Äntligen en helsida i NT

Äntligen stod prästen i predikstolen. Den inledningen ur Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf tänker jag på när jag läste artikeln i Norrtelje Tidning med rubriken Massövervakningen stoppas tillfälligt - Telefonsamtal utan NSA för första gången sedan 2001. I artikeln får vi, som läser papperstidningen, veta det som varit på tapeten i världspressen i veckor att det amerikanska folket jobbat stenhårt för att deras senatorer som begripa att det inte är någon klok idé att förlänga den s k Patriot Act och som blev ingången för den övervakning, som bl a Sveriges riksdag beslutade om i beslut dels i juni 2008 och sedan med kompletteringar hösten 2009.

Avslutningsvis spekulerar TT:s Tobias Österberg om senatorn Rand Paul, libertarian, kommer att göra frågan om avlyssningen till en politisk fråga i nästa presidentvalskampanj och avslutar : "Däremot kommer inte Rand Paul att vinna den kampen med den frågan. Det är inte något som är stort för gemene man."
Den meningen säger mera om media och journalister än den säger något om gemene man! Men, det förstås - vi har ju haft en statsminister som 1993 blev känd för sin bok Det sovande svenska folket.

Jag har följd debatten i USA på nätet och känt frustration över att media här hemma varit sparsmakad med information med utgångspunkt från uppfattningen att detta "inte är något stort för gemene man". Det säger som vanligt mera om media än det säger något om den gemene man, som media borde känna som uppgift att informera på ett begripligt sätt.
Samtidigt kan svenska tidningsläsare och TV-tittare eller Radiolyssnare med förvåning ta del av den plötsliga öppenhet, som bland andra SÄPO visar, när de basunerar ut sina insatser visavi terrormisstänkta.
Är det verkligen bara jag som ser ett samband mellan det amerikanska folkets påtryckningar i fråga om NSA:s massavlyssning och de svenska övervakningsivrarnas plötsliga intresse av att visa ett de minsann behövs? Tänk om det sovande svenska folket skulle vakna och bli inspirerade av det som händer därborta! Huvaligen!

Intressant

Vad gör vi för att hjälpa tiggarna?

I början av december 2014 skrev undertecknad, Michael Blum och Micke Grann en insändare i Norrtelje Tidning där vi adresserade några frågor om romernas situation till kommunens politiker. En insändare, som endast Vänsterpartiets Catarina Wahlgren uppmärksammade. Häromkvällen fick jag en förklaring, som jag tycker att politikerna hade kunnat informera om, eftersom de säger sig gilla upplysta medborgare: - Kommunens politiker har inga lagliga möjligheter att använda skattebetalarnas pengar för att hjälpa EU-migranter. 

 

Nu förmedlades denna info av Diakon Gunilla Moshi, handläggare för migration och integrationsfrågor inom Stockholms stift i Svenska kyrkan, när hon medverkade vid Mariagårdens samtalskväll på temat EU-migranter. En kväll som lockat ovanligt många deltagare. Hon berättade också om det ekumeniska arbete, som Svenska kyrkan bedriver tillsammans med många andra handlar om Café i gemenskap, Lunch, Jul, och Påsk samt därutöver Vinternatt 2 i samarbete med Stockholms stad och Röda Korset. Vidare stödjer Svenska kyrkans internationella arbete bland annat projektet Moldova – P220 – som bedrivs i Roman, Rumänien. Stödet kommer från olika församlingar inom Svenska Kyrkan i samarbete med kyrkans systerorganisation Kirkens Nödhjelp i Norge. På Svenska kyrkans hemsida skriver man bl a 

”Svenska kyrkan stöder det arbete som Franciskaner-orden driver i byn Roman i regionen Moldova i Rumänien. I byn finns människor som lever i mycket stor utsatthet, de flesta av dem är romer.” 

