Telia Öppen fiber håller stadsnätet stängt.

Är nu inne på den andra veckan då bolaget, som svarar för driften av Stadsnätet – Telia Öppen fiber – ännu inte klarat att leverera den tjänst som de lovat stadsnätets ägare ETANET AB att klara av efter det fysiska övertagandet av bredbandstjänsten till den lägenhet som jag hyr av Roslagsbostäder AB, vilket skedde onsdagen den 22 januari 2014. 

Strax före kl 18.00 den dagen kom en tekniker från Imtech, som för Telia Öppen fibers räkning tog sig in i skåpet i min hall för att fixa omställningen. På en direkt fråga från min sida försäkrade teknikern att jag inte skulle behöva vidta någon åtgärd utan att anslutningen skulle fungera lika bra efter som före hans åtgärd. Något som även hyresvärden Roslagsbostäder AB tidigare meddelat i sin information om ändringen av driftansvaret från ETANET till Telia Öppen fiber. 

Den här dagen hade jag bott i lägenheten i tolv dagar och anslutningen hade under den tiden fungerat utan några som helst problem.  Sedan den 22 januari har jag varit strandsatt i min lägenhet eftersom jag inte har så lätt att i snömodd och is ta mig ner till Stadsbiblioteket för att komma åt en till internet uppkopplad dator. Mina försök att komma ut på nätet har stannat vid ett meddelande om ett SSL-fel samt en vidarebefordran till Bredbandswebbens hemsida. Har varit i kontakt med min Internetleverantör Bahnhof, som bland annat gett mig rådet att klicka mig vidare på Bredbandswebbens sida och göra en ny beställning hos dem, som de sedan skulle kunna hantera. 

Otaliga är de ggr som jag försökt följa den instruktionen – Först möts jag av meddelandet Viktig information!   ”Följande tjänster är inkopplade på din adress:  o Bahnhof KO Internet 10/10 Mbit/s Kontakta din leverantör för att ändra eller ersätta befintliga tjänster.”  Därefter gör jag som jag blivit ombedd – fyller i formuläret för att på nytt beställa tjänsten ifråga.  När detta är gjort möts jag av meddelandet ”Oops! Ett fel har uppstått. Vi beklagar detta och ber dig försöka igen.” Därpå hänvisas till länken ”Till startsidan”. 

Detta har jag gjort åtskilliga ggr även om jag inte är intresserad av att ändra eller ersätta befintliga tjänster – jag begär bara att den tjänst som jag sedan länge betalar för ska fungera lika bra efter som före Telia Öppen fibers övertagande av Stadsnätets drift! Detta speciellt som Telias övertagande leder till en prishöjning med drygt 15 procent, vilket enligt Bahnhof i huvudsak beror på Telia Öppen fibers övertagande. Tänk att det alltid kan vara så lätt att vältra över kostnaderna för företagens kostnadsjakt på slutkund! 

Med en god väns hjälp har jag just nu tillgång till en uppkopplad dator i en mindre publik miljö än Stadsbiblioteket. Det betyder att jag nu laddar för en upptrappning av kampen för ett eget öppet och tillgängligt internet här på hemmaplan. Just nu känns det bara som att jag fått bevis för sanningen i det gamla ordspråket ”Ju flera kockar desto sämre soppa!” 

Hittills har ett helt gäng trevliga ungdomar hos Bahnhofs support gjort vad som stått i deras makt för att få det hela att fungera. Men när dagarna går och inget händer, har jag börjat i den andra ändan – hos Stadsnätets ägare ETANET!  Ett telefonsamtal igår den 29/1 … men tyvärr har de inte längre tillgång till tekniken varför de inte kunde hjälpa mig. Jag insisterade att ETANET väl måste vara intresserade av att överföringen till Telia Öppen fiber fungerar. Ställde också frågan om det kunde vara min till såväl ETANET som Bahnhof tidigare anmälda flytt från Vegagatan till Vasagatan, som gjort att mitt ärende fallit mellan stolarna? Men se detta kunde bara Telia Öppen fiber svara på eftersom tekniken nu låg i deras händer. Snacka om rundgång!

Med avstamp i detta blogginlägg tänker jag nu pröva vilka möjligheter jag har att med olika medias hjälp få veta vem som har ansvar och ska se till att min och andras rätt till internetuppkoppling ska fungera. Fortsättning följer.

Intressant?

