Kollektivt eller enskilt straff i LSS?!

Läser i FUB:s tidning Unik nr 1/2018 sidan 8 en artikel om Stig Svenssons rapport "Personlig assistans - Analys av en kvasimarknad och dess brottslighet", som han redovisat mot bakgrund av regeringsuppdraget med koppling till den pågående statliga utredningen Översyn av LSS och assistansersättningen. En kvasimarknad förklaras med att staten bestämmer både vem, som är producent (Assistansanordnare) och vem som är Konsument (assistantanvändare) samt priset för tjänsten (schablonersättningen), som betalas av Skattebetalarna. Artikeln har skrivits av Eva Borgström, Intressepolitisk samordnare hos FUB. Rapporten är tillgänglig på Regeringens webb. För skattebetalarna är det självklart att en sådan marknad kräver ändamålsenliga statliga funktioner för kontroll av hänsyn till såväl användarna som skattebetalarna.

Men, istället för att i detalj ta itu med statens kontrollsystem ger sig utredaren Stig Svensson i kast med uppgiften att finna stöd för sitt antagande att det är hos den svagaste gruppen, det vill säga hos föräldrar i deras roll som assistansanordnare, som fusket är som allra störst. Därför bör alla i denna grupp straffas överlag med en schablonmässig nedsättning av beviljade timmar per vecka, vilket innebär att alla ska straffas för något, som utredaren gissar att hälften av föräldragruppen gör sig skyldig till. Redan där blir det helt galet, eftersom kollektiv bestraffning inte hör hemma i den svenska rättsordningen.

Istället för att ta ära och redlighet av de familjer, som gör obeskrivligt viktiga insatser för att familjen ska fungera, trots utmaningen att göra det bästa möjliga i en svår situation, strör utredaren Stig Svensson salt i såren med sitt förslag. Undrar var landet Sverige hade varit utan alla enskilda individers insatser, vilka samhället inte hade kunnat klara sig utan?! Assistansföretagen däremot avstår utredaren från att utmana, eftersom de har en hel bransch i ryggen för att låta rättsligt pröva hållbarheten i anklagelserna om fusk!

Om utredaren istället hade fokuserat på behovet av ett hållbart kontrollsystem, då hade även det fenomen, som kallas "Social shopping", kunnat åtgärdas utan att alla familjer ska drabbas av misstankar. Något som skapar ytterligare konfliktytor mellan svenskar och flyktingar & invandrare. När myndigheter använder risken för människohandet, som argument för åtgärder för att snäva in assistansersättningen, då blir det tydligt att regeringens utredare utgår från att vi medborgare - för att kunna tänka rätt - behöver ställa utsatta föräldrars rätt till samhällets stöd enligt intentionerna i nu gällande LSS mot utredarens idéer om att det bland dessa familjer kan finns aktörer som ägnar sig åt människohandel. Det ska således åvila den enskilde individen att hjälpa politikerna med det, som de - trots alla sina resurser - ser ut att vara oförmögna att klara av!

Vilket fattigdomsbevis är inte dessa föreställningar, som odlas i den politiska makten boningar?!

Den fyrkantiga finansministern och hennes feministiska vänner i alla partier måste öppna ögonen och se hur deras feministiska retorik leder vilse till stor nackdel för samhällets allra sköraste medborgare. Redan 2016 skrev FUB:s ordförande Thoman Jansson om vikten att stå upp för Karl Grünevalds ideal, vilket alla som värnar om LSS intentioner från 1993 ser som nödvändigt. Min slutsats är att Regering och Riksdag måste skapa ett hållbart statligt kontrollsystem istället för att misstänkliggöra de föräldrar som gör sitt bästa för att skapa ett drägligt liv för sina funktionshindrade barn!

Intressant?

Rätten enligt LSS - Centerns slagträ inför valet?

Sedan 2004 har statens kostnader för assistansersättningen mer än fördubblats samt fortsatt att öka. I år beräknas den kosta 30 miljarder. I maj 2016 tillsatte Regeringen en särskild utredare som skulle se över delar av Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Främst för att skapa en långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling av samhällets insatser och samtidigt se över att det som görs fungerar, som det var tänkt och att lagen främjar jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet.

