Ställd eller jämställd?

I dagens Brännpunkt bemöts den - genom alla år av feministisk analys och debatt - finslipade feministen Maria-Pia Boëthius av den kränkte mannen Pär Ström. Den senare är tekniksnillet, som i kraft av sitt engagemang för att rädda världen från Storebrors-samhällets intrång i den personliga integriteten, helt plötsligt av många media även ses som en gigant i jämställdhetsfrågor. Uppmärksamheten kring hans bok ”Mansförtryck och kvinnovälde” visar att många, som kallar sig feminister, bör se upp – deras överdrifter gör medievärlden mottaglig för vad som helst som motvikt. Här är feministen Maria-Pia Boëthius ett lysande undantag. Medan hon gör en analys av männens situation baserad på Susan Faludis iakttagelser, redovisade i boken ”Ställd – förräderiet mot mannen”, ondgör sig Pär Ström över de framgångar vad gäller forskningsanslag, som ”lite feministisk retorik i ansökan” kan leda till. I stället för att ta del av vad t ex Susan Faludi skrivit och som Maria-Pia refererar till, bjuder Pär Ström på samma sorts argumentation, som många kränkta kvinnor gör i förhållande till flertalet män.

Vad Susan Faludi med stor empati visade i ”Ställd” var hur de makthavande lämnat männen – de arbetande – i sticket, skriver Maria-Pia och redovisar vad Susan Faludi funnit vid sina intervjuer av män. När boken kom möttes den av en kritikstorm bland en del feminister. Framförallt de, som har svårt att ta till sig att både kvinnor och män kan se sig som offer, när samhället förändras på ett sätt som är svårt att förstå och hantera.

”Men det passar de makthavande skikten att slippa ansvaret för sina svek, friställningar och utförsäljningar och låta skulden falla på ´feminister´”, konstaterar Maria-Pia och fortsätter ”Och det är här jag vill utmana Pär Ström. Tror han verkligen att det är feminister som marginaliserat de förut användbara killarna i bruksorterna? De som nu gjorts överflödiga?”. Hennes slutkläm är intressant: ”Män som vill en annan värld måste våga det allra mest tabu: de måste sluta skylla sin hemska belägenhet på kvinnor eller feminister och ta itu med varandra och det män tillfogar andra män. Den dagen de vågar det, den dag de vågar sätta sig upp mot makten, blir början till en ny värld”.

Simma lugnt?

Efter 50 år: Norrtälje kan få en ny simhall – det är den stora nyheten i Norrtelje Tidning idag. I minnet återkallar jag bilder från åren i slutet av 1950-talet, när jag ställde upp som sekreterare vid simtävlingar, som Avesta Simsällskap anordnade i Avesta badhus. Där öppnade man för övrigt det nya badhuset Metropoolen den 22 december 2007. Tro det eller ej, men på den tiden var jag en aktiv skidåkare, som gärna tog några bassänglängder som omväxling till annan träning. Självklart är det glädjande för alla barn och ungdomar i Norrtälje att kommunen är positivt inställd till ett nytt badhus och då gärna i anslutning till Sportcentrum.

Men sedan kommer eftertankarna: - Vem är den byggherre, som nu ska berika sig på skattebetalarnas pengar? - Någon polare till politikerna Kommunalrådet Kjell Jansson eller Kultur- och fritidsnämndens Hans Stergel? - Vilka andra verksamheter kommer att trängas undan, eftersom det ledande partiet har ambitionen att sänka skatten? Ja, när det gäller att upprätthålla konkurrensen, finns alltid möjligheten att be Den nya välfärdens Konkurrenskommission att ta sig en titt på hur kommunen gör för att inte snedvrida konkurrensen mellan byggherrar i kommunen eller ensidigt gynna en av dessa aktörerna. För det är väl så att konceptet bygger på att ett fastighetsbolag bygger och sedan hyr ut anläggningen till kommunen under 15 – 30 år?

