Med mycket kärlek till alla med makt.

Lyssnade i lördags på Medierna i Svergies Radio P1 där det fanns ett mer eller mindre obegripligt inslag, där en journalist tussade ihop TidningsUtgivarnas Anna Serner och ordföranden i Sveriges Radio Mats Svegfors kring ett förslag som TU tydligen propagerar för – en gemensam MedieOmbudsman efter modell från Norge. Lyckligtvis skriver Mats Svegfors om saken Medieetik 3.0 på diskussionsforumet för radions projekt Journalistik 3.0 Sedan han värjt sig mot att Public Service-media, som Sveriges Radio och SVT, ska buntas ihop med media i papper och på nätet, lyfter han fram att det seminarium (som det refereras till) avhandlade en annan medieetisk fråga av synnerligen stor betydelse och ställer frågan: - Vad händer med medieetiken i den nya sociala medievärlden?

Helt klart har tidningarna behov av att bearbeta hur de ska förhålla sig till sociala medier. På något annat sätt kan jag inte tolka den diskussion, som förs av journalister verksamma i pappersmedier med journalister och mediaintresserade verksamma på nätet. Jag gillar skarpt det förhållningssätt som Mats Svegfors ger uttryck för:

”En inte ointressant fråga är om det trots allt är önskvärt att alla följer de pressetiska reglerna. Det kan faktiskt hävdas att en del av ”livet på nätet” har en logik som står i strid med pressetikens olika hänsynsregler. Låt oss säga att man lyckades åstadkomma ett så starkt etiskt tryck på nätmedierna att Flashback tvingades stänga. Vore det bra? Eller är det i själva verket bra att det finns frirum på nätet som kan rymma en i det närmaste obegränsad sökprocess med allt vad det innebär. Jo, men om det finns på nätet varför ska då den lösnummerförsålda dagstidningen låta bli att namnge en misstänkt brottsling? Svaret är möjligen mycket enkelt: det är i praktiken inte förrän uppgiften når en vidare spridning som publicitetsskadan uppstår.

Förändringen är inte så stor som man kan tro. Ryktesspridningen uppfanns inte i och med internet. Alla de som har känt 32-åringen, 36-åringen, 42-åringen och 27-åringen har vetat vem det var lång innan namnet har skrivits ut. (Ett tips: gå in och googla på valfri ”åring”. Det finns gott om dem.)”

”Ryktesspridningen uppfanns inte i och med internet”. Sug på de orden. Det klart tänkta kan också klart formuleras.

Allt jämmer och elände som tillskrivs internet av dess belackare - allt från riksdagens ledamöter, journalister, o s v ända ner till mellanstadieläraren i klassrummet och fritidspedagogen i fritidsklubben, har inte uppfunnits av internet! Att jag noterar detta betyder inte att jag tycker att det är OK att aktörer på nätet kan uppträda hur som helst. Men att ta ett beteende inom en relativt begränsad grupp till intäkt för en långt gående lagstiftning, så som Anton Abele (M) förespråkar, gör mig emellanåt riktigt förbannad. Därför blev jag glad när jag läste Fredric Kjellbergs inlägg på Second Opinion, som ett svar på Anton Abeles debattinlägg i Expressen. I dagens anledning hoppas jag Anton Abele inser det kärleksfulla i att Fredric och andra ger sig tid att förhoppningsvis väcka honom till insikt om att han stirrat sig blind på internet som boven i dramat.

Badlands Hyena skriver Polisen måste stoppa vantolkningar, vilket visar hur frestande det är skruva till det som riksdagsmannen Anton Abele uttalar sig om. Han verkar tro att han bestämmer vad som är rätt och riktigt när åsikterna går isär. Sett i ett större perspektiv krymper allt snack om näthat till en tumme. Går till min favoritpoet Kahlil Gibran och lånar orden ”Och om ni vill avsätta en despot, se då till att hans tron som är rest inom er själva förstörs”. Yes, det känns redan mycket bättre.

