En väldigt väldigt stor fluga ...

... som rädda politiker och tjänstemän trasar sönder vingarna på. Så tänkte jag när jag läste SvD:s ledare, sedan jag av min son fått en länk till en artikel i DN, som förklarar varför datorer i mitt barnbarns skola står oanvända. Till att börja med trodde jag att det bara hade att göra med en utvecklingsfientlig hållning från lärare och fritidspedagoger, eftersom de hade orerat om sin roll att kompensera elevernas användning av datorer på fritiden genom att motverka datoranvändningen i skolan. Nu vet jag att de fått hjälp av ett säkerhetsmaniskt statsledningskontor utan pedagogiska kunskaper, som ställt till det. Samtidigt har den upphandling, som statsledningskontoret gjort, gett teknikfientliga lärare lokalt i de olika enheterna möjligheten att dra en suck av lättnad och göra en dygd av statsledningens säkerhetsmani.

I artikeln finns en passus som talar sitt tydliga språk:

”Globala gymnasiet har dock undantagits. Skolledningen lyckades efter långa förhandlingar övertyga stadsledningkontoret om nödvändigheten att ställa sig utanför. Där köpte man i stället in bärbara Macdatorer till alla elever och lärare - och totalt blir kostnaden en miljon kronor lägre än om skolan hade gått in i det så kallade GS-IT-avtalet.

– Vi är förstås nöjda. Det ger oss en pedagogiskt frihet och elverna är själva administratörer av sina datorer, vilket jag uppfattar som en förutsättning för att de verkligen ska kunna använda sina datorer och verkligen lära sig hur de fungerar, säger Lars Benon, rektor.”

Globala gymnasiet – varför är deras elever och föräldrar begåvade med en skolledning som orkat stå på sig? Ja, en snabb titt på skolans presentation visar en inriktning, som den ängsligaste politiker eller tjänstman kan uppleva som en garant för att skolans datorer används av elever och lärare med hög moral. En moral som till himlen bär?

Jag är sannerligen ingen förespråkare av låg moral, men har tillräckligt med kunskap för att veta att moraliserande i barns och ungdomars värld inte är särskilt framgångsrikt, eftersom vi här har med tänkande varelser att göra. Allt för mycket av den varan kan rent av bli direkt kontraproduktivt. Här som i all annan verksamhet gäller det att kunna se den möjlighet till lärande som ligger i situationen. Men förmågan att se den möjligheten, ser ut att ha gått helt i baklås. Varför har så många vuxna i barns och ungdomars omgivning drabbats av mental kortslutning när det gäller datoranvändning? Varför vill man inte fylla den användningen med nyttigheter som skolarbete också?

Därför är det rätt upplyftande att läsa kommentarerna till DN:s artikel. Där finns bland andra Kistalight med en hänvisning till en krönika, där jag möts av en inloggningssida. Genom att googla, finner jag under Gästbloggen hos Pedagog Stockholm en redogörelse som ger intrycket att någon trots allt har tänkt. När jag surfat runt hos Pedagog Stockholm slås jag av att där finns länkar till material, och hjälpmedel som jag tror att varken rektor, lärare eller fritidspedagoger i mitt barnbarns skola har en susning om. Samtidigt undrar jag varför där inte finns några länkar till UR:s material. Saker on line leder mig till en artikel i IDG.se där jag kan se att Stockholms stad ser ut att vara i gott sällskap. En länk till det ansvariga skolborgarrådet Lotta Edholms blogg med en lång rad kommentarer bidrar också till att sprida ljus över situationen. Läs och begrunda. Om det finns en strategi så saknas uppenbarligen en plan för ett demokratiskt genomförande.

Det luktar Björklunds #merkateder och peka med hela handen samtidigt som skolan ska vinnas för idén att Informations- och Kommunikationstekniken, ska vara ett stöd i undervisningen. Medan jag surfat runt och läst har jag förstått att skolan blivit ett genompolitiserat slagfält. Och i detta som i alla andra krig går stabens bristande kunskap och ledarskap ut över såväl soldaterna vid fronten (lärarna) som civilbefolkningen (barn och föräldrar). IT-mamman visar att hon med teknikens hjälp kommit närmare människor med makt i frågan och kan visa att hon tror på dialog. Medan jag bloggar vidare för att bearbeta min frustration som farmor och söka svar på frågan "Voffor gör di på detta viset?".

Tänker följa Holmgång en blogg med fokus på Stockholm stads IT-verksamhet, för att hålla mig ajour. Nu senast har han funderingar kring informationen att stadens IT-direktör numera ingår i IT-ministerns digitaliseringsråd. Sedan en runda bland mina favoriter för ett nedslag i det som rör sig i deras tillvaro – MinaModerataKarameller noterar att debattglädjen torkat in med tanke på händelserna i både Japan och Libyen; Opassande Emma ber om två klick för två barn; Mark Klamberg ger en inblick i pedagogik med exempel ur sin värld och kommenterar att Datainspektionen omprövat sin roll; samt Opinionsbloggens Johannes Forsberg, som folkbildar oss om hur klickhysterin fungerar. Allt detta och mycket därtill, som vi måste förhålla oss till på ett eller annat sätt.

