Feminismen och Evolutionen, del 2.

Idag har jag verkligen brottats med Jordan B Peterson (JBP) Inlägget i torsdags var bara en förövning inför det, som väntade mig, sedan jag bestämt mig för att läsa hans 12 Livsregler och att skriva ner tankar, som kommit och gått, under utflykten in i hans tankevärld steg för steg. Där nämnde jag helt kort att författaren i inledningen till Regel 1 Stå rak i ryggen Skjut bak axlarna bland annat refererade till forskning baserad på humrars reaktion på grund av kemiska reaktioner i hjärnan. Reaktioner, som är varandras motsatser vid seger respektive nederlag. 

Läser detta än en gång och noterar att Hög serotoninnivå/Låg oktopaminnivå utmärker segraren och omvänt gäller för förloraren. ”The winner takes it all” gäller både bland humrar och människor påstår JBP. Som klinisk psykolog torde han vara väl förtrogen med vad människans upplevelse av personliga nederlag i livets olika skeden , kan ställa till med. Självklart av värde för den, som vill förmå drabbade människor att hjälpa sig själva. Den, som vet något om varför vi reagerar, så som vi gör vid seger och nederlag, den har antagligen större möjligheter att använda sin kunskap för att vara en god människa både i förhållande till sig själv och andra. Men också till dess motsats.

Kemins betydelse för hjärnans funktion i pressade lägen, har jag inga problem att ta in, men … så kommer jag till texten rubricerat Principen om ojämn fördelning på sidan 8. Läser och häpnar! Får en stark känsla av att detta handlar om en välbeställd elits försvarstal för att döva samvetets röst inför sin girighet. Så bekvämt om Price´s Law skulle kunna försvaras med den konservativa Naturen med sin dominanshierarki; Evolutionen med dess naturliga urval; samt den gudomliga handen i det hela.

Vilken skillnad i förhållande till den levnadsvisdom, som filosofen Kahlil Gibran erbjuder oss i ett av sina många litterära verk - The Prophet - på svenska Profeten, första gången utgiven 1923 i USA och i Sverige ett flertal gånger av Proprius förlag sedan 1977. Har utgåvan från 2004 i översättning av Carl-Gustaf Rosén och Johan Wretman, som jag kan rekommendera. Gibran kommer här till sin rätt i sin omsorg att med ordens hjälp intressera oss för att försöka förstå människan i allmänhet och hennes uppgift att fostra sig själv - i synnerhet. 

Hans syn på människan, framträder tydligast, enligt min mening, i kapitlet om Brott och straff - ”Om människan inom er skall jag nu tala. Ty det är hon och inte ert gudajag och inte dvärgen i dimman , som känner brottet och straffet”. Det är en kärleksfull bild, som säger mycket om människan; hennes möjligheter och begränsningar. Med detta sagt utgår jag från att JBP vill göra gott med sina ansträngningar att förmå oss att begripa vad han menar med det, som han tycker sig ha funnit genom sina rön.

Går vidare till JBP:s Regel 2 Behandla Dig själv som en person Du är skyldig att hjälpa. Inleds med konstaterandet att mannen alltför ofta underlåter att göra vad som är gott mot honom själv. Varför? Svaret söker han i de äldsta berättelserna om skapelsen och hur världen är inrättad, efter en dröm. Dessa berättelser, menar han, är sammanvävda i Första Moseboken. Men, varför väljer den, som säger sig vara en vetenskapsman, att referera till Bibelns berättelser? Här kan jag bara gissa att det hänger samman med att människor genom historien och fram till i mitten av 1800-talet trodde på religionernas skapelseberättelser. Tror att det var först med Charles Darwin (född 1809), som människor kom i kontakt med evolutionsläran. Darwins bok ”Arternas uppkomst” utgavs 1859 och endast sjutton år dessförinnan hade Folkskolan införts i vårt land. Före 1842 var det oftast kyrkan, som svarade för barnens undervisning.

