Demokrati blir svårt när folk lägger sig i.

Ibland ser och hör man saker som är svårare att smälta än andra. Dokument utifrån i SVT i går var ett sådant program. Där fick vi en inblick i den utveckling som pågår och där ledningen för USA:s försvarsdepartement tror att alla andra stater runt klotet ska tillåta dem att bli ensamma herremän på täppan. Om den teorin spricker då får vi räkna med en utveckling där skrot från angripna satelliter hotar alla andra satelliter och därmed även alla verksamheter som är beroende av satelliter för att kunna fungera. SvD:s Näringsliv har påpassligt en artikel om ett svenskt företag som deltar i detta race. Eftersom det handlar om att snabbt kunna ersätta det som slås ut, har it-industrins förmåga till massproduktion väckt USA:s intresse. Scenariot för att motivera uppbyggnaden av ett satellitförsvar förskräcker.

Även om jag kan förstå att företag dras till verksamheter, där pengar finns i överflöd, har jag svårt att förstå vad det är för mekanismer som slår ut förmågan att tänka längre än näsan räcker. Se programmet i SVT Play – det ligger kvar till den 1 mars – och förklara sedan för mig vad Sverige har att vinna på att vara med i denna kapplöpning. Det är med detta som med kärnkraften – de rationella ser bara till fördelarna med en ”ren” energikälla och bortser från att verksamheten är förenad med risker. Det gäller såväl under drift, som – i likhet med stolligheterna i rymden – framförallt möjligheten att ta hand om avfallet. Det är inget mindre än en bragd som Solveig Tärnström (C ) stod för då hon valde att hoppa av när Centerpartiet svängde i kärnkraftsfrågan. Undrar om det finns någon i alliansen som mot bakgrund av detta visade ointresse för riskavfall bryr sig om det som sker högt över våra huvuden i rymden?

Allt oftare hör vi tongångar i regering och riksdagen där politiker talar sig varm för Sveriges anslutning till Nato. Jag anar att det i likhet med beslutet om kärnkraften bara är något som kommer att hända, utan någon större debatt. Idag skriver Journalistförbundets ordförande i Aftonbladet om ett beteende bland politiker, som bildat skola. Det handlar om ett sätt att likt papegojor bemöta journalisternas frågor och därmed mörka hur det förhåller sig. Anna Troberg tycker att Agneta Lindblom Hulthén briljerar när hon bland annat slår fast ”Under 2000-talet har riksdagens majoritet stiftat lagar som försvårar medborgarnas insyn i de offentliga rummen. Samtidigt har makthavarna lagvägen skaffat sig större insyn i de enskilda medborgarnas liv, även det privata. Makthavarna kräver mer öppenhet av medborgarna än de själva är beredda att leverera”. Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att det bland annat är lagklustret kring FRA:s verksamhet som Agneta L H avser. Rävspelet kring dessa beslut får nu sitt efterspel sedan Socialdemokraterna ser ut att ha frångått sin tidigare ståndpunkt, vilket Piratpartiets Anna Troberg berättar om i ett inlägg på Newsmill. Där belyser hon det som nu pågår mot bakgrund av det som påstods före valet 2010.

Förutom journalisternas kamp för att komma åt sanningen i och omkring politikernas beslut , pågår en intern kamp journalister emellan när det gäller möjligheten att använda internets kommunikationsmöjligheter för att utveckla journalistiken. Läste hos Brit Stakston ett mycket intressant inlägg där hon berättar om seminariet ”Vem är journalist och varför?” som Sim(o), Institutet för mediestudier anordnade i veckan som gick. Opassande ger ett exempel på ett intressant samspel mellan en SvD-journalist och olika aktörer inom sociala medier. Själv gillar jag att Sveriges Radio har en ordförande – Mats Svegfors, som tillsammans med radions VD Cilla Benkö startat projektet Journalistik 3.0 – Medieormen ömsar skinn, där de inbjuder till en dialog. Styrkan i det samarbetet är att Mats Svegfors under vägs vunnit nya insikter, vilket vi som lever en betydande del av våra liv på nätet sätter värde på. SR:s Ekot har en publikredaktör – Malin Crona, som förutom att hon redovisat tankar kring seminariet ifråga även skrivit bra om förra veckans snackis om näthat och nätkärlek.