Opassande resonerar klokt som vanligt kring detta med ordens makt, maktkluster och dess räckvidd. Av en del kommentarer till hennes inlägg kan jag dra slutsatsen att företeelsen #prataomdet måhända inte var så spontant uppblossande som det gjorts gällande. Hmm. Kan det vara så? Vad vill de involverade journalisterna i så fall vinna med det? Förstärka upplevelserna av dåligt sex eller avdramatisera de misstag man gör även i detta sammanhang? Sedan kan det vara så att det som upplevts som ett övergrepp av en kvinna, kan ha upplevts som ett uppvaknande fylld av en obeskrivligt skön njutning av en annan.

Jag förstår att lagstiftaren Staffan Danielsson funderar mer än ett varv kring det som vi nu sett utspela sig. Har sökt något annat att jämföra med och ställer mig frågan ifall upplevelsen av sex kan jämföras med konstupplevelser, där upplevelsen är en om man som betraktare är öppen och intresserad av att utforska verket och något helt annat om man är fylld av cementerade föreställningar om vad ett konstverk ska vara.

När jag ändå har Staffan Danielsson på tråden ;-), kan det passa bra att länka till Piratpartiets Anna Troberg som påpassligt tar en svängom med KD:s Mats Odell och Lars-Axel Nodell, som i Ny Teknik sagt sig vilja skapa ett paradis för molnet d v s de företag som erbjuder andra tillgång till dataservrar för förvaring. Att Anna inte är ute och cyklar visar bland annat den här tre månader gamla artikeln i Realtid.se Det man talar om i artikeln är bl a SOU 2009:1, som bland många andra Mathias Sundin skrivit om.

Mycket lägligt skriver Ny Teknik idag om Søren Schønbergs arbete med utvärderingen av direktivet i de EU-länder, som redan genomfört det. Han arbetar hos EU-kommissionären Cecilia Malmström, som blivit en riktig hök i sammanhanget. Hennes partivän Mathias Sundin har också berättat om ett brev från en anställd inom FRA till politikerna. Det är inte utan att jag bävar för vad resultatet av Yttrandefrihetskommitténs arbete kommer att bli. Kan sakkunskap och respekt för mänskliga rättigheter göra sig gällande när populism och all sköns ivrare för mer övervakning och kontroll tillåts breda ut sig.

Intressant.

Är det synd om lärarna?

Frågar mig om det finns något samhällsområde, som är så fylld av berättelser om elevers och föräldrars tillkortakommanden och personalens självuppoffrande insatser som skolan och barnomsorgen? Tänker på det när jag läser Karin Thunbergs ”Så fick lärarna all skuld – igen” i SvD. Artikeln finns ännu inte utlagd på nätet, varför jag får försöka mig på en kort sammanfattning. Thunberg inleder med en berättelse om hennes första möte med läraren Stavros Louca, som ledde till en publicering i SvD i maj 2005. Något som i sin tur inspirerade producenten Tomas Axelsson att initiera SVT-serien Klass 9 A. Efter en insats i en högstadieklass i Malmö har Stavros och hans kollega nu tagit sig an uppgiften att hjälpa en grupp lärare vid Mikaelskolan i Örebro med en klass ”där var tredje elev har underkänt i mer än hälten av alla ämnen och ingen verkar kunna sitta stilla och hålla tyst i mer än två sekunder”, som Karin Thunberg beskriver det.

”Hittills har bara två program sänts, jag utgår från att de inkallade stjärnpedagogerna hjälper även den här klassen till gymnasiebehörighet. Även om det, egentligen, är lärarna de ska stötta. Eller coacha, som det numera heter.” Efter denna bakgrundsbeskrivning kommer hon sedan fram till sin poäng. ”Att detta inte är en hyllning till De Duktiga som kommit susande till Örebro för att lösa problem utan till lärarna som står där och tv-exponerar sina misslyckanden och bristande förmågor.” Sedan orerar hon om NO-läraren Malin, som om det vore mycket mera synd om henne än kollegan matteläraren, som i det tidigare avsnittet, blev uppmärksammad på sin machostil och vars elever senare efter ett diagnostiskt prov visar ett resultat som Stavros betecknar som ”katastrof”. Ordet katastrof använder Karin Thunberg däremot när hon klämmer till med ”Nu har Örebrolärarna en klass som bedöms som ”en katastrof” och ingen säger ett ord om vilket ansvar skolledningen, politikerna – eller för den delen föräldrarna – har till att det är som det är. Istället lägger man ansvaret på lärarna. Allt är deras fel. Stavros må åstadkomma nya mirakel, men något blir ändå fel i den här ekvationen.”