Fittor i stim – ogillar att bli ifrågasatta.

I går kväll sändes första delen av Belinda Olssons Fittstim – min kamp, men redan vid 12-tiden samma dag skrev Sofia Mirjamsdotter sin ledare i Sundsvalls Tidning och hon var inte nådig i sin kritik. I trailern inför säsongsstarten av programmet Debatt, som sändes direkt efter Belinda Olssons inledande odysse på temat ”Har feminismen spårat ur?” utlovar programledaren Kristina Hedberg att den här kvällen kan Debatt spåra ur. SvD:s Brännpunkt Direkt med Carina Stenson hänger på och erbjuder sina läsare möjligheten att redan nu komma med synpunkter under rubriken Vad behöver svenska kvinnor kämpa för? Detta inför fredagens chat med start kl 10. På SVT:s debattsida är debatten redan i full gång efter ett inledande inlägg av Malin Melin Utmärkt att SVT ifrågasätter feminismen. Gillar hennes slutkläm ”TV-programmet ikväll visar nyanserat att kampen för jämställdhet har många parallella vägar att välja bland, och flera stigar finns att trampa. Vi blir alla vinnare i ett jämställt samhälle. Alla behövs, häng på, på ert sätt.” 

Men jag gör mig inga föreställningar om en saklig diskussion, varken på SVT:s eller något annat medias debattsida. Den som är för jämställdhet, men värjer sig mot de bekännande feministernas trosvissa utsagor, måste idag finna sig i att betecknas som antifeminist eller ännu mer dräpande - misogynist. Av tidigare försök till diskussion på SVT Debatt vet jag att det räcker med att inte vilja bekänna sig till feminismen för att mötas av de militanta feministernas högtravande tillmälen, medan de själva ojjar sig över näthat. Vad de skulle benämna sitt eget beteende är skrivet i stjärnorna, då de ser ut att vara helt omedvetna om hur de själva triggar igång sina meningsmotståndares sämsta sidor. Jag har verkligen full förståelse för om förre jämställdhetsministern Nyamko Sabuni såg sin tid som alltför dyrbar för att stångas med alla missnöjda feminister. Nu sitter där i hennes ställe Maria Arnholm - en äkta feminist.

Genom att gå tillbaka ända till Aristoteles dagar backar feministerna upp sin kamp mot diskriminering på grund av kön och ser könet som överordnad alla andra grunder för diskriminering. Vad jag kan se tillåts könet stå i vägen för den nödvändiga personliga utvecklingen. Där krävs modet att plocka fram en sannare bild av sig själv för att kunna ge sig själv och de resurser man bär inom sig en ärlig chans till utveckling inom såväl arbets- som samhällsliv. Samtidigt måste både kvinnor och män klara av familjelivet och att skapa utrymme för egen tid. Men, den personliga utvecklingen försummas till förmån för beteendet att gå runt på samma fläck och gräva sig allt djupare ner i sina föreställningar om män och deras skuld till att kvinnor i olika sammanhang väljer att följa minsta motståndets lag. Det är bra att ha kunskap om hur det var förr i tiden, men frågan är om det är riktigt sjysst att luta sig mot historien för att kunna göra det enkelt för sig och peka ut männen som främsta – för att inte säga enda – orsak till löneorättvisor och alla andra förhållanden, där kvinnor upplever sig vara förfördelade.

I kvällens debatt var det direkt pinsamt att höra Ebba Witt-Brattströms reaktion på en meddebattörs åsikt om vikten av att kvinnor inser att de själva aktivt måste ta ett ansvar för nödvändiga förändringar i sin livssituation. 

Att det finns flera sidor av myntet, visar inte minst Linda Skugge i sin artikel i Expressen Kultur – en osminkad återblick till tiden då det begav sig. Mest griper det mig, när Linda Skugge skriver att hon har tappat humorn, glädjen, hoppet, självförtroendet. Jag kan bara hoppas att hon har någon i sin omgivning, som kan stödja henne medan hon letar efter det hon tappat, eftersom det är livsviktigt. För ingen annan kan göra det åt henne.

