vilka följdverkningar detta har på migrationspolitiken i stort.

Ser att Moderaterna tappar sympatier i Expressen/Demoskops senaste mätning tiden 23 februari – 2 mars, vilket har lett till en ökning för alla de andra, utom Socialdemokraterna, som här sjönk under 30 procentsstrecket. Kampen går vidare och den 16 mars inbjuder Liberaldemokraterna till premiär för sin Pub Liberal med tema Sveket mot liberalismen. Piratpartiets missionär Rick Falkvinge finns med i panelen tillsammans med Fredrik Federley, Camilla Lindberg, och Carl Johan Rehbinder. Valrörelsen inför valet 2014 har börjat. Därför är jag nyfiken på hur den nuvarande regeringen kommer att bland annat hantera yttrande- och tryckfrihetsfrågorna samt datalagringsdirektivet.

Intressant.

Vad kan vi göra för att hjälpa Bradley Manning?

Svenska Dagbladet skriver om att Bradley Mannings förnedras i fängelset. Förfärligt. Vad kan vi göra för att hjälpa honom? Ser att Firedoglake.com startat Bradley Manning Advocacy Fund. Vilka pålitliga personer kan ta på sig att göra något liknande här i Sverige f v b?
Intressant.

Vi måste visa mod och öva upp rättskänslan.

Runt om i landet pågår en debatt om journalisternas roll i det nya medialandskapet. Den omvandling som nätet möjliggör stöts och blöts bland journalister, men även bland många andra intresserade av att ta till vara de möjligheter som bloggar, Facebook och Twitter ger i samhällsdebatten. Anders Mildner skrev igår ett inlägg på Expressen Debatt, där han fångar dagsläget väl. Som i många andra yrkesgrupper skapar den tekniska utvecklingen ändrade förhållanden, som man måste förhålla sig till. En del har lättare att acceptera och se möjligheterna medan andra måste bearbeta sin djupt rotade aversion mot att tekniken ”ställer till det”, innan de är beredda att ta in att det kan ligga något gott i utvecklingen. Undrar om man inte kan säga att journalister, sedan en tid tillbaka har fått pröva på vad många andra i olika yrken har kämpat med under de senaste decennierna.

För mig som läsare, utan närmare kunskap om dramatiken i den utveckling som pågår, är Paul Frigyes artikel i Expressen Kultur (uppdaterad igår) informativ. Jag har tidigare uttalat min beundran för hans mod när han stod upp för sina åsikter i förhållande till sin dåvarande chefredaktör. Expressens Emanuel Karlsten har kommenterat saken på ett föredömligt sätt och ger mig som läsare en möjlighet att se att den diskussion, som pågår bland oss, som saknar tillgång till etablerade medier, har sin motsvarighet även inom dessa medier. För demokratin är yttrandefriheten av ovärderlig betydelse och intill dess att människor i maktpositioner lärt sig tolerera andras sätt att se olika sidor av sakerna, krävs modiga individer som vågar stå upp för sina rättigheter. Och gå vidare när de stöter på patrull.

Precis som jag skrev om sjuksköterskorna inom neonatalvården i en del av min bloggpost igår, blir det ingen förändring förrän människor tydligt visar att nog är nog. Det finns t ex lag på att man ska kunna förena arbetsliv och familjeliv, vilket ställer en del krav på arbets- och uppdragsgivare. Vågar man inte tala om vad som krävs för att arbetsuppgifterna ska kunna utföras, får vi inte någon åtskillnad mellan hedervärda arbets-/uppdragsgivare och skitstövlar som suger musten ur människor. Men därifrån till att kräva rigida regler för att man som anställd eller uppdragstagare ska slippa argumentera för den egna saken är steget långt. Vi måste var och en ta vårt eget ansvar och göra vad vi kan för att livet ska vara lättare att leva.

Men nog undrar jag om Stöldskyddsföreningens debattinlägg i SvD med anledning av den undersökning, som Skop genomfört för deras räkning, kan räknas till dem som tar ett ansvar för en demokratisk utveckling. Nog är det rätt märkligt att elever och föräldrar accepterat en utveckling där övervakningskameror ska klara det som hem och skola ser ut att ha abdikerat från – att ta ansvar för sin del i arbetet med att lära barn och unga att respektera andras liv och ägodelar. Det kan vi inte begära att Stöldskyddsföreningen ska vara intresserade av. Stöldskyddsföreningens undersökning bland (som de påstår) 1000 elever och 1000 föräldrar talar ett tydligt språk. De ingår i en bransch som lever gott på att vi människor allt mer tror våra medmänniskor om onda avsikter. Läste tidigare idag understreckaren i SvD där Thomas von Vegesack berättar om tillståndet i Tyskland under utvecklingen av Hitlers Tredje riket, där folkets rättskänsla blev helt avtrubbad. Resten är historia, men om vi inget lär av den kan samhället gå i helt fel riktning.