Mot denna slutkläm vill jag kraftigt invända. Det är det synsätt, som Karin Thunberg här för till torgs, som bättre än mycket annat förklarar skolans problem. Genom att tillåta de vuxa i skolan att fly från sitt pedagogiska ansvar och skylla ifrån sig på elever, föräldrar, politiker, mobiler, media o s v så hjälper man inte läraren att växa i sin roll som en betydelsefull vuxen i den unga människans liv. Tvärtom. Jag vet inte om Karin Thunberg vet mer om hur det hela slutar än vad vi tittare vet, men jag utgår från att Malin och hennes kollegor gett sitt medgivande till att vara med. Men om hon ångrat vad hon gett sig in i är det också något som hon själv måste ta ansvar för. Därför hoppas jag att Malin följer sin manliga kollegas exempel och på ett moget sätt tar till sig de goda råd hon får. Om inte, får jag ändå hoppas att hon genom sin egen utsatthet har lärt sig något om hur elever har det när en lärare utser en elev och dennes föräldrar till syndabockar, när det egentligen är alltför få vuxna i klasser med 30 elever där 3 – 4 elever har särskilda behov av extra stöd.

Om politikerna ska bli medvetna om resursbristen måste signalerna gå uppåt i organisationen, men om rektor inte vill nås av den sortens meddelanden och läraren inte vill ligga dåligt till, då uppstår ett läge där enskilda elever kan råka illa ut. Lärarna som inte vill se sin egen roll i den besvärliga situationen gör det enkelt för sig och gör enskilda elever och deras föräldrar till syndabockar.

Har roat mig med att läsa vad Skolinspektionens chef Ann-Marie Begler säger om lärarnas ansvar i en debattinlägg om chef & ledarskap i Lärarnas nyheter under rubriken Alla elever har rätt till en god skolgång. Jag citerar ”Vi kan inte acceptera – jag vet inte hur det är med Orstadius – att man i skolan lägger skulden för misslyckanden på den enskilde eleven. Det går inte att skylla på elevernas sociala, etniska eller ekonomiska bakgrund när skolan som helhet inte når målen. Jag förstår mycket väl att det är försvårande faktorer – det vore lättare att nå höga mål om alla barn kom från svenskspråkiga familjer med lång studiebakgrund. Men skolans uppgift är att stödja dem som kommer från hem med kortare studietradition och verka för att alla elever kommer väl till sin rätt. Jag förstår också att det i många skolor kan råda ekonomisk brist – men jag vet också att det finns skolor som trots knappa ekonomiska resurser lyckas nå målen. För Skolinspektionens del håller vi fast vid tron på en skola som kan betyda något för sina elevers kunskapsutveckling och riktar in vår inspektion så att den stödjer ett sådant sätt att arbeta i skolan.”

Inte annat jag kan se, agerar Stavros och hans kollega Gunilla utifrån uppfattningen att en lärare måste möta eleven där eleven befinner sig och därifrån bygga upp elevens förmåga att bearbeta kunskapen och göra den till sin. Jag kan till viss del hålla med Karin Thunberg – det är modiga lärare på Mikaelskolan i Örebro, som så öppet visar vad de behöver hjälp med för att kunna bli bättre pedagoger. Det kan förhoppningsvis bilda skola – det ska inte behöva vara skamligt att be om stöd och hjälp för att utveckla sin kompetens.

