Vanmakt leder till våld, som föder våld.

Läser Anders Mildners berättelse om hans erfarenheter av händelserna i Göteborg 2001 och slås av minnesbilder från mitten av 50-talet då ”raggarungdomen” även i mindre städer satte skräck i de välartade medborgarna, som ropade på hårdare polisiära tag. Då kunde bl a SSU fungera som en transformator mellan dessa rebeller och polisen, som då hade kloka arbetsledare med insikt i hur sociala förhållanden påverkade ungdomarna och att samtalet var en viktig kanal för ömsesidig förståelse. Då sågs det inte som en svaghet att polisen deltog i samtal där ungdomar ur olika läger kunde ge sin syn på samhället och bli tagna på allvar. Minns särskilt en mycket arg ung man, som min mamma uppskattade för att han hade vett att ta med sig fikabröd till våra möten hemmavid, vilket SSU-arna aldrig ägnat en tanke. När de båda träffades många år senare – hon som undersköterska vid sjukhusakuten och han som ambulansförare – då lät han henne förstå vad det hade betytt för honom att hon tidigare hade sett honom i hans friska öga. En motorklubb blev resultatet av våra möten och ur föreningsarbetet växte hans och andras lust att ta ansvar i utbyte mot att samhällets företrädare var beredd att ge och ta vid diskussioner.

Anders Mildners berättelse gör mig sorgsen till mods. Det sägs att samhället utvecklats, men här kan den, som vill se, notera att attityderna idag mot unga människors frustration och ilska hårdnat hos politiker och andra, som kommer i deras väg. Nu hörs ofta krav på hårdare tag. 1968 hade vi kårhusockupationen och flera av deltagarna vid denna händelse fortsatte därefter att arbeta för en bättre fungerande demokrati. En av dem blev med tiden sinnebilden för föreningslivets engagemang i socialt arbete bland ungdomar; Anders Carlberg, som tillsammans med ett gäng entusiaster startade Fryshuset i mitten av 1980-talet. Vid den tiden hade politikernas attityder mot de kommunala fritidsgårdarna blivit allt frostigare, delvis beroende på att denna verksamhet inte hade något starkt lagstöd men också därför att Socialdemokraterna börjat kasta lystna blickar på en verksamhet, som man ansåg att ideella organisationer kunde driva på entreprenad. ”Egenmakt” var ordet för dagen och det var i fritidsgården, som denna skulle komma till uttryck. Idag har politiker från höger till vänster hjälpts åt att lägga ner de flesta fritidsgårdar utan att särskilt många föreningsdrivna fritidsgårdar kommit i deras ställe.

I slutet av mars 2009 skrev Ivar Forstadius, sakkunnig i ungdoms- och kulturfrågor vid Fryshuset krönikan Framtiden blev kvar i 70-talet med bl a följande: ”I praktiken borde t ex. skolan samverka med föreningslivet, biblioteken med fritidsgårdarna, socialtjänsten med kulturskolan osv. Alla dessa konstellationer skulle kunna utvecklas med hjälp av varandra.” Så sant, som det är sagt, men ska detta ske, krävs en uttalad politisk vision om unga människor, som resurser i ett samhälle där mobiliseringen av deras kraft kan ses som viktigare än allt prat om hårdare tag och straff allt längre ner i åldrarna. Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att den frustration, som växer ur politikernas arrogans gentemot ungdomarnas uttryck för sin vanmakt, leder till erfarenheter som det krävs extraordinära krafter för vända till något konstruktivt och gott.

Oftast leder dessa motsättningar till erfarenheter, som växer i en nedåtgående spiral hos både ungdomar och politiker. Därför måste alla, som har hand om förståndet, hjälpas åt att balansera ”vän av ordning”, vars förkärlek för batonger frodas likt ogräs i den här sortens situationer. Detta utan att försvara kriminella handlingar. Att förklara en utveckling är inte detsamma som att försvara den! Isobel tror att om det, som Anders beskrivit, hade hänt idag skulle situationen behandlats annorlunda i media. Jag är inte så säker på det. I så fall skulle regeringen inte kunna gå på i ullstrumporna så som nu sker. FRA-lagstiftningen framställs, som ett under av skydd för integriteten; Behovet av förlikning kring tillägg i Telekompaketet har uppstått när parlamentet, lyssnat på folket och krävt ett starkare skydd för användarnas integritet, vilket Ministerrådet inte är berett att ställa upp på; Polismetodutredningen, ACTA-avtalet och Teledatalagringen väntar om hörnet. Allt detta säger mig att politikerna ser oss medborgare som ett allvarligt hot mot dem själva i synnerhet och samhället i allmänhet, varför de vill ha möjlighet att kartlägga, övervaka och sila allt det, som vi gör på nätet, i tro att staten därmed kan skapa trygghet. Men att se på allt detta ur ett helikopterperspektiv och ställa fler än en minister i taget mot väggen för att besvära dem om deras syn på det svenska folket, det har media hittills inte intresserat sig för. Åtgärderna som regeringen vidtar står inte i någon rimlig proportion till antalet allvarliga brott. Inser man inte att den politiska arrogansen och de hårdare tagen kommer att föda mera våld?