Mot den bakgrunden finner jag det naturligt att JBP använder sig av dessa berättelser, då de kan ses som betydelsefulla i den evolutionära utvecklingen – människan är medskapande i sin miljö och den påverkar henne. Men, det betyder inte att jag köper hans betoning av syndafallet med dess förvisning ur Edens lustgård, som grund för skillnaden mellan könen och människans tillkortakommanden. Ska återkomma till det i Feminismen och Evolutionen, del 3.

Feminismen och Evolutionen, del 1

Feminister ser ut att ha stora problem med biologin i människans evolutionära utveckling, vilket bland annat synliggjordes när Peterson var Skavlans gäst. Men jag är inte helt på det klara med om det även gäller dem, som själva är "riktiga biologer" i motsats till Jordan B Peterson, klinisk psykolog och professor i psykologi vid Torontos Universitet i Kanada och författare till boken ”12 Livsregler Ett motgift mot kaos.” Har för några dagar sedan påbörjat läsningen av den omtalade boken med pennan i hand för att markera de stycken, som jag tycker mig behöva läsa om igen senare för att kolla om jag rätt tolkat dess innebörd.

Förordet var intressant och sa mig att Jordan B Peterson är en person som inte lämnar ifrån sig ett hafsverk, även om jag redan i inledningen, som han rubricerat Ouvertyr, har svårt att hänga med i hans resonemang även om jag i min tankevärld också kommit fram till att det kan vara möjligt ”att sträcka sig bortom ett slaviskt fasthållande vid gruppen och dess doktriner och samtidigt undvika fallgroparna hos dess motsatta ytterlighet nihilism.”. Men, det sker inte utan att individerna kommer till insikt om sitt eget ansvar, när till exempel olika grupper ägnar sig åt kampanjer (som alltför många människor är omedvetna om) för att få ett övertag för sin ordning i omdaningen av samhället. En omdaning, som bäddar för motreaktioner, vilka inte alltid gynnar en fredlig samvaro och utveckling. Säger bara #metoo.

Idag inbillar sig alltför många att de själva inte har något som helst eget ansvar för den utveckling, som mänskligheten genomgår just nu, trots att vi behöver en ordning, som inte går till överdrift på sätt som skett i fråga om till exempel företagens immateriella rättigheter och de krav, som nu ställs i EU på övervakningsåtgärder. Ett resultat av fega och/eller okunniga politiker, som under ett helt decennium valde att gå ärenden åt underhållningsindustrin, trots att innovativa unga människor försökte bevisa att deras plattform (som möjliggjorde för användarna att genom samarbete kolla ifall industrins utbud var värt pengarna) skulle höja publikens intresse för såväl inköp av CD´s och DVD`s samt bio- och teaterbesök liksom olika aktörers liveframträdanden. Sådant agerande från politikernas sida inger inte förtroende för dem som ordningsskapare.

Men då även ordning kräver balans för att inte omvandlas till kaos tycker jag att Jordan B Petersons bok är intressant. Därför vill jag testa om jag orkar att gå igenom alla de 12 reglerna. I inledningen till Regel 1 nämner Peterson att serotoninet reduceras påtagligt i situationer då människan i likhet med humrar möts av personliga nederlag. Noterade spontant i marginalen ”Jmfr Ställd - förräderiet mot mannen av Susan Faludi”. Faludi är feminist, författare och journalist, som jag läste om vid utgivningen av hennes bok på svenska hos Ordfronts förlag år 2000. Då uppfattade jag att männens problem främst kunde förklaras med hjälp av psykologi, även om jag redan i mitten av 1970-talet genom flitiga självstudier, bland annat verk av René Dubos, fick mig till livs att människan är en komplex biologisk, social och skapande varelse. Då uppfattade jag och tror fortfarande att Dubos kan räknas till gruppen tillförlitliga forskare. Undrar också nu som då om inte Dubos har helt rätt i sina iakttagelser att människans behov av ”en tro på en högre makt” också ligger nedärvt i generna? 