I den här utvecklingen ska det bli intressant att följa hur det går för de medier som övergår till att sälja sin utgåva som applikation i en Ipad, vilket Kulturbloggen berättar att mediemogulen Rupert Murdoch bestämt sig för att göra. Om Murdoch och andra medieföretag går den vägen betyder det inte att aktörer inom sociala medier kommer att sluta intressera sig för frigörelsen från makthavares anspråk på herravälde. Alla dessa motsättningar uppstår inte minst när lyssnare, läsare och tittare inbillar sig att de har något att tillföra och propsar på att bli tagna på allvar. Det som pågår i Egypten är intressant att studera när skeendet nu går in i en förhalningsfas, där de aktiva människornas tålamod och förmåga att hantera sin frustration sätts på rejält hårda prov. Under tiden hukar ledare i västvärlden av skräck för att ett fritt folk skulle kunna göra ”fel” vid ett fritt val av en ny ledare. Avslutar med Medievärlden, som har en mycket intressant artikel med fokus på nyhetsjournalistiken.

Intressant.

Konsten att hantera sin besvikelse.

Den som sig i leken ger, den får leken tåla. I det politiska spelet måste varje partiledare ta ett eget ansvar för det egna partiets situation när man ger sig in i en allians med andra. Det synsättet intar Fredrik Reinfeldt i förhållande till Maud Olofsson, som luftar sin besvikelse över valresultatet, sedan hon tvingats inse att Centerpartiet betalat ett högt pris för att hon gett Fredrik Reinfeldt möjlighet att briljera med vad som i dessa kretsar kallas regeringsduglighet. K G Bergström gör en analys sedan tidningen Expressen intervjuat de bägge partiledarna i artikeln med den braskande rubriken Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson i storbråk.

I sak har Fredrik Reinfeldt rätt – varje ledare i alliansen måste ta ett eget ansvar för de bedömningar som gjorts under vägs. De eventuella offer, som Maud Olofsson kan ha gjort för sammanhållningens skull, är resultat av hennes egna bedömningar, vilket hon själv måste ta ansvar för. Reinfeldts jämförelse mellan Göran Hägglund och Maud Olofsson visar att han inte är mottaglig för synsättet att han och Moderaternas riksdagsgrupp kan ha bidragit till deras problem. Tvärtom menar han att dessa ledare måste lära läxan. ”Jag har själv suttit i ett parti där vi var arga för att vi inte fick tillräckligt genomslag. Men det berodde på att vi inte var tillräckligt relevanta. Vi förändrades och på det sättet skapade vi ökad relevans och det är möjligt att göra för alla politiker, säger moderatledaren till Expressen.” Den meningen i artikeln är intressant och visar att Fredrik Reinfeldt är en rätt självsäker general i striden om den politiska makten.

Även om Göran Hägglund intar en annan hållning än Maud Olofsson, står det klart att även han är ifrågasatt inom det egna partiet. Alliansfritt Sverige lyfter fram att den kristna högern inom partiet aktivt arbetar för att Mats Odell ska komma i Hägglunds ställe. Politikerbloggen länkar till en intervju med honom i TV4, vilken visar att han inte är ovillig.

Otvivelaktigt kände Maud Olofsson stor entusiasm vid tillkomsten av Alliansen, varför det är rimligt att tro att hon också känt ett mycket stort ansvar för sammanhållningen. Det är inte bara K G Bergström som kan se att Maud Olofsson trodde sig om att kunna lotsa Centerpartiet framåt, trots att hon gjorde många av sina medlemmar och väljare besvikna. Sedan är det väl mänskligt att hon är besviken på polaren Fredrik, som kunde ha kostat på sig att någon gång stå vid hennes sida och berätta vad hennes insatser betytt för hans framgång. Magnus Andersson är tydlig och tycker att Centerpartiets ledare måste se vad det handlar om. SvD strör salt i såren med rubriken Utan rötterna vissnar Centerpartiet. Per Ankersjö delar inte det synsättet och med Stockholmscenterns framgångar i ryggen ser han naturligtvis utvecklingen från detta perspektiv. Det tyder på att han är pragmatisk och inte längre har några problem med Centerpartiets svek när det gäller FRA och datalagringen. Kent Persson (m) gör sitt bästa för att allianspartierna ska besinna sig och fortsätta på sammanhållningens väg, vilket dock även ställer krav på Moderaterna.