Henrik Alexandersson förklararTeledatalagringen här, här och här. Christian Engström gör en historisk tillbakablick och spår att ett beslut om teledatalagringen kommer i riksdagen omedelbart efter det att valet till Europaparlamentet klarats av; Opassande ser också detta; Göran Widham berättar att han pratat om Pirater – tjuvar och banditer? hos sin Rotary-klubb; Mark Klamberg skriver om Polismetodutredningen; Lars-Erick frågar var riksdagens FRA-kritiker står idag och undrar också om regeringen är ond, sedan han uppmärksammat ett inslag om datalagringen; och MinaModerataKarameller förstår inte att alla andra partier tar Piratpartiets frågor och gör dessa till sina istället för att försöka smutskasta dem. Jag håller med och ser att den enda förklaring, som håller är att de flesta politiker gjort en dygd av att vara analfabeter när det gäller internet. En sorts antiintellektuell snobbism helt enkelt. Avslutar med Badlands Hyena, som ser det hela ur sitt speciella perspektiv. Intressant.

EU-parlamentet som medlagstiftare m m.

Sedan jag börjat fundera över förutsättningarna för förlikningen i fråga om Telekompaketet finner jag att det krävs forsatta studier kring ännu ett kursbrev, som Erik Josefsson (V) erbjuder alla, som vill ta del. I Eriks ögon är Tobias Olsson SvD den journalist som kommit längst när det gäller att förstå det som pågår. Jag kan alldeles för litet för att kunna göra en sådan bedömning, men hur som helst tilldelas han epitetet EU-folkbildaren, vilket måste ses som ett gott betyg. Sedan jag övervunnit min tveksamhet i fråga om överstatligheten, eftersom internet är något mer än 27 nationella nät, måste jag fortsätta verka för att skyddet för våra demokratiska fri- och rättigheter hålls intakt samt att kravet på rättssäkerhet i händelse av anklagelser om brott mot lagar och förordningar tydliggörs. Eriks hänvisning till skriften FÖRLIKNING OCH MEDBESLUTANDE med undertiteln ”Parlamentet som medlagstiftare – en handbok” är verkligen värd en vidare spridning, då den säger något av betydelse för den process som nu pågår.

Med detta, som grund, borde det vara möjligt att känna infrastrukturminister Torstensson på pulsen: - Vill regeringen gå upphovsrättsindustrins ärenden, medan man värjer sig mot att värna om medborgarnas integritet och rättssäkerhet? Det som idag avslöjats, när det gäller avstängningen av ett antal studenter från universitetens SUNET, enbart baserat på att upphovsrättsindustrin rest krav på det, måste väl ändå ses som något av en skandal. Sedan jag hört detta undrar jag om inte även vår politiska ledning måste göra upp med sitt eget samröre med upphovsrättslobbyn och sluta gömma sig bakom Frankrikes Sarkozy i Ministerrådet. Något jag berörde tidigare idag på NT-bloggen. Nu sprids nyheten om detta i Aftonbladet, DN, SvD och andra medier. Sveriges Förenade Studentkårer har protesterat, då studenter inte ska kunna stängas av utan en rättssäker prövning.

Annars började dagen med läsningen av Agneta Plejels mycket starka Att vilja se om hur Sverige utan några större åthävor kan avvisa människor i behov av skydd – här en ung människa utan hopp, som nu ligger apatisk i en slags terapeutisk grav, där vederbörande hålls vid liv med hjälp av sondmatning för att sedan kunna packas ihop och avvisas, när Migrationsverket funnit att familjen inte uppfyller kraven för asyl. Det är verkligen en omskakande läsning. På närmare håll har vi Rafael Samedov, som idag tvingades lämna Hallstavik och sin fru och sin lilla dotter för att åter i Azerbadjan kunna ansöka om uppehållstillstånd i Sverige. NT skriver och jag instämmer i Lennart Rohdins korthuggna ”Utvisa Migrationsverket”.