Tycker mig se att för många gudsförnekare har politiken blivit ett substitut, men det är väl att svära i den partipolitiska kyrkan ;-)  Även om vi svenska infödingar ser oss själva som sekulära eller helt avkristnade, är det uppenbart att vi får uppenbara problem, när vi inser att det finns både svenskar, flyktingar och invandrare, som drar in religionen i politiken. I en ordväxling på nätet lekte jag med tanken att det kunde ha varit intressant ifall Jordan B Peterson och Susan Faludi hade slagit sina kloka huvuden ihop och komnit till oss med något gemensamt. Men i väntan på en sådan dialog tänker jag gå igenom Petersons Regler steg för steg, eftersom jag delar hans uppfattning att vi behöver väl balanserade regler för att kunna skapa en fredlig värld i balans mellan ordning och kaos. Ber således att få återkomma i takt med att jag betar av de tolv stegen.

Demokratiskola för folket?

Häromdagen skrev jag i en kommentar till ett inslag hos SVT att det vore lovvärt om Public Service i ett samverkan med Svenskt Näringsliv och Studieförbunden kunde skapa en nätbaserad utbildning för att öka medborgarnas kunskaper. Detta för att kunna göra sig hörda på annat sätt än genom kampanjer, som oftast snedvrider den balans som krävs för en över tid hållbar demokrati. Då i samband med att jag än en gång visat mitt missnöje med att Public Service i samband med ”metoo-tsunamin” sorgfälligt missat att berätta fakta om hur människor kan och bör samverka för att systematiskt bygga en sund arbetsmiljö, eftersom arbetsgivare och fackföreningar är bundna av såväl Arbetsmiljölag som dito avtal.

Men, även politiker visar rätt stor okunnighet om vad som krävs för att yttrandefrihet ska råda som grund för verksamheters sunda utveckling. Har förstått att de olika studieförbunden ordnar politikerskolor, där de olika partierna grottar ner sig utifrån sin ideologi, vilket knappast talar för folkbildning i en ny tid. Och jag är uppenbart inte ensam, som tycker att det är hög tid. 

Surfar och finner Stiftelsen Höj rösten där VD hos Proventus är ordförande. När VDn för ett investmentbolag, som sålt sitt innehav i TV 4 – en distributör och i viss mån producent av innehåll för folket - visar intresse för en Demokratiskola med en verklig mission, då ser jag en ledning, som är något på spåren. Är detta en glimt av att ledare, som vill stärka demokratin, börjat inse värdet av att ta tillvara de klagomål, som människor med fötterna i verkligheten kan förse dem med, för att möjliggöra en förädling av dagens samhällsklimat?

Öppet brev till chefer inom Public Service.

Hur balanseras feminismen i teori och praktik i Public service?

Innan jag upphör att vara en mångårig licensbetalare, ber jag att få veta på vilka grunder, som vi medborgare i allt större utsträckning matas med programinnehåll, där tankegodset feminism och dess förkunnare – feministerna - ges allt vidare räckvidd för sina enögd syn på hur Jämställdheten mellan människor med olika kön och könsidentiteter ska kunna komma till konkreta uttryck i det svenska samhället.

Hittills har feminismen och feministerna kunnat dra nytta av den draghjälp, som de fått genom att hänga på dels kampanjen för en ILO-konvention mot Könsbaserat våld mot kvinnor i arbetslivet hos internationella fackliga organisationer och dels den kampanj för Orange Day, som FN:s internationella kvinnoorganisation arrangerat med fokus på våld mot kvinnor och flickor i humanitära konflikter. En dag som manifesterats, sedan många år tillbaka, just den 25 november.

Sedan jag i november 2017 läst Aftonbladets intervju med Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg om uppropet bland Advokatsamfundets medlemmar och en del andra andra aktioner, som briserat i sociala medier under hashtaggen metoo och börjat publiceras i etablerade medier, startade jag mitt eget ”gräv” efter vem eller vilka som låg bakom allt detta. Med början den 27 november 2017 har jag berört saken i flera blogginlägg, då jag anser det vara en allvarlig brist att kampanjens tillskyndare varit så i dimma dold, samtidigt som de etablerade medierna sumpat ett lysande tillfälle att göra kvinnor medvetna om anställningsavtalets och arbetsmiljölagens betydelse för att det system som byggts upp sedan 1990-talet ska kunna fungera.