Det är rätt intressant att läsa kommentarerna i olika media i anslutning till publiceringen av resultatet av den internationella undersökningen PISA 2009, där Sverige halkat efter under de senaste tio åren. Där framkommer att framförallt pojkarna halkat efter och genast utses deras intresse för datorer som det stora problemet. I en ledare i går i DN löd rubriken Betyg: Pojkar kan mer än de visar. Det är möjligt – själv undrar jag vad inställningen och värderingarna, bland alla kvinnliga lärare, fritidspedagoger och barnskötare i låg- och mellanstadiet när det gäller datorer, kan ha för betydelse för pojkarnas möjligheter att göra sig gällande. I en notis i SvD med anledning av en fråga till kulturministern visar det sig att Bo Rothstein är orolig för marginaliserade mäns möjligheter. Samhällseliten oroar sig för dessa pojkars framtid som vuxna män, men det vore bättre om de frågade sig varför det ser ut som det gör.

Det är i sådana situationer som jag hämtar kraft hos kloka internetanvändare som t ex Brit Stakston, Mathias Klang och Kristina Alexanderson. De har insett att man kan använda detta intresse för datorn, för att visa på vilket verktyg för kunskapsbearbetning och dialog som datorn kan vara. Hos dem och många andra runt om på nätet finns mycken kunskap och rik erfarenhet. Avrundar med Lars H Gustafssons föredrag i Eslöv den 25 januari vid konferensen Barnets rättigheter – från ord till handling! (pdf-fil). Slår också på trumman för hans bok Växa – inte lyda utgiven på Norstedts förlag mars 2010.

Bloggandet har för min egen del lett till ett engagemang mot regeringens i riksdagen inpiskade lagkluster för FRA:s övervakning och införandet av datalagring, vilket i sin tur lett till ett rejält engagemang i Piratpartiet. Av egen erfarenhet vet jag vilket enastående verktyg en till nätet uppkopplad dator är. Det dagliga umgänget med människor och möjligheten att kunna ta del av intressanta artiklar och annat innehåll gör att jag inte alls känner mig så gammal som jag de facto är. Det är framförallt medelålders och äldre människor som behöver övervinna sin rädsla eller fördomar inför datorer om fler ska kunna vara digitalt delaktiga.

Intressant.

Ordbatalj istället för kulor och krut.

Med ljudet från sändningar från den pågående revolten i Egypten i bakgrunden, funderar jag en del på läget här hemmavid. Där har människor lyckats få ut meddelanden om sakernas tillstånd via sociala medier och lockat dit journalister från när och fjärran, som följt det hela under flera veckor. I ett samspel mellan etablerade medier och sociala medier har vi kunnat följa och stödja deras kamp. Idag kan de fira att de till sist lyckades förmå Mubarak att kasta in handduken. Mycket återstår innan de kan känna tillförsikt, men idag firar vi. Håller med Expressens Opinionsbloggen Idag är vi alla egyptier. Annars har vi här hemmavid konflikter av annat slag att intressera oss för. Ordbataljer kräver inte enbart förmåga att bruka orden väl, utan minst lika viktigt är att syna motståndarens språkdräkt i sömmarna.

Det visar Anna Troberg sedan Moderaternas Gunilla Carlsson och Carl Bildt gjort stort nummer av UD:s bistånd till nätaktivister, vilket bl a Journalisten uppmärksammat. Under mitt eget grävande kring ”nyheten” om biståndet till nätaktivister, fann jag att Carlsson-Bildts utspel nog kan betecknas som konsten att koka soppa på en gammal spik. Hax och Christian Engström skriver om kopplingen mellan FRA, USA och Ryssland. Nyheter24 berättar också om saken.

Därutöver pågår rejäla ordkrig på grund av en del journalisters motvilja mot sociala medier, vilket det twittrats om under hashtaggar som #journalistrollen #kkgate och #kkuriren. En motvilja som gör att vi blir allt fler som undrar över en del journalisters objektivitet. Ett sådant exempel bjuder Katrineholms-Kurirens redaktion på med sin reaktion på Kommunchefens tilltag att publicera tidningens frågor på sin blogg, vilket i sin tur tuttat fyr på den pågående debatten mellan journalister för respektive emot sociala medier, där de senare förlorar rejält med poäng bland oss aktörer i bloggosfären. Medievärldens Axel Andén förklarar saken genom att länka till en del olika aktörer, som på sitt sätt engagerat sig i saken.