Döva som allianspartierna är och har varit när det gäller alla beslut om övervakning och kontroll av medborgarnas liv tvingas jag konstatera att alliansen gjort Sverige till en stat där jag som medborgare nu tvingas fundera på att använda anonymiseringstjänster för att kunna upprätthålla respekten inför mig själv som nätmedborgare. Dagarna efter beslutet i riksdagen den 14 oktober 2009 tog jag steget och blev medlem i Piratpartiet. Att PP inte fick så stort genomslag i senaste valet innebär inte att Piratpartiet väljer den väg som Fredrik Reinfeldt förespråkar. Vi tänker göra allt vi kan för att få det svenska folket att inse vad den övervakning och kontroll, som regering och riksdag ägnar sig åt, kostar oss både som medborgare och kunder hos olika teleoperatörer. Svensk Myndighetskontroll gör också ett nedslag och redovisar Alliansens liberala sinnelag som det kommer till uttryck i beslut i Sveriges Riksdag. Nikke Lindqvist berättar om svårigheter kring det senaste förslaget om förbud mot fotografering. Nätverket Svart Måndag har översatt information som visar att den tyska förbundspolisen funnit att datalagring är ineffektivt.

Annars är det händelserna i Egypten som fångar vårt intresse. Telecomix organiserar hedervärda insatser för att upprätta kommunikationsvägar sedan landets regim släckt ner möjligheten för landets medborgare att hålla kontakt med yttervärlden. Med tillgång till internet kan vi följa händelserna på ett helt annat sätt än tidigare. Opassande skriver om hela världen på sitt köksbord. Johan Westerholm varnar för att utvecklingen kan ta en oväntad vändning. Må så vara, men risken för att svenskars medverkan, ska göra ont värre, måste vägas mot de möjligheter, som alla säkerhetschefer till trots också finns. Vad vet vi om USA:s intresse att bevara sakernas tillstånd? Därför förstår jag varför Joakim Jardenberg känner sig stolt över att vara blockerad i Burma. Lars-Erick noterar att Sveriges Radio går före och visar vägen genom sin start av Radioleaks. Det gillar jag eftersom jag tycker att medias granskning är nödvändig för att demokratin ska fungera. Och som internetanvändare gäller det att vi håller ihop i kampen för ett öppet och fritt internet.

Därför gläds jag åt initiativet som medlemmar inom Swedish Network Users Society tagit genom att dra igång en paraplyorganisation under begreppet Internetanvändare. Tanken är att enskilda medlemmar i olika organisationer ska väcka den förening, som man redan är medlem i, till insikt om det värdefulla i att vara med i en förening för nätanvändare. IKT-kunskapen måste ges plats inom det traditionella föreningslivet och här måste de medlemmar, som redan insett internets betydelse, gå före och visa vägen. Som användare är man inte bara kund och konsument, utan i hög grad även medagerande när det gäller skapande av olika former av innehåll, där tillgång till ett fritt ocensurerat nät är A och O.

Intressant.

Är en konstruktiv dialog möjlig?

I söndags försökte jag få ett grepp om varför tongivande media gör så stort nummer av det s k näthatet och tyckte mig se att det rörde sig om hela skalan från enskilda individers oförmåga att tackla sådant som sårar eller provocerar till mediebranschens hantering av de plågor, som blotta existensen av internet och sociala medier ger upphov till. Saker som helt klart påverkar politikernas fotarbete i deras strävan att ligga bra till hos folket. En del av dem odlar gärna egna fördomar om sociala medier mot bakgrund att de fått sina fiskar varma i andra sammanhang. Sedan jag skrev har ämnet diskuterats i Kvällsöppet och andra forum. Idag ser jag att Sam Sundberg tar till orda i sin krönika i SvD under rubriken Näthatare och de som hatar nätet bland annat ”De verkliga näthatarna är de som hatar demokrati och yttrandefrihet. Och det förtjänar att påpekas att möjligheten till anonymitet – som idag ifrågasätts i Sverige – kan vara skillnaden mellan liv och död för politiska aktivister online.”