Målet då var att skapa en bra arbetsmiljö genom successiva förbättringar byggd på samverkan mellan chefer och medarbetare vid regelbundna Arbetsplatsträffar. Men om ett system inte används, faller det naturligtvis i träda. I så fall tar jag detta som intäkt för att jag har rätt, när jag tycker mig se att resultatet av feminismens och feministernas intåg i politiken och medievärlden inneburit att Jämställdhet skall fixas med hjälp av statliga åtgärder, som någon annan än de arbetande kvinnorna själva ska engagera sig i. Och det är här, som det blir intressant att närmare studera feminismens intåg i Public Service.

Som exempel vill jag lyfta fram programmet Kulturveckans sändning den 25 september 2018 där vi fick veta att en av programledarna varit i USA för att studera kopplingen mellan HipHop-musiken och Strippor m m. Inslaget var något av en ”påa” för nypremiären av SVT Kultur ´s Edit i december. Med en återkoppling till metoo förutspåddes vidare i programmet en god fortsättning för feminismens del, bland annat med hjälp av Martina Montelius bok om att hämnas på en metoo-man.

Det nyciviliserade konceptet ”att hämnas” har vi väl ändå sett tillräckligt av.!? Däremot alltför litet av konstruktiva förslag om hur kvinnor kan väckas till insikten om att ingenting av genomgripande betydelse kommer till oss människor utan egna ansträngningar. De flesta av oss kan rätt lätt inse vad skillnaden mellan mediokra och framgångsrika idrottsutövare främst består i – träning av de kunskaper och färdigheter där det krävs förbättringar! 

Tänk om Public Service skulle utmana Svenskt Näringsliv, de centrala fackliga organisationerna och Arbetsmiljöverket att slå sina kloka huvuden ihop och skapa en gemensam nätbaserad utbildning om vad som krävs för att skapa det goda arbetslivet – det vill säga sätta fokus på det som skulle gynna såväl individer som företag och samhället i stort. Det vore Folkbildning i en högre skola än den, som vi medborgare idag får hålla till godo med i Public service, där bland annat myter odlas att män inte behöver anstränga sig för att vinna framgång. 

Går det att skriva sig fri …

… från upplevelser, som satt sig i sinnet?

Den frågan ställer jag mig efter att ha läst berättelsen ”VAD SOM HÄNDER EFTER” författad av Håkan Molén, född och uppvuxen i Norrtälje, men numera bosatt i Spanien. I så fall är denna bloggpost om mina svårigheter att orientera mig i dagens samhälle, som sägs vara ett valfrihetens samhälle, ett försök i den riktningen. Håkans böcker låter jag tala för sig själva, även om jag - sedan jag läst boken ”De Osynliga : en kriminell skröna från Norrtälje” - inte kan avhålla mig från att skriva ner några reflektioner kring en del personer i det tongivande gänget och deras moraliska kompass. Men, det återkommer jag till senare i höst.

Idag ska inlägget handla om mina egna upplevelser av en del viktiga länkar i kedjorna för sjukvård och omsorg här i Norrtälje - 81 år gammal med minnen från en barndom med föräldrar som kompenserade ”pennning-fattigdom” med något, som enligt pappa var mycket viktigare, nämligen fantasi- och uppfinningsrikedom. Något jag har haft nytta av under hela min uppväxt och senare i livet, där det gällt att förkovra sig med hjälp av studier vid sidan av ett arbete för att försörja mig själv och min son med ett stimulerande yrkesarbete, men också genom att ta tillvara alla de möjligheter till berikande upplevelser, som inte alltid kostade pengar, när vi var lediga från skola och arbete.