Intressant.

En brygd av moralism och populism.

Idag har en rad talare i Sveriges riksdag förklarat att ett av staten oreglerat liv inte är önskvärt. Sedan hade talespersonerna mer eller mindre klara motiv för att vilja reglera medborgarnas liv. Dessförinnan hade Miljöpartiets Maria Ferm och Vänsterpartiets Jens Holm på SVT Debatt förklarat varför de kämpar för en bordläggning av beslutet om en implementering av datalagringsdirektivet i Sverige. Folkpartiets Johan Pehrson, som annars ondgör sig över obalanserade yttranden och ett torftigt språk när han och andra viktigpettrar utsätts för kritik, sluggade i stor stil och kan inte svära sig fri från sitt ansvar för att människor i sin ilska kommer att kräva hans huvud på ett fat. Men ännu tristare var det att lyssna på en del riksdagskvinnor t ex Kristdemokraternas Caroline Szyber, som med hänvisning till polisens behov av att kunna sätta dit våldtäktsmän och pedofiler, tycker att det är försvarbart att utsätta hela svenska folket för en lag där teleoperatörerna ska tvingas lagra alla våra trafikdata.

Våldtäkter och pedofilers övergrepp på barn är mycket allvarliga brott som givetsvis ska vara föremål för rättsväsendets rättssäkra åtgärder. Här blev det åter igen mycket tydligt – kvinnor i och utanför riksdagen förstår inte att en rättsstat måste ha andra grunder för lagstiftningen än ett moraliskt signalerande i än den ena, än det andra frågan. Detta säger jag utifrån erfarenheten att det är i tolkning och tillämpning av lag som signalbehovet kan vägas in. När så inte sker tränger sig moraliska synpunkter på och tar plats på ett mycket oroväckande sätt i riksdagens lagstiftning. I det läget blir det allt viktigare att media bygger upp skyddade kanaler för läckor. När riksdagen åsidosätter sitt ansvar för medborgarnas skydd mot ett otillbörligt statligt intrång i medborgarnas liv, är vi verkligen illa ute.

Som valda företrädare för Sveriges folk borde riksdagsledamöterna stålsätta sig och hävda den övergripande grundlagens principer. När så inte sker ökar populismen och cynismen breder ut sig. Politik blir ett smutsigt spel som hederligt folk tappar förtroendet för. Det var om dessa övergripande principer som dagens debatt borde ha handlat. Nu användes tiden till att föregripa behandlingen av propositionen om polisens behov av avlyssning och till ett försvar för Åklagarmyndighetens och polisens tillgång till lagrade uppgifter om hela svenska folkets liv och leverne.

Lyckligtvis fanns en möjlighet att bordlägga beslutet under ett år, vilket V, MP kämpat för men S D gärna hade bifallit idag ifall datalagringen omfattat ett helt år istället för 6 månader och med lagring inom Sveriges gränser. Nu gör alliansens talespersoner stort nummer av att det kommer att kosta en massa pengar, men som Josh twittrade Frihet är inte gratis – den kostar. Mikael Persson förklarar vad bordläggningen innebär i praktiken och retas med vår gode vän Mary X Jensen a k a MinaModerataKarameller. Som den kloka människa hon är hoppas hon att tiden arbetar för bättre lösningar. Hoppas hon har rätt, annars talar mycket för att tjurskalligheten träder in i dessa lägen. När jag tyckte att TT:s telegram om datalagringen var väl torftigt, tipsade Lars-Erick om en fullödig redogörelse i Riksdag & Departement. Tack för det!

Markus Lake Berglund visade tidigare i sitt inlägg hur Centerpartiets rättstalesperson Johan Linander gömmer sig bakom EU och Thomas Bodström (S) för att slippa ta ett eget ansvar. Han ska inte kunna komma undan med det. Jag antar att han som ledamot i Justitieutskottet inte vågar utsätta sig för kritik från de militanta inom rättsväsendet, som tror att en allmän insamling av folkets trafikdata ska göra polisen effektivare. Är det inte möjligt att ställa krav på en effektivare organisation för att få fram ett bättre resultat för medborgarnas skattepengar?