Mer om det finns här http://www.svenskakyrkan.se/p220 Alla som vill bidra kan skänka 50 kronor genom att SMS:a Moldova till 72905 Det är ett mycket imponerande arbete som Franciskaner-bröderna bedriver där lokalt i Rumänien. Något som – om framgången fortsätter – kan intressera andra att på liknande sätt låta romerna få inflytande i de insatser som görs och därmed kunna spridas till flera orter i deras hemländer. En projektägares medfinansiering för projekt, som uppfyller kraven för att ansöka om stöd ur EU:s sociala fonder måste idag i Rumänien uppgå till minst 15 procent av projektets budget, medan projekt här i Sverige kräver 50 procents medfinansiering. Svenska ESF-rådet delfinansierar projekt som arbetar med kompetensutveckling, sysselsättningsåtgärder och integrationsinsatser. Detta sagt med tanke på att behovet av insatser för att ge människor möjlighet att ta sig ur fattigdom och nöd just nu är stort och kommer att öka. Här i Sverige behövs sovplatser med möjligheter till dusch, tvätt med tork och toalett samt ett mål mat. Och behoven kommer att kvarstå länge än. 

Efter Gunilla Moshi tog Juristen Larisa Lacatus vid. Hon arbetar vid Frälsningsarméns sociala center i Stockholm. På hemsidan skriver de bland annat Många av de hemlösa är romer och här berättar de om vad de gjort för att öka sin egen och andras kunskaper om romers situation såväl hemma i Rumänien som här i Sverige. Med en romsk pappa och en rumänska som mamma kunde Larisa dela med sig av sina egna erfarenheter. Romer med möjlighet till högskoleutbildning uppgår till högst 10 procent av alla romer. Hon berättade också om de olika språk som talas bland traditionella romer och icke traditionella romer (t ex resandefolk i Sverige). Opåtalat berättade Larisa även om de romska familjernas vana vid samarbete, som bland annat tar sig uttryck i deras sätt att ordna med transporter till och från den plats, som de valt för sitt dagliga värv. Något som fick mig att spontant göra jämförelser med oss svenskar och de kooperativa bilpoolerna ;-). Det finns också ett samarbete när männen samlar ihop de insamlade pengarna för att skydda kvinnorna från risken att bli rånade. Larisa var också mycket tydlig med att om någon upptäcker något, som kan misstänkas vara att någon utnyttjar en fattig roms utsatta situation, då ska han/hon/hen kontakta polisen. Inom länet finns en grupp, som gör vad de kan för att hålla koll på att inget brottsligt pågår. Frälsningsarmén driver i samarbete med Stadsmissionen verksamheten Vinternatt med 64 platser för hemlösa, där de från och med i år satsar på rådgivning för att stärka romernas självförtroende. Självklart påverkas dessa människor av att mötas av en del svenskars negativa reaktioner och misstänksamhet. Hon nämnde även att de som arbetar inom Vinternatt drömmer om att kunna göra mer för de romer, som tillfälligt försöker förbättra sin situation här hos oss. 

Ja, tänk tanken att det skulle vara möjligt för Frälsningsarmén att starta ett eget center för romerna, eftersom de har sina speciella behov, inte minst när det gäller tandhälsa och medicinsk vård eftersom detta varit eftersatt. Om Frälsningsarmén dessutom hade möjlighet att medverka i ett projekt hemma i Rumänien skulle det finnas möjligheter att satsa på skolgång för barnen och även utbildning för vuxna. 

Efter Gunillas och Larisas inledning gavs tillfälle för åhörarna att ställa frågor, som delvis kretsade kring olika insändare, vilka diakon Margareta Yttergård tidigare läst högt ur, när hon och hennes kollega berättade om bakgrunden till kvällens sammankomst. Tacknämligt att kyrkan kände trycket att komma med information och kunskap, när våra kommunpolitiker duckade. Kommunalrådet Ingrid Landin (mp) kunde i stort sett bara bekräfta att kommunen var förhindrad att göra något. Bland åhörarna fanns ingen, som gillade tiggeriet, även om en del trots det gav en slant då och då. Mest resonerades det om ifall tiggeriet verkligen lönade sig och om det inte skulle vara bättre att ordna olika enklare jobb, som människor var villiga att betala en slant för. Men hur undvika att detta skulle klassas som ”svartjobb”? Det viktigaste med frågestunden var att vi lokalt fick möjlighet att kanalisera vårt intresse för saken samt skapa en motbild till den ovilja som många insändare i Norrtelje Tidning präglats av. Uppenbart finns här en önskan om att vi skulle kunna erbjuda något bättre än sittplatser på gatan vid publika platser. Larisa var tydlig med att tiggeri inte ligger i den romska kulturen, men att nöden hemmavid gör att människorna griper efter det, som de tror kan hjälpa dem. Sverige är för övrigt inte det land. som de väljer i första hand. främst beroende på språket och vintertid även klimatet. 