Avslutar med Lars-Ericks inlägg, där han spinner vidare på den tråd om rädsla, som jag berörde i gårdagens inlägg. Helt klart är det rädslan för det okända, som gör oss svenskar så reserverade mot människor av annat ursprung än svenskt. En försvarsmekanism, som gynnade möjligheterna till överlevnad på stenåldern, men idag hindrar oss att vidga våra vyer och skaffa oss egna erfarenheter av en samvaro med människor av annat ursprung, istället för att odla våra fördomar om andra och göda vår rädsla för varandra. Något, som en del politiker inte drar sig för att spela på för att vinna röster. Men frågan är: - Skulle detta bli bättre med ett nytt liberalt parti? Lars-Erick spinner vidare m a a att en del mäls ut ur de etablerade partier, som finns idag.

Intressant.

Förlikning byggs inte med hjälp av envishet.

Efter några dagars liv a f k, har jag börjat tänka på att det är hög tid att ta reda på hur nästa steg i processen kring Telekompaketet ser ut. Computer Sweden skriver om läget just nu, sett ur telekombranschens perspektiv, och Daniel Goldberg säger i en kommentar att det är Fel strid i fel tid. För den, som enbart rör sig inom teknikens landamär, kan detta, som jag och andra medborgare är intresserade av när vi rör oss ute på nätet, kännas som en rejäl bromskloss, men på grund av FRA, Ipred och datalagringsdirektivet samt den ekonomiska krisen finns en förtroendekris. Det gäller tilltron till politikens och/eller marknadens förmåga att klara av att tillgodose människors behov. I detta fall av intellektuell och känslomässig stimulans, där nätet spelar en allt större roll och samtidigt utsätts för allt hårdare angrepp från upphovsrättsindustrin med hjälp av politiker. Internet kan inte utvecklas med 27 olika nationella bestämmelser och för mig, som lever i en befolkningsmässigt liten nation, är det skrämmande att tänka sig att Sarkozy i Frankrike med sin Hadopi-lag och Harbour i Storbritannien med sin Bookshop-metafor, ska vara tongivande när det gäller direktivens utformning. Och jag är långt ifrån ensam, det visar La Quadratur du Net och Iptegrity.com för att bara nämna några webbsidor där Telekompaketet synats på längden och tvären.

Hos Jens O pågår för närvarande en batalj mellan Åsa Torstenssons sakkunnige Henrik Hansson och Jens m fl om effekterna av uttrycket ”Lawful content” d v s lagligt innehåll, som fortfarande finns med i paketet. Detta trots talet om motsatsen vid departementets journalistseminarie dagarna före omröstningen. Jag håller med Daniel Goldberg om att bestämmelser om Internet, som en mänsklig rättighet, borde ha varit inskriven i EU-rätten för länge sedan. Men, nu är det inte det och då måste politikerna tänka på vad som står där och vad dessa formuleringar kan leda till i händerna på den som vill motsatsen och har råd att processa om saken. Det är inte särskilt klokt av Henrik Hansson att kasta sten när han sitter i glashus.

När kompromissen föll ska en förlikning ske, varför jag sökt och funnit reglerna för det. Hos Intensifier läser jag ett öppet brev samt får en länk till de olika ministrars brevlåda. Det blir att klura ut en fråga eller två med tanke på det, som vi fick oss till livs igår hos Stockholms Handelskammare. Fram till dess går jag en runda och finner att Patrik Öhman också reagerar på Frankrikes Hadopi; att Lake lättar på trycket genom att beskriva den process som pågår inom Centerpartiet; att Hax funnit ett positivt yttrande om teledatalagringen – gissa från vilket håll; att Scaber Nestor funnit en essä, som kan hjälpa oss att förstå det som är på G; att Anaïs håller oss underrättade om utvecklingen i Frankrike; att Opassande finner guldkorn vid källan Internet och dem som hänger där; att MinaModerataKarameller funnit en aktiv i Folkpartiet, som förstått vad Internet är; att Lars-Erick funnit en själsfrände, som också insett vad internet betyder; att Mitt i steget spår att rättssäkerheten sitter trångt; och att Leo funnit Valmyndighetens testprogram – intressant.

Sedan några ord om Anna Trobergs inlägg där hon, med utgångspunkt från ett mejl, reflekterar kring vad datorer kan göra med oss människor, när vi tror att någon vill oss illa. Det ska bli intressant att se hur lång tid det tar innan det valsar runt namninsamlingar till stöd för den, som ringer polisen istället för it-supporten när datorn krånglar. Beteendet liknar i långa stycken det som händer en del äldre människor, när de enbart på hörsägen misstänker att unga människor av annat ursprung än svenskt, vill dem illa ifall de vistas ute sedan det blivit mörkt. Själv undrar jag just därför, varför rädslan är det, som politiker spelar på, när det gäller internet. Tror de själva på fullaste allvar att de gör en insats för samhällets friska växt, när de riggar dessa integritetskränkande lagar? Mot detta ställer jag Mark Klambergs inlägg där länk finns till hans artikel i Svensk Juristtidning. Det är en gedigen genomgång av FRA-lagstiftningen, vilket är nödvändigt om vi ska inse vad det är som vi tvingas svälja – ifall vi inte vill fortsätta att göra uppror.