För att hålla detta inom statens budgetramar utfärdatde Regeringen 2016 ett regleringsbrev till Försäkringskassan, som lett till en mycket snäv tolkning och tillåmpning av lagen med klagomål som följd. Den allvarliga situationen har då uppstått att Förvaltningsdomstolarna bedömt berörda personers grundläggande rättigheter vara av mindre vikt än Försäkringskassans budgetramar. Något som i sin tur lett till att Riksrevisionen öppnat ett ärende för granskning av "Statens åtgärder när rättighetslagar inte följs".

Kommittedirektiven (Dir. 2016:40) omfattar drygt 24 sidor och speglar Regeringens ambitioner att värna reformerna, då "de haft stor betydelse för ökat självbestämmande och möjligheterna att leva ett självständigt liv" samtidigt som Socialstyrelsens egna rapporter och uppföljningar samt Riksrevisionens och ISF:s rapporter visar behovet av åtgärder för att rätta till brister i lagstiftningen och tillämpningen samt olika ansvarsfrågor mellan berörda verksamheter. Därutöver vill regeringen komma till rätta med olägenheter av det delade huvudmannaskapet mellan staten och kommunerna.

Så långt är det uppenbart att behovet av en översyn är nödvändig. Men, tidpunkten för när översynen ska redovisas kunde vara bättre än den 1 oktober 2018, det vill säga tre veckor efter höstens val, där alla politiker, som kandiderar till Riksdag, Landsting/Region och Kommun, är berörda av att denna för de funktionshindrade och deras anhöriga så viktiga lag, som måste ges en klok och väl balanserad utformning. Webbsidan Assistantkoll har publicerat en kortversion av ett första utkast av utredaren Gunilla Malmborg. Den 1 augusti 2017 tog hon över utredningen efter den särskilde utredaren Désirée Pethrus, vilken begärt entledigande. 

Malmborgs utkast har delgetts experter i utredningen för yttrande. Assistantkoll uppmanar läsarna diskutera saken innan riksdagsvalet "så att politiska partier kan ta ställning och väljarna får en möjlighet att påverka utvecklingen". När hennes uppdrag presenterades noterades också att hon skulle skapa ett forum för dialog med funktionshindersrörelsen, de politiska partierna, berörda myndigheter, kommuner och landsting samt andra berörda organisationer, men att de finns de, som vill göra detta till en valfråga, visar att förtroendet för Regeringen är lågt eller att det finns partipolitiska aktörer, som tror sig om att klara av översynen på ett bättre sätt.

Saken är till sin natur inte särskilt väl lämpad att göras till ett slagträ i valdebatten! Det visar sig inte minst, när RBU, en intresseorganisation för en av de berörda personkretsarna, redan nu är ute med en namninsamling med uppmaning till såväl sina egna medlemmar, som FUB:s medlemmar, där det inledningsvis sägs "Barns och äldres rätt till personlig assistans försvinner". Insatser, som är tänkt att komma i dess ställe, samt ett skifte av huvudman från staten till kommunerna , talas det tyst om. 

Tolkar det som att förtroendet för kommunernas samlade ansvar för ambitionen att bibehålla intentionerna i ursprungliga LSS är lika med noll. Men, att gå ut till människorna i en valrörelse med påståendet att barns och äldres rätt till personlig assistans ska försvinna, det är ohederligt! Eller döljer en partipolitisk agenda.?! Frågan är berättigad sedan jag idag läst gårdagens Expressen med Annie Lööfs och Anders W Jonssons debattinlägg i Expressen samma dag som SVT Forum sände debatten i Riksdagen inför beslutet om ett snabbspår för vissa lagändringar, så att FK:s möjligheter att sätta gällande lag ur spel med hänvisning till sin tolkning av regleringsbrevet 2016, kunde stoppas. 

Idag - en dag senare - är inlägget delat 1492 gånger. I ett sådant klimat blir det omöjligt att föra vettiga samtal om en lagstiftning, som kan vara ändamålsenlig och ekonomiskt hållbar över tid. Det är destruktivt för såväl berörda barn och äldre, som samhällsklimatet. Något, som vi alla förlorar på.