Nog måste det väl finnas människor och organisationer i Stockholms län och landet Sverige, som tycker att ett sådant projekt vore något att satsa tid och/eller pengar på?! Mitt liv på nätet har lärt mig att människor är generösa om det gäller något angeläget. Sedan ligger det i vår moderna tid att förvänta sig allt mindre av skattebetalarna och allt mer av dem, som behöver välgörenheten för att själva må bra. Det där sista var naturligtvis en ondsint släng, men upplevelser i barndomen sitter i. Jag vet vilken himmelsvid skillnad det är mellan att ha en rättighet till något, som kan underlätta ens egen strävan att skapa ett drägligt liv, och att vara ett objekt för andras välgörenhet. Därför gillar jag även Svenska kyrkans Fastekampanj Utrota Hungern där de talar om betydelsen av hjälp till självhjälpsgrupper, som ger människorna en möjlighet att själva förändra livet. Intressant?

Agera eller reagera - ett val för framtiden.

Material på nätet synliggör sånt som tidigare levde ett okänt liv bland människor i det fördolda. Vad som rörde sig i huvudet på de många människorna var samhällets elit inte särskilt intresserad av. De rörde sig i helt andra kretsar än folkflertalet. Men med vetskap om vad som rörde sig i det fördolda och tillit till människornas förmåga till utveckling, tog framsynta demokratiska ledare initiativ till den folkbildning, som lade grunden till hela landets utveckling. Vid den tiden sågs den obildade massan som landets begåvningsreserv. Tänk vilken skillnad mot dagens förhållningssätt, då vi, som rör oss på nätet, betraktas som förtappade för att kattungar har lättare att fånga vår uppmärksamhet än livsviktiga insatser för att bygga en hållbar framtid. 

Livet har lärt mig att det som jag sätter fokus på, det får jag mer av. Med fokus på jämmer och elände, försvinner energin och olusten kommer i dess ställe. Alternativet är att fylld av kamplust hamna i ett ställningskrig gentemot andra med motsatta åsikter. Ur detta växer knappast något som håller i längden – vilket motsättningarna runt om i världen bär vittnesmål om. Utan att blunda för problematiken gäller det istället att sätta tilltro till mänskligheten och praktiskt göra en insats för en annan utveckling.

Igår råkade jag av en slump kolla på Kunskapskanalen, som sände ett UR-program från en föreläsning vid Högskolan i Borås den 21 november förra året under rubriken The Design of Prosperity (TDP) – ett initiativ ”som syftar till att vara en fyr för alla som deltar i byggandet av nya modeller av hållbart välstånd”. På hemsidan skriver de bl a ”TDP-projektet ser därför sig själv som ett laboratorium där nya idéer, modeller och metoder presenteras och diskuteras av innovativa ledare, beslutsfattare, experter och tänkare som syftar till utformningen av sociala och affärsinnovation.” UR Samtiden har 11 olika program från detta möte i Borås och det var föreläsningen ”Mer global transparens” som fångade mitt intresse. Där berättade designern Kavita Parmar, grundaren av IOU Indien, om sin väg från missmod till förståelse av internet som en möjlighet för människor att bygga en ny samhällsutveckling inom det egna verksamhetsområdet. Här Design, men helt klart möjligt att inspireras av inom många andra områden. 

Tänkte på henne när jag idag läste Sam Sundbergs krönika i SvD Kultur, där han missmodigt skriver under rubriken Journalistiken är chanslös mot kattungarna. Detta mot bakgrund av att det går en aning trögt för Martin Schibbye och andra att via plattformen Funded by me samla in pengar till deras Blank Spot Project.

