Regeringen ser oss som nyttiga idioter.

-->

Regeringen har idag överlämnat proppen om datalagring till riksdagen och i DN skriver Peter Bratt om varför USA i hemlighet kan ställa hårda krav på Sverige där han ger en bakgrund till det som avslöjades i SVT om Justitiedepartementets spel under täcket. Där försöker Beatrice Ask göra troligt att Sverige inte arbetar under press från USA eller något annat land. Men efter vad som nu framkommit, när det gäller vad FRA:s verksamhet är det helt uppenbart att det stora flertalet riksdagsledamöter – än mindre folket – inte fick veta vad beslutet egentligen rörde sig om. Om dessa riksdagsledamöter låter sig nöja med det, kan vi utgå från att de i dessa frågor gör som strutsen – stoppar huvudet i sanden. Ju mindre man vet desto bättre. Men hur hårt de än blundar och hur mycket bomull de än har pulat in i sina öron ska de inte komma undan – vi måste ställa dem mot väggen och kräva svar på våra frågor kring det som nu uppdagats.

Mark Klamberg har gjort en bra genomgång av saken och där får jag förklaringen till att det var helt omöjligt att få svar på frågor om den s k utvecklingsverksamheten före riksdagens beslut hösten 2009. På en direkt konkret fråga ville varken Sten Tolgfors eller hans medarbetare svara, jag möttes av den stora tystnaden. Men att förtiga viktig information är inte bättre än att ljuga sett ur ett demokratiskt perspektiv. Lika illa var det när vi i gruppen Riksdagssvar försökte ta reda på vad som skiljde mellan vad vi hade klurat ut och vad riksdagsledamöterna kände till. Men genom att inte delge oss relevant information kunde vi inte agera utifrån kända fakta innan beslutet togs. Om de alls svarade, ansåg de flesta att vi fått det mesta om bakfoten. Rätt intressant att läsa det StoppaFRAlagen skrev 2009-09-05 mot bakgrund av vad vi nu vet.

De ljög för oss säger Camilla Lindberg i AB och hon borde veta eftersom hon var den enda i alliansen som ställde sin plats i riksdagen på spel och röstade nej.

Patrik är rejält förbannad och medan jag försöker hantera den vrede jag känner över den arroganta behandling som alliansregeringen och ledamöter i riksdagen har utsatt oss för i samband med att regeringen drev igenom lagklustret kring FRA:s verksamhet går debatten om Wikileaks vidare. Lyssnar på KQED Public Radio for Nothern CA, en radiostation där man efter en intervju med någon vars namn jag inte kunde uppfatta, förklarar hur botnet används för dosattacker. Därefter tar man emot samtal från lyssnare, som också har synpunkter på gruppen Anonymous och det som de sysslar med under Operation Payback. Dessa aktivister utsätter bland annat de företag, som stoppat Wikileaks bankkonton, för överbelastningsattacker, men där nämns även de attacker som riktats mot Åklagarmyndigheten och ett advokatkontor i Stockholm. Under samtalen nämns både fildelning och The Pirate Bay, vilket inspirerar en lyssnare att ställa frågor om inte USA kan hävda upphovsrätt till de dokument, som läckts och sätta dit Wikileaks för att de tillgängliggör materialet. Det känns nästan overkligt att sitta i Norrtälje och lyssna på en radiostation i norra Kalifornien och höra samma tongångar som jag hörde från Tingsrätten och Hovrätten i Stockholm under rättegången mot The Pirate Bay.

Mary X Jensen sätter upp ett varningens finger för att det som pågår är kontraproduktivt och sätter krokben för alla oss som kämpar för ett öppet och fritt internet. Jag känner samma oro. Opassande skriver intressant och välmatat om ytterligare en dag med Wikileaks. Såg i SvD att Wikileaks nu har en ny talesperson. Det är en radioreporter på Island som lärde känna Julian Assange i samband med läckan om Kaupting Bank och deras huvudlösa långivning. Oscar Swartz känner fascination samtidigt som han också undrar om regeringen ska komma undan med sitt dubbelspel eller om nyval kan ligga i resans riktning. Kulturbloggen undrar också om regeringen kan sitta kvar efter vad som kommit fram. Anna Troberg undrar vilket eftermäle våra makthavare strävar efter. Tomas är på nytt beslutsam och Anohito ser också ut att vilja ta nya rejäla tag. Det gillar jag. Jens O undrar om någon är förvånad. Magnus Persson konstaterar att vi nu fått bekräftat att det som vi tidigare befarade inte var gripet ur luften.

Avrundar med att det idag är Internationella antikorruptionsdagen och dagen till ära presenteras en undersökning genomförd i 86 länder. Resultatet är besvärande för den grupp som ska hjälpa oss andra att hålla oss på den smala vägen – polisen. Kan bara hoppas att det är bättre ställt hos oss - i alla fall på den punkten.