Han råder både bloggare och tidningar att fundera över hur vi bäst engagerar våra läsare i en konstruktiv dialog. Till skillnad mot Kvällsöppets Lennart Ekdal berör Sam Sundberg de fördomar som Marcus Birro själv gav uttryck för i sin artikel, vilken triggade igång det hela. Vore jag chef på TV4 skulle jag ägna en del möda åt utmaningen att syna forskningen när det gäller brottsligheten över tid och sedan klura ut hur media kan bidra för att slå hål på myterna om de ärliga svenskar kontra de brottsbenägna utlänningarna. Just brottsligheten är ju den nisch där alla politiska partier försöker överträffa varandra bland annat genom att skärpa straffen, vilket tycks vara det enda tänkbara när det gäller att ta itu med problemen. Att det sker på bekostnad av rättssäkerheten, spelar inte längre någon roll. Den rädsla som sprider sig, ofta på grund av okunskap, kan sedan exploateras av mindre nogräknade företag i ”trygghets- och säkerhetsbranschen”, vilket bland annat SVT:s Plus visar i ett av sina program. Undrar hur många andra varor och tjänster som prånglas ut med rädslan som grogrund? Frågor om detta borde kanske vara med i politikernas undersökningar om trygghet och säkerhet.

I övrigt noterar jag att SvD:s Sanna Rayman idag kommenterat idrottsborgarrådet Regina Kevius´ nedskärningar av föreningsstödet i Stockholms stad. Något som jag berörde häromdagen. Sanna Rayman efterlyser en bättre förklaring än en allmän hänvisning till stadens budget. Jag sökte efter en mera ideologisk förklaring, där jag utgick från att Regina Kevius lägger grunden för något, som ännu inte läckt ut vare sig till föreningslivet eller medborgare i allmänhet. Journalisten Dan Persson visar i ett inlägg på SvD:s Brännpunkt att det råder djup okunnighet om skattereglerna för sponsring, vilket inte gör borgarrådets utspel mer begripligt. Mitt intresse handlar om omvärldsbevakning eftersom det som sker i huvudstaden och dess närhet rätt snart inplanteras även här i Norrtälje.

Sedan något om ”nyheten” att Justitieutskottet föreslår riksdagen besluta att Säpo ska få rätt att signalspana, vilket SVT berättade om igår kväll. SvD återger ett TT-meddelande, i likhet med DN, där det framgår att Socialdemokraterna går Alliansen till mötes. ”Regeringspartierna var redan tidigare överens om att Säpo bör kunna beställa signalspaning från FRA, men huruvida det är FRA eller ett fristående organ som ska sköta det är en fråga som utreds. Förslaget ska överlämnas till justitieminister Beatrice Ask (M) i mars”. Det gillas naturligtvis inte av Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Ny Teknik gör en resumé av vägen fram till gårdagens beslut. Kan just undra hur många Socialdemokrater som hoppar jämfota av förtjusning? Röda Berget påminner om den ståndpunkt Socialdemokraterna intagit tidigare. Men i den villervalla som råder i det partiet finner de väl alltid ett försvar för att göra höger om marsch. En av partiets kronprinsar menar i Expressen att Socialdemokraternas kritik mot nuvarande lag bland annat berott på att Säpo hittills inte haft samma möjligheter till avlyssning som FRA. Sic!

Andra som skriver är Hax; MinaModerataKarameller; Christian Engström; Viktualiebroder; Sysadminbloggen; Pirat-Jonas; Mark Klamberg; Erica; Polisstaten; Piruetterna från riksdagen i juni 2008 har trots alla krumbukter från Centerpartiets och Folkpartiets sida, gett oss de övervakningslagar som vi redan då befarade. Det var inte så länge sedan som Ny Teknik hade en artikel om FRA:s hantering av datauppgifter, som Mark Klamberg då kommenterade. Själv minns jag att det var omöjligt att få svar på frågor om denna del av FRA:s verksamhet innan riksdagen legaliserade detta genom sitt beslut den 14 oktober 2009.

När det gäller lagen om Datalagring skriver regeringen nu in ett antal gummiparagrafer, som sedan ska fyllas med innehåll genom en förordning, vilken regeringen själv kan besluta om. Fingerfärdigt så det förslår! Det är därför som teleoperatörerna ännu inte vet vad som förväntas av dem. Här ställer Karl Sigfrid en viktig fråga med anledning av att en av dessa kan tänka sig att tillhandahålla anonymiseringstjänster åt sina kunder. Uppdatering: Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén och Tidningsutgivarnas VD Anna Serner kräver att regering och riksdag avvaktar den översyn som är på gång inom EU när det gäller Datalagringsdirektivet. Samtidigt säger de att det bästa vore att skrota lagen helt och hållet.

