Den svenska modellens framtid

I Dagens Arena skriver Björn Elmbrant om den särskilda debatt om den svenska modellens framtid på svensk arbetsmarknad, som hölls i riksdagen i fredags med anledning av den s k Vaxholmsdomen. För en månad sedan gick diskussionens vågor höga, något som många andra men även jag bloggade om.

”De flesta av riksdagspartierna verkar rörande ense om att EG-domstolen inte har förbjudit den svenska modellen”, skriver Björn Elmbrant. Och fortsätter ”Man har inte sagt nej till att svenska kollektivavtal ska gälla för utländska företag som kommer hit. Det finns fortfarande - enligt EU-domen - möjlighet att ta strid mot utländska företag för att värna den rätten. Men det förutsätter nya formuleringar i avtalen och nya texter i Lex Brittania, lagen om konflikträtt mot utländska företag, och i utstationeringslagen, som anger vilka spelregler som gäller för dessa bolag.” Något som arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin inte såg som nödvändigt för en månad sedan, men nu är öppen för.

Det borde glädja Björn Elmbrant, men där finns en biton av hån, som jag trodde att Elmbrant skulle hålla sig för god för att hemfalla åt. ”Varför har Totto bytt fot? Man kan ana att det beror på signaler från arbetsgivarna.”. Det är verkligen sorgligt när en minister inte kan omtalas med sitt namn och att aktörer på både höger- och vänsterkanten inte betror en minister om egen tankeförmåga. På högerkanten påstår man att LO alltid styr en socialdemokratisk minister, medan man på vänsterkanten anser att Sven-Otto Littorin är en marionett i händerna på Svenskt Närinsliv. Intressant?!

Jag har hittills varit så naiv att jag trott att den svenska modellen kännetecknats av att politikerna, oavsett partifärg, skapar förutsättningar för parterna på arbetsmarknaden att genom avtal lösa sina mellanhavanden och att det var detta som saken egentligen handlade om.