Intressant.

Nu testas förmågan att hantera information.

Oerhört trist att Åklagarmyndigheten i Stockholm och Göteborg agerar på ett sådant sätt att människor som sitter inne med värdefull information i vissa delar av anklagelserna mot Julian Assange inte finner det självklart att vända sig till åklagaren med sina iakttagelser, utan känner att ett offentliggörande på nätet är nödvändigt. Det var en av mina första tankar när jag vaknade i morse. För mig som kämpar för ett öppet och fritt internet är det självklart att denna frihet måste ske under ansvar d v s jag måste bete mig på ett juste sätt mot alla andra som vistas där. Om inte, kommer politiker och andra, som ogillar internet, att göra livet surt för mig och alla andra, som insett internets fördelar, utan att bortse från dess problem, men fortfarande tror på människors förmåga att göra vad klokt är.

Fick via Fb en länk till en artikel hos Newsmill där f d lagmannen Brita Sundberg-Weitman inte skräder orden när det gäller det skådespel som nu pågår. Oerhört skönt att se att det trots allt finns kunniga människor, som tar bladet från munnen när rättssäkerheten är i fara. Nu är tyvärr skadan skedd och förtroendet för rättsväsendet så lågt att det finns människor, som tar saken i egna händer när samhällets instanser fallerar. Det är trist då det är en återgång till forna tiders ”öga för öga och tand för tand”. När aktörer på den ena sidan upplevs göra allt vad de kan för att sänka Julian Assanges trovärdighet och heder i andra människors ögon, då slår den andra sidans aktörer tillbaka och visar upp teknisk bevisning i form av tweets och blogginlägg som talar för att här ligger en stinkande, rutten hund begravd. Till detta kommer det omogna tilltaget att utsätta Åklagarmyndighetens webbplats för ddos-attacker, vilket Sydsvenskan skrev om redan igår.

Även om jag inte delar Deepeditions uppfattning att Rick Falkvinge är Piratpartiets stora problem, är jag mycket tacksam att han kan beskriva det som pågår på ett begripligt sätt. Idag skäms jag som en skamsen hund för att jag själv inte klarade att ta pedofildebatten med de småbarnsföräldrar som jag mötte i valrörelsen. Den skräck för internet som bekämpare av pornografi och pedofili odlar är inte riktigt friskt i ett samhälle som hyllar kunskap, fakta och rättssäkerhet. Det måste sägas om och om igen.

Som ett tecken i skyn såg jag igår ett yttrande av Kamratpostens Ola Lindholm, som i en intervju i Dagens Media, berättade att KP-webben ska sluta ta betalt för sina tjänster och istället satsa på sponsorer. Han hoppas att ”sponsorerna får ut en skön känsla av att hjälpa till med en av de största samhällsfrågorna som finns, hur vi skyddar våra barn på nätet”. Se där ett nytt användningsområde för Polisens bilder på barn som misshandlats av pedofiler. Dessa bilder som förvridit huvudet på politiker och andra, som borde begripa att de har den viktiga uppgiften att behålla sans och balans även i prekära lägen. Till dem räknar jag chefredaktören för den hos barnen populära Kamratposten.

Det är många aktörer som idag behöver hämta kraft för att kunna besinna sig. Själv läser jag rätt ofta Kahlil Gibran för att förstå krafters spel i det som sker. Hans ord om vikten av samspel mellan förnuft och känsla i metaforen om rodret visavi seglet för en säker seglats, passar mycket bra i det här sammanhanget.

Det blåser dock full storm på sina håll och rodren fungerar inte. Idag överbelastas även en av advokaternas webbplats, vilket Expressen skriver om. IDG.se skriver att Wikileaks orsakar hackarkrig. Säpo uttalar sig i SR:s Ekot. Såg tidigare att både Rick Falkvinge och Anna Troberg twittrade att ddos-attacker inte är något som Piratpartiet ägnar sig åt. Bra att detta blivit sagt – vi slåss för yttrandefrihet inte nersläckning. Nyheter24 skriver att Facebook inte tänker stoppa Wikileaks konto, medan Twitter inte vill kommentera hur de tänker göra. Naturligtvis har Roland Poirier Martinsson, chef för Timbros Medieinstitut, gått till anfall mot svenska media för att han anser att de okritiskt köpt urvalet ur Wikileaks material. Något TV4:s Nyhetsmorgon tagit fasta på. Deras sammanställning visar också att Wikileaks förmedlat dokument i andra sammanhang även om det ligger i sakens natur att USA finns i blickfånget med tanke på att de lyckats dra in hela världssamfundet i krig på olika håll och kanter.