I själva verket är det så att vi alla tjänar på att tro varandra om gott och att vi gör vad vi kan för att motverka den utveckling mot mer övervakning och kontroll som staten genom regering och riksdag blåser under. Piratpartiets Anna Troberg och Liberaldemokraternas Michael Gajditza berättar mer om den saken.

Intressant.

Vem vinner och vem förlorar – i längden?

En stor nyhet idag är att en person, som ingått i ett nätverk bestående av filmnördar, fångats in och riskerar att dömas till fängelse. Vad jag förstått har personerna i nätverket Scenen satt en ära i att vara tidigt ute och delat filer med varandra samt orerat om nya filmer. Läs mer hos GP, SVT, P3 Nyheter, DN och IDG, Till grund för tillslaget ligger en anmälan från Antipiratbyrån, som naturligtvis gottar sig och utgår från att nedladdningen kommer att minska.

Men, vad de inte tagit med i beräkningen, det är att denna grupp av mycket intresserade filmkonsumenter nu fråntas möjligheten att delge sin omgivning sin syn på det kommande filmutbudet. Det ska bli intressant se om inte detta ger några negativa effekter. I kampen om människors tid kan jag tänka mig att Scenen fungerat som entusiastiska ambassadörer för filmbranschen. Man har helt enkelt puffat för vilka filmer som varit värda ett biobesök. Men bolagen bakom Antipiratbyrån verkar vara mer intresserade av att föda och göda advokater, som livnär sig på att jaga fildelare, än att ta tillvara entusiasters medverkan i marknadsföringen. Men det visar bara hur lätt det är att stirra sig blind genom att bara titta åt det håll som passar ihop med den inbillning som man lever med. Hur länge håller det?

Därifrån till ett annat kärt barn här på bloggen. Det gäller sjuksköterskors löner och arbetsvillkor. Häromdagen skrev SvD Personal lämnar Danderyd, vilket visar att kompetenta kvinnor med ett mycket varmt och för neonatalvården klappande hjärta har fått nog. Vad neonatalvård är framgår av information på sjukhusets hemsida. En övergång till ett lönesystem, där en låg grundlön i kombination med ett poängsystem, som chefer velat ändra i för att få budgeten att gå ihop, blev droppen som fick bägaren att rinna över. Vad som inte kommer fram i artikeln är bristen på kompetens i ledarskapet, vilket verkar genomsyra många arbetsplatser inom den offentliga vården. Det är tyvärr inte de skickligaste i yrket som befordrats till chefer – om man säger så. Men ofta hinner även de dra vidare innan sanningens minut kommer ifatt dem.

Vid den förra löneförhandlingen valde Vårdförbundet och arbetsgivaren SKL att prioritera mellancheferna, vilket naturligtvis ledde till att arbetsgivaren fick lydiga redskap i sin hand för att pressa de anställda på ”verkstadsgolvet” till det yttersta. Något som jag inte kan tänka mig att Vårdförbundet avsåg, när man godtog den saken. Ibland undrar jag om det är så bra att chefer tillhör samma fackförbund, som de underställda medarbetarna. Vad jag kan se har inga dåliga meddelanden tillåtits att stiga uppåt i hierarkin. Eftersom jag följt de anställdas kamp för att kunna förena arbetsliv med familjeliv på rätt nära håll, känner jag stolthet över att en del av dessa kvinnor nu gjort slag i saken. Uppror behövs för att föra utvecklingen framåt och utan några andra jämförelser med upproren i arabvärlden – nog är det skönt se att även kvinnor här hemma kan sätta kraft bakom orden. När de närmsta cheferna tror att det räcker med prat och åter prat, då återstår bara att gå vidare till annat i livet.

Om ansvarige läkare Björn Westrup vore intresserad av att få veta hur det står till inom hans organisation, borde han bjuda in de sjuksköterskor som slutat till avgångssamtal och ta deras ord på allvar samt våga pröva sin egen kompetens när det gäller konststycket att föra den information han får uppåt i organisationen så att rätt prioriteringar kan göras. Utan kompetent personal, som möter barn och föräldrar i deras utsatta lägen, tvingas man stänga avdelningar. Men det betyder inte att behovet av neonatalvård försvinner. Märkligt om inte Filippa Reinfeldt (M), Birgitta Rydberg (FP) och och Dag Larsson (S) bryr sig mer om det som pågår. Det här borde få större uppmärksamhet i media än vad som visat sig hittills.

Avrundar med en länk till Opassande, som visar hur detta med datalagring fungerar där det redan införts, och Anna Troberg, som visar att hon är uthålligare än de flesta, samt Mark Klamberg, som skrivit om den brittiska motsvarigheten till FRA. Med allt detta eldar jag under min vrede över sakernas tillstånd.

Intressant.