Men, jag kunde aldrig drömma om att jag, som lämnade Socialdemokraterna 1986, idag drygt 30 år senare, skulle känna en så stark sympati för Stefan Löfvens ord ”I DET STARKA SAMHÄLLET BLIR DU INTE FATTIG SOM GAMMAL”?! Med mina behov av fortlöpande fysisk träning efter en mängd operativa ingrepp under det senaste decenniet och därutöver en allt smärtsammare artros i en knä- och höftled, har jag under de senaste två åren, som ett extra påbröd, fått uppleva tidvis förlamande känslor av vanmakt. Främst på grund av begränsade ekonomiska resurser. Något som jag tidigare hade inbillat mig hörde barndomens 30- och 40-tal till! 

Men, Icke! Här – i vårt omtyckta vårdbolaget Tiohundra´s hägn – har min valfrihet, när det gäller möjligheterna att upprätthålla den välbehövliga muskelstyrkan i kroppens livsviktiga funktioner, sedan 2015 bestått i att hänvisas till ett val mellan ett privat gym eller en förening, som Vårdcentralen tecknat avtal med. En ordning, som inte fanns på kartan, när jag valde läkare. Men, efter allt vad jag varit med om i form av fysträning före och efter olika operationer, bland annat ett hjärtstopp med en infarkt och nedsatt arbetsförmåga, som följd, har jag haft förmånen att kunna nyttja vårdbolagets resurser i form av Rehab med och utan styrketräning i såväl grupp som på egen hand upp till tre ggr u veckan på tider då vårdbolagets egna verksamheter inte behövt använda lokalen och dess utrustning. Det har verkligen känts tryggt, eftersom hjärtat, behöver en regelbunden pulshöjande träning, som enbart promenader med rollator inte kan leda till.

Sedan februari 2016 och därefter har jag gjort en del tappra försök att få tillgång till rehabinsatser, som efter en rehabträning vid åtta tillfällen hos Rehab vid Ros ledde till att fysioterapeuten där skrev ett meddelande till akutläkaren vid vårdcentralen som i mitten av juli månad utfärdade en remiss för utprovning av specialstrumpor för kompression. Den 29/8 besökte jag Karolinska Sjukhuset för lymfundersökning, som följdes av en röntgen vid Norrtälje Sjukhus och på detta följde gympa i Ros varmvattenbassäng en gång i veckan under oktober och november 2016.

Under de här åren fick jag klart för mig att vårdbolagets Rehab inte får konkurrera med privata gym eller föreningar med rehabinsatser. Och här uppstod PROBLEMET för min del, eftersom jag inte har ekonomi att vara betalande kund, hos ett gym, där tillgång finns till såväl utrustning som beredskap med livräddande insatser ifall detta skulle behövas. På sjukhuset och vårdcentralen är alla vårdtagare subventionerade, medan alla medlemmar på ett gym får betala vad det kostar och sedan öva upp sin acceptans för att dit även kommer besökare med motion på recept, som subventioneras av landstingets skattebetalare, antingen som hjälp till åldringar med begränsad ekonomi eller patienter, som visserligen kan ha råd, men ännu inte vunnit insikt om motionens betydelse för det allmänna välbefinnandet och därför ännu inte valt att prioritera detta. Det var när detta gick upp för mig, som jag gick från att vara stridslysten till att resignera med stundtals strida tårefloder i min ensamhet. Vad är friheten att välja vård värd, när jag inte kan välja en variant där jag kan känna mig trygg!?

Vintern 2017/2018 blev en enda lång plåga med flera perioder av feber och snuva och däremellan en kamp för att röra på mig, när trottoarerna till och från mitt hem tidvis bestod av hala tillfrusna och tidigare av många unga fötter upptrampade stråk svåra att ta sig fram över med en rollator. Även sommartid är alla dessa mot gatan svagt sluttande trottoarer i stadsmiljön en utmaning för oss, som behöver rollator. 