Att påstå att Wikileaks är något signifikant för vänsteranhängare måste ses som en rätt väntad attack av befälet för denna thinktank, som riggades av näringslivet för drygt 30 år sedan för att bekämpa socialismen och kommunismen i Sverige. Medan han och andra på den kanten grävt ner sig i de gamla skyttegravarna söker många människor idag efter en politisk hemvist där demokrati och rättssäkerhet råder och där politikerna tilltror människor förmågan att utvecklas med frihet under ansvar i ett samspel med andra människor, som ännu inte delat in mänskligheten i onda respektive goda eller vänster och höger och inte heller inbillar sig att den egna politiska hemvisten befolkas främst av de goda. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bidrar med ett inlägg, som förhoppningsvis kan bidra till att sänka tonläget. En av många utländska tidningar The Australian försöker utröna vad som väntar Assange härnäst. Tomas är en av många som varit tyst länge, men nu upplever att han måste ta till orda igen. Välkommen tillbaka Tomas – din röst behövs verkligen!

Opassande reder ut begreppen både för sig själv och oss andra på sitt oefterhärmliga sätt. Hon håller fast vid sin kamp för rättsstaten och det fria öppna samhället och reder ut varför hon vill hålla isär Wikileaks och personen Julian Assange. Klokt vägrar hon ge sig in i det könskrig som råder och där fred inte är i sikte. Inte blir det bättre när Åklagarmyndigheten agerar så klantigt som man gjort här. Sedan har andra krafter inte varit sena att utnyttja den situation som uppstått. Tillfället gör tjuven – det borde den gode Mr Assange tänkt på innan. I sin roll som Wikileaks företrädare borde han ha hållit på sig :), sedan må en del feminister vakna upp och se att de inte klarar av att hitta balansen i sin beskrivning av verkligheten.

Skämtlynnet i denna grabbiga värld tar sig rätt ofta uttryck i en hejdlös drift med alla som tar sig själva på alltför stort allvar, varför feministerna får mer av det som retar gallfeber på dem. Det irriterar mig ibland då jag ser att aversionerna mot internet växer bland dem, som redan klistrar på nätet en mängd saker de tycker illa om, eftersom de inte kan se vad hos dem själva som bidrar till deras situation. Det gäller naturligtvis också en del män i förhållande till kvinnor. Annars kan jag tänka mig att Netopias Per Strömbäck vore en bättre måltavla för kritiken mot dataspelens och dito magasins innehåll än internet i sin helhet.

Innan jag rundar av måste jag be Mark Klamberg om ursäkt för min syrlighet gentemot honom i kommentarstråden till gårdagens blogginlägg. Förlåt Mark, det var ett utslag av en stunds uppgivenhet. Idag har han ett inlägg med anledning av en artikel i Ny Teknik där han mycket tydligt redovisar att Försvarsminister Sten Tolgfors och många andra med fingrarna i FRA-smeten antingen förteg eller ljög om allt det som lagklustret kring FRA:s verksamhet skulle göra lagligt. Själv deltog jag i DN:s chatt före beslutet och fick vara med om att min fråga om utvecklingsverksamheten helt ignorerades. Så går det till i den demokratiska staten Sverige – Justitiedepartementet spelar bakom Riksdagsledamöternas rygg. Försvarsdepartementet och Regeringskansliet undanhåller information till både riksdagsledamöter och folket inför ett viktigt beslut. Lake, Nyheter24 och Aftonbladet har också uppmärksammat artikeln i Ny Teknik. Hax har även noterat Marks bloggposter. Hos Aftonbladet kan du visa vilken tillit du har till FRA:s skydd av din integritet. Fungerar litet som en ventil på en tryckkokare – du kan pysa ut en del av dina frustrationer. FRA medger brister men menar att vi drar fel slutsatser. Erik Hultin skriver om Privatliv till salu.

Anna Troberg ställer en berättigad fråga Hur många to do-listor har USA givit den svenska regeringen? Både på sin blogg och här hos Newsmill. Kulturbloggen har läst Expressen och skriver Precis som väntat - Sverige och USA i samtal om att utlämna Assange. Andra som också skriver är Gert Frost, Magnihasa, Johan Westerholm och Skivad Lime

Hur är det nu, kan jag räkna med att flera andra nu ser vad jag har sett – att journalister inbäddade hos makten filtrerar vad som kommer fram i gammelmedierna, eftersom man inte vill oroa det sovande folket. Det är skamligt. Inte minst för deras friska växt behövs läckor både nu och då. Men inget ont som inte för något gott med sig – jag har upptäckt en del nya intressanta skribenter, som jag tänker kolla in litet närmare. Avslutar med Mikael Perssons rapport från Timbros lunchseminarium om Sociala medier i valrörelsen.