Gör sedan en liten runda och ser Catia Hultquist i DN Kultur undra om det inte är SVT som spårat ur; BT:s Ledarbloggen skriva Belinda Olsson vågade problematisera; Sanna Rayman i SvD:s Ledarblogg Bröst, splittring och promenader; och sist men inte minst Aftonbladets Daniel Swedin som tycker att Belinda i sin kamp missar viktiga bitar samtidigt som han gör det enkelt för sig genom att skylla löneorättvisorna på nuvarande regering. Han borde känna till förutsättningarna för löneförhandlingarna och varför det är hart när omöjligt att göra något åt löneorättvisor mellan kvinno- och mansdominerade fackförbund. Socialdemokraterna - ett politiskt parti skapat av LO - gjorde inte speciellt mycket för att komma tillrätta med detta. Varför skulle vi kunna kräva mer av Alliansen?

Intressant?

Tankar inför det nya året.

Gör ett avbrott i flyttbestyren och tar genvägen via SocialaNyheter.se för att se vad som rört sig i folkdjupet de senaste dagarna. Det visar sig att nyheter om husdjur och sport leder stort över alla funderingar kring debattklimatet.

Med referens till ett blogginlägg av Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet, skriver Expressens Anna Dahlberg under rubriken Den hätska debatten göder dumheten och avslutar med ett förslag till nyårslöfte för landets alla debattörer ”vi lägger ner vuvuzelorna nästa år”. Aftonbladets Daniel Swedin kommenterar ett inlägg i saken av Journalistens chefredaktör Helena Giertta under rubriken Vem var det som dödade samtalstonen? Själv undrar jag om det är möjligt att peka ut några särskilda debattörer utan att sätta sig till doms över språkbruket, där samhällets elit i kraft av sin roll som förebilder anser sig ha rätt att anslå tonen. Helt utan tanke på att det som räknas som hyfs och fason i den ena stugan kan ses som ett rätt fisförnämt sätt att sätta sig på höga hästar i en annan. Det senare är väldigt provocerande för den som känner sig nedvärderad trots att vi vanligtvis anser oss vara lika goda som någon annan.

Men att den välartade skulle inse sin roll i den verbala våldsspiralen är minst lika otänkbart som att den med ett rått och oslipat språk skulle förstå värdet av att ”tala med bönder på bönders vis och med de lärde på latin”. Mellan sändare och mottagare på ömse håll finns ett rejält glapp, som bäddar för den hätska debatten. Detta var inte lika uppenbart tidigare, när gemene man saknade de verktyg som krävdes för att ta sig in i meningsutbytet på samhällsdebattörernas parnass.

Man skulle kunna tro att de välartade debattörerna besitter förmåga att läsa mellan raderna och har insikt om värdet av att ställa frågor för att undvika rena missförstånd, men detta lyser allför ofta med sin frånvaro. Varför? Ja, säg det. I min gröna ungdom, när vi arbetarungar av de äldre fick lära oss att makt och inflytande var intimt förknippat med förmågan att uttrycka sig väl i tal och skrift, då var det en spännande utmaning att förkovra sig. Åtskilliga är de studiecirklar, som jag deltagit i, för att med språkets hjälp kunna påverka de äldre och mera etablerade samhällsaktörerna. Då sporrades vi av att de vuxna såg oss som landets begåvningsreserv, medan dagens unga människor med en utbildning motsvarande dåtidens realskola ses som ett samhällsproblem. Suck!

Ordens makt över tanken kan inte överskattas och vill vi ”lägga ner vuvuzelorna” nästa år, är det inte enbart de språkligt ohyfsade som måste skärpa sig. De som i sina egna ögon och öron ser sig som välartade måste inse att dagens politiska parnass inte är det reservat för de stora tänkarna, som den en gång var på de gamla grekernas tid. Och den människa, som inte lärt sig hantera arsenalen av verktyg, utan envisas med att äta med fingrarna oavsett i vilket sällskap vederbörande befinner sig, får nog lov att inse sin egen roll när en debatt kantrar och blir något helt annat än ett juste meningsutbyte. Intressant?

Efter dessa funderingar kring den hätska samhällsdebatten vill jag med hjälp av SvD:s Tobias Brandels Nätets makt blottades 2013 göra en kort tillbakablick på 2013 och därmed är nyårslöftet givet – fortsatta samtal med så många väljare som möjligt om delandets glädje (med hjälp av Creative Commons för den som vill ha kontroll), integritetens värde och rättssäkerhets betydelse i en demokrati. Med min tilltro till människors förmåga att göra medvetna val sedan de satt sig in i skillnaden mellan att vara nätmedborgare och att enbart ses som kund i de etablerade partiernas åsiktsfabrik, ser jag fram emot valet till EU-parlamentet den 25 maj och val till Riksdag, landsting och kommuner den 14 september 2014!