Hur som helst kommer nu Säpos och polisens behov av att hålla koll på när och vem eller vad vi söker upp via våra mobiler och datorer att fixas antingen genom FRA eller i en annan ordning. Med ett nytt tillskott av en förbudslag mot fotografering i privata miljöer, som Kulturbloggen uppmärksammat, blir det allt mer uppenbart att politikerna passar på att se om sina egna intressen när de säger sig måna om andras. Sedan förvånas dom över att nya partibildningar som Piratpartiet och Liberaldemokraterna växer fram. Hur ska vi medborgare kunna föra en vettig tillitsfull dialog med varandra, när vi inte kan känna tillit till landets lagstiftare – Sveriges riksdag?

Intressant.

Vad väntar föreningslivet om hörnet?

Frågan är berättigad mot bakgrund av den diskussion som pågår om samhällets stöd till bland annat idrotten i Stockholms stad. Erfarenheten talar för att det bara är en tidsfråga innan det som händer i huvudstaden med tiden sprider sig till övriga delar av landet. En serie artiklar i SvD lockar till funderingar och debatt på olika håll både bland föreningsfolk i Stockholm och landet runt, där man försöker tolka vad som väntar under det här året då en förändring snabbt måste sjösättas för att hinna stabilisera sig före nästa val 2014.

För att förstå de förändringens vindar som blåser inom detta område, krävs både en tillbakablick och att söka efter de tankegångar som kommer till uttryck i dagsaktuella artiklar och böcker, vilket i sig kräver en rätt diger forskningsinsats. Något jag inte ger mig in i. Däremot vill jag dela med mig av texter, som jag själv snubblat över och vid en närmare läsning funnit vara intressant i sammanhanget. Hit hör artikeln Ett land i förening av Åsa Ottosson i STF:s årsbok 2010. Finns tyvärr inte tillgänglig på nätet, varför jag bara kan beröra en del av det avsnitt där hon refererar till Christer Leopold, som menar att man helt enkelt inte kan driva en ideell organisation som ett företag eller en myndighet om den ska bli framgångsrik. Om detta har han själv skrivit i boken ”Professionell ideell: om att verka med ideell logik”. På bloggen Ideella sektorn skriver han om föreningslivets samhällsnytta men också om sina synpunkter på Gåvoincitamentsutredningens förslag, där han menar att det förslag som presenterats hotar att skada föreningslivet. Han gillar själva idén med skatteavdrag, men menar att det måste utformas bättre. Det är dock rätt snårigt att försöka följa vad riksdagen beslutat med anledning av utredningens förslag. Rätt intressant att utredaren avråder från en sådan lösning men trots det lägger ett förslag med hänvisning till direktivet. En del riksdagsledamöter är otåliga och har lagt nya motioner i saken. Motioner som ska beredas i skatteutskottet den 3 februari 2011. Dessförinnan har Kristdemokraterna tagit fasta på ett löfte från statsministern om ett införande under denna mandatperiod mot bakgrund av KD:s engagemang i saken.

En sökning på nätet visar att frågan om avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer var en fråga som diskuterades i valrörelsen. Sanna Rayman i SvD, skrev den 22 juni ”Sluta sega om avdrag för gåvor. Måste medge att jag är rätt nyfiken på vad Christer Leopold och andra, tycker om det som nu pågår bakom stängda dörrar i Regeringskansliet? Inte utan att jag tycker att SvD och andra borde knacka på och ställa frågor. Saken berör en viktig del i det civila samhället. Jag kan också tycka att Norrtelje Tidning kunde försöka förklara vilka effekter en sådan förändring kan tänkas få på det lokala planet, innan det hela slutligen avgörs i riksdagen. Med flera riksdagsmän boende i kommunen borde det vara en självklarhet. Själv undrar jag naturligtvis vem eller vilka som ska avgöra vilka kriterier en organisation ska uppfylla för att dess givare ska erhålla skattelättnader? Kan andra bättre avgöra vad som hör till samhällsnyttan än valda politiker i Kultur- och Fritidsnämnden? Hur mycket kan den enskilde givaren själv bestämma – välja i en katalog bland organisationer som legaliserat en lotteridirektörs hutlöst höga lön och bonus, eller någon annan fiffig lösning? Ingen som läst vad jag tidigare skrivit på NT-bloggen kan vara förvånad över mina frågor. Där avhandlar jag ett tydligt exempel på vad en del ideella organisationer lånar sig till mot mindre än 30 procent av intäkterna. Därför undrar jag naturligtvis också hur blir det med insynen i det hela? Att detta med insyn kan vara problematiskt vittnar en lekmannarevisor på västkusten om.