Intressant.

Yttrandefrihet endast för maktens utvalda?

Efter terrorattacken mot Piratpartiets servrar diskuteras nu om regeringen skulle vara lika ointresserad av att vidta åtgärder ifall attackerna hade riktats mot Moderaternas servrar. Vår partiledare Rick Falkvinge har rätt att vara upprörd och gör jämförelser för att vi ska förstå allvaret i detta att ett politiskt parti i Sverige blir angripet på detta sätt. Anna Troberg uttalar sig i Expressen. Aron Israelsson, Nyheter24:s chefredaktör, skriver hos SVT Debatt att attacken mot PP är en krigshandling mot demokratin. Jag håller med honom, men ...

Det går inte komma ifrån att det är förenat med stora svårigheter att hävda en sådan ståndpunkt med kraft, i ett läge när ett parti, som svenska folket röstat in i riksdagen – SD – av många, även pirater, öppet visas sådant förakt. Inför svenska folkets ögon mäts hela tiden de politiska partierna med olika måttstockar - inte minst av politiska meningsmotståndare och således får SD, och i deras kölvatten även Piratpartiet, finna sig i att bli annorlunda behandlade än de etablerade partierna. Vill vi pirater ändra på det och bli behandlade med samma respekt som t ex Moderaterna, måste vi inse att vi själva måste behandla andra som vi själva vill bli behandlade. Detta alldeles oavsett om vi avskyr allt det som SD står för. Ju mer vi ogillar desto bättre tillfälle att slipa på de sakliga argumenten. Det är den en sidan av saken.

Den andra är att vi här får en osedvanligt god relief åt den debatt om yttrande- och tryckfrihet, som just nu pågår med anledning av de olika modeller som presenterats för en ny yttrandefrihetsgrundlag. Hittills har vi kunnat följa hur Wikileaks genom att förmedla dokument till olika media bidragit till att vi kunnat se en del av spelet bakom kulisserna. Frågan är om vi i framtiden ska få möjlighet att veta mer eller mindre om vad politiker och tjänstemän sysslar med, men också om det ska finnas ett filter mellan makten och allmänheten och hur detta i så fall ska vara utformat. Ska alla som publicerar något på nätet behöva utgivningsbevis? Joakim Jardenberg har på sin blogg lagt ut den diskussion som han och andra förde i TV4:s Nyhetsmorgon om risken för att Wikileaks publicering kan leda till att friheten på nätet stryps.

Läser i IDG.se att Wikileaks presenterat dokument som visar att Kina censurerar vad deras befolkning kan nå via Googles sökmotor. Det är förvisso ingen nyhet, utan en bekräftelse att det som tidigare sagts är sant. Att Kina ägnar sig åt censur förvånar oss inte, men när Sverige och andra demokratiska länder vill göra samma sak när det gäller innehåll som ogillas, då kan garden hos en politiker sänkas förvånansvärt snabbt. Särskilt om en parlamentsledamot, minister eller kommissionär tror sig kunna vinna röster på detta åt sitt parti eller gör sig själv till hela världens rättesnöre. Det politiska hantverket blir riktigt snuskigt när politiker och deras anhängare lånar sig till vad som helst för att ta och behålla makten.

Wired:s chefredaktör Evan Hansen tycker att det nu är dags att välja sida när det gäller Wikileaks. ”We should embrace the site as an expression of the fundamental freedom that is at the core of our Bill of Rights”. Här i Sverige ser det ut att mera pågå en diskussion om Julian Assange som person. Jag kan inte påstå att Expressens Johannes Forssberg gör det för att slippa välja sida, men uppenbarligen har han problem med Assange som person och känner ett behov att puffa för den konkurrerande firma som en av Wikileaks tidigare medarbetare håller på att etablera. Även om det även inom denna ”bransch” kan vara bra med konkurrens, tycker jag nog att Forssberg borde vara mer bekymrad över att journalister, som fått rollen vara politiska kommentatorer, nu gör sitt bästa för att tona ner betydelsen av de läckta dokumenten från USA:s ambassad här i Stockholm.

Det som vi nu fått veta har länge varit känt och det finns inga konstigheter i att Sveriges politiska ledning delar med sig av information om svenska medborgare till andra länder, menar en del kommentatorer. Tänka sig – när människors misstankar inte längre kan avfärdas som en produkt uppdiktad av foliehattar, då får vi veta att där inte finns något att vara upprörd över. Men, nog kan man undra vad USA:s ambassadör skulle vinna hemmavid på att formulera sig så som vederbörande gjort i det här Rapport-inslaget. Ny Teknik visar också var skon klämmer. Spontant undrar jag: - Vem har sagt att vi medborgare tycker att det är en uppgift för politiker och deras förtrogna inom media att avgöra vad vi medborgare behöver få veta? Medievärldens chefredaktör Axel Andén tycker att det är obegripligt att journalister vill tysta Wikileaks. MinaModerataKarameller har också tagit sig en titt på den diskussion som pågår om Assange i Medie-Sverige.