Ett Internet med juridik-teknik-politik i samverkan?

Inleder med ett varmt tack för senast till Informationschef Andreas Krohn och Stockholms Handelskammare för den trivsamma träffen med inbjudna bloggare. Rosemari berättar på Kulturbloggen och jag kan bara instämma – det var roligt att äntligen träffa henne. Det som förhöjer effekten av mötet är naturligtvis att jag redan tycker mig känna personen ifråga, då jag ofta läst det som hon skriver. Efter god mat och dryck följde intressanta föredragningar som Rosemarie berättat mera utförligt om, varför jag inte tänker orda om det här.

Själv har jag en längre tid känt en stark frustration över den spänning eller obalans, som finns mellan juridiken – tekniken – politiken eftersom det brister i kunskap på ömse håll. När det gäller internet ser denna treenighet ut att sakna viktiga funktioner som ”ställverk” och ”transformatorer” för att de idéer och förslag, som genereras på hög nivå, ska kunna omvandlas till något begripligt och användbart för gemene man. Min pappa, som var industrielektriker, förklarade att även eliters förment kloka tankar inom olika dicipliner behöver utjämnas och göras likvärdiga i styrka på ett ordnat sätt innan dessa kan stötas och blötas d v s omvandlas till något begripligt för alla. Med hans synsätt har beredningar eller utredningar, som föregår politiska beslut, funktionen av att vara ”ställverk” och därför kan man lätt förstå varför ”beställningsjobb” blir så dåliga och skapar förvirring när de sedan hamnar hos olika ”transformatorstationer” d v s media med uppgift att beskriva effekterna av ett beslut. Pappas val av metafor för att följa en tankeproduktion från turbinerna i Harsprånget till vägguttaget gjorde det förvånansvärt enkelt att förstå politiska partiers tänk bakom alla dessa tankesmedjor, som dock ofta har den svagheten att de inte framställer en driftsäker produkt. Mera vanligt är att det surr som uppstår på grund av bristerna kallas politik, medan politiken egentligen ska vara det som binder samman juridiken och tekniken. Detta fick jag anledning att påminna mig på väg hem från träffen för bloggare hos Stockholms Handelskammare.

Självklart kan politiskt intresserade bloggare inte träffas utan att beröra upphovsrätten och den här kvällen var inget undantag. Här fanns politiken; även om riksdagsledamoten Göran Pettersson (M) var med av eget intresse i likhet med oss andra. Här fanns tekniken; även om Christian Engström (PP) också var med i sin roll som partipolitisk företrädare. Här fanns också vi som inte kan se logiken i juridiken på upphovsrättens område utifrån såväl enskilda individers som samhällets behov, utan att för den skull negligera kreatörers rätt till ersättning. Helt klart är dagens obalans till skada för alla, även innehavare av denna rätt, vilket en del, som vågat tänka längre än näsan räcker, har upptäckt.

Därför är inlägget ”En uppfinnares syn på upphovsrätt” av Rikard Bergsten så förlösande. Tack Rikard! Det är sådana, som du, som gör att jag och andra uthärdar alla pekpinnar som idag står som spön i backen. Det är ingen rim och reson i att Justitiedepartementet gör ett beställningsjobb åt upphovsrättsindustrin och framställer ”Asks lilla gula”, som bara tar hänsyn till en mindre mängd invididers och deras organisationers krav på skydd under allt längre tidsperioder, istället för att problematisera detta med skapelseprocesser och våga se den publika domänens betydelse för alla människor och i det sammanhanget t ex visa på möjligheten med CreativeCommons.se

Det är när vi inte blir förstådda av dem, som har makt att bestämma i frågor som rör vårt basala behov av intellektuell och känslomässig stimulans, som vi också börjar undra hur politiker använder sin makt i många andra sammanhang. Det är när vi ser hur lätt politikerna tar på sin uppgift att stifta lagar, där de anser att staten ska ha rätt att övervaka våra surfvanor och kolla med vem vi umgås per telefon, mobil, fax eller mejl, som vi tappar förtroendet för deras förmåga i många andra sammanhang. I det läget genomgår man en utveckling som människa, vilken blir olika för olika individer.