Att kattungar används i olika sammanhang känner jag till. Inte minst efter surret i Piratpartiet under förra årets valrörelse där kattungar fungerade som blickfång på partiets affischer. Men att det finns ett sådant behov av att äckla sin omgivning med hjälp av ett kortspel om "Exploding Kittens", att en finansiering av ett sådant spel lyckades mer än väl då man inom 8 minuter drog ihop 74 miljoner, vilket gav en finansiering 878 gånger om, det var en nyhet. Även om det inte förvånar mig. I dagens slagsmål om uppmärksamhet tar många aktörer genvägar i ”marknadsföringen” med vilka vidrigheter som helst. Och dom, som tycker sig vara förståndiga, bidrar med all den upprördhet de besitter för att ge vingar åt ett budskap, som de anser sig vara i färd med att bekämpa. Att det runt klotet kan finnas hundratusentals människor, som tycker att vidrigheter kan vara en god idé, är knappast förvånande i en tid då övervakning, bevakning, kontroll och pekpinnar haglar över nätets användare.

Som motvikt till allt detta kändes designern Kavita Parmars ord inspirerande som en porlande vårbäck. Istället för att fokusera på det sjuka i världen föreslår jag att alla som vill bidra till ett bättre förhållande mellan journalistik och informationsteknik samt ett klokare konsumentbeteende än dagens, ger Blank Spot Project en chans att visa vad de går för. Rom byggdes inte på en dag och jag hoppas att allt fler inser hur mycket bättre det är att agera än att reagera för att skapa framtiden. Det vore intressant att veta om inte även Sam Sundberg kan finna något användbart till stöd för journalistikens framtid i en transparent globaliserad värld i Kavita Parmars föredrag, som motvikt till alla reaktörer som kräver skärpta lagar och åtgärder som hotar åsikts- och yttrandefriheten.

Intressant?

Granskning bidrar till sund politik

Läser med tillfredsställelse att SvD Näringsliv nominerats till Årets redaktion av tidningen Mediavärlden och Tidningsutgivarna med motiveringen "Med det ena tunga avslöjandet efter det andra raderar SvD Näringsliv varje spår av den hovsamhet som svensk näringslivsjournalistik ofta präglas av. Genom att kombinera smart digital kanalstrategi, experimentlusta kring nya format med ett systematiskt, journalistiskt kvalitetsarbete har redaktionen fått ett unikt genomslag."

Även om de som granskats inte är så happy, vågar redaktionen hålla i och lever därmed upp till sin uppgift att genom granskningen bidra till ett sundare och konkurrenskraftigare näringsliv på längre sikt. I det ljuset vore utmärkelsen Årets redaktion av stort värde främst för näringslivet men också samhället i stort.

En motsvarande insats efterlyses när det gäller att spegla hur ledande politiker - inte minst lokalt - i sina omsorger om alla dem, som försörjer sig inom bygg- och fastighetsbranschen, har påverkat livet för bostadsrättsinnehavare och hyresgäster runt om i landet under decennier.

Ser lovande tecken i SvD Näringsliv (pappersupplagan i lördags och på nätet i söndags), där artikeln "Borättsköpare utan skydd" respektive "Borättsköpare står utan skydd" fångade mitt intresse. Det handlade om situationen för dem som lät sig lockas att investera i en bostadsrätt i Brf Riddaren i Norrtälje. Här mera känd som "Stadthärvan". Ett praktexempel på hur osund Bygg- och Fastighetsbranschen blivit under tiden som ledande politiker tävlat om att ta marknadsandelar i form av röster ur den supporterskara, som på ett eller annat sätt försörjer sig inom och av dessa branscher. Här torde det finnas en hel del att gräva i. För allas vår skull hoppas jag att SvD Näringsliv vinner utmärkelsen Årets redaktion.