Gott Nytt År önskas er alla!

Gun Svensson

aka farmorgun

Vad göra inför all denna information?

Idag har vi i radio, tv och tidningar fått veta att Säpo sökt upp våra internetoperatörer för att pressa dem till att gå med på att bryta mot Lagen om elektronisk kommunikation och lämna ut våra metadata mer eller mindre per automatik. Polisen vill ha en öppen dörr rakt in i systemet, så som Bahnhofs VD Jon Karlung uttryckte det i en intervju. I likhet med HAX undrar jag hur många andra internetoperatörer som gett med sig, eftersom Säpo utlovat sekretess om den saken. Post- och Telestyrelsen (PTS) är enligt artikeln i Ny Teknik beredd att gå halvvägs (trots att rubriken säger något annat) enligt ett förslag från Teliasonera om ett halvautomatiskt system. Teliasonera med sitt agerande i olika öststater inger inte särskilt stort förtroende – ett halvautomatiserat system är det något som deras kunder i öst skulle kunna tänkas acceptera? 

Ny Teknik skriver också att Säpo pressar operatörerna. Där ger Stefan Backman, chefsjurist på Tele2 Sverige, sin bild av situationen. Bahnhofs Jon Karlung sätter allt på ett kort och berättar om besöket i TV4 och riksdagsledamoten Fredrik Federley (C ) kommenterar. Jinge skriver att Säpo tror att alla är bombkastare. Jakob Dalundes och Jakob Dexes artikel ”PTS håll stängt för insyn i datatrafiken” för en månad sedan tål att läsas ännu en gång.

Wilhelm Agrell skriver i Sydsvenskan om Rent mjöl i fel påse och påminner oss om hur snickaren Leander en gång i tiden drabbades för att han råkade vara på rätt plats vid fel tillfälle och tvingades kämpa i åratal för att bli fri från Säpos misstanke att han skulle vara en statens fiende. Det som hände honom kan mycket väl hända igen. Och risken för felaktigheter torde vara större idag med tillgång till så mycket större datamängder.

Medan jag arbetar med detta inlägg ser jag av en händelse att Expressen har en recension av Rasmus Fleischers bok Tapirskrift som rubriceras Utflippat och visionärt och avslutas med orden ”"Tapirskrift" får mig, på trickstervis, att tänka i tvärbanor. Jag vet ännu inte riktigt hur jag ska hantera texternas samtidsanalys, blir rentav en aning rädd, var ska jag gömma mig? Svar: ingenstans. Det är som i det nätbaserade övervakningssamhälle Fleischer målar upp: "Tapirskrift" dränerar alla vattenpölar.”

Vad gör vi med all denna information? Söker efter något att luta mig mot för att känna att det jag gör kan leda mot något, som praktiskt och konkret kan förändra sakernas tillstånd. Klamrar mig fast vid texten i Kapitel 5 i Markus Bylunds bok Personlig integritet på nätet med rubriken Att utveckla IT med hänsyn till personlig integritet. Där har vi alla något att bita i – FRA, Säpo och polisen inte minst. Där borde man väl också fundera på vad det egentligen är, som de ber oss att offra, för att tillfredsställa sina egna krav på arbetsmetoder. Vad händer inom organisationer där ledningen anser sig ha företräde framför varje annat hänsynstagande?

Intressant?

Ingen anledning till oro?

Äntligen stod stadsministern upp och svarade på en journalists frågor om den information som kommit fram genom andra journalisters genomgång av Edward Snowdens läckta material där NSA:s och FRA:s samarbete synliggjorts. Men Sveriges stadsminister känner ingen oro eftersom FRA:s verksamhet sker inom lagliga ramar. Lagar som inte rymmer några nämnvärda begränsningar med hänsyn tagen till medborgarnas rätt till skydd för den personliga integriteten. Med vida ramar känner vår stadsminister sig trygg. 

Men lyckligtvis finns det andra omdömesgilla auktoriteter som håller kritiken vid liv samtidigt som forskare arbetat enträget med uppgiften att dels klara ut vad som kan inrymmas i begreppet personlig integritet och lösningar för att skydda denna i den digitala utvecklingen. Men det gäller också för Riksdagen att inse att de måste få till stånd en bättre balans mellan statliga myndigheters ökande aptit på tillgång till personliga data och skyddet för den personliga integriteten.