För mig och många andra är det en gåta varför en Översyn för att behålla funktionshindrades rättigheter enligt lagens intentioner och samtidigt hushålla med samhällets resurser, inte kan lyftas ovanför motsättningarna i partipolitiken blocken emellan?! Denna oförmåga hos de etablerade politiska partierna säger mycket om vad vi har att vänta oss. Den, som har resurser att sprida villfarelser via webbsidor på nätet, de vinner utrymme i medierna och rösterna och därmed makten. Till stöd för detta antagande vill jag - utan några andra jämförelser - peka på metoo-kampanjen, som var byggd av kampanjmakare med metoder, som våra etablerade nyhetsmedia talade mycket tyst om, eftersom journalisternas fackliga organisationer var med bland de som låg bakom kampanjen!

Då valrörelsen inför valet den 9 september redan är igång, undrar jag vilka som har ansvar för att uppfattningen - att ändamålet helgar medlen - har vunnit terräng så till den grad att det sunda förnuftet har svårt att göra sig gällande. Detta var tidigare något, som jesuiter ägnade sig åt, enligt prästen och litteraturhistorikern Carl Julius Lénström (1811 - 1893). Tänker med sorg i hjärtat på Hjalmar Brantings ord, som en gång fångade mitt intresse för Politik och Samhället med orden: - Demokrati är den upplysta majoritetens beslut. Har ännu inte förnyat mitt medlemskap i Piratpartiet för 2018, då jag vill vara fri att ha åsikter om exempelvis företeelsen metoo, utan att någon annan ska tvingas bära hundhuvudet för detta, när feministerna går till storms mot ett avvikande beteende från deras norm. 

På goda grunder är jag idag således på jakt efter ett parti, som är mera intresserad av ett hederligt förhållningssätt i retoriken än att försöka dra nytta av möjligheterna till förvillelser av väljarna i politiken? Så oerhört trist att Centerpartiet redan har gjort bort sig.

Intressant?

#metoo-kampanjen versus JustBeInc/Me Too.

Efter senaste blogginlägg, då jag hade funnit att Tarana Burke lockats att medverka vid Norrbotten Media Week i Luleå tiden 5 - 10 februari 2018, har tankarna fortsatt att gnaga: - Vilka samband finns mellan den av internationella fackliga organisationer sjösatta #metoo-kampanjen och Tarana Burkes organisation JustBeInc, som från start år 2006 använde de förlösande orden Me Too i arbetet med att stödja färgade flickor/kvinnor, som blivit utsatta för sexuellt relaterat våld. De drabbade kvinnorna fann viss tröst i att inte vara ensamma om att bära upplevelsen av att vara nedvärderad som människa.

Att nykomlingen #metoo, som dragit fram som en farsot med en peek under november 2017, ser ut att låna ljus av JustBeInc´s Me Too, väcker onekligen mitt och andras intresse. Men vem ställer frågor och i så fall var?

Bestämde mig igår under förmiddagen att åtminstone skriva ett mejl till Redaktionschefen, Ledarredaktören och Ansvarige utgivaren hos Norrbottens-Kuriren, som den 23 november 2017 skrivit om Tarana Burke´s medverkan vid Norrbotten Media Week, som om hon skulle vara den som skapat #metoo-kampanjen. Detta för att göra dem medvetna om att detta torde vara att slira på sanningen.

Eftermiddagen ägnar jag åt fortsatta funderingar kring glappet mellan #metoo-kampanjen och Tarana Burke´s Me Too, vilket någon antingen anstränger sig för att dölja eller att lappa över, och min egen frustration över att detta arbetsmiljöproblem setts som något så speciellt att det måste lösas vid sidan av det system, som vi - i vart fall i Sverige - har byggt upp för att skapa ett gott arbetsliv med stöd av lag och avtal.

Var är haken? Vad är det , som jag har missat? Vad är det för faktor, som gör att medierna är så ointresserade av att syna företeelsen #metoo i sömmarna? Vad är det, som kan förklara skillnaden i genomslagskraft mellan Tarana Burke´s sekellånga kamp och #metoo-kampanjens "segertåg" på mindre än ett år? Vad är gemensamt och vad skiljer dem åt? Kön är helt klart gemensamt och på goda grunder vågar jag anta att skillnaden i genomslagskraft kan hänga samman med etniciteten. Något som Tarana Burke´s vänner påpekade när Times valde #metoo-kampanjen till Årets Person. Med samiskt påbrå på mödernet, har jag fått en (låt vara begränsad men dock) viss insikt i hur blind majoritetsbefolkningen kan vara inför diskriminering på grund av etnicitet.