Själv sitter jag och skrattar gott medan jag kollar på en Bambuser-sändning, där en av dem, Morris Packer, skriver ett brev på en gammal reseskrivmaskin adresserat till ledarredaktionen på Katrineholms-Kuriren. Brevet har han lagt ut på nätet – sidan 1 och sidan 2. Gillar skarpt hans laterala förmåga. När jag läst vad ledarskribenten vräkt ur sig, förstår jag Morris Packer. Och njuter av hans kreativa motoffensiv. Skramlet från skrivmaskinen under drygt 30 minuter, hans kommentarer och brevet på två papperssidor med tippex-fläckar och allt talar sitt tydliga språk – om inte utvecklingen gått framåt hade vi inte ens haft papper och en gammal skrivmaskin! Humor! När ska de journalister, som tycker illa om vanliga människors möjlighet att yttra sig, utan deras filtrerande, inse att vi idag lever i en ny tid med nya sätt att se på användningen av de verktyg som internet möjliggör? Vi utgör inte på långa vägar så stort hot mot journalistiken, som en del journalister gör själva alldeles på egen hand.

Sedan kan man naturligtvis fundera kring det fruktbara i att i alla lägen lägga ut allt på nätet, vilket Expressens Thomas Mattson gjort. Men det är en annan diskussion där vi – även om vi utgår från oss själva – kan komma fram till olika förhållningssätt. Även om man ur en rent medmänsklig utgångspunkt kan förstå att Katrineholms-Kurirens redaktion ogillade kommunchefens tilltag, köper jag inte att Kommunchefen han anses ha tillgripit en ny härskarteknik genom sitt bloggande. Ett sådant påstående avslöjar skribentens syn på vad ord publicerade på nätet handlar om. Mikael Zackrisson skriver lysande under rubriken Pajkastning över avgrunden. Tack för det.

För övrigt noterar jag att omval enligt Valprövningsnämndens beslut ska ske i Västa Götalands läns landsting och i valkretsen Örebro Nordöstra.

Intressant.

Bistå andra i konsten att bedriva dubbelspel?

Igår spetsade en god vän öronen och undrade – hörde hon rätt? Ringde och undrade hur jag hade uppfattat det hela. Det handlade om biståndsminister Gunilla Carlssons utspel om att lämna bistånd till nätaktivister, vilket med tanke på regeringens åtgärder för att via FRA övervaka och kontrollera svenska folkets aktiviteter på internet var nyhetsinslaget häpnadsväckande.

Då jag hade haft annat för mig blev det till att googla efter nyhetsinslaget och då häpnar jag inför ointresset att belysa detta ur andra synvinklar än ett biståndsperspektiv: SvD Näringsliv; DN; SVT Rapport; Expressen; NSD; Veckans Affärer; Realtid.se; Östran; Senaste nyheterna; Presskontakt.se; och UD-bloggen. Pressmeddelandet från Utrikesdepartementet följs upp på Moderaternas hemsida där inbjudan till möte den 10 mars 2010 noteras och ”Har du idéer och vill delta? Mejla oss på UD och berätta hur du vill att informations- och kommunikationsteknologi ska användas för att stärka frihet och demokrati i utvecklingsländer. Mejla dina idéer och en presentation av dig själv före den 24 februari till: openaid@foreign.ministry.se ” Allt applåderas av Jarl Hjalmarson stiftelsen som driver kampanjen Befria nätet. Låt oss anta utmaningen att bidra med frågor hur man tänker när man tror att den regering, som själv uppträder med stor misstro mot sitt eget folk, har något att lära andra!

Idag slår UD på stora trumman och Piratpartiets ledare Anna Troberg tar tillfället i akt att hos SVT Debatt göra en tillbakablick samtidigt som hon naturligtvis med tillfredsställelse noterar att Carl Bildt ibland pratar som en piratpartist. Men, jag tycker mig nog se att både Gunilla Carlsson och Carl Bildt mest talar med kluven tunga.

