Offentligheten som fenomen och verktyg.

Kan inte låta bli att förvånas men också förskräckas av det svall, som DN-artikeln om bloggande farmorgun orsakat. Först alla glada tillrop och värmande ord från anhöriga, vänner och bekanta, som gett uttryck för allt gott de önskar mig, då de tycker att min kamp för demokratiska fri- och rättigheter är betydelsefull alldeles oavsett om den är vid eller vid sidan av tangentbordet. De har förstått att jag bara gör något, som jag alltid har gjort, men nu med tillgång till ett verktyg, som kan sprida mina ord och tankar till en vidare krets. Avigsidan är att andra, som brinner i anden för andra saker, uppenbarligen blivit väldigt provocerade av att DN ger en bloggande farmor ett sådant utrymme, när hennes fokus är så ointressant eller rent av värdelöst. Jag, kan förstå den frustrationen, men istället för att förbanna mig och tidningen, som gör sådana (i era ögon dåliga) prioriteringar, borde ni ta tillfället i akt och se över era egna metoder – att fara ut mot journalister och andra, som får en stund i offentligheten för sin sak, säger egentligen mera om er än om mig och det som jag kämpar för. Därför tänker jag inte gå i svaromål när det gäller den sidan av saken.

Det tillhör livet att allt har sina olika sidor och jag kan bara ta ansvar för att spegla det som jag själv bedömer vara en del av en sanning, som man måste vara flera för att kunna se och göra en helhet av. Tar därför emot tips och länkar, som ligger i linje med det, som jag vill sätta fokus på. Ett tack till Bloggen Bent, som skriver mycket bra om detta och till den som tipsade om Oscar Swartz´ artikel i Computer Sweden. Det är inte tekniken, som är det viktiga, utan skyddet av medborgarnas fri- och rättigheter alldeles oberoende av var vi befinner oss. Oscars besök i ett museum i DDR, kan lära oss något om vad som sker när statsmakterna anser en allmän övervakning vara av nöden. Ur detta perspektiv är EU-valet mycket viktigt. Eftersom makten i EU är tredelad mellan parlamentet – ministerrådet – kommissionen är det av största vikt att vi väljer kandidater, som inte är rädda för besväret, utan är beredd att samla namn över de olika partigränserna för olika tillägg, när förslag om direktiv landar på parlamentets bord. Omröstningarna om Telekompaketet visar med all önskvärd tydlighet att de, som väljs, måste vara kraftfulla personer i både ord och handling samtidigt som de också måste vara goda förhandlare, eftersom trialoger tar vid när ministerrådet eller kommissionen sätter sig på hasorna och vill driva igenom sin vilja.

Ledaren i dagens Norrtelje tidning visar att partierna är mycket otydliga när det gäller balansen mellan den överstatliga nivån och den nationella. Vilka frågor ska beslutas i EU och vad ska Sveriges Riksdag besluta om? Min erfarenhet när det gäller Telekompaketet är att många politiker i EU:s medlemsländer ser fördelen med en gränsöverskridande infrastruktur, men vill gärna ha nationella regler för dess användning, vilket strider mot hela idén med internet, som för närvarande är ett internationellt nät. En varm förespråkare för mer av frihet och mindre av politikers och byråkrateras ingrepp är Hax, en frihetsfrontare och flitig bloggare med kunskap om hur EU-organisationen fungerar. I motsatta ringhörnan finns Erik Josefsson (V), som jobbar för att EU ska ta ett samlat grepp när det gäller medborgarnas demokratiska fri- och rättigheter när vi vistas på nätet, något som striden om tilläggen i Telekompaketet blottlagt behovet av. Partipolitiskt står de långt från varandra, men när det gäller synen på ett fritt internet är de överens, sedan fortgår striden dem emellan när det gäller vägvalet. Även om det hettar till emellanåt, så är mitt intryck att de respekterar varandra och hjälps åt, när saken så kräver. Ett annat aktuellt exempel på nätets dynamik är den debatt, som pågår, med anledning av Jonas Gardells debattartikel, vilket jag nämnde om igår. En kommentar av Mikro(r)evolutioner visar det komplexa i situationen, när någon påstår sig ha Gud eller Jesus på sin sida. En komplexitet som ofta går förlorad i många debattprogram i TV.

Sedan min vanliga runda bland bloggare: Christian Engström, som ger en lektion i hur förtidsröstningen, som startar idag, går till; Lake, som gör klart för sig själv och andra varför han fortsatt jobbar på inom Centerpartiet även om jag försökt så tvivel i hans unga sinne (oss emellan så hoppas jag att han har rätt ;-); Leo, som har en hel del på hjärtat, men mest intressant är hans notering om ”Vänsterbloggaren Jinge som tidigare givit ett antal kängor till Piratpartiet frågar sig idag om vi alla ska rösta på Piratpartiet för att politikerna ska få upp ögonen för integritets- och rättssäkerhetsfrågorna”; Opassande, som har bråttom; Karl Sigfrid, som noterar Junilistans utspel; TkJ, som också ser det, som fick mig att bara gapa av förvåning. Sammantaget känner jag dock att om vi ska hjälpa alla de etablerade partierna att stå fast vid sitt nymornade intresse för värnet av de demokratiska fri- och rättigheterna måste vi nog lägga vår röst på Piratpartiet.

Jag gissar att det mest tongivande partiet inom alliansen – Moderaterna – kommer att använda sitt engagemang för brottsbekämpningen här hemma och inom EU, som motiv för att hålla fast vid FRA-lagarna, vilka kommer att möjliggöra alla de andra integritetskränkande lagarna. Att FRA fortfarande ger anledning till oro det visar Lars-Erick i ett inlägg, sedan han varit i kontakt med Camilla Lindberg (FP) och andra viktiga FRA-kritiker. Att göra ett långdraget och därmed mycket stort nummer av brottsbekämpning här hemma och i EU handlar om ”Management by fear” – Ledning genom att spela på människors rädsla, vilket är det allra sämsta ledarskap man kan tänka sig i en demokrati. MinaModerataKarameller tycker nog att jag överdriver, men jag har inte glömt att Karl Rove hälsade på i Sverige under Almedalsveckan, vilket bl a Resumé skrev om. Han var inte här som turist ;-). Jag måste erkänna att jag är rätt nyfiken på vilka spår av hans inflytande vi kommer att få se och om hans sådd gror och växer i den svenska myllan. Intressant.

Noterar till sist att SvD skriver om Hovrättens kloka grepp att tänka efter före vid val av domare, något som Kulturbloggen kommenterar. Bättre sent än aldrig, säger jag, även om jag har mina tvivel om domstolarnas oväld i detta mål, nu när skadan redan är skedd. Men, å andra sidan tycker jag att alla ska få en ny chans, om man visar att man insett att man gjort fel. Det gäller brottslingar och borde i konsekvensens namn även gälla domare. Är det inte så att det är av egna fel, som vi lär oss allra mest och att det lyckligtvis är så att det mesta, som går snett ännu så länge inte är straffbart?!