Återstår klassperspektivet, där jag saknar uppgift om deltagarna i såväl #metoo-kampanjen som Tarana Burke´s Me Too. Född in i arbetarklassen, har jag sedan barnsben fått lära mig att en människa inte kan få något, utan att anstränga sig och att det inte hjälper långt att bara prata och skriva om att något borde vara på ett visst sätt. I arbetslivet har det sedan i början på 1950-talet gällt att göra sitt allra bästa samt att lära sig att föra utvecklingen framåt, bland annat genom att kunna tolka och tillämpa de lagar och avtal, som fackligt och politiskt arbete hade resulterat i.

Sedan 1990-talet har företag och offentlig sektor här i Sverige byggt upp en organisation för det systematiska arbetsmiljöarbetet enligt lag och avtal med en Internkontroll som Arbetsmiljöverket ska hålla koll på. Jag var själv aktiv i det fackliga arbetet när detta system sjösattes inom den offentliga sektorn och omorganisationer kombinerade med upphandlingar av utförare inom olika verksamheter stod som spön i backen. Då var kunskapen om Arbetsmiljölagen och dito avtal samt uppövningen av förhandlingsförmågan guld värt.

Idag befinner sig medierna inne i en förändring som vi ännu inte kan se och förstå omfattningen av. I detta läge dimper #metoo-kampanjen ner i Sverige med mestadels yngre och medelålders vita kvinnor ur (gissar jag) främst medelklassen, som medievärlden gett fri lejd att kräva en skarpare lagstiftning vid sidan av det hos oss etablerade systemet för en juste arbetsmiljö. Journalistförbundet gör nog klokare i att tillsammans med Tidningsutgivarna satsa på utbildning istället för spektakulära kampanjer, som till sist gör att många av oss läsare, lyssnare och tittare storknar.

Jämställdhet och lika behandling handlar om något mera än kön och könsidentitet, vilket det här skrivandet har gett mig en möjlighet att synliggöra. Det ska onekligen bli intressant att se hur Norrbotten Media Week och Norrbottens-Kuriren med flera medier kommer att förklara Tarana Burke´s närvaro i Luleå och Sverige.

Intressant?

Därför kommer Tarana Burke till Sverige.

Time Magazine´s utmärkelse Årets person till #metoo med skådespelerskan Alyssa Milano, som frontar bilden på magasinets första sida i kretsen av sina kollegor, gav en rejäl knuff åt #metoo-kampanjen. Synar detta närmare i sömmarna och finner snabbt en skarp kommentar i AFROPUNK om Time Magazine och valet av Årets person. Hade tidigare läst i publikationen Café.se att många upprörts av att Alyssa Milano, som hängde ut filmproducenten Harvey Weinstein i oktober 2017, tillskrivits äran av att ha påbörjat #metoo, när de visste att det var deras vän Tarana Burke, som för mer än tio år sedan dragit igång en rörelse, vilken använde uttrycket Me Too för att färgade kvinnor skulle kunna stötta och hjälpa varandra, när de blev utsatta för sexuellt relaterade övergrepp och trakasserier. Sedan Alyssa Milano blivit uppmärksammad på Tarana Burkes tidigare arbete twittrade hon om detta med en länk till Tarana Burkes organisation, vilken besvarades med ett tack från Tarana Burke, som inte var ute efter att få cred för metoo-kampanjen, utan enbart var glad över att problemen med sexuellt relaterade övergrepp och trakasserier uppmärksammades.

När jag googlar på Tarana Burke får jag upp en artikel i Norrbottens-Kuriren från den 23 november 2017, där det berättas att hon ska medverka vid Norrbotten Media Week - en branschvecka i Luleå den 5 - 10 februari 2018 - samt att "Pr-strateg Ronny Olovsson, på byrån Vinter i Luleå och en av grundarna av NMW, gläds mycket åt stjärnbokningen". Hos Dagens Media har jag läst om att den i Kuriren omtalade PR-strategen fram till hösten 2007 hade arbetat som biträdande nyhetschef hos Aftonbladet. Behöver knappast säga att artikeln i Norrbottens-Kuriren ger ett tydligt intryck av att Tarana Burke är #metoo-kampanjens upphovsperson. Men Kuriren är inte ensam - en lång rad andra media, inte minst Public Service media, sprider under samma tid med stor entusiasm samma bild av hennes roll.