Men, ljuset i mörkret tändes när jag, som medlem i Hjärt- Lungföreningen, fick möjlighet att under tio veckor före midsommar 2018 träna en gång i veckan i bassängen på Ros. Något, som väckte liv i de domnande livsandarna. Men, smolket i glädjebägaren var att jag dessförinnan hade blivit tvungen att anlita Hemtjänsten kväll och morgon för att ta på och av den speciella utrustningen för ben och fötter, som betecknas Cirk-Aid. En utrustning, som det tog rätt lång tid att leverera och som verkligen varit en obeskrivlig plåga denna varma sommar. Bad därför om en akuttid hos en läkare vid vårdcentralen, som på det bestämdaste avrådde mig från att skippa Cirk Aid, eftersom risken för livsfarliga cirkulationsrubbningar inte kunde uteslutas.

Det sista halmstrået blev i det läget vårdbolagets Hjärtsjuksköterska, som förbarmade sig och kontaktade en sjukgymnast vid vårdbolagets Rehab, som jag haft en första träff hos och fått en hemläxa av tills vi ses nästa gång. Så nu kämpas det morgon, eftermiddag och kväll med step-up-bräda, som vänster ben klarar riktigt bra. Morgon och kväll för jag dessutom en synnerligen ojämn kamp med hemläxan att sätta mig ner och resa mig upp från en köksstol ett antal ggr - tänkt att utökas vartefter kommandot mellan hjärnan och berörda muskelgrupper fungerar. Det senare är skitsvårt, då jag tappat i stort sett all kraft i höger ben, där jag även haft en höftledsartros sedan flera år tillbaka. En åkomma, som jag tidigare kunnat hålla i schack med hjälp av styrketräning.

Men, hittills har pulsen efter dessa korta arbetspass flera ggr per dag under drygt en vecka ökat från 65 slag i minuten fram till igår och idag med 89 slag i minuten. Visserligen en rejäl bit kvar till de 120 slag i minuten, som jag tidigare kunde nå upp till under Rehabs varierande Hjärtgympa efter 20 minuter. Men, skam den som ger sig! Så länge som jag vill leva för att se hur framtiden artar sig finns det hopp 😉

Anmälan motvikt till medias parlament?

Sedan jag om och om igen kollat Morgonstudions och Uppdrag Gransknings program Onsdagen den 30 maj 2018 och gått igenom alla de ansträngningar jag gjort för att kunna förstå varför etablerade medier sorgfälligt undvikit att berätta för oss tittare, lyssnare och läsare om kampanjens tillskyndare och dess syfte. Nägot som i sin tur lett till att medierna sumpat ett osökt tillfälle att granska varför det system, som byggts upp sedan i början av 1990-talet, inte har fungerat så som det då var tänkt. Dessa brister är inte försvarbara i ett samhälle som sägs ha ett gott skydd för ett fungerande granskningssystem.

Har därför landat i att en Anmälan till Granskningsnämnden är den enda möjligheten att lyfta fram detta till allmän kännedom. Har därför anmält både Morgonstudions och Uppdrag Gransknings program även om de allra flesta medier, som hanterat tsunamin av berättelser under hashtaggen metoo, har varit lika goda kålsupare. Här nedan återger jag dessa två likalydande anmälningarna, som jag levererat genom Granskningsnämndens formulär på deras webbplats under uppmaningen Utveckla varför du vill få programmet eller inslaget prövat:

"Rubricerade program är endast toppen på en kampanj, där berättelserna under hashtaggen metoo ingår och som genomförts av nationella och internationella fackliga organisationers för stöd åt krav på en ny ILO-konvention mot Gender Based Violence i arbetslivet. Dess genomslag i våra nyhetsmedia har dock i brist på sans och balans lett till stora påfrestningar på bland annat vårt pressetiska system. Av UG:s granskning framgår att det i Sverige finns en samordnare av 70 olika upprop vid namn Emma Lilliehorn. Det är första gången efter alla rapporter om #metoo, som tittarna har fått en hint om det samarbete, som ligger bakom - dock icke på vems/vilkas uppdrag eller i vilket syfte. Detta förbigår Morgonstudion/Uppdrag granskning helt.