I den senaste tidens debatt har vi fått veta att signalspanarna gett mobiltelefonen smeknamnet Medresenären, eftersom den även i realtid kan rapportera om var telefonens bärare befinner sig och vilka andra ”medresenärers” bärare som befinner sig samtidigt på samma plats. Detta förutom det som datalagringen möjliggör i kombination med FRA:s utvecklingsverksamhet, allt medan Dataskyddsförordningen förhalas i Bryssel. 

Effekterna. när människor under hand blir medvetna om vad som pågår, kan vi spekulera om utifrån de erfarenheter som finns i länder där människor är och har varit övervakade. Att t ex förtroendet för politik och politiker skulle öka tvivlar jag på. Lyckligtvis finns i vårt land flera telefonoperatörer, som känner ansvar för kundernas telekommunikation och därför erbjuder anonymiseringstjänster, samtidigt som de med stöd av Lagen om elektronisk kommunikation (LEK) ifrågasätter Säpos och polisens krav på automatisk tillgång till kunddata. I en debattartikel hos Ny Teknik har Jakop Dalunde och Jakob Dexe redogjort för detta förhållande och berättat om Post- och Telestyrelsens roll i hanteringen av myndigheters begäran om omedelbar tillgång till dessa data.

Att statsminister Fredrik Reinfeldt inte känner oro säger väl egentligen bara att han har större möjligheter än vanliga medborgare att freda sig mot myndigheters alltför närgångna intresse. Sam Sundberg skrev häromdagen i sin krönika i SvD under rubriken Folket behöver en egen underrättelsetjänst om den obehagliga utveckling som pågår i namn av rikets säkerhet. Sundberg skriver bland annat ”I Sverige har vi stoltserat med vår öppenhet, baserad på insikten att en demokrati där väljarna inte vet vad makthavarna håller på med inte är särskilt demokratisk. Men öppenheten är i förvandling. Vi går steg för steg mot mer genomskinlighet uppifrån och ner och mindre nerifrån och upp.” Idag vet vi att myndigheters företrädare kan vara både oförstående och oförberedda inför frågor avsedda att pröva hur offentlighetsprincipen fungerar i praktiken. Jakop Dalunde och Jakob Dexe hos FORES visade igår vid redovisningen av detta projekt att den praktiska tillämpningen har allvarliga brister.

Det finns således en rad anledningar att känna oro, men framförallt att omvandla denna oro för att orka bidra till den folkbildning och det kunskapsbyggande som krävs för att kunna se lösningar. Det vore verkligen skam om Sverige med sina mänskliga och ekonomiska resurser inte skulle klara att bygga in skydd för mänskliga rättigheter vid utformningen av informations- och kommunikationstekniska lösningar. Att läsa Markus Bylunds bok Personlig integritet på nätet är en bra början. Avrundar med att än en gång uttrycka min glädje över att Erik Hultin och Erik Laakso valt att byta parti och gå med i Piratpartiet. Samt lista de medier som skriver om stadsministerns oförmåga att känna oro: DN; Aftonbladet; och SvD; Expressens Lars Lindström undrar Är det här orsaken till att Reinfeldt tonar ner USA-spionage?

Intressant?

Hur hantera politikernas FRA-sörja?

Kvällens Uppdrag Granskning i SVT med inslag i Aktuellt och Rapport visar att NSA:s och FRA:s aptit på allas rådata och dataintrång, för att infektera användares datorer med kod för att komma över information, är, som man brukar säga, bara toppen av ett isberg. På UG:s webbplats kan vi ta del bland annat om följande: ”Uppdrag granskning har låtit en av världens ledande datasäkerhetsexperter, Bruce Schneier, granska de tekniska formuleringarna i NSA:s hemliga dokument. Han säger att det inte råder någon tvekan om att FRA själva deltagit i hackerattacken. - Både Quantum och FoxAcid är NSA/GCHQ-program för att attackera datoranvändare. Det faktum att Sverige är involverad i dessa program betyder att Sverige är involverad i aktiva attacker mot internet-användare. Det är inte bara passiv övervakning. Det är en aktiv attack.”

Sveriges offentligt deklarerade neutralitetspolitik gjorde landet särskilt intressant som NSA:s partner – lika skickliga i konsten att föra folket och en stor del av deras valda företrädare bakom ljuset och ändå tala om demokrati. IDG.se berättade om detta tidigare idag.