Läste nyligen på sajten Upphandling.24 om Idrottsparken i Sundsvall som ett lyckat exempel på ett samarbetsprojekt mellan offentlig sektor och en privata aktörer, ett så kallat ops med bl a NCC. – Syftet med offentlig-privat samverkan är att öka effektiviteten i investeringarna och minska livscykelkostnaderna. Vi vill dessutom bredda ansvarstagandet både på den offentliga och på den privata sidan i såväl finansiering som behovsanalys, förklarar infrastrukturminister Åsa Torstensson i artikeln. Sedan förklaras begreppet ops på följande sätt ”Rent praktiskt innebär ops att privata företag helt eller delvis deltar i utformning och genomförande av projekt som traditionellt har bekostats med skattemedel. Samarbetet utformas så att riskerna fördelas mellan den privata och offentliga sektorn på ett medvetet sätt.”

Här går min tanke till Biblioteket i Rimbo, som hindras från att flytta till lokaler i ett bättre läge, sedan kommunen sålt fastigheten där biblioteket nu finns till Rimbos främste aktör i fastighetsbranschen, samtidigt som kommunen garanterat hyran i ett långtidskontrakt. Det är ingen konst att göra smarta affärer med ett sådant upplägg.

Den svenska modellens framtid

I Dagens Arena skriver Björn Elmbrant om den särskilda debatt om den svenska modellens framtid på svensk arbetsmarknad, som hölls i riksdagen i fredags med anledning av den s k Vaxholmsdomen. För en månad sedan gick diskussionens vågor höga, något som många andra men även jag bloggade om.

”De flesta av riksdagspartierna verkar rörande ense om att EG-domstolen inte har förbjudit den svenska modellen”, skriver Björn Elmbrant. Och fortsätter ”Man har inte sagt nej till att svenska kollektivavtal ska gälla för utländska företag som kommer hit. Det finns fortfarande - enligt EU-domen - möjlighet att ta strid mot utländska företag för att värna den rätten. Men det förutsätter nya formuleringar i avtalen och nya texter i Lex Brittania, lagen om konflikträtt mot utländska företag, och i utstationeringslagen, som anger vilka spelregler som gäller för dessa bolag.” Något som arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin inte såg som nödvändigt för en månad sedan, men nu är öppen för.

Det borde glädja Björn Elmbrant, men där finns en biton av hån, som jag trodde att Elmbrant skulle hålla sig för god för att hemfalla åt. ”Varför har Totto bytt fot? Man kan ana att det beror på signaler från arbetsgivarna.”. Det är verkligen sorgligt när en minister inte kan omtalas med sitt namn och att aktörer på både höger- och vänsterkanten inte betror en minister om egen tankeförmåga. På högerkanten påstår man att LO alltid styr en socialdemokratisk minister, medan man på vänsterkanten anser att Sven-Otto Littorin är en marionett i händerna på Svenskt Närinsliv. Intressant?!

Jag har hittills varit så naiv att jag trott att den svenska modellen kännetecknats av att politikerna, oavsett partifärg, skapar förutsättningar för parterna på arbetsmarknaden att genom avtal lösa sina mellanhavanden och att det var detta som saken egentligen handlade om.

Klonad föda – säkert?

Det är rätt fascinerande att ta del av Livsmedelsverkets pressmeddelande hos Newsdesk, som inleds med orden ”Det är mycket osannolikt att det skulle vara en hälsofara att äta kött och mjölk från klonade djur och deras avkommor.” Sedan hänvisas till beslut tagna i EU:s myndighet för säkra livsmedel, EFSA, den 16 januari, och USA:s motsvarighet FDA, dessförinnan.

I ett förslag till den internationella samarbetsfunktionen för konsumentorganisationer TACD, Trans Atlantiska KonsumentDialogen, framförde SKIS (Sveriges Konsumenter i Samverkan) samma dag kravet på en helt annan hantering av stora frågor som denna. Det ingår i slutrevideringen av ett gemensamt dokument, som ska offentliggöras i mars då TACD har sitt årliga möte, i år i Bryssel. Där kommer också representanter för EU-kommissionen och US Administration att ingå. I dokumentet föreslår de att världens konsumentorganisationer får en större och viktigare roll i riskbedömningen, men också att denna inte enbart ska läggas på myndigheter och näringsliv eller forskningsintressena. En sådan bredare process ska genomgås innan någon ifrågasatt ny teknik får införas, anser SKIS.