Erik Hultin, aktiv inom CenterUppropet, har idag ett inlägg, som griper tag i alla som förstår vad ett partipolitiskt engagemang är. För Erik Hultins och Centerpartiets skull kan jag bara hoppas att Erik lyckas i sina föresatser. I kommentarsfältet kan man se att skillnaden mellan vad partiets företrädare gör och vad de säger, leder till att flera medlemmar känner att de måste välja väg – vara med och kämpa eller att söka lyckan någon annanstans. Min erfarenhet är att hur man än gör, tvingas man engagera sig, när viktiga värden står på spel. Hur jag än röstade i det förra valet kommer jag att i valet till Europaparlamentet att påverkas av det som hittills skett när det gäller Regeringens hantering av FRA, Ipred och datalagringsdirektivet; och hur förlikningsförhandlingarna gällande Telekompaketet bedrivs.

Parallellt med det kommer jag att blåsa på företrädare för Telekombranschen, då det krävs kunskap i både juridik och teknik för att åstadkomma den självsanering, som krävs, om man vill undvika lagstiftning kränkande för alla användare av Internet. Tänker i första hand på de oseriösa företag som ostraffat kan använda sig av Betalteletjänster så länge som Tele 2, Telenor, TeliaSonera, 3 och alla andra urskuldar sig med att deras roll bara är att casha in betalningen. Att Facebook tillåter kalenderapplikationer, som möjliggör för oseriösa företag att locka d v s lura barn och tonåringar (som använder mobiler vars abonnemang tecknats av en förälder) att ”bekräfta ett avtal om prenumerationer”, som de inte förstår innebörden av; det är en annan sida av saken. Något som leder vidare till tankar kring vad barn och ungdomar lär sig av i livets skola, men det tar vi en annan dag. Intressant.

Nä, jag är inte bitter ...

Idag skriver Gunnar Hökmark, vice ordförande i partigruppen EPP-ED i EU, ett inlägg på SvD:s Brännpunkt, där han går till storms mot agerandet från Vänsterpartiets Eva Britt Svensson och Erik Josefsson, när det gäller Telekompaketet. Brottningsmatchen mellan företrädare för nationellt självbestämmande vs överstatligheten har här fått tydliga ansikten och valrörelsen inför valet till Europaparlamentet den 7 juni har nu fått en rejäl skjuts. Min pappa skulle ha sagt att Hökmark sågar dem jäms med fotknölarna, vilket kan vara många människors bild av det normala förhållandet mellan moderater och vänsterpartister och därför inte är så mycket att orda om egentligen, om det inte vore för det faktum att Gunnar Hökmark (M) samtidigt delar ut en sinkadus till Olle Schmidt (FP) och Lena Ek (C ) m fl i deras partigrupp ALDE samt Carl Schlyter (MP), vilka på olika sätt bidrog till att många medborgare lade sig i med sitt perspektiv och delvis konkurrerade ut det betydligt mindre komplicerade kund- och konsumentperspektivet.

Som jag skrev igår har det hänt tidigare att frågor om personlig integritet på nätet lagts åt sidan – det gjordes 2002 när man beslutade om en del av de direktiv, som gäller idag. Att Gunnar Hökmark utgår från att medvetna kunder och konsumenter kan sätta press vad gäller efterfrågan, som styrmekanism på en effektiv marknad, är inte heller något att förvånas över, tvärtom. Det vore konstigt annars. Sedan är det en annan sida av det myntet att kvaliteten knappast styrs av kunder, som inte har en susning om internets möjligheter. Precis som en vision om en hygglig kvalitet på utbildningens område, behövs en vision om en hygglig kvalitet när det gäller tillgång till universalverktyget internet, som kan användas till så mycket – inte minst av medborgare, som aktivt vill delta i det demokratiska tankeutbytet och den kunskapsprocess som ständigt pågår på nätet.

Tycker nog att Gunnar Hökmark tar i så livstycket spricker och det ska nog mest ses mot bakgrund av att han satsat åtskilligt av sitt förtroendekapital på att ro hem kompromissen i sin partigrupp och ALDE och så sprack det. Klart att det inte känns särskilt bra! Tänker på Robert Gustafssons klassiska hyllning till Masarnas Tony Rickardsson och tycker att Gunnar bör ta det hela med ett rejäl skopa humor. Annars riskerar han att gräva ner sig i en skyttegrav och det vore tråkigt. MinaModerataKarameller gör som vanligt en sansad kommentar. Intensifier luftar sina känslor inför SvD:s okunnighet i sakfrågan. Erik Josefsson talar om EU-analfabeterna, eftersom många journalister verkar vara så okunniga om hur beslutsprocessen går till. Christian Engström anser att alliansen spelar falskt eftersom formuleringar om lawful content d v s "lagligt innehåll" finns i Telekompaketet. Om operatörerna endast ska transportera lagligt innehåll, då måste de rimligtvis filtrera trafiken. DN:s Henrik Brors analyserar och ser att det som hänt med Telekompaketet kan bli tändvätska åt valrörelsen. Petar därför in Josh´s funderingar kring hur man skulle kunna motverka pajkastning och skyttegravskrig. Här med anledning av kriget mellan pirater och antipirater, men det kan nog översättas och tillämpas även under valrörelsen.