I USA talas det om att Wikileaks handlande kan ses som terrorism och för olika banker räcker det uppenbarligen att bryta mot makthavarnas flitigt brukade stämpel för sekretess för att stänga av en kund från bankkontot. Som alternativ seglar nu Flattr upp. Men, medge att en avstängning från bankkontot på dylika grunder ger hisnande perspektiv i en tid då banker och handeln gör allt för att vi ska använda oss av deras betalkort. Hos Opassande gästbloggar Josef Ohlsson a k a Collentine om hur makthavare kringskär våra möjligheter att yttra oss när vi inte dansar efter deras pipa. Karl Sigfrid visar att det går att se avskalat och klart på saken. Anders Widén ser också klart, men brottas med hur hans parti hanterat saken både nu och då. Håller med Hax att det nog är ödets ironi att USA meddelat att man kommer att vara värd för Unescos World Press Freedom Day i början av maj nästa år.

Som motvikt till de politiska journalisterna ställer jag en kulturjournalist, som tar bladet från munnen i artikeln Skjut inte på budbäraren – Wikileaks. Han har dessutom till DN:s läsare förmedlat en bra bild av vad Sverigedemokraterna står för i Übernationalism i folkdräkt. Den artikeln kan vara till nytta i samtal med andra om det tankegods som SD står för. Jag tror inte att särskilt många av deras väljare tänkt i de banorna. Men, att kolla den saken får bli en uppgift för framtiden, nu tillbaka till nätet och informationsfriheten i en demokrati.

I DN rapporteras att Julian Assange nu är gripen i London. Men om jag fattat saken rätt har han själv uppsökt polisen för att bli förhörd om det brott som han beskyllts för i Sverige. Det är mycket som luktar skunk i den saken. Om en vecka får vi veta om han kommer att utlämnas till Sverige, skriver Expressen. USA kommer att göra allt för att få Assange utlämnad, skriver Aftonbladet. SvD ger även en bild av det intresse som saken väcker i medievärlden. Men, även om man burar in honom kan inte myndigheterna hindra publiceringen av ytterligare dokument eftersom de nu finns utspridda runt om i världen och kan publiceras av andra ifall något skulle hända honom. Många hjälper också till att hålla Wikileaks webbplats tillgänglig genom spegling skriver bland många andra Ny Teknik.

Man kan nog utan överdrift tala om att ett cyberkrig brutit ut, sedan är det en helt annan sak om särskilt många tar det på det stora allvar som saken förtjänar. Jag kan mycket väl tänka mig att det finns dom som iskallt ser det hela som ett övningstillfälle, då man får testa förmågan att hantera såväl tekniken som det spinn som uppstår på grund av medias hantering av läckan. Det är väl i det ljuset vi får se en del journalisters insatser. Avslutar med Datainspektionens rapport efter det att de granskat hur FRA sköter sitt uppdrag. Det blir nog som politikerna trodde att de hade beslutat så småningom ;) Anders S Lindbäck är mycket kritisk medan Mark Klamberg är mera hovsam i sin mera ingående kommentar.

Intressant.

PS. Läs även Julian Assanges eget inlägg som Aftonbladet översatt och lagt ut på sin debattsida. DS.

Vad handlar Wikileaks om?

Det finns många olika ingångar i det massmediala genomslag som Wikileaks läckor fått i världspolitiken. Medan DN skriver Början till slutet för ett fritt internet bjuder SVT:s Dokument inifrån på första delen av en dokumentär där släppta dokument visar det dubbelspel som pågår mellan svenska ledande politiker, deras administration och USA:s ambassad i Stockholm. Det handlar om Sveriges del i det s k cablegate som det twittras om världen runt. Det vi såg i kväll visar att vi, som bekämpade FRA-lagen, inte alls var ute i ogjort väder. Sedan är det väl självklart att varken Beatrice Ask eller någon annan vill kommentera sånt som anställda vid USA:s ambassad skriver hem till sina uppdragsgivare. Frågan är dock vad de kan vinna med att ge den här bilden av våra politiker och ledande tjänstemän och om det är troligt att detta, som de skriver hem till USA om, är gripet ur tomma luften.