Tack vare sökmotorn Google fann jag också att inget är nytt under solen. Ny Teknik skrev redan i maj 2004 om Sidas satsning på bistånd genom IT. Trist bara att det är lättare att se Informations- och Kommunikationstekniken som en viktig beståndsdel i demokrati och mänskliga rättigheter långt borta än här hemmavid.

Intressant.

FRA kan inte kollas - Är någon förvånad?

I nyhetsrapporteringen fladdrar det allvarliga meddelandet förbi – ett par allianspolitiker uttalar sin besvikelse över Signalspaningskommitténs rapport där det visar sig att dessa granskare inte kan granska FRA. Här Sveriges Radio, Ny Teknik och SvD. Ny Teknik skriver också om att socialdemokraterna idag protesterar mot att ”Signalspaningskommittén inte fått förlängt mandat att utreda integritetsskyddet i FRA:s, Försvarets radioanstalts, signalspaningsverksamhet”. Är någon förvånad? Det var faktiskt rätt många som såg det som hände i riksdagen som ett skådespel där resultatet bara kunde bli ett – att svenska folket fördes bakom ljuset.

Det är möjligt att Fredrik Federley (C ) inte förstod att han blev en nyttig idiot för skickliga maktspelare i kretsen kring statsministern och försvarsministern, men jag har svårt att tro att Annie Johansson (C ), denna skärpta ambitiösa tjej, inte begrep att det spel, som pågick, bara var luftpastejer för att rädda alliansen och dess regeringsduglighet. När det hände insåg jag att hon var beredd att hålla god min för att ligga bra till framförallt hos ledningen längre fram. Karriären var viktigare än att leva upp till partiets Öppenhetsmanifest, vilket man tidigare gått till val på. Piratpartiets Michael Nilsson ställde i början av 2009 en berättigad fråga: - Vad ska man med Centerpartiet till? För min del blev det, som då hände, en ögonöppnare, som i oktober 2009, dagen efter riksdagens beslut om de s k förbättringarna, ledde till en anslutning till Piratpartiet.

Lars-Erick konstaterar att FRA-kompromissen fixades genom lögner och refererar bland annat till Camilla Lindberg och Mark Klamberg. Den senare är som vanligt glasklar i sin analys. Tingeltangel var bara tingeltangel, skriver Hax; MinaModerataKarameller noterar att Klistret torkar på det ena plåstret efter den andra; Anders S Lindbäck konstaterar FRA-lagen kan ej granskas. Dagen innan hade Emma Opassande funderingar kring varför FRA är värre än Facebook. Staffan Danielsson visar i sitt inlägg att vi verkligen kan tala om den obotfärdiges förhinder. Men, han var väl en av de aktiva konstruktörerna bakom de ”14 tunga förändringar som genomförts”, varför inget annat var att vänta.

Per Agerman har mot bakgrund av det som pågår i Egypten och runt klotet, synat telekomjättarnas roll i det som sker. Det är inte heller något som förvånar. För en del är möjligheten att tjäna pengar viktigare än allt annat.

Intressant.

Ur konflikter föds både ont och gott.

Vi människor väljer vad som ska ges företräde. Idag sitter vi på första parkett och bevittnar ett skeende där det är en tidsfråga innan endera sidan skaffat sig ett tolkningsföreträde på beskrivningen av det som vi ser – revolution eller kris? Vice presidenten Omar Suleiman har börjat prata med oppositionen, vilket SvD skriver om. Men, ungdomarna, som drog igång det hela, har inte varit representerade vid dessa samtal. Hittills har militären intagit en mer balanserad position i förhållande till folket på torget, men enligt dokument läckta till Wikileaks har Omar Suleiman varit den som försett USA med uppgifter om det Muslimska Brödraskapet, vilket omnämns i SvD:s rapportering. Något som kan förklara det försiktiga tassandet från USA:s och EU:s sida, men också uttalandet av Silvio Berlusconi, som Opinionsbloggen berättade om häromdagen. Johan Westerholm skriver om en västvärld i limbo.