I deras pressmeddelande hos Newsdesk säger Bengt Ingerstam ”- Den viktigaste frågan som måste ställas är: För vem är detta bra? Hittills har vi inte kunna se någon konsumentfördel med att blanda in klonat material i livsmedelskedjan” och fortsätter ”Skulle ändå detta ske ställer vi kravet på märkning, så konsumenterna själva kan välja eller välja att inte köpa” och hänvisar till deras förslag på deras hemsidas löpsedel.

EFSA:s preliminära yttrande om konsumtion av kött från klonade djur kom 11 januari. Kommentarer till yttrandet kan ges till 25 februari. En slutgiltigt yttrande beräknas komma i maj. Intressant se om våra företrädare inom EU:s institutioner och parlament, klarar att hålla fast vid försiktighetsprincipen och att säkerheten bör bevisas innan varorna får säljas samt att djurens rättigheter tillgodoses.

Har själv nyligen upptäckt SKIS och att de har en hel del värdefull information i saken.

En annan som bloggar om klonad föda finns här.

Etik – sidoordnad vid matproduktion.

Den 9 januari skrev jag om min oro för kroppens och själens spis. Det första gällde propåer om att USA:s Food and Drug Administration (FDA) förväntades säga Ja till klonad mat. Något som Henrik Ennart hade skrivit om på sin blogg dagen innan. Redan då undrade jag om det inte fanns någon etik vid avel av de djur, som avses bli människoföda och om det inte finns något organiserat samarbete mellan organisationer för konsumenter och folkhälsa.

Den 16 januari kunde vi läsa ”Fritt fram för klonat kött” i SvD. Igår läste jag Ennarts fördjupning i ämnet”Svårt stoppa klonat kött” i papperstidningen. Men den kan jag tyvärr inte hitta på nätet. Däremot fann jag nyheten ”EU-myndighet öppnar för klonat kött” på Ekonomisidan, vilket också säger något. Idag skriver Henrik Ennart under rubriken ”En välregisserad strategi”, (på nätet rubricerad ”Mer forskning om hälsoeffekterna behövs”) bland annat om att Livsmedelsmyndigheten EFSA inte har mandat att yttra sig om etiken utan strikt ska hålla sig till att bedöma om det finns bevisade risker för människor.

I samband med debatten om GMO fick EFSA ett uppdrag av EU-kommissionen att utvärdera den tekniken och det var också skälet till att att kommissionen bad om ett yttrande från EGE (European Group on Ethics of science and new technologies). Ennart skriver ”Både EFSA:s ja, som bygger på att inga risker är bevisade, och EGE:s nej, som bland annat bygger på försiktighetsprincipen och att säkerheten bör bevisas innan varorna får börja säljas, kunde förutses redan då EU-kommissionen delade ut sina uppdrag.

Samarbetet mellan de aktörer som vill utveckla klonad mat är synnerligen gott, eftersom Livsmedelsmyndigheterna i USA (FDA) och EU (EFSA) beslut att säga Ja kom med bara några timmars mellanrum och dom behöver inte bevisa att klonad föda är ofarlig för människan. Läs hela hans artikel och begrunda situationen. Läs även artikeln om EGE:s kritiska rapport. Där sägs bland annat ”Gruppen pekar också på svårigheterna med att ensidigt begränsa importen av klonade produkter som är godkända i andra länder utan att detta strider mot internationella handelavtal.” Men de rekommenderar ändå EU-kommissionen att vidta åtgärder som värnar EU-konsumenternas rättigheter. Då handlar det om märkning för att konsumenterna ska kunna göra ett val. Något, som det verkar som att konsumentorganisationerna kan acceptera. Jag häpnar över den flathet som kommer från det hållet! Men det torde också vara något fundamentalt fel när politiker så till den grad faller undan för marknadens krav att man måste vara spränglärd för att veta att det är värt priset att betala mera för mat, som inte är manipulerad och ännu inte bevisat ofarlig.