Det är naturligtvis lättare att förklara denna företeelse, som en frukt av ett slit under ett decennium än ett skeende, som sjösatts av fackliga organisationer bland annat International Federation of Journalists, under de första månaderna av 2017 och sedan dragit fram likt en präriebrand under årets sista månader för att sedan hållas vid liv under valåret 2018, bland annat vid branschveckan i Luleå, där socialdemokraten Niklas Nordström är kommunalråd. Här finns onekligen en oslagbar kombination - en duktig PR-strateg och ett kommunalråd, som enligt en artikel i NSD 2017-03-09 utnämnts till Årets politiker vid galan Årets opinionsbildare. Vad månde bliva av detta?

Räcker det med den facebook-grupp som bildats till stöd för ett antal statyer av Tarana Burke i Sverige eller vad mer har vi att se fram emot? Ställer frågan sedan jag blivit varse att Regeringen kommunicerar med oss på engelska om kraftag mot sexuellt våld, trakasserier och kränkningar. Undrar om de och deras sakkunninga har hört talas om Arbetsmiljöverket och dess roll när det gäller allt som hotar den psyko-sociala arbetsmiljön för såväl chefer och anställda som tillfälligt anlitade medarbetare eftersom människor på en arbetsplats är varandras arbetsmiljö?!

Intressant?

Sverige - först med avtal om ...

... sexuellt umgänge!?

Läser SVTs presentation av det nya förslaget till skärpta straff för sexualbrott om den så kallade samtyckeslagen och får - efter svallvågen av #MeToo-kampanjen - en omedelbar känsla av att rättspolitiken i vårt land är på väg att krackelera. Mark Klamberg, Docent i folkrätt, kommenterar på Twitter "Det intressanta är punkt 2 oaktsam våldtäkt och oaktsamt sexuellt övergrepp". Ser också att Mårten Schultz, professor i civilrätt, kommenterar i SvD, men det enda vi här får veta innan betalväggen dyker upp är "Regeringen aviserar nu omfattande förändringar av sexualstraffrätten. Men det är inte säkert att införandet av en så kallad samtyckeslagstiftning leder till fler fällande domar.". Men det räcker för att förstå att det, som presenterats, bara är ett exempel på att politiken i Sverige idag styrs av kampanjer där #MeToo-kampanjen i makthavares mun blir "MeToo-rörelsen". Ett exempel på en språklig twist som ska leda tankarna bort från det faktum att MeToo-uppropen är ett resultat av en organiserad kampanj, vilket jag skrev om i ett blogginlägg den 27 november och mera ingående, sedan jag - i källkritisk anda - grävt efter dess bakgrund, den 7 december 2017. 

Mest intressant var att jag efter några besök hos ett antal fackföreningar, fann det mest matnyttiga hos Journalistförbundet och International Federation of Journalists.där det blir helt uppenbart att #MeToo är resultatet av en facklig kampanj. Men efter att ha översatt den internationella federationens manifest om Genders Based Violence (GBV) kan jag konstatera att många journalister i sin iver att bidra gravt åsidosatt följande rekommendation:

"Journalister har också ett ansvar att ta itu med ämnet könsbaserat våld på ett etiskt sätt. Noggrann rapportering, med lämplig formulering och undvikande av sensationalism, är bland de nödvändiga åtgärderna för att förhindra ytterligare våld."

Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg, som var den som tog till orda i Aftonbladet och väckte mitt intresse för att syna de MeToo-upprop, som vällt in under november månad, står även idag upp som en rättssäkerhetens fyrbåk i det svenska mörkret. I ett inlägg på sin blogg skriver hon bland annat 

"Ett krav på samtycke är ineffektivt och kommer sannolikt inte att leda till att fler blir fällda. I likhet med utredaren förutsätter jag att domstolarna kommer att upprätthålla det grundläggande rättsstatliga kravet på att åklagaren ska styrka åtalet. Förslaget riskerar emellertid ändock att leda till en förskjutning av bevisbördan och av beviskravet. Rättstillämpningen vid en lagstiftning som såväl innehåller ett krav på uttryckligt samtycke, som ett oaktsamhetsbrott riskerar på sikt att förskjuta bevisbördan och urholka beviskravet. Den tilltalade åläggs en förklaringsbörda, något som vice statsministern förtydligat." 