Avrundar med en rapport från Bryssel när det gäller en eventuell gemensam upphovsrätt, vilket bl a SR:s program Mitt i musiken berättade om igår. Och ett ångande inlägg av Opassande som sätter ord på den ilska som hon och många av oss andra känner inför det som just nu pågår i samhället. Cyniker eller Maktspelare – det finns olika begrepp för att beskriva politikernas kalkylerande med tanke på att människor i allmänhet inte tar sig tid att syna korten, utan fortfarande litar på att politik handlar om rent spel. Sedan sitter både politiker och deras sympatisörer med ansikten som fågelholkar när allt fler väljare tappar förtroendet för dem.

Sist men inte minst: Delta i demonstration som Journalistförbundet tagit initiativ till i morgon kl 09.00 – 09.30 på Mynttorget i Stockholm. Varför skulle de ge sig ut på torget om allt var frid och fröjd? Men, å andra sidan kan jag tycka att många av dem bäddat för det som nu pågår. Trots det - Om huvudvärken och snuvan ger med sig, kommer jag att vara där. Oscar Swartz skrev den 12 november 2010 med anledning av lagrådsremissen, om djävulen i detaljerna och förklarade varför det behövs en folkstorm mot detta.

Intressant.

Det du sätter fokus på får du mera av.

Noterade igår att Expressen vill belysa problematiken med hätska kommentarer, som många förknippar med möjligheten att vara anonym i kommunikationen på nätet. Förutom särskilda artiklar skriver Thomas Mattsson om näthat och kommentarer. Det ser ut som om kändisar råkar mer illa ut än andra, vilket delvis kan förklaras med föreställningen att kända personers åsikter rent allmänt värderas högre än vanliga Svenssons. Även om det inte sägs, kan man anta att den, som känner sig i underläge, kan uppträda mer aggresivt än den som känner sig trygg i sig själv. Det innebär att den, som förstår att ett påhopp mera handlar om angriparens föreställningar än något hos en själv, också kan hantera situationen på ett mer konstruktivt sätt än den som tar åt sig på det personliga planet och alltför lätt tar på sig offerrollen eller känner för att svara med samma mynt. Rätt ofta tycker jag nog att många, som känner sig kränkta, uppträder som prinsar och prinsessor på ärten. Ett beteende som lått triggar igång de sämsta sidorna hos en meningsmotståndare. Jag tror att dispyten mellan Peter Englund och Björn Ranelid var av den arten. Men även om man kan förstå det, ger det ändå inte någon rätt att utsätta en annan för mobbning. Här gäller det dock att kunna skilja på mobbning, vilket är något satt i system av en eller flera under en längre tid, och påhopp i vredesmod, vilket varje vettig människa inser att man måste träna på att förhindra. Inte för att man ska fungera som något allmänt änglalikt föredöme utan för att fortsatt kunna respektera sig själv.

Det som händer på det personliga planet måste sedan sättas in i ett större sammanhang,. Här tycker jag mig se att det finns en nedlåtande attityd bland alltför många journalister, som de odlar i förhållande till oss som uppskattar möjligheten att kunna uttrycka oss i sociala medier, utan att behöva bli silad genom deras filter. En attityd som naturligtvis får ytterligare näring när deras marknad – medierna – är utsatta för det förändringstryck, som digitaliseringen innebär, samtidigt som globaliseringen bidrar till att affärsmodeller måste omprövas. Det blir inte mindre stressigt när yttrande- och tryckfrihetsgrundlagen är föremål för en översyn Här pågår en revolution mer eller mindre i det tysta där mediaägare drar fördel av att de genom betalning för ett genomfört uppdrag, förfogar över upphovsrättens närstående rättigheter, vilka sedan 1960-talet fått ett lika starkt stöd som de ideella rättigheterna. Något som jag som medlem i Piratpartiet försökt lyfta fram för att de som bidrar till det kulturella innehållet i våra liv, ska inse att processer i samspel med oss mera kan ses som ett viktigt samspel för framgång än ett hot. Den som vill kan se att mediernas ägare, som många andra uppdragsgivare drar fördel av att en frilansande journalist, som ännu inte skapat sig ett gott namn, är i ett förhandlingsmässigt underläge. Det försöker frilansare i Journalistförbundet råda bot på. Många företagsamma unga människor föredrar dock att pröva sina egna vingar med allt vad det innebär.