The Pirate Bay - en symbol för Informationsfriheten

Knappast någon intresserad av internet, som infrastruktur för det vi sysslar med på nätet, kan ha undgått att grabbarna Peter Sunde, Gotfrid Svartholm Warg och Fredrik Neij har gjort  uppoffringar för att hålla igång denna torrenttracker eller sökmotor. Den har under drygt tio år möjligjort fildelning utan att något mänskligt öga kontrollerat om innehållet är lagligt eller inte. Efter alla tidigare rättsprocesser har nu statsmakten på nytt slagit till på uppdrag av intressenter i eller finansiärer av f d Antipiratbyrån nuvarande Rättighetsalliansen, vilket bland andra SVT berättar om.  (tog tid att hitta, men skam den som ger sig).

Det började för åtta år sedan som Peter Sunde, en av grundarna, skriver om på sin blogg Copy me happy.   Han är inte särskilt stolt över hur TPB har "utvecklats" sedan han lämnade skutan. Att till mycket stor del behöva finansiera - en för mänskligheten viktig "motor" - med annonser för porr och Viagra är problematiskt - inte tu tal om den saken. Men i den fria informationens namn måste man hålla fast vid sina principer. Dekadensen i piratbukten ligger i betraktarens öga. Den sippa delen av samhället behöver ju inte besöka siten. Men med tanke på att en stor del av mänskligheten ser sexuella behov, som något man talar tyst om och möjligen håller på med i lönndom, i vart fall om man inte är gift med varandra, kan jag förstå att det nedvärderande snacket om sexistiska pirater, kan få mer näring, när vi anser att vi än en gång måste stå upp för det som TPB symboliserar - Informationen och Kommunikationen måste vara fri! 

Vi är inte ensamma om den uppfattningen. Medan Nils Funcke förefaller vara en ropandes röst i öknen här hemma i Sverige finns i andra länder sakkunniga inom olika gebit från olika lärosäten, som slår sin kloka huvuden ihop och i institutionella former försöker finna framkomliga vägar. Tar som exempel USA med dess Aspen Institute som även tagit sig an denna fråga. Men det är inte lätt eftersom Upphovsrättsindustrins tentakler sträcker sig långt in i alla rum, där människor med makt i form av sin kunskap kan tänkas vilja ändra på nuvarande lagstiftning. Men, det som är lagligt i köttvärlden måste i rimlighetens namn även vara lagligt på nätet. Termen Intertextualiteten inom det skrivna ordets område måste ha sin motsvarighet inom musikens, filmens och spelens värld. Kopiering för personligt - icke kommersiellt - bruk är en central del i detta att vara människa i behov av samvaro med andra. Vi behöver en kulturell allemansrätt. En sådan rättighet utgör inget hot mot marknaden för kommersiella produkter - tvärtom - den bidrar till ökad efterfrågan av det som vi anser vara värt pengarna.

Diskussionens vågor går höga om hur vi pirater bör förhålla i fråga om TPB, vilket Johnny Ohlsson med bloggen Enligt min humla bidrar till med en tänkvärd jämförelse. Och jag undrar hur bevara Ikonen The Pirate Bay om vi bildligt talat skulle spränga den i mångas ögon sunkiga skutan The Pirate Bay i luften? Ingen helt oviktig fråga eftersom sunkigheten ligger - som tidigare sagts - i betraktarens öga. Men, jag förstår Peter Sunde om han inte vill bli ihågkommen, främst för pornografi och potenshöjande medel. Detta sagt utan att jag för den sakens skull sätter mig till doms över de människor som har sådana behov. Christian Engström ser också TPB:s betydelse för att fildelningen ska tas för vad den är; ett sätt för människor att ta del av olika innehåll som underlag för sina meningsutbyten och umgänge med andra över nätet.

Missar en del av lördagens stora begivenhet Lunch med Julgranspåklädning med pumlor hos barn och barnbarn, men känner att jag måste vara med på Mynttorget, i vart fall ett tag. Hoppas att mina nära och kära har överseende med det. För övrigt har jag en del att stå i idag sedan jag och ett par yngre killar bland mina vänner skrivit en insändare i Norrtelje Tidning med frågor till lokala politiker om tiggarnas situation vid entreer till affärer och banker.