Det Anne Ramberg säger är att risken är uppenbar att det är den anklagade för ett sexualbrott, som måste bevisa sin oskuld, istället för som hittills att det är Åklagaren, som måste bevisa att den anklagade är skyldig. Att ses som oskyldig intill dess att en domstol förklarat en anklagad som skyldig till brott, vilket är grundbulten i vårt rättssystem, kan således rubbas helt. Enligt min mening främst för att inga granskare av statsmakten klarat av att syna #MeToo-kampanjen i sömmarna!!! Tvärtom har många journalister i såväl Public Service som övriga etablerade medier backat upp denna kampanj, som deras egen fackförening, bland flera andra fackföreningar, nationellt och internationellt varit medverkande i.

Så det vi ser är inte bara ett resultat av plakat-politik utan även kampanj-journalistik - en mycket giftig kombination i en stat, som säger sig vara en demokrati. En demokrati som anses vila på oberoende granskande media i förhållande till politiska makthavare. Signifikativt för den rapportering, som skett hittills, är det en domare (som har problem med att tillämpa dagens lagar, då någons skuld måste vara ställd utom varje rimligt tvivel för att vara rättssäker) som får uttala sig i SVT:s Morgonstudion. Han och hans kollegor behöver - i likhet med den Socialdemokratiskt ledda regeringen - gummiparagrafer för att finna nåd inför alla dessa globalt uppretade kvinnors ögon.

Avslutningsvis hoppas jag - ifall detta lagförslag genomförs - att det finns någon innovativ kraft därute, som gratis eller mot en rimlig peng kan bidra med ett för ändamålet lämpligt detaljerat avtalsformulär, möjligt att ladda ner och använda för alla, som vill undvika att ett Ja i stunden blir till en anmälan om sexuellt övergrepp i något senare skede. Avtalslagen är en av våra stabilaste lagar och stadgar att ingångna avtal skall hållas och kan inte ensidigt ändras av endera part. Vi ser just nu ut att leva i ett land, där framförallt män måste utrusta sig med hängslen, livrem och ett detaljerat avtal för sexuellt umgänge för att vara på den säkra sidan. 

För övrigt anser jag att alla, som vill bidra med att skapa en bra arbetsplats, ska se Arbetsmiljölagen, som en källa till kunskap samt vara villiga att göra en insats i det systematiska arbetsmiljöarbete, som varje anställd bör bry sig om. #metoo-kampanjen visar att det är Arbetsmiljöverket som behöver mera resurser för utbildning av journalister, chefer, skyddsombud och fackliga företrädare. Arbetsmiljö-lagen gäller även för elever i skolan. Avlasta rättsväsendet allt det, som ni är kapabla att klara av på egen hand - det är ett gott tecken på mognad.

Intressant? 

Metoo-kampanjen döljer effektivt ...

... berörda parters organiserade flykt från det gemensamma ansvaret för den goda arbetsmiljö, som Arbetsmiljölagen (AML) och dess regler ska bidra till. Det vågar jag påstå sedan jag sökt efter den källa ur vilken denna världsvida opinionsbildning är sprungen. Många är de journalister, som på olika sätt bidragit med att lyfta fram kampanjens resultat i form av "vittnesmål" från aktiva inom olika branscher och verksamheter. Framförallt i november 2017 när kampanjens resultat med hjälp av olika fyndiga hashtaggar och den gemensamma hashtaggen Metoo vällt fram likt eruptioner ur en sedan länge sovande vulkan.

Idag - en månad senare - kröns detta med en debattartikel av ordföranden för Sveriges Kommuner och Landstings arbetsgivarorganisation SKL, Lena Micko, i samverkan med företrädare för MÄN för jämställdhet, Unizon (kvinno., tjej- och ungdomsjourer) och Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF. Debattinlägget handlar om deras våldsförebyggande arbete med utgångspunkt från kampanjen mot könsrelaterat våld i arbetslivet det vill säga Metoo-kampanjen och har publicerats både på tidningen Dagens samhälles och SKL:s webb. Medan jag läst har jag naturligtvis klurat på ifall socialdemokraten Lena Micko håller sig uppdaterad och har samrått om hur hennes insatser kan samspela med det som görs inom förhandlingsdelegationen inom SKL med fokus på det systematiska arbetet med arbetsmiljön i kommuners och landstingens eller regionernas verksamheter samt deras bolag och eleverna i skolan. Men, den diskussionen finns det anledning att fördjupa sig i senare eftersom den av SKL skickligt tajmade Nationella konferensen om våldsförebyggande arbete, under den 7 - 8 december 2017, nog främst ska ses som ett påpassligt partipolitiskt inspel inför valet 2018.