I DN:s artikel Början till slutet för ett fritt internet kan vi se att det som nu pågår stressar världens ledare och därför kan man mycket väl tänka sig att det kommer att påskynda olika åtgärder för att omöjliggöra allmänhetens befattning med hemligstämplat material och strängt straffa dem som gör sådant material tillgängligt. I USA uppmanas offentligt anställda att inte befatta sig med materialet. Tillgängliggörande av upphovsrättsskyddat material har redan bedömts vara brottsligt och som dömd brottsling kan man sedan civilrättsligt dömas att betala dryga skadestånd. Om det förfarandet är förenligt med våra konstitutionella grundlagar när det gäller den typen av material, torde det inte vara svårt för makten att sätta hårt åt när det gäller den som läcker hemligheter, vilka de anser hotar rikets säkerhet. Maktens motiv att dölja sina förehavanden står mot Wikileaks motiv att se till att medborgarna ska ha möjlighet att se hur världens ledare sköter sitt våldsmonopol. Väl informerade medborgare fattar klokare beslut, har Wikileaks grundare tidigare framhållit.

Hos SR kan vi ta del av en redogörelse om Wikileaks grundare Julian Assange, vilket är ett försök att förstå bakgrunden till Wikileaks. Hans barndom och uppväxt kan naturligtvis vara intressant, men för mig står Wikileaks för något långt viktigare än Julian Assange som person. På alla nivåer i det demokratiska samhället behövs människor som klarar av att hålla tummen i ögat på makthavarna för att hjälpa dem att motstå frestelser av olika slag som mera gynnar dem själva än folket, som får betala antingen som skattebetalare eller kunder. Redan de gamla grekerna talade om risken för det storhetsvansinne som kunde drabba den som trodde sig vara höjd över all kritik.

Det senare förklarar också varför diskussion uppstått inom den grupp som arbetar med att hålla Wikileaks i gång. Där har nu en i gruppen påmint ledaren om att han måste ta sig i akt om han inte vill att hans ego ska äventyra organisationens möjligheter att göra jobb som kan vinna människors respekt. Överlevnaden beror nog mera på det, än det krig som nu pågår på internet, där bland annat betaltjänsten PayPal stängt möjligheten att via dem donera pengar. Något som i sin tur lett till att många av Wikileaks sympatisörer sagt upp sina PayPal-konton. Mikael Persson tycker att det kan vara bättre att göra något mera konstruktivt.

Idag berättar SvD att Sverige inte alltid lagt sig helt platt för USA:s maktanspråk. Nyheten återges i många andra media bl a SR. Frågan är om det skedde mot bakgrund av att politikerna här var modiga eller om det berodde på att de insåg att de riskerade att bli avslöjade på grund av meddelarskyddet. Möjligen kan det handla om en kombination av både det ena och andra. Sett i ljuset av diskussionen om medborgarnas rätt till information är det givande att läsa Calandrella, som ger ett perspektiv på detta med information i relation till kunskap efter att ha lyssnat på Mathias Klang. Det tänder ett hopp om en bättre framtid.

Såg dock tidigare att Mathias Klang kommenterade skeendet runt Wikileaks under rubriken En bra idé med en dålig ledare. Vad jag kan förstå oroar sig Mathias för att kraften i en god sak, gått förlorad när ledaren låter tillgängligheten till Wikileaks webbplats garanteras av Piratpartiet på olika håll i världen. Men, jag tror att det är så enkelt som att den, som blir jagad på detta sätt, den söker hjälp där hjälp står att få. DN skriver också om att Reportrar utan gränser protesterar mot det som Wikileaks nu utsätts för. Sedan går det inte blunda för att det bland pirater finns människor som känner till hur man rent tekniskt kan hålla sig flytande på nätet och dessutom har det politiska modet att ställa upp när en stormakts säkerhetstjänst försöker sänka en så informationspolitiskt viktig webbplats.

Synen på Piratpartiet är något som ligger i betraktarens öga. Det vet jag av egen erfarenhet, eftersom jag själv gått från att se PP, som ett gäng insnöade datanördar till att själv bli medlem, sedan jag kommit underfund om vilka demokratiska och kulturella värden som Piratpartiet kämpar för. Samtidigt kan jag se att det naturligtvis är lättare för samhällets ”stöttepelare” att dra ett löjets skimmer över mig och mina åsikter, sedan jag blivit aktiv i Piratpartiet, framförallt bland dem som inte känner mig sedan tidigare. Mot det finns bara ett att göra – jobba vidare och visa vem man är.

Det är således mot en rätt komplex bakgrund, som man kan se Wikileaks ambitioner att synliggöra maktens motiv i de krig och konflikter som pågår i världen. Deepedition ger i sin adventskalender en komplex bild av det som sker. Men, även om det naturligtvis följer en hel del negativa effekter av det som sker, tycker jag att världens makthavare behöver en rejäl tankeställare. Ansvarsfulla politiker måste inse att den typ av maktdemonstrationer, som vi hittills fått se prov på, motverkar sitt syfte. Jag har sagt det tidigare och säger det igen: - Det är med respekt som med kärlek, bara genom att ge kan man få. Vill man förbättra världen måste man börja hemmavid med sig själv.