Uppgifterna visar att hela eller delar av försvarsutskottet och stora delar av Riksdagen förts bakom ljuset av tidigare GD Åkesson och att FRA föruton en vidlyftig verksamhet inom mycket vida ramar för den av riksdagen tillåtna så kallade utvecklingsverksamheten även sysslat och fortfarande sysslar med olagligheter. Folkrättsjuristen Mark Klamberg intervjuas i SvD och talar bland annat om gummiaktiga lagar. Åkesson ställde inte upp för en intervju och FRA:s talesperson Fredrik Wallin för tankarna till leken Goddag Yxskaft. Inför allt detta är det lätt att bli uppgiven. Men, det gäller att kanalisera den vrede detta tänder och komma med konstruktiva lösningar, på både kort och lång sikt.

Därför gillar jag uppropet för större öppenhet i SvD Brännpunkt formulerat av en rad personer som intresserar sig för samspelet mellan folket och deras valda företrädare samt vad som sker bakom såväl folkets som de folkvaldas rygg. De skriver bland annat ”Situationen är orimlig. Om inte Sverige, tidigare en av världens mest öppna demokratier, kan redovisa vilka myndigheter som övervakar sina medborgare på nätet, vilket land kan det då? Här finns en mängd tillkortakommanden som hindrar myndigheter från att svara ens på enkla frågor om informationsinhämtning, beslutsordning och ansvar för ingripanden mot nätfriheten.” 

FORES intresse för våra Digitala fri- och rättigheter är föredömligt. Ska bli intressant att ta del av deras seminarium i morgon. Jag håller med Piratpartiets Amelia Andersdotter, som häromdagen skrev på DN Debatt om behovet av en nätfredsagenda, sedan hon nekats möjligheten att delta i ett möte i EU om Cyberbrottskonventionen, trots att hon är folkvald ledamot i Europaparlamentet. 

Avrundar med en liten runda bland andra som skriver om FRA, NSA och deras intresse för våra rådata och utbyte av dessa samt dataintrång: Pål Wrange; Anarkia; Motpol; Jinge; Anders S Lindbäck; Anna Troberg; HAX; Christian Engström; Skivad lime; DN; SvD; Ny Teknik; Aftonbladet och Sveriges Radio. En sak är säker – vi måste röra om rejält i grytan vid nästa års val.

Intressant?

 

Upplyst majoritet krävs för demokrati.

Igår läste jag Oisin Cantwells kolumn i AB om regeringens tappra försök att slå blå dunster i våra ögon. De har uppenbarligen inte förstått att de sumpat sina möjligheter att uppfattas som trovärdiga när det gäller hanteringen av lagklustret runt FRA:s verksamhet. Inte blir det bättre när regeringen i sin rapport mörkar viktiga delar av kritiken från bl a SIUN. Cantwell skriver bland annat ”Regeringen undviker att berätta att Siun under året sa åt FRA att myndighetens interna styrdokument är så diffust hållna att det är svårt att kontrollera att politikernas intentioner om underrättelseverksamheten följs.” och sammanfattar avslutningsvis ”Den sammanlagda kontrollen över spionerandet lämnar med andra ord en hel del övrigt att önska. Vilket är illavarslande, inte minst sedan det i kölvattnet av Edward Snowden har visat sig att Sverige fyller en viktig funktion i USA:s globala massavlyssning. Än mer alarmerande är att då en hel värld upprördes över att Washington tjuvlyssnade på Angela Merkels telefonsamtal så ryckte vår utrikesminister på axlarna. Denna slapphet, liksom den undermåliga tillsynen av signalspaningen, borde oroa oss alla djupt.”

Idag får vi en försmak av innehållet i nästa veckas Uppdrag Granskning både i form av en lång rad artiklar och möjligheten att delta i en chat med journalisten Fredrik Laurin. Den senare möjligheten använde jag mig av och fick klart för mig att SVT:s avsikt är att göra oss mer välinformerade om vad som pågår och i vilken utsträckning som våra medborgerliga fri- och rättigheter respekteras av staten med dess obegränsade tillgång till våra meta-data, det vill säga data om vem vi utbyter information eller umgås med samt sidor vi besöker på nätet. Public service när den är som bäst, med andra ord.