Började istället mitt sökande hos Journalistförbundet för att se vad detta fackförbund gjort för att åstadkomma ett gott arbetsliv i arbetsmiljölagens anda och finner info om såväl Arbetsmiljölag och Arbetsmiljöavtal som Ett jämställt arbetsliv. Det är på sidan för Ett jämställt arbetsliv som jag finner upphovet till Metoo-kampanjen "Den 8 mars är det Internationella kvinnodagen, och International federation of Journalists, IFJ, uppmanar till jämställdhet på redaktioner runt om i världen. Journalistförbundet, som är anslutet till IFJ, ställer sig bakom de fyra punkterna i IFJ:s krav: Se till att kvinnor och män har lika stor möjlighet att inta ledande positioner på redaktionerna; Stäng lönegapet mellan könen; Behandla alla anställda lika, oavsett kön: Genomför aktiva åtgärder för jämställdhet på redaktionerna, det bidrar också till en mer jämställd nyhetsrapportering."

Gick sedan vidare till International Federation of Journalists och fann uppropet Stop gender-based violence! Support an ILO Convention Där förklaras att Könsbaserat våld (Gender Based Violence) är en manifestation av ojämlika maktrelationer mellan kvinnor och män. På jobbet, som i samhället, kan GBV ta sig multipla former, bland annat: Fysiska övergrepp, inklusive våldtäkt; Verbal misshandel och hot om våld - även online; Mobbning; Psykologisk misshandel och hot; Sexuella trakasserier. Det är alltså detta som på Journalistförbundets webb omnämns med orden "Behandla alla anställda lika, oavsett kön" och "Genomför aktiva åtgärder för jämställdhet på redaktionerna, det bidrar också till en mer jämställd nyhetsrapportering." IFJ har rapporter om kampanjens olika inslag från maj till november 2017. Teaterförbundet visar också sitt deltagande i kampanjen och jag utgår från att initiativtagarna till kampanjen använt sig av de kanaler som de internationella fackliga organisationerna förfogar över, vilket förklarar den förhållandevis breda uppslutningen kring Metoo-kampanjen. Samtidigt som vi i Sverige med alla motsättningar mellan rasister/nationalister och journalister samt mellan fullblodsfeminister och deras motståndare har bäddat för att hålla grytan kokande i månader. Att Time Magazine korat Metoo-kampanjen till Årets Person - De som bröt tystnaden blir bara den slutliga bekräftelsen på hos vilka ordets makt ligger. Undrar vilket/vilka PR-företag, som kan sätta en fjäder i hatten för detta lyckade påverkansarbete? Samtidigt skaver det rejält att den yrkesgrupp, som vi väljare är så beroende av för att demokratin ska fungera, verkar tycka att det jesuitiska förhållningssättet - Att ändamålet helgar medlen - är helt OK, när det gäller dem själva och därför inte har några dubier när det gäller att promota en kampanj, som främst gynnar deras egna intressen.

Avslutningsvis vill jag meddela att jag inte längre är en aktiv medlem i Piratpartiet, eftersom jag inte vill att någon skugga ska falla över alla ambitiösa pirater, för att jag idag väljer att stå upp för min åsikts- och yttrandefrihet framför att vara partipolitiskt bunden. Intressant?

Metoo och rättsstatens principer.

Igår eftermiddag gjorde jag något, som jag inte gjort på mycket länge, jag köpte Aftonbladets papperstidning, sedan jag noterat att där fanns en intervju med Advokatsamfundets generalsekr. Anne Ramberg om #metoo-kritiken, balansgången mellan engagemangen och att vara första kvinnan på toppen rubricerad "Måste upp till styrelser och vd".

