Maktutövningens konst i Sverige och Europa.

Läser Anaïs inlägg om två böcker, som nyligen kommit ut i Frankrike, där makten synas i sömmarna. I en demokrati ska det vara så. När makten går för långt åt något håll, då gör den tänkande människan uppror genom att offentligt beskriva det som pågår, för att fler ska se vad som pågår och ansluta sig till kampen för en annan ordning. Här i Sverige verkar dock den renhållningen främst skötas av partipolitiska meningsmotståndare, vilket har den svagheten att kritiken lätt kan viftas undan som partipolitisk pajkastning. Tänker bland annat på att de etablerade medierna, vad jag känner till, inte ställt några frågor kring beslutet att se över hur riksdagsledamöterna ska kunna dölja vilka, som besöker dem i riksdagshuset. Riksdagsledamöterna vill öka anonymiteten kring sig själva, men vill gärna dokumentera allt vad folket gör, vilket teledatalagringen handlar om. Något som många medborgare kraftigt vänder sig mot. Inte för att kunna begå brott obehindrat, utan för vad övervakningen gör med oss människor, som Opassande och många andra skrivit om så många gånger tidigare i samband med FRA, Ipred, Telekompaketet, datalagringsdirektivet o s v.

Intressant dock att Centerpartiets rättspolitiske talesperson försöker förklara innebörden av det dokument som läckt ut, även om det är ett arbetsmaterial ännu inte offentligt. Äktheten har redan diskuterats och jag är rätt säker på att Jakob Heidbrink gör en riktig iakttagelse: Om detta inte är äkta, har någon allt för mycket arbetstid över. För strunt vill jag tillägga och bör i dessa tider av kostnadsjakt befrias från den typen av uppgifter. Leo är som vanligt klarsynt och förklarar både det ena och andra. MinaModerataKarameller visar med sitt inlägg att saken är allt annat än enkel och att hon i likhet med många andra vet att hon har en smärtgräns.

Lake letar efter en bro över den avgrund, som råder mellan vad som sägs i viktiga dokument och det som Centerpartiets ledning ägnar sig åt i konkret handling. Hoppet är det sista som överger en människa, varför det är lätt hänt att en trogen medlem ägnar sig åt självbedrägeri. Den, som tror det bästa om sitt parti och dess politik, vill helt enkelt inte tro att det är så illa att gruppen, som står upp för de höga idealen, är en krympande skara i jämförelse med den grupp, som väljer den breda vägen d v s väljer att utsätta landets befolkning för en allmän övervakning om det krävs för att få vara med och regera.

I det läget frestas jag att inta samma förhållningssätt som Deepedition. Han har också fastnat för Anders Mildners mycket starka text, som sysselsatte mina tankar under en stor del av gårdagen. Jens O skriver om ett nytt Sodom och Gomorra och ur detta bibliska perspektiv skulle jag vilja säga till till Åsa Torstensson (C ) och Karin Pihlsäter (FP): - Vad hjälper det att ni vinner hela världen, men förlorar er själ? Frågan blir inte mindre befogad sedan jag läst hos Erik Josefsson att den statssekreterare, som har ansvar för grundlagar, straffrätt, upphovsrätt, rättsväsendet samt rättsliga och inrikes frågor i EU ska prata om immaterialrätt hos The American Chamber of Commerce in Sweden den 1 juni. Intressant.