Europadagen – på gott och ont.

En dag som denna, kan det vara på sin plats att tänka efter hur politiker här hemmavid agerar när de har en möjlighet att påverka våra lagar genom direktiv i Bryssel. Cecilia Malmström är den senaste i raden med sina förslag till direktiv. Rick Falkvinge , Hax och Magnihasa skriver mer om detta. Badlands Hyena skruvar till det på sitt oefterhärmliga sätt. Efter det passar det bra med Karl Sigfrid (M), som idag skriver på sin blogg om European Evidence Warrant (EEW) den så kallade Europeiska bevisinhämtningsordern. Den finns redan i dag, men som en följd av det program som Sverige tog fram under sitt ordförandeskap – Stockholmprogrammet – kan befogenheterna vidgas. Karl har snappat upp att Torys rättspolitiske talesman lyfte fram detta i slutet av den brittiska valrörelsen.

”Det är inte rimligt att andra stater, som vi som svenskar saknar demokratiska möjligheter att ställa till svars, får rätten att avlyssna eller kräva DNA-prover från svenska medborgare”, skriver Karl. Man kan tycka att Karl har alla chanser att driva sin uppfattning inom Moderaterna, eftersom detta parti besitter såväl Statsminister-, Justitieminister-, Utrikes- och Försvarsministerposten, men alla som följt de senare årens politiska debatt vet att politikerna står sig slätt gentemot den krets inom de olika departementen, som anser sig vara oförmögna att göra ett bra jobb om de inte ges långtgående möjligheter att använda metoder, där medborgarnas rättssäkerhet hänger på en skör tråd. Händelsen i Hornstulls T-banespärr talar sitt tydliga språk, vilket jag skrev om den 19 februari i år. Metoder som kan missbrukas, kommer att missbrukas och därför borde regering och riksdag en gång för alla sätta ner foten. DNA-registret, som inrättades i forskningssyfte, används för ett helt annat ändamål. Det som är tekniskt möjligt blir politiskt lämpligt och vi befinner oss på ett sluttande plan. Precis som vi förespådde när det gäller lagklustret kring FRA:s verksamhet.

Igår fick jag möjlighet att för Sollentunas medborgare berätta om min väg från att vara en omedveten pensionär till att bli riksdagskandidat för Piratpartiet. Det handlar om tiden före och efter den 9 juni 2008, då jag fick klart för mig att FRA-lagen var på väg att antas i riksdagen. Den kamp som då påbörjades för att påverka alliansens riksdagsledamöter och mitt sökande efter information och kunskap om lagstiftningens konsekvenser, gjorde att jag kom i kontakt med andra aktiva individer med partisympatier på hela skalan från höger till vänster. Då fick jag klart för mig att snacket om att freda folket mot terrorister, kunde vara en förevändning för att använda tekniken för helt andra ändamål. Precis som när upphovsrättsindustrin för flera år sedan bestämde sig för att använda barnporr och pedofili för att övertyga politiker om det kloka i att möjliggöra filtrering och blockering av visst innehåll i nätet. Efter barnporr och pedofiler väntar upphovsrättsskyddat material, som internetleverantörerna ska göras ansvariga för genom ACTA-avtalet. För att skydda sitt eget skinn kommer de att tvingas skriva om sina användarvillkor, vilket gör att vi som medborgare kommer att ha ett sämre skydd mot anklagelser om olagligheter på nätet än i livet vid sidan av tangentbordet. Men det kommer väl Polismetodutredningen att råda bot på eftersom rättssäkerheten kommer att försämras även där :(. Detta visar att det inte spelar någon större roll om det är alliansen eller de röd-gröna som regerar.

Rättsprinciper om att skydda individer mot statens intrång i privatlivet kan med hänvisning till terrorism, barnporr och pedofili överges i ett nafs. För mig har processen, där jag steg för steg, insett att de etablerade politikerna inte kan komma till besinning förrän Piratpartiet kommit in i riksdagen, varit en helt följdriktig utveckling. Ju mer man lär sig om vilka krafter som ligger bakom attackerna mot det fria internet, desto viktigare blir det att väljarna använder sin röst i höstens val. Det språk som politiker förstår är när folket röstar med fötterna. Alla som känner sig svikna av de etablerade partierna, när det gäller demokratiska fri- och rättigheter på internet, har nu ett alternativ att rösta på - Piratpartiet. Det håller inte att lägga sig på sofflocket – bara genom att rösta kan man visa vad man tycker. Dessutom ger det oss väljare rätt att lägga oss i det politiska spel som pågår. På sofflocket lämnar väljaren walk over och låter övervakningsivrarna få fritt spelrum. Fram till dess gäller det att fokusera på positiva tecken i tiden. MEP Christian Engström skriver om ett sådant. Intressant.