Gör internet till en mänsklig rättighet, skriver Måns Adler i Expressen mot bakgrund av det som skett i Egypten, där regimen efter det folkliga upproret gjort vad den förmått för att blockera tillgången till internet samt tvinga den största internetleverantören att sända ut meddelanden till mobilanvändare med ett uttalat stöd för regimen. Regimens attack på journalister och bloggare har gjort synligt att regeringsmakten ogillar att allt fler förfogar över möjligheten att kunna sprida information och åsikter om det som pågår. Då jag länge sett mig själv som en nätmedborgare i en miljö där mänskliga rättigheter bör råda, kan jag inte gör annat än instämma. Samtidigt undrar jag om inte detta med datalagring och FRA visar att maktens företrädare även här hemma ser rätt stora delar av folket som ett hot mot rikets säkerhet. På tisdag i nästa vecka kommer Konstitutionsutskottet att fortsätta beredningen av den lag som ska implementera Datalagringsdirektivet. Här kan man få en inblick i vad som händer i de olika utskotten. Bäst fungerar det genom att klicka på länken kalendern.

Parallellt med den diskussionen pågår en annan, som handlar om den förändring som pågår inom de olika mediehusen och bland journalister, där man intar olika ståndpunkter – alla i avsikt att förhålla sig till de hot och möjligheter som internet med dess sociala medier utgör. Joakim Jardenberg bidrar praktiskt i den diskussionen genom att lyfta fram diskussionen om journalistens roll, här i ett seminarie med Anders Mildner. Kolla gärna flera av hans inlägg. Gert Frost har också bidragit med ett antal intressanta inlägg. Här ställer han en rad intressanta frågor samtidigt som han kliver åt sidan för att ”fundera över vad som egentligen krävs för att få andra än de närmast sörjande att ta del av diskussionen om formerna för framtidens informationsspridning”.

Under de dagar, som jag själv har haft tänkarmössan på, i ett försök att orientera mig i en tid då gapet vidgas mellan de som fokuserar på nätets möjligheter och de som gör stort nummer av dåliga mänskliga beteenden, vilka helt tillskrivs internets existens, har jag försökt bli klok på hur ledande politiker tänker kring begrepp som tillit och ansvar. Debatten i Kvällsöppet om brottsoffers ökande inflytande när det gäller de allt hårdare straffen rörde om ordentligt i mitt inre. När människors sorg och fullt begripliga hämdlystnad tillåts utgöra grund för behandlingen av de straffade, då handlar samhällets insats om vedergällning och inte kriminalvård. Att sedan Brottsoffermyndigheten uppträder så okänsligt i relation till brottsoffer, det borde verkligen uppmärksammas i mycket högre utsträckning. Vilket fokus har de i sin roll? Det är i sådana stunder som jag tänker på Nelson Mandela och den sydafrikanske fångvaktaren – genom att de visade varandra respekt under fängelsetiden blev det möjligt att försonas med det som hände under en tidsepok när de varit varandras fiender. När det är så svårt för enskilda individer att leva med det som hänt, borde det vara samhällets plikt att bistå med kvalificerad hjälp för att hjälpa dem finna försoningens väg.

Avrundar med Anna Troberg, Piratpartiet, som såg det jag såg; att de tävlande i Melodifestivalen blir kollade för att se om de har rent mjöl i påsen. En drift med kontrollnojan, som jag kan applådera, mest därför att företeelsen verkligen förtjänar att skrattas åt. Kan för min inre syn se FRA:s anställda sysselsatta med sitt byggande av sociogram och föreställa mig vilka samtal det kan leda till dessa "FRA-snokare" emellan.

Intressant.

Könstillhörighet förklarar det mesta?