Piratpartiet - ett lärande parti?

Att PP:s partiledare Anna Troberg nu valt att avgå, säger mig inget annat än att det idag ser ut att vara svårare att tolerera d v s stå ut med andras åsikter och yttranden. Förr kunde de flesta av oss leva saligt ovetande om andras åsikter om oss och vårt sätt att leva våra liv. Idag gör användningen av sociala medier detta nära nog omöjligt. På gott och ont.

 

Då, som nu, säger det som vi väljer att orda om, mest saker om oss själva än något om dem som vi yttrar oss om. Klarar vi inte av att skilja på sak och person, säger vi inte särskilt mycket av vikt om måltavlan för vårt ordande. Det blir rätt och slätt ett osakligt gnölande. Att komma med en saklig och konstruktiv kritik är en grannlaga uppgift, som kräver att bägge parter hjälps åt att vaska fram guldkornen ur allt det grus, som hopas när kombatanterna sorgfälligt underlåtit att kolla upp om de fixat att tolka innebörden i det, som den andre sagt. Alltför ofta väljer vi att att genast gå i taket baserat på vad vi själva anser att den andre kan ha haft för avsikt med sina ord.

 

It takes two to Tango! Detta gäller även Anna och dem som har synpunkter på hennes ledarskap. Med skarpt fokus på allt grus ser människan gärna allt mer grus och allt färre guldkorn. Vi medlemmar har alla våra hjärtefrågor bland de mänskliga rättigheter, som tillsammans utgör fundamentet i PP:s syn på ett gott demokratiskt samhälle och vi förväntar oss att partiledaren ska klara att hålla en rimlig balans mellan dessa.

Fildelningens roll i en kulturpolitik byggd bland annat på kunskapen om Intertextualitet, som bärande element i det mänskliga skapandet, framstår som minst lika viktig som kunskapen om Intersektionalitet när det gäller att vinna förståelse för hur Kön, Klass, Etnicitet, Religion/trosuppfattning, Funktionshinder, Sexuell läggning och Ålder samspelar när diskriminering sker. 

Anna gör det rasande enkelt för sig när hon tar avstamp för sitt beslut i påståenden om Sexism och Homofobi. Hon verkar vara helt ovetande om att hennes fokus på Sexism och Homofobi gör att hon genererar mer av just den varan. Till personlig utveckling hör att känna till hur ett starkt fokus leder fram till det som man vill uppnå: - Det du sätter fokus på får du mera av!

 

Jag vet inte om hon räknar in mig i skaran av sexister och homofober i partiet, eftersom jag arbetat för ett Intersektionellt angreppssätt när feministerna i Piratpartiet förespråkat Feminismen som grundbult för strävandet efter Jämställdhet mellan könen. Men, när jag hörde henne i gårdagens Aktuellt-sändning förstod jag varför hon i valrörelsen skåpade ut Fildelningen. Den, som inte ser Informations- och Kommunikationsteknikens roll i förhållande till Intertextualiteten, kan inte förväntas inse dess roll i förhållande till Intersektionaliteten, där det skulle kunna vara möjligt att använda den för att visa hur olika perspektiv samspelar när vi interagerar med varandra och när diskriminering sker. 

De som bekänner sig till Feminismen är ofta rasande enögda när de pekar ut männen som ansvariga för sakernas tillstånd. Istället för att grotta ner sig i sina lidna oförrätter skulle de vinna mera på att analysera vilka kunskaper och färdigheter som kvinnor och män behöver förvärva sig för att kunna stå på sig. Frihet från olika förtryck måste vara människans eget verk om det ska vara hållbart. Att vara ett eget verkande subjekt är klart bättre än att vara objekt för andras omsorger. Hur välvilliga de än må vara.