Själv funderar jag om inte en annan effekt av Hökmarks bredsida kan bli att den leder bort intresset från nyheten att Lagrådet sagt ja till kompletteringarna av FRA-lagstiftningen. Försvarsminister Sten Tolgfors är mycket glad och nöjd och orerar i SvD, om att detta visar att Lagrådet accepterar det förslag som han och andra utarbetat för att förverkliga de 15 punkter som alliansen kom överens om i september. Men om jag förstått saken rätt är detta en sanning, som måste tas med rejäl nypa salt om man läser Lagrådets yttrande ordentligt, vilket Maria Abrahamsson gjort och skrivit om på Ledarbloggen. Det är ord och inga visor, vilket är nödvändigt om demokratin ska överleva när makten tar sig friheter.

Mark Klamberg kommenterar under rubriken Okritiskt lagråd och förutom att han klargör vad som står där så uttalar han tvivel om att förtroendet för lagstiftningsprocessen hos allmänheten kommer att öka efter detta. Jag delar hans uppfattning. Mitt i steget tycker sig finna en juridisk sarkasm från Lagrådets sida, vilken ligger på gränsen till idiotförklaring av det politiska ledarskapet, i en viss formulering om Försvarsunderrättelsedomstolen. Johan är som så ofta förr – skarpögd. Erik Hultin på Centerns stämma lutar åt att det än en gång blir en het sommar p g a FRA. Hax tycker att det är dags att damma av FRA-motståndet igen! Det tycker jag med. Och i det sammanhanget tycker jag att det var intressant att läsa Svensk Myndighetskontrolls inlägg och hackaren som tog sig in hos NASA när han var 16.

Leo skriver Sent ska syndaren vakna m a a Annie Johanssons utspel om ett Öppenhetsprogram samt refererar bl a till DN:s artikel från Centerns stämma i Örebro om en revidering av upphovsrätten. Magnus Andersson, CUF, kommenterar också hennes aktion och tycker att det finns en del att jobba på inom C när det gäller integritetsfrågorna. Patrik Öhman ställer m a a detta frågan: - Är det någon som vågar lita på Annie och C efter FRA-spelet i fjol? Jag kan inte svara för alla, men jag har svårt att göra det. Jag har mycket svårt att acceptera att FRA-saken gjordes till en kabinettsfråga. Vi fick skåda ett mycket valhänt ledarskap i Rosenbad vid den här tiden. Själv undrar jag hur de sex kvinnorna i FP mår efter att ha läst lagrådets och andras yttranden. Är det inte dags att känna sossar och andra inom oppositionen på pulsen – menar de allvar med Backa – riv upp – gör om?! Kvinnor kan – har jag hört sägas.

Dagen efter – med eller utan huvudvärk?

Baksmälla eller lyckorus? frågade sig Opassande i morse. Det är nog en fråga som många ställer sig. Medan våra största tidningar skriver om det olyckliga i den vändning som saken tog i och med Europaparlamentets omröstning, är det intressant att idag läsa vad som skrivs i branschpress som Ny Teknik, PC för Alla 1 och 2, Computer Sweden 1 och 2 om Telekompaketet. Där finns en mindre del av den TT-text, som många andra media använt sig av, där betoningen legat på allt gott som konsumenterna riskerar att gå miste om ifall paketet inte överlever genom en förlikning. I bl a SvD igår var det mer av ”Husbondens röst” om man säger så. Men, här i branschorganen verkar man gå balansgång mellan infrastrukturministerns ståndpunkt och nätanvändarnas.

Bland dessa finns en artikel om nätaktivisternas roll i det som hänt, där Piratbyrån lyfts fram. För mig har aktiva i NSM och de bloggare, som vet hur beslutsapparaten i EU fungerar - Erik Josefsson och Henrik Alexandersson varit av större betydelse än Piratbyrån. Men Marcin har rätt i att det, som görs på nätet växer fram i dialoger mellan alla engagerade. Där har vi kunnat respektera varandras olika politiska åsikter fram till den punkt då paketet Citizens´ Rights Amendments poppade upp. Då kastades en näve partipolitiskt grus in i vårt nätverkande, men dessförinnan hade å andra sidan min egen och andras inre kamp med det överstatliga angreppssättet förorsakat några dagars låg aktivitet, vilket säkert uppfattades som en näve partipolitiskt grus från vårt håll i en situation när vi borde ha gasat rejält.