Jag säger bara ”Tyst vår”. Hur mycket har människan rätt att manipulera med naturen? Inför den frågan känner jag för att ta reda på vilket parti som har det bästa etiska förhållningssättet. Varför ska man rösta på ett parti eller politiker om de inte klarar av att göra bedömningar och sätta gränser för marknaden. Utan stränder inget hav, skrev Gunnar Ekelöf. Något som också är värt att begrunda.

En nyliberal eller helt sanslös centerpartist?

”De vill supa och ta brudarna på brösten” är den utmanande rubriken på en artikel i Aftonbladet, som en kommentar till en stort uppslagen intervju i den nya fackliga organisationen UNIONEN:s tidning Kollega med riksdagsman Fredrick Federley, 29, i centern.

- Vad säger du till dem som tycker att du utmanar partiet med din livsstil? Det är en av de många frågorna från Kollegas reporter. Svaret på just denna frågan är så avslöjande för Fredrik Federleys syn på sina kollegor i centerns riksdagsgrupp att det måste läsas om och om igen: ”Herrejesus! Centern har 60 – 70 000 medlemmar och majoriteten har gått med för att kunna supa sig fulla på årsmötena och kunna ta brudarna på brösten. Skulle de uppröras över mig? Vad är det för kväll ikväll? Onsdag, jag slår vad att just nu står över hälften av centerns riksdagsledamöter i någon bar och är halvpackade. Vad ska de annars göra stackarna? De får ju inte åka hem förrän torsdagkväll. De måste vara här. Förmodligen har de blivit bjudna på middag av någon intressegrupp.”. Det finns mera i artikeln av intresse om man vill ta del av hur en ung nyliberal politiker ser på livet och politiken, men sorgligt nog har tidningen Kollega valt en webblösning, som man inte kan länka till.

Men det var värt besväret att brottas med tekniken för att läsa artikeln, för den stärker mitt intryck av att Centern infiltrerats av en grupp nyliberaler, som går under beteckningen Stureplanscentern. Med nyliberaler, som tongivande i huvudstaden, och i avsaknad av någon stark kvinna eller man, som kan ta matchen med moderaternas starke man i kommunen, har Centern lokalt ingen avundsvärd roll. Jag förstår chefredaktören Reidar Carlssons efterlysning i veckan som gick.

Demokrati i praktik och teori

Efter en hektisk vecka, har jag ägnat en del av min söndag till att fundera över hur illa ställt det är med det demokratiska inflytandet för de människor, som saknar status och ställning i samhället. När jag ser hur det etablerade Myndighets- och Förenings-Sverige bygger nätverk och skapar plattformar för att komma åt de samhällsresurser, som finns för samhällets utveckling på olika nivåer, ser jag parallellt hur de människor, som står utanför arbetsmarknaden – fattiga, sjuka, förtidspensionerade, flyktingar och invandrare – alltmer blir objekt för etablerade svenskars försörjning.

Gränsen mellan egennytta och omtanken om andra förskjuts i takt med att de politiska partiernas företrädare ser sig själva allt mer som köpare av de tjänster, som behövs, för att skattemedlen ska göra nytta i dessa grupper. ”Arbetslösheten sysselsätter allt flera”, lät Henrik Tikkanen en av sina tecknade figurer utbrista redan i mitten av 1970-talet och i USA är social verksamhet Big Business sedan länge.

Det är med sådana tankar i baknacken, som jag ”läst ikapp” det jag missat i NT och SvD de senaste dagarna. Då har jag särskilt fastnat för ledaren i NT i torsdags, där chefredaktör Reidar Carlsson efterlyser ”en centerpartist som tar strid”, och PJ Anders Linders Krönika i SvD idag rubricerad ”Partierna har för mycket makt”. Det lokala perspektivet gäller den dominans, som moderaterna står för inom Alliansen i kommunalpolitiken, och det nationella perspektivet handlar om vilka möjligheter väljare, som inte är partianslutna, har att påverka valet av kandidater till valsedlarna. Båda speglar från olika håll den situation som gör det möjligt för en relativt liten elit att bygga om Sverige till ett USA i miniatyr.