SvD visar i en av sina artiklar att den som hjälper till med att bearbeta läckt material även här i vårt land anser sig behöva vidta olika säkerhetsåtgärder för att inte råka illa ut. Och reaktionerna på kriget mot Wikileaks låter inte vänta på sig. Hittills har DN:s artikel dragit till sig drygt 45 olika blogginlägg och närmare 400 kommentarer, bland annat Opassande; Kulturbloggen; Ipse Cogita; Rick Falkvinge; Skivad lime; Annarkia; Bergsäkra åsikter; JensO; och Lars-Erick, som publicerar ett läsvärt bidrag skrivet av den liberala kämpen Hans Lindblad. Märker också att allt fler börjar granska Wikileaks och den svenske journalist som säljer sitt material till olika media. Men om jag förstått den saken rätt blir det allt vanligare med att köpa tjänster sedan man skurit ner den egna redaktionen.

Intressant.

Temasamtal om Yttrande- och Tryckfrihet

Piratpartiets Anna Troberg och Rick Falkvinge samtalar med utredningssekreteraren Nils Funcke i Yttrandefrihetskommittén om yttrande- och tryckfrihet med utgångspunkt från det diskussionsunderlag med tre olika modeller som presenterats. Tanken är att man efter remissomgången ska arbeta vidare för att sedan presentera ett slutligt förslag. Självklart bör Piratpartiet göra sin röst hörd i det här sammanhanget.

Intressant.

Skräckfilmen stoppad men skräcken får ny hemvist.

SvD:s Per Gudmundson skriver idag om hur vänstern lyckades stoppa skräckfilmen med en tillbakablick till 1980-talet då videofilmen Motorsågsmassakern skapade moralhysteri. Man kan le vid minnet och känna en viss lättnad, om det inte vore för att skräcken fått en fast hemvist i Medierådet, en kommitté inom regeringskansliet, som enligt direktiv 2010:64 ska ges status av statlig myndighet - Statens medieråd - fr o m 1 januari 2011. Prop. 2009/10:28 som handlar om detta finns här. Rätt märkligt förresten att där inte finns någon notering varken om Utskottsbetänkanden eller Riksdagsbeslut. Uppdatering: Beslutet togs samma dag som jag skrev detta inlägg. Beslutet kan läsas i listan över Beslut i korthet från Riksdagen (7:e ärendet).

Det är möjligt att vänstern lyckades stoppa skräckfilmen, men Per Gudmundson kan inte blunda för att man på högerkanten vill ge skräcken för att internet skadar barn en permanent hemvist i en särskild myndighet.

Intressant.

Alla dessa makters spel inför öppen ridå.

Spelet pågår på många olika scener då det handlar om olika maktkonstellationer. Som publik gäller det att kunna tolka det som vi ser och i likhet med dagens diplomater lägger vi in egna tolkningar baserade på var vi själva står i förhållande till det som vi bevittnar. Därför är begreppet tolkningsföreträde intressant. I den värld där man bäst känner till vad som menas när man talar om avtal mellan ”jämbördiga parter” borde man kunna vara ett föredöme. Men i SvD:s ledare får vi ett bra exempel på en situation där en arbetsgivare statuerar exempel.

Det är tydligt att arbetsgivaren kalkylerat med att det kan vara värt att betala vad det kostar att inte följa spelreglerna. Men uppenbarligen har Försvarsmakten inte kalkylerat med risken att därigenom skaffa sig ett dåligt rykte som arbetsgivare, vilket är särskilt korkat eftersom de är inne i en rekryteringsfas. Med en sådan tydlig arrogans undrar jag om man där känner behov av att demonstera sitt ointresse av anställda, som känner till och håller på sin egen och andras rätt. Hur ser man på Human Resources inom Försvarsmakten om rättssäkerhet inte räknas till det långsiktigt hållbara?

Annat på temat maktspel är utvecklingen kring Wikileaks, ordkriget i medievärlden runt internet och vanskötseln av grisar.

Börjar med Wikileaks. Honungsfälla eller inte, men nog är det väl ovanligt att en misstänkt våldtäktsman blir efterlyst via Interpol? Har inte hört talas om att det skett i något annat fall. Ser att hans försvarsadvokat reagerat. Därför undrar jag om inte Wikileaks läckande bättre förklarar varför maktens förlängda arm vill fånga in honom. Rick skriver om Cirkus och försvinner in i ett tekniskt resonemang som jag inte förstår, men här utgår jag från att han som tekniker på området vet vad han talar om.