Jag kan bara tala för mig själv, men för mig tog det många timmar att komma underfund med att det redan fanns så mycket av överstatlighet i en hel del direktiv från EU:s sida att vi inte kunde göra halt nu när det handlade om internets frihet och våra demokratiska fri- och rättigheter då vi vistas på nätet. Att vara medborgare är något mera än att vara kund hänvisad till civilrättsliga avtal med en operatör, med möjlighet att paketera sitt utbud på ett för mig obekvämt sätt.

Idag finns en artikel i Computer Sweden där det sägs att EU-kommissionen överväger att att splittra telekompaketet. ”Om inte beslut kan nås innan EU-parlamentsvalet den 7 juni kommer det troligen att dröja minst sex månader till innan de viktigaste frågorna i paketet kan klubbas igenom”. Där talas också om att isolera frågorna om internetanvändares rättigheter i ett separat paket. Det skulle göra det möjligt för parlamentet att först rösta igenom de punkter man redan är överens om och ta itu med tvistefrågorna vid ett senare tillfälle. Martin Selmayr, talesman för EUs telekomkommissionär Vivane Reding, hänvisar till ”en liknande tvist år 2002, förra gången parlamentet röstade om telekomreglering. Då lades frågor om personlig integritet på nätet åt sidan så att övriga delar kunde klubbas igenom.” Det är väl mycket intressant att så stor oenighet råder om integritetsfrågorna? Antagligen beror detta på att alltför många politiker och tjänstemän är digitala analfabeter, men också att det finns intressen som tycker att deras rättigheter överskuggar alla andras. Alla har vi rättigheter, men en del har mera rätt till rättigheter än andra och här kommer upphovsrättslobbyns aktiviteter in i bilden.

Jonas Lind har ett intressant blogginlägg om IPR-lobbyns aktiviteter redan år 1999 för att förmå Europaparlamentet att ”få igenom ett tillägg (Article 5.1 ”on incidental copying”) till direktivet som gjort internetoperatörer juridiskt ansvariga för de cachade kopior som under någon tusendels sekund lagras i routrarna när internettrafiken transporteras i nätet. Operatörerna skulle bara få cacha innehåll som transporterades på nätet om de i förväg fått copyrightinnehavarens godkännande.”

Nätverket Svart Måndag (NSM), som uppstod måndagen den 23 juni 2008 för att markera att omröstningen den 18 juni 2008 om FRA-lagstiftningen sågs som en svart dag för vår integritet och demokrati. Idag är NSM ett stort nätverk av människor, som värnar om medborgarnas rätt till frihet, integritet, demokrati, brevhemlighet samt meddelarskydd och står därmed på Sveriges grundlag och Europa-konventionens sida. Eftersom en del av den lagstiftning av integritetskränkande karaktär, som drabbat det svenska folket kommer sig av olika direktiv, som godkänts vid trialoger eller trianguleringsförhandlingar mellan Europaparlamentet, ministerrådet och kommissionen är svenska folkets val av kandidater till Europaparlamentet den 7 juni enormt betydelsefullt. Därför har NSM upprättat en lista på de kandidater, som nätverket bedömer vara kapabla att stå upp för demokratiska fri- och rättigheter även för den del av folket, som använder sig av internet som informations- och kommunikationsverktyg. Den uppmärksamme kan se att Olle Schmidt (FP) avböjt att delta, vilket jag personligen tycker är tråkigt, men det är Olles eget val. Självklart undrar jag i likhet med många andra varför? Beröringsskräck – eftersom även medlemmar i Piratpartiet finns inom nätverket? Rädsla för att ”legitimera” Piratpartiet, som politiskt parti genom ett samröre? Eller är Olle anhängare av FRA-lagarna?

Med tanke på att alla politiska partier är i behov av en uppryckning, när det gäller folkets behov av kanaler för samtal kring teman, som behöver belysas från höger till vänster och vice versa, borde NSM mera ses som ett värdefullt tillskott till de egna partiernas kanaler, då engagerade i nätverket vill verka för ett fritt och livaktigt demokratiskt meningsutbyte. Personligen vill jag fortsatt vara delaktig i mötesplatser på nätet, där vi hjälps åt att tolka istället för att vantolka varandra i de samtal som pågår därute. Här en del röster dagen efter - Copyriot; Intensifier; Scaber Nestor; Mitt i steget; Svensk Myndighetskontroll; Mark Klamberg och Badlands Hyena.

Fortsättningskurs: Brev 2 - Så kan man bli lurad.

Idag skriver Aftonbladet om det lurendrejeri, som pågår med hjälp av Betalteletjänster, där föräldrar står för avtalet med operatören och således har att välja mellan att följa Konsumentverkets råd att bestrida skyldigheten att betala med allt vad det innebär av extra arbete och oro att drabbas av bruna kuvert från kronofogden. Bakgrunden till artikeln är tydligen att Konsumentverket gått ut med uppgiften att man där hittills i år fått in 300 anmälningar.