I gränssnittet mellan etablerade medier och sociala medier pågår en hel del fruktbara konflikter, där journalister och bloggare finner varandra i det gemensamma intresset för ett visst tema. Men alltför ofta ser vi också exempel på den aggresivitet som bloggare i sin underdogposition ger utlopp för på ett mer eller mindre konstruktivt sätt och där journalister utifrån sitt överläge i medierna i största allmänhet gärna fokuserar på avarter för att motivera krav på begränsningar när det gäller människors rätt att få vara anonym och att kunna interagera med den som skriver en artikel och andra läsare av det som avhandlas. Om nu journalister vill se sig som yttrandefrihetens främste försvarare, förstår jag inte varför de sätter fokus på det otrevliga istället för att anta utmaningen att visa vägen till en trevligare umgängeston. Dit hör att också ta itu med sina egna svagheter, istället för att gömma sig bakom andras oförmåga. Till framgångsreceptet för både journalister och oss som orerar i sociala medier hör att med omdöme tillämpa vad som sägs om fokuseringens betydelse – det du sätter fokus på, det får du mera av. Det skulle kanske rent av löna sig att anförtro kollen av kommentarerna till en socialt mogen journalist som inser värdet av att odla kontakten med tidningens läsare.

Opassande vrider på saken och ser flera sidor av detta som går under begreppet sociala medier. Deeped belyser saken ur ett vidare perspektiv och ser andra intressanta motsättningar än den mellan media och sociala medier. Jag kan bara hoppas att Thomas Mattsson anstränger sig att ta in vad det är som vi försöker förmedla.

Intressant.

Vinner gör den som skräms mest?

Under veckan som gått, då jag har valt göra annat än att blogga, har Anna Troberg gjort ett debattinlägg på DN.se Debatt där hon uppmärksammade att EU-minister Cecilia Malmström (i samband med konferensen 2011 anordnad av Folk och Försvar) passade på att skrämma upp konferensdeltagare, media och deras läsare, lyssnare och tittare med att skriva och prata om internets faror i form av cyberbrottslighet och cyberkrig. På avstånd från tangentbordet kunde jag se, höra och fundera: - Hur mycket av detta följer ett uppgjort schema, som Malmström snällt lånar sig till? Justitieutskottet hade som bekant en diger dagordning med bäring på en del av detta vid sitt möte i tisdags.

Rädd som Cecilia Malmström är för allt farligt som finns där ute i händerna på ett förfärligt ogreppbart antal ondskefulla människor med tillgång till datorer och internets kablar, är hon sinnebilden för den typ av människor som politiska maktspelare brukar förse med epitetet ”nyttig idiot”. Hon är för cyberbrottsligheten vad Drottning Silvia är för de uppblåsta uppgifterna om barnporren.

Oscar Swartz har - källkritisk som han är - synat även Malmströms uppgifter och delar med sig på SVT Debatt av det som han har funnit. Bakom dessa uppgifter döljer sig t ex förhållanden som en del företag i säkerhetsbranschen blåser upp för att visa på sin egen betydelse eller en del företagschefer inte klarar av att åtgärda hemma vid källan. När jag själv botaniserat i artiklar hos IDG.se och Ny Teknik kan jag se att det inte är helt lätt att ta reda på vad t ex datatrojanen Stuxnet handlar om. Inledningsvis skriver IDG att Israel och USA låg bakom den i attacken mot Irans kärnkraftverk och samtidigt skriver Ny Teknik att Ryssland varnar för ett ny olycka modell Tjernobyl. Några dagar senare påstår några svenskar i Ny Teknik att Stuxnet utvecklats i Vitryssland samtidigt som IDG.se skriver att programmeringen av Stuxnet inte var så perfekt. Wikipedia har hämtat uppgifter från ett par olika håll, men helt klart verkar det vara så att Stuxnet används av militärpolitiska strateger på det sätt som passar de egna intressena bäst. Helst ska folket inte lägga sig i utan snällt betala vad ”cyberkrigen” kostar både via skattsedeln och genom att avstå från medborgerliga fri- och rättigheter som nätmedborgare.

Anna har helt rätt i sin iakttagelse – det gäller för Cecilia Malmström och alla andra politiska höjdare att försätta oss i en allmän skräck för något obeskrivligt stort och otäckt, för att kunna driva igenom det ena efter det andra av övervakning och kontroll. När de sedan, genom Wikileaks läckta dokument, ertappas med att spela ett rätt högt spel bakom ryggen på oss medborgare, då svarar de med ”Inga kommentarer” med hänvisning till att det handlar om ”tredjepartsuppgifter”. Detta istället för att vara klyftiga nog och istället lämna oss uppgifter direkt ur den egna munnen. Bildt och Billström har uppenbarligen varit i Irak och haft vissa möten där flyktingpolitiken vädrats och en ambassadetablering diskuterats. Jag räknar till inte mindre än sex olika artiklar i SvD och kan tänka mig att det finns minst lika många i andra media.