Vi får veta att hennes arbetsvecka varit hektisk, främst på grund av det årliga arrangemanget Advokatdagarna med 750 advokater, men också på grund av att en del av samfundets medlemmar valt att ansluta sig till metoo-kampanjen under hashtaggen #medvilkenrätt och hunnit framföra kritik mot hennes #metoo-krönika i tidningen Advokaten.

Inledningsvis får hon frågan: - Vad hoppas Du konkret att uppmärksamheten kring kampanjen kommer att leda till i rättssalarna? Och svarar: - Den otroliga kraften i kampanjen ska vi använda för att titta framåt så att allt inte återgår till status quo. På alla nivåer i samhället. Jämställdhets-frågor har ofta gömts i arbetsgrupper. De måste upp till styrelser och vd, först då får de en legitimitet. Men ett problem är att kampanjen innehåller allt från grova våldtäkter, som ska lagföras och förövaren dömas för,  till allmänt ohyfs. 

Efter att ha läst artikeln flera gånger sätter jag störst värde på att nålen i Anne Rambergs etiska kompass stadigt visar vägen med hjälp av rättsstatens principer samt att det kan vara framkomligt att problematisera saken när olika intressen kan uppfattas vara lika legitima. Anne Rambergs hållning i saken är mycket värdefull, eftersom det krävs både ett framåtblickande och att vara beredd på att saken inte är ur världen med en kampanj av det här slaget.

Det räcker med att ta del av Staffan Heimerssons krönika i dagens Aftonbladet, för att inse det. Jag tar fasta på det, som förefaller mig ha störst relevans "Det blir rättegångar. Män som utpekats som våldtäktsmän men inte åtalats, inte dömts, inte straffats öppnar förtalsmål mot medier." Heimersson gör sedan en jämförelse med målet mellan Björn Borg och tidningen Z år 1990, där tidningen Z blev dömd för förtal. Heimersson citerar ur domen ”Den fråga som tingsrätten har att besvara är om den undantagsregel i förtalsbestämmelsen som medför ansvarsfrihet, det vill säga om det med hänsyn till omständigheterna varit försvarligt att lämna uppgift i saken.” Nyckelmeningen är: ”Är det med hänsyn till personens gärning försvarligt att utsätta honom/henne för andras missaktning?” ”Yttrandefrihet innefattar visserligen en frihet att kritiskt granska politiker, offentliga befattningshavare, vetenskapsmän, artister och även kända idrottsmän. Den kritik som vederbörande måste tåla anses dock vara begränsad till vad som är relevant; det ska gälla en kritisk granskning av den offentliga insats han gör”.

Heimerssons närmaste vänner hade varnat honom för att skriva den här kolumnen: ”Du kommer bara att betraktas som gubbe och kallas sexist." Den gubbe, som levt till 82 års ålder, skräms dock inte så lätt. Själv gumma, 80 år, som det senaste decenniet fått lära mig leva med att kallas misogyn, när jag bland annat uttryckt uppfattningen att kvinnor istället för att jämra sig till exempel måste lära sig både att beskriva hur det arbete, som de utför, bidrar till verksamhetens resultat samt vad detta rimligen kan vara värt i lön, vilket också kräver träning av förmågan att förhandla. Vi lever ju numera med personliga löner.

Att segla är nödvändigt - det är en bra livshållning. Men, då krävs både förnuft och känsla, där känslorna fyller seglen med den nödvändiga vinden och förnuftet är det roder, som måste hanteras för en framgångsrik seglats. Jag har dock mina tvivel att alla aktörer i #metoo inser att deras känsloladdade berättelser måste kombineras med kunskap om vad, som är rimligt att låna sig till inom ramen för rättsstatens principer. 

Själv har jag ställt mig ett antal frågor: - Vilket Sverige vill vi ha? Ett Sverige där människorna inte längre kan skilja på vad som är av särskilt värde för offentligheten och vad som bör avhandlas privat eller i samspel med en terapeut i avvaktan på eventuella rättsliga åtgärder? Eller ett Sverige där vi tror oss om att vara kapabla att skapa en tillvaro, där vi tar itu med våra rädslor (som mindre nogräknade politiker kommer att spela hårt på under valrörelsen)? Ett Sverige där vi respekterar både vår egen och andras behov av integritet? Ett Sverige där vi känner tillit till varandra? Vad jag själv kan göra för att bidra, det funderar jag på.

Intressant?