Själv har jag bloggat om hur jag borrat och funnit att man ska vända sig till branschens Etiska Rådet för Betalteletjänster (ERB) och Konsumenternas Tele- och Internetbyrå eftersom operatörerna enligt e-handelsdirektivet inte har ansvar för vad som sänds via nätet, utan enbart är skyldig att förmedla betalning för tjänsten antingen genom att pengar dras av abonnentens kontantkort eller debiteras på en faktura. De som bedriver handel på nätet är skyldiga att följa PTS ´(Post- och Telestyrelsen) branschetiska regler.

Bakgrunden är att mitt barnbarn drabbats och jag har bestämt mig för att gå till botten med detta både av respekt för mitt barnbarn, men också för att internet får oförtjänt dåligt rykte bland allmänheten, då man tycker att det är operatören som ska ”hängas i gryningen” för att detta får fortgå. Andra tycker att politikerna är alldeles för flata och önskar sig mera av övervakning och filtrering av nätet, utan tanke på vart sånt bär i sin förlängning.

Jag har nu börjat brevväxla med Joakim Rolander hos ERB och har tagit reda på namn och mejadress till operatörens VD för att om möjligt få till en träff även där. Mitt senaste mejl till Joakim Rolander lyder:

Hej Joakim!

Tack för snabb respons! I detta fall handlar det om att Echovox eller ett företag, som använder sig av deras tjänster, dolt ett IQ-test i en kalenderapplikation på Facebook. Testet avslutas med "Vill du veta hur du ligger till, mata in ditt mobilnummer här". Min son som arbetat i branschen och vet hur man kan bygga applikationer, är rätt säker på sin sak och varken han eller jag har anledning tro att hans 13-åriga dotter, mitt barnbarn, far med osanning. Men för deras del är saken utagerad då föräldrarna fått stopp på prenumerationen och valt att betala telefonräkningen. De har varken tid eller ork att följa Konsumentverkets råd med att bestrida räkningen med allt vad det innebär. Beloppet är överkomligt även om det är stötande att någon kan tjäna pengar på detta sätt. Jag kan således inte utan deras medgivande lämna ut mitt barnbarns mobilnummer.

För mig som farmor och aktiv i kampen för ett fritt internet har saken dock ytterligare en dimension. Lurendrejeri på nätet ger internet dåligt rykte och när jag tagit del av en hel del bloggar och chatforum, där drabbade luftar sina känslor, är domen mot teleoperatörerna inte nådig. Därför kan jag ha förståelse för att politikerna fått för sig att FRA måste få filtrera all trafik "i jakt på buset", som en del politiker uttryckt det. För mig, som vill att min integritet ska respekteras, är frihet under ansvar av största vikt. Därför ser jag att här krävs en inkännande attityd från branschens sida; det finns uppenbarligen mikroföretag ute på nätet, som använder tekniken på ett sätt, som juridiken inte når och då lägger sig politiken i. Människor är verkligen förbannande över att ingenting görs och att de avfärdas som om de vore imbecilla.

Att människor, som gjort en beställning steg för steg så som du beskriver det, sedan inte förstår hur beställningen har gått till, verkar helt orimligt. Det du beskriver är det laglydiga företagets praxis, men vilken koll har de på dem, som använder sig av deras betalplattform? Om du har flera ärenden, där Echovox är inblandad, behöver jag väl inte dra in min sondotter, hon är ledsen nog så det räcker. Hon är förtvivlad över att varningsklockan inte klämtade när hon fick uppmaningen att mata in sitt mobilnummer och gjorde det. För mig, som läst en del beteendevetenskap, är det inte alls svårt att förstå att hon i en frågeprocess av testkaraktär hade garden nere när frågan kom Vill du veta - mata in ditt mobilnummer. Hon medverkade till att lurendrejeriet kunde genomföras!!! Inte genom att genomföra en beställning, utan genom att besvara ett test, som hon trodde var gratis, eftersom det förekommer en mängd liknande frågeformulär på Facebook om andra saker.

Mot den här bakgrunden är jag fortfarande intresserad av ett samtalsutbyte. Den 12 maj är jag inbjuden till Handelskammarens bloggarkväll: Är Sverige fortfarande ett ledande IT-land? och då finns möjlighet att ställa frågor. För mig är det givet: - Kan e-handeln ta fart, när så många människor känner sig lurade av företag, som använder sig av Betalteletjänster?

Här Niklas Palmér bara en av alla dessa, som drabbats, men kommentarsfältet talar sitt tydliga språk.