Många politiker vill inte acceptera att internet är en informationens motorväg, som gör det möjligt för oss medborgare att delta i diskussioner som på olika sätt påverkar det som pågår omkring oss. Men den politiker som skaffar sig makt genom skrämsel bidrar till att skapa och underhålla en rädsla för andra människor och då särskilt – främlingar. Då blir det riktigt skrattretande att de blir förvånade när andra partier upptäckt att det går att skära egna pipor i den vassen. Men det gamla ordspråket håller än – Som man ropar i skogen, får man svar!

Den avslutande rundan för att se vad andra sysslat med i veckan får jag spara till i morgon.

Intressant.

Bevis på vuxnas tillit till den unga människan?

Den frågan ställer jag mig sedan jag läst artikeln Magplask för hyrdatorer i skolan, som handlar om Gävle kommun, där IT-avdelningen och förmodar jag – kommunledningen – gjort en bedömning, som visar sig inte fungera ute i verksamheterna. Jan Svärdhagen, som arbetar som strategisk ansvarig för nätutbildning vid Högskolan Dalarna kommenterar på sin blogg IT & Etik och ger sin syn på saken. Hans jämförelse med ett barnlås i bilen är välfunnen. Det är precis där skon klämmer. Kan man verkligen sätta bärbara datorer i händerna på gymnasieelever, utan en mängd restriktioner? Helt klart ser IT-avdelningen med allt sitt säkerhetstänk att unga människor utgör en säkerhetsrisk, varför man valt en låst plattform, vilket visat sig föra med sig så pass många problem att IT-chefen nu valt att stoppa arbetet. Svärdhagen skriver ”Att de ska avgöra vilka rättigheter som skall sättas på datorerna är lika feltänkt som att låta vaktmästaren på skolan bestämma vilka böcker som skall användas i undervisningen.”

Hur kommer det sig att internet idag ses som en så riskfylld miljö att vuxna i de ungas närmiljö inte längre tror sig om att kunna delge unga människor att med frihet följer ett ansvar och vad som krävs för att systemet med hyrdator ska fungera på ett bra sätt. Om IT-avdelningen är så måna om säkerhet, som det här vittnar om, har de en uppgift i klassrummet. Inte för att komma med pekpinnar, utan vara en del i lärandet om detta informations- och kommunikationsverktyg. Vad jag kan förstå är det inte möjligt för lärare och elever i Gävle att arbeta så som Kristina Alexanderson gör med hjälp av Facebook.

Kristina berättar också om hur hon arbetar med Creative Commons och att eleverna därigenom får kunskap om upphovsrätten och att det finns kreatörer som från första stund har tagit ställning till hur deras verk får användas av andra. Regeringen har bekostat en särskild broschyr för att behaga upphovsrättsägare, de flesta företag inom nöjesindustrin med enbart närstående rättigheter, vilka de köpt upp av de som skapat verken i fråga. Men något motsvarande om Creative Commons och finansierat av Regeringskansliet finns inte vad jag vet. På den kanten är man fullt upptagen med att räkna ut hur man ska kunna skärpa upphovsrättslagen så att upphovsrättsbranschen får sin vilja fram att kan göra teleoperatörerna ansvariga för vad vi användare gör när vi är ute på nätet. Man kan verkligen ställa sig frågan Ska allt offras på upphovsrättens altare? En rubrik som Anne-Marie Eklund Löwinder använde sig av när hon i mitten av december förra året skrev hos Trendspaning.se om Veckans säkerhetsspaning.

Avrundar med Emanuel Karlstens rapport från Wikipedias 10-årsfest. Jag kan bara hoppas att de som älskar Wikipedia tar Emanuels ord till sitt hjärta. Bara genom att lyssna till allvarligt menad kritik från någon som gillar Wikipedia kan Wikipedia bli bättre. Jag vet att Piratpartiets Anna Troberg var där. Det ska bli intressant se vad hon tycker. Såg att hon var taggad på ett foto av Linda Skugge.

PS. Det var riktigt roligt att läsa artikeln om Piratpartiet i SvD. DS.

Intressant.