Med allt detta sagt försvarar jag inte de individer i PP, som i olika diskussioner ständigt visar sin oförmåga att skilja på sak och person samt en närmast manisk lust att verbalt dräpa sina meningsmotståndare. Kombinationen mellan detta och en del andra piraters ömtåliga själar och självpåtagna "fostrarnit" orsakade (vad jag kan se) den varböld, som nu brustit. En naturlig process, som ger oss pirater möjlighet att ta fasta på det lärande i situationen.  Jag hoppas att styrelsen tar chansen att - utifrån det som hänt - medverka till att Piratpartiet strävar efter att vara en lärande organisation. Där vi fokuserar mera på lösningar än att finna fel på varandra. Ett parti där alla skärper sitt fokus på det goda man vill åstadkomma och utmanar sin kreativa förmåga att finna lösningar, där man först och främst använder sig av 3-piratsregeln och ställer krav på sig själv - innan man förväntar sig insatser av andra. 

En vass kil rakt in i Maktens hjärta.

När jag har passerat nybygget, som ska ersätta Konsthallen och Roslagsmuseet, ser jag en symbolik i byggnadens utformning – en vass kil slagen rakt i hjärtat på Roslagsmuseet och dess vänner! Vi har maktlösa tvingats se hur makthavare runt Kjell Jansson dribblat för att kommunen ska bryta sin del avtalet om drift och underhåll av den mark och de byggnader som Roslagens Fornminnes- och Hembygdsförening donerade i samband med bildandet av Stiftelsen Roslagsmuseet år 1972. Nu förväntas vi känna glädje över det nya museet och strunta i det rävspel som pågår runt Gevärsfaktoriet och Zetterstenska gården med den Engelska parken i kvarteret Faktoriet – det område som utgör grund för de stadsrättigheter som kung Gustaf II Adolf utfärdade år 1623.

Om Konsthallens vänner och Pythagoras vänner är stormförtjusta över det nya huset och dess funktion som konsthall och entré till verksamheter etablerade på Södra berget, är det alldeles förträffligt. Men, om inte Roslagsmuseets vänner visas någon respekt för sitt engagemang i Faktoriet, kommer jag att se detta nya hus som en symbol för den vassa kil, som jag önskar att jag kunde driva in i Maktens hjärta till lärdom för de maktens män och kvinnor, som sätter egna snöda intressen framför kommande generationers behov av att den fysiska platsen för stadens grundande och dess roll i landets historia, bevaras och hålls tillgänglig för människor i alla åldrar.

Att historielösheten triumferar har vi sett tidigare. Tänker närmast på en av stadens fäder, köpmannen E. G. Stenberg, vars arv efter hans död 1866 förvaltats av Drätselkammaren och senare av Kommunstyrelsen fram till oktober 1984. Med moderna statuter kunde Kommunstyrelsen då av sig själva i E.G. Stenbergs Donationsfonds styrelse förvärva bland annat Stadshotellet till det facila priset av 1,5 miljoner kronor. Donationsfonden skulle genom att sälja sina fastigheter få mer pengar att dela ut i form av pengar till sitt ändamål – stipendier till ungas utbildning och bidrag till behövande.

Kommunledningen möjliggjorde senare det som ledde till att Stadshotellet omvandlades till bostadsrätter, vilket slutade med att de, som köpt lägenheter, förlorade sina insatser och blev hyresgäster hos ett lokalt fastighetsbolag med känsla för byggnadens kulturella värde. Kommunen gick då in och räddade tillbaka parkområdet i kvarteret, men när parken skulle ges ett namn sågs inte köpmannen E. G. Stenberg som självklar att ihågkommas, utan då poppade Gustaf II Adolf upp. En tillfällighet som såg ut som en tanke. 

Sedan kommunen köpt fastigheterna delades E.G. Stenbergs donationsfond upp på två olika stiftelser Stenbergska I och Stenbergska II, vilka idag förvaltas av Socialnämnden respektive Barn- och Skolnämnden. Men frågan är om medborgarna känner till dess existens och om pengarnas förvaltats så att de ger något överskott för utdelning. Noterar dock att aktörerna i Norrtälje Handelsstad helt klart inte inser värdet av att vårda arvet, efter en av stadens framsynta köpmän, som redan för över hundra år sedan gav sin tribut till ungdomars utbildning och förkovran.

Intressant?