När människor enbart ses som offer för andras förtryck, förminskas vi alla. Samtidigt låter media de ansvariga arbetsgivarna slippa undan besvärliga frågor om åtgärder och förebyggande insatser främst på grund av felaktigt fokus på enskilda individers fel och brister, som tyvärr i en del fall kan misstänkas vara präglade av förmenta brottsoffers hämndlystnad, då de och deras supporters inte accepterar samhällets rättsprincip att en anmäld individ måste betraktas som oskyldig intill dess att en domstol avgjort saken.

Normalt brukar arbetsmarknadens parter tala varmt för den svenska modellen, varför jag är starkt kritiskt till att få, om ens några, journalister ställt frågan till dem varför ett problem i arbetslivet, som #metoo säger sig bära vittnesmål om, kunnat fortgå i åratal utan åtgärder. I det systematiska arbete, som infördes i vårt land redan i början av 1990-talet, för att skapa förutsättningar för det goda arbetslivet i en föränderlig tid, ska väl inte chefer och medarbetare kunna komma undan sin medverkan i med hänvisning till brist på kurage. Detta då såväl fackliga organisationer som arbetsgivare har möjlighet att ta initiativ till fortbildning, så att systemet kan få bättre förutsättningar att fungera. Har noterat att Almega, Sveriges ledande arbetsgivarorganisation för tjänstesektorn, just kommit med krav på Kompetensavdrag för investering i människor. Grundbulten här är "Arbetsgivaren och de anställda ska samarbeta för att skapa en god arbetsmiljö. Det är fastslaget i arbetsmiljölagen. Arbetsgivaren har huvudansvaret för arbetsmiljön. Skyddsombuden är arbetstagarnas valda ombud i arbetsmiljöfrågor, men har inget eget ansvar för arbetsmiljön." Citat ur Arbetsmiljöverkets hemsida. Denna samverkan ska utvärderas och förbättras genom en årlig Internkontroll för förbättring av planen för kommande år. Något som Arbetsmiljöverket har tillsynsansvar för.

Med hänsyn till kraven på Opartiskhet, Saklighet och SVT:s genomslagskraft torde det vara särskilt allvarligt att nyhetsredaktionerna under så lång tid underlåtit att redovisa organisatörerna bakom metoo-kampanjen, bland annat Journalistförbundet och den International Federation of Journalists www.ifj-stop-gender-based-violence.org samt syftet med kampanjen och en genomlysning av berörda parters och Arbetsmiljöverkets ansträngningar. Som licensbetalare undrar jag naturligtvis varför det inte rapporterats och varför det inte har varit möjligt att komma till rätta med problemen inom ramen för det systematiska arbete, vilket inom Sverige byggts upp under flera decennier för att med stöd av Arbetsmiljölagen, föreskrifter och branschvisa samverkansavtal förbättra arbetslivet löpande."

Med detta har jag gjort vad jag förmått för att mina medsystrar om möjligt ska inse behovet av att rusta sig för att inom ramen för gällande lagar och avtal utkräva ansvar där det hör hemma. I ett demokratiskt samhälle kan vi aldrig försvara att saker ska åtgärdas med kampanjer och skampålar i medierna i de fall misstanke uppstår att en del gjort sig skyldig till brott.

Intressant?

#metoo i journalistik och politik.

Under SVT Agendas partiledardebatt den 6 maj fick vi under avsnittet Lag och Ordning lyssna till en påannons där #metoo påatods vara det yttersta beviset på kvinnors utsatthet för kränkningar och våld. Här fick statsminister Stefan Löfven inleda och självklart kom han raskt in på betydelsen av Lagen om anställningsskydd med dess turordningsregler, som garant för att kvinnorna skulle kunna freda sig i arbetslivet. Lika väntat utbröt en batalj mellan honom och Jimmie Åkesson, vilket bland annat Expressen berättade om dagen efter. Under debatten hävdade Åkesson att kvinnornas utsatthet främst kunde förklaras med flyktingars och invandrares syn på kvinnnor, varför Löfven fick sig en åthutning: - Vad i hela friden har turordningsregler med våldtäkter att göra? Håll dig till ämnet. Kvinnors arbetsvillkor är en del, men nu talar vi om sexuella övergrepp och våldtäkter! Delar av studiepubliken jublade. Det hjälpte föga att Isabella Löwin förklarade att de kvinnor, som vittnat under hashtaggen #metoo, fanns i grupper av anställda, som har haft det svagaste skyddet i arbetslivet, till exempel kulturarbetare. 