Av artiklarna kan klart utläsas att Sveriges alliansfrihet i fred är en myt och att Sveriges anslutning till Nato med tiden blivit en ren formsak. utan att folket haft möjlighet att klart ta ställning till den saken. USA hyllar FRA:s rysspionage och Sveriges utrikesminister påstår att det som avslöjats inte påverkar relationerna mellan Sverige och Ryssland. Det senare måste väl bara betyda att dessa redan är riktigt dåliga på grund av Sveriges dubbelspel, men nog vore det väl underligt om inte bevis istället för misstankar skulle kunna göra dem ännu frostigare. Ny Teknik har tagit del och redovisar de viktigaste punkterna i hittills publicerat material.

Artiklar i andra media visar hur ledande politiker ansvariga för tillkomsten av FRA:s vidlyftiga lagar i juni 2008 idag försöker förringa betydelsen av Uppdrag gransknings avslöjanden, när de inte som i fallet med Folkpartiets försvarspolitiske talesperson Allan Widman är direkt ohederliga. Helt frankt påstår Widman att Snowden går Rysslands ärenden. Här till exempel i Expressen. Min omedelbara tanke blir en undran över hur det är ställt med Widmans analytiska förmåga? När Ryssland utnyttjar Snowdens situation för egna syften behöver det inte betyda att Snowden agerar i maskopi med Rysslands säkerhetstjänst. De allra flesta andra som läst och hört visselblåsaren Edward Snowden tror nog mera på hans försäkran att hans verk handlar om att göra det amerikanska folket medvetna om vad som pågår. Att han sökt sin fristad i ett land, där han inte riskerar utlämning till USA, är inte särskilt belastande speciellt mot bakgrund av hur USA tidigare behandlat visselblåsaren Bradley numera Chelsea Manning. Hon dömdes som bekant för att ha läckt uppgifter om USA:s agerande i Irak. Ibland tycker jag mig se att människor, som själva har varit utsatta för diskriminering, utan att ta offerkoftan på, har ett mer välutvecklat sinne för rättvisa och rättssäkerhet än den som seglat fram i tillvaron på en räkmacka.

För övrigt är det rätt märkligt att en upplyst demokrati som USA förefaller vara totalt okunnig om sin egen roll i den terror som NSA och FRA säger sig skydda oss mot. Advokatsamfundets Anne Ramberg menar ”att avslöjandet åskådliggör vikten av ett tungt integritetsskydd” och Piratpartiets ledare Anna Troberg menar att FRA-cirkusen är som en otrevlig mardröm. I morgon försvarar forskaren Markus Naarttijärvi vid Umeå universitet sin avhandling om hur synen på integritet urholkats i senare års lagstiftning. Det visar Ny Teknik i artikeln FRA:s samarbete är lagligt då det bara kan beställas av svenska myndigheter. Frågan är om och i så fall varför en sådan beställning skett? Är det möjligt för en upplyst majoritet att stärka politikerelitens respekt för integritet och rättssäkerhet samt hävda dess betydelse för vår demokrati?

Vid samtal om behovet av integritet är det inte så lätt att inse skillnaden i innebörden av de bägge begreppen massavlyssning och massövervakning. De som gillar FRA:s trålning och lagring av våra data talar gärna om massavlyssning för att leda våra tankar bort från upptäckten att det handlar om massövervakning. Detta mot bakgrund av FRA:s hemliga utvecklingsverksamhet och den otydliga lagstiftningen. Mark Klamberg skrev om den förvirring som lagstiftningen kring FRA:s verksamhet bidrar till i samband med FRA:s presskonferens i november. DN:s Hans Rosén gjorde också ett försök att tydliggöra vad som kan sparas och vad som måste raderas. Om man känner till hur FRA kan skapa kartor eller bilder, som visar människors samröre och besöksmönster med hjälp av rådata eller meta-data, som det också kallas, står det klart att svenska folket är föremål för statens övervakning.

Håller helt med Martin Löwdin om att vi måste hjälpas åt att tvinga alla våra politiker att prata om övervakningen. Till min och många andra piraters stora glädje har vi fått en förstärkning i det arbetet sedan Erik Hultin idag meddelat att han lämnar Centerpartiet för att istället ägna sina krafter åt Piratpartiet. Välkommen – Du behövs verkligen i detta arbete! När fler inser att en röst på Piratpartiet är den enda möjligheten för att få gehör för kraven på en ökad respekt för integritet och rättssäkerhet, först då kan vi räkna med att övriga partiledare lånar folket sitt öra. Intressant?