SvD:s Sanna Rayman skriver att varken Linna eller Super-DO varit en höjdare. DN och Expressen rapporterar också. Själv undrar jag vilken roll som just feministernas och genusvetarnas attityder tillåtits spela i motsättningarna inom organisationen. Att likställa diskriminering på grund av kön med andra diskrimineringsgrunder gör ingen ostraffat. Trots att feminister under mer sansade samtal tvingas medge att flera faktorer samverkar när individer diskrimineras. Den insikten går under begreppet intersektionalitet och forskare har visat att det finns ett samspel mellan flera faktorer som kön, klass, etnisk tillhörighet, sexuell läggning, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning och ålder, när en individ utsätts för andras diskriminering.

Utan att känna till de verkliga skälen till regeringens omplacering av DO:s Katri Linna, måste jag erkänna att jag inte är det minsta förvånad. När JämO togs bort och den verksamheten inrangerades under DO:s hatt utifrån ett intersektionellt perspektiv, då bäddades för den situation som vi nu ser resultatet av. Hur kunde regeringen tro att de genuspräglade svenska feministerna skulle acceptera att diskriminering på grund av kön skulle kunna likställas med diskriminering på andra grunder? Även om insikten om värdet av ett intersektionellt perspektiv växer, biter sig feministerna fast vid att diskriminering på grund av kön är något överordnat allt annat. Det synsättet är så cementerat i det svenska samhället att Katri Linna ställdes inför en omöjlig uppgift. Kan bara hoppas att forskare intresserade av det intersektionella perspektivet tar chansen att syna motsättningarna inom DO för att klargöra vad som handlar om ovilja från jämställdhetsfixerade politikers och medarbetares sida och vad som kan tillskrivas brister i ledarskapskompetensen.

Synar man detta med ledarskapskompetens närmare upptäcker man rätt snart att även synen på den färdigheten genomgått en förändring, som behöver lyftas fram i ljuset, då det också kan förklara en del. Här bidrar Ylva Hasselberg, docent i ekonomisk historia samt föreståndare för Centrum för teknik- och vetenskapsstudier vid Uppsala universitet och Niklas Stenlås, fil. dr. i historia och verksam vid Institutet för Framtidsstudier med forskning som utgör underlag för essän: Professionernas uttåg ur Kunskapssamhället publicerad i Vetenskapsrådets Tvärsnitt nr 4. När jag som bäst behövde det, delade Shirin Ahlbäck med sig en länk till denna essä på Facebook – en lycklig slump eller synkronisitet? Hur som helst ett stort tack!

Min kvalificerade gissning är att feministernas tolkningsföreträde på intersektionalitetens bekostnad i kombination med motsättningar hos både politiker och medarbetare när det gäller synen på ledarskapskompetens, ledde till ett ohållbar situation. När normalt hyggliga människor uppför sig illa mot varandra på en arbetsplats är det oftast en rad faktorer som samverkar. Ja, där också ;-). Vad hjälper Arbetsmiljölagens goda intentioner när det är både si och så med dess efterlevnad. Att Katri Linnna omplacerats är bara början på den arbetsplatsens stora utmaning – vem kan leda en myndighet med en intersektionell syn på diskriminering i konflikt med genusfixerade feminister bland politiker och medarbetare?

Efter dessa funderingar kring en dagsaktuell konflikt, som vi inte vet särskilt mycket om, till en annan motsättning, som har sin grund i olika syn på internets roll i våra liv. Noterar att IT-minister Anna-Karin Hatt bjuder in branschen för samtal om Sveriges digitala agenda, vilket Computer Sweden skriver om. Undrar om hon tänker använda tekniken för att låta flera vara med på ett hörn? Eller om hon har en dold agenda som ska kommuniceras ut för att öka branschens förståelse för statens behov av övervakning och kontroll av internet? Därtill kommer att vi måste fråga oss var branschens aktörer egentligen står när det gäller nätneutralitet och upphovsrättsindustrins krav på att ISP:arna ska ta ansvar för innehållet i kablarna? Avrundar med Anna Trobergs inlägg som bådar gott för Piratpartiets framtid. I kampen om internets frihet och öppenhet måste vi bli många, många flera.

Intressant.