Pengarnas makt i politiken.

Den 29 december skrev Piratpartiets Rick Falkvinge under rubriken En ovanlig begäran där han redovisade behovet av medlemmars och sympatisörers ekonomiska stöd för att pp ska kunna räkna med hans insatser. En hängiven initiativtagare tillika partiledare har kommit till den punkt då han måste få ersättning från partiet för den insats han gör. Hittills har han finansierat verksamheten med hjälp av ett privat banklån, men nu står han i valet mellan att börja arbeta på heltid för sin egen försörjning och därmed bli tvungen att dra ner på den tid han ägnat åt Piratpartiet eller att sätta medlemmar och sympatisörer på prov. Tycker de att Piratpartiet och Ricks insatser är viktiga, måste de ta ställning till hans vädjan om en stående månatlig donation på minst 100 kronor. För Rick är detta enskilda ställningstagande viktigare än att Piratpartiet i likhet med andra partier gör sig beroende av skattebetalarnas pengar i form av partistöd och politiska sekreterare.

Ricks vädjan har lett till att bl a riksdagsledamoten Karl Sigfrid (m) fortsatt spinna på den tråden och väckt mitt intresse, då jag tycker att han har goda argument till försvar för skattefinansierat stöd. Något som kan förklara den omsvängning, som skett inom moderaterna, vilket beskrevs i en artikel 2007-10-24 av debattören Martin Borgs i Realtid.se. Samtidigt har jag själv under en tid funderat på vilken roll partistöd och arvoden spelat när det gäller riksdagsledamöternas ovilja att visa vad de, var och en personligen, känner till och bryr sig om när det gäller lagstiftningen kring FRA.

Något som vi i nätverket Riksdagssvar.se verkligen ansträngt oss för att klarlägga. Mitt senaste mejl till elva moderater, nio socialdemokrater och tre kristdemokrater gav inte ett enda svar – inte ens ett ignorant eller arrogant svar, vilket annars förekom i början. 56.000 kronor i månadslön och en del andra förmåner finansierade av anonyma skattebetalare förpliktar inte, när en grupp väljare vill fortsätta dialogen i denna viktiga fråga. Den kallsinniga hållningen, som uppvisas främst av m och s, är i sig intressant och leder till nya funderingar kring etablerade politikers syn på sitt uppdrag och redovisningen inför sina väljare. Sett i det ljuset förstår jag Rick Falkvinges initiativ – Piratpartiet lever vidare endast om deras medlemmar och sympatisörer är villiga att betala för det. Det ska bli intressant se hur det går.

När jag börjat rota i frågor kring partistödet och politikernas benägenhet att höja stödet till sig själva, medan det handlar om nedskärningar i verksamhet för folket, visar det sig att reglerna för partistöd har varit så luddiga att det är möjligt för ett parti, som vunnit lokala mandat i kommunerna, att överföra dessa bidrag till kampanjkassan på den nationella nivån, vilket visar hur obenägna politikerna varit att sätta upp tydliga regler för det som gäller deras egen verksamhet. Framgångarna för dessa nya partier i kommunvalet 2006, har senare lett till en utvärdering, som redovisades den 27 juni 2008. Där finns mycket intressanta iakttagelser, som det naturligtvis är intressant att följa upp. Har utvärderingen lett till några åtgärder och i så fall hur omfattande är dessa? Intressant.