The Wall Street Journal berättar om de ansträngningar som görs ”over there” för att komma åt Assange. Samtidigt puffas det för nya avslöjanden, denna gång i bankvärlden. Att bli avslöjad med brallorna nere, är nu något mer påtagligt än en kalkylerad risk. I så fall finns det hopp om en bättring. Men risken finns att det handlar om ett beteende som utvecklats till en kultur, där ingen förstår än mindre vill ta till sig den kritik som följer när många fler än de närmast berörda kan granska det som sker. Det är väl för att hindra odling av kulturer, där korruption kan frodas, som vi hyllar offentlighetsprincipen?

Sedan kan vi konstatera att internet lett till att genomskinligheten ökat väsentligt. Det vittnar inte minst artikeln om DN:s Johan Croneman och TV-avgiften om. Där kan vi se hur en journalistisk syneförrättning spårat ur. Resumés chefredaktör Viggo Cavling går dock i svaromål på sin blogg. Helt klart ligger här något annat bakom än en journalistisk vinkel. Men, vad? Ja, det lär visa sig med tiden, då internet gör att vi får se mera av det som sker bakom kulisserna. Det är mera på gott än ont, även om en del fokuserar på att lögnen har fått ökade möjligheter Med en referens till Christopher Kullenberg skriver Jesper Olsson i SvD om hur nätet ”rymmer en radikal demokratisk potential med en stor mängd aktörer som lämnat en passiv konsumentroll bakom sig” men också att frånvaron av redaktionella filter skapar både politisk, moralisk och estetisk oro. Det kan vi dagligen se exempel på. Igår tog SVT Debatt under Belinda Olssons ledning tillfället i akt.

Det som slog mig under programmets gång var att alla dom, som klagar över att det finns människor som vräker ur sig otidigheter, inte förstår att det finns en funktion för att hantera dessa ”bloggtroll” och att det hör till livet att lära sig hantera saker utan att behöva beklaga sig inför hela världen. Jag lärde mig också att Anton Abele (M) går i bräschen för mera befogenheter åt polisen, vilket finns med i den utredningen som pågår. Visste inte att han var så ointresserad av vad polis och åklagare kan göra inom ramen för den lagstiftning som redan finns. Efter Riksrevisionens granskning, borde han inse att bästa hjälpen vore att stänga möjligheten att ständigt kräva skärpt lagstiftning. Genom OpenGov.se kan vi se att tilläggsdirektiv gjort att denna utredning fått förlängd tid t o m 31 december 2010. Skönt att där var även Aaron Israelsson, Nyheter24:s chefredaktör och kunde bjuda spänstigt motstånd.

Måste be Johannes Forssberg, som tidigare analyserat fenomenet Abele, om ett råd hur jag ska hantera mina känslor när denne unge man, suppleant i Justitieutskottet, visar sådan ignorans. Jag brukar vanligtvis inte bli provocerad av att höra en människa med andra åsikter och kan ha stor förståelse för att unga människor inte kan vara så insatt i hur rättsväsendet fungerar i praktiken, men jag måste erkänna att Anton Abele triggade igång en rad mycket negativa känslor. Mest kanske därför att jag tycker att beslut i riksdagen ska baseras mera på forskning och beprövad erfarenhet än ett tyckande tillkommet i en situation, som jag – efter min egen upplevelse av honom i SVT Debatt – kan tycka att han själv bidragit till. It takes two to tango, som bekant.

Dessutom är det inte ansvarsfullt om vuxna människor omkring honom underlåter att göra honom medveten om att filtret mot det oönskade i människors liv inte kan skötas av polis och åklagare. Det borde många journalister också ta sig en funderare på. Håller med Viggo Cavling – vi kan börja med att höja tröskeln för vad som accepteras genom att använda funktionen för godkännande av kommentarer. Nästa steg är att inse att ingen kommit till världen för att fostra någon annan än sig själv. Sedan kan jag inte låta bli att mot detta ställa artikeln i IDG.se om Skånemejerier, där man vågar pröva frihet under ansvar.

För övrigt anser jag att julskinkan ska bojkottas i år. Jag bestämde mig för det sedan jag läst inlägget på SvD Brännpunkt om myndigheternas hantering av de hemskheter som Djurrättsalliansen avslöjat. Om opinionsbildning ska fungera som ett mer verksamt vapen än att bränna Scans bilar, kan vi – som gillar skinka – inte längre blunda för det som sker hos grisuppfödarna. Det är naturligtvis synd om en bojkott drabbar även de medlemmar i Sveriges Djurbönder som sköter sig, men utan kundernas reaktion sker inte en välbehövlig självsanering.

Intressant.