Självklart passar det S D, som hand i handske, att kunna använda sig av den polarisering, som floden av #metoos "vittnesmål" och effekterna av mediernas skampålar, skapat både i det analoga och digitala sociala umgänget, när S D istället vill peka ut flyktingar och invandrare, som skyldiga till det våld och de övergrepp som kvinnor i vårt land råkat ut för. Undrar om #metoo-kampanjens upphovsmakare för ett ögonblick har tänkt sig just en sådan utveckling? Men det ligger måhända något i det gamla ordspråket "Den, som gräver en grop åt andra, faller oftast själv däri"?!

För den, som ännu inte känner till det, kan jag berätta att #metoo-kampanjen mot könsbaserat våld eller Gender Based Violence (GBV) är en manifestation av ojämlika maktrelationer mellan kvinnor och män. Där berättas om det könsbaserade våldets olika former och i LO:s rapport Kvinnlig fägring och machokultur ingår det som en del i den Fackliga feminismen. Journalisternas internationella fackliga federation står jämsides med International Trade Union Confederation (ITUC), som är den världsomspännande rösten för det arbetande folket - allt för att få slut på könsbaserat våld i arbetslivet och de kampanjar tillsammans globalt för en ny ILO-konvention i Förenta Nationerna att tackla våldets olika former även online.

Alla berättelser under hashtaggen metoo, som publicerats med start inför, under och efter Orange Day den 25 november 2017 utgör underlag för kampanjens olika nivåer. Publiceringar, som med bistånd av de etablerade mediernas ansvariga utgivare svept över vårt land likt en tsunami, vars svallvågor ännu inte lagt sig. Tvärtom har de ökat i styrka varje gång olika medier följt eller följer upp kampanjens olika inslag eller när medierna kunnat nagla påstådda våldtäktsmän vid sin egen effektiva skampåle, utan tanke på att det i det journalistiska uppdraget även finns en skyldighet att även bidra till att ge tittarna och läsarna en möjlighet att höja sin kunskapsnivå i komplexa spörsmål. 

Här handlar det om lagar och avtal samt det system som byggts upp sedan i början av 1990-talet för att chefer och medarbetare ska kunna ges förutsättningar att komma till insikt om sitt eget ansvar att tillsammans successivt och systematiskt arbeta för en bra arbetsmiljö även psykosocialt, då vi människor tillsammans eller var för sig bidrar till varandras arbetsmiljö. Ett system som Arbetsmiljöverket har uppdraget att hålla koll på.

I avsaknad av information och brist på kunskapsutveckling fungerar de etablerade mediernas upplägg kring #metoo på ett sätt som skapar en stämning i landet, där gatans parlament får ett allt större svängrum. Något som mediernas journalister och ansvariga utgivare lägger ansvaret för på sociala medier och den tekniska utvecklingen. Men, utan de etablerade mediernas uppbackning av #metoo samt dessa mediers brist på upplysningar om gällande lagar, avtal och rättssystem samt avsaknad av frågor till ansvariga på högsta nivå om varför deras avtal och system inte fungerar, är det rent ut sagt löjligt att anklaga sociala medier för urspårningen, vilken lett till att riksdagens politiker blivit helt yra i mössan och att det blivit alltför lätt att skylla sakernas tillstånd på andra samtidigt som detta angreppssätt spritt sig till ansvariga på alla nivåer - även inom politiken och journalistiken. 

Land ska med lag byggas, men det är synnerligen tveksamt om det är den här sortens kampanjer, som ska utgöra grundfundamentet. Undrar vad pionjären tillika Yrkesinspektören Kerstin Hesselgren skulle ha sagt om dagens situation. Intressant?