I fråga om hanteringen av sexualbrott, har olikheter i hanteringen landet runt lett till att Åklagarmyndigheten skapat ett antal Utvecklingscentra för att förundersökningarna och åtalen ska bli bättre underbyggda. Polisens arbete är en del i detta. Men, detta arbete sköts inte alltid bäst vid datorerna. I likhet med all annan av medborgarna finansierad verksamhet måste polisen vara effektiv och visa resultat. Det är bland annat denna nya arbetsordning som skapat förvirring i målet mot Julian Assange, där en åklagaren i Stockholm får finna sig i att en åklagare vid UC i Göteborg gör en annan bedömning och vill pröva om saken håller för ett allmänt åtal. Men frågan är om en utvecklingsenhet, som är befolkad av åklagare med förutfattade meningar om kvinnor som offer och män som förövare, leder till en hyggligt väl underbyggd rättssak? Eller om arrangemanget i fråga leder till ett ökat förtroende för rättsväsendet hos allmänheten?

Men, åter till datalagringen, där Anders S Lindbäck både i Ny teknik och på sin blogg pekar på hur riksdagens med sitt beslut motverkar utvecklingen. Skivad lime klarar att sätta ord på hur det känns att argumentera mot de övervakningsfixerade ledamöterna i Sveriges riksdag. Liberaldemokraternas Michael Gajditza gör ett försök i elfte timmen att påverka Johan Pehrson FP, vilket jag skulle bedöma som lönlöst. Badlands Hyena skruvar som vanligt till det. När makten inte längre lyssnar, då är satiren ett vapen. För att behålla förståndet hjälper det människor att kunna se tillvaron ur ett mer skruvat perspektiv. Fram till nästa holmgång när myndigheter vill ha mer övervakning och kontroll gäller det också att vi, i likhet med Viktualiebrodern, inser att det finns ett samband mellan dessa omättliga krav och upphovsrättslagstiftningen, där de närstående rättigheterna, som företag inom media- och nöjesindustrin förfogar över, ställer till det för oss alla.

Till detta kommer alla intressen i säkerhetsbranschen, som även växer inom IT. Den enes död den andres bröd, är ett gammalt ordstäv som fortfarande gäller. Undrar när IDG.se och andra media gör sig besväret att uppmärksamma det och i vilken riktning samhället är på väg? Demokrati är den upplysta majoritetens beslut, lärde jag mig en gång i mitten av 1950-talet, då folkbildning hyllades som vägen till demokrati och inflytande. Idag räcker det att riksdagens ledamöter traskar patrull efter en grupp av sina partivänner i några utskott. Det lärde jag mig genom att delta i aktiviteten Riksdagssvar.se under FRA-debaclet.

Intressant.

Strävan efter frihet och Digital Agenda för Sverige.

Måste inledningsvis beröra att aktiva i det nya partiet Liberaldemokraterna, Alexander Bard, Carl Johan och Caspian Rehbiner, presenterar sig som tillhörande Piratpartiet i debattartikel på Sidan 4 i Expressen, där de förutspår Piratpartiets snara undergång om vi andra inte inser hur rätt de har i sin analys och följer deras exempel. Först blev jag rätt full i skratt, då jag är rätt säker på att detta var ett dramaturgiskt grepp av Liberaldemokraterna för att skapa spinn, vilket de naturligtvis är i sin fulla rätt att försöka skapa. Men jag kan välja att inte länka bara för att det roar mig. I andra sammanhang har jag gett Liberaldemokraterna en och annan länk, då jag tycker att det är bra att det finns flera vägar att gå om eller när man vill påverka Sverige i en liberal riktning. Opassande, Sysadminbloggen och Christian Engström kommenterar. Både Emma och Christian har rätt i att den diskussionen må vi ta i Piratpartiet, eftersom det är ett beslut för Piratpartiets medlemmar.

Något som verkligen behövs när en rad politiska partier tror att man kan använda samma medel och metoder för att staten ska styra människors tankar och handlande i en riktning mot större omtanke om både sig själva och andra, som man använt när man jobbat för att omfördela skattemedel i akt och mening att utjämna materiella skillnader mellan olika medborgargrupper, företrädesvis med stöd av lag och förordning. Människors tankar och handlande styrs som bekant inte med tvång, varför jag inte kan låta bli att förundras över varför en del världsförbättrare både till höger och vänster lägger så mycket krut på det. Det var det om detta. Sedan till ett riksdagsbeslut som det verkligen brinner om.

Det gäller beslutet om datalagring som SR:s Nyheter berättat om och som riksdagen ska besluta om på nu på onsdag. Hax skriver att Beatrice Ask skräms med siffror och Anna Troberg manar till fortsatt kamp då det verkligen inte klart, även om det ser ut som att det kan bli en bordläggning. Men i politiska spel är osvuret bäst. Hos Anna finns några videor där Anna förklarar vad datalagringsdirektivet och en svensk lag om datalagring betyder, samtidigt som Bahnhofs Jon Karlung i en inslag i SR:s P3 erbjuder krypterade tjänster för att vi medborgare själva ska kunna värna vår integritet, när statsmakterna struntar i det. Det gillar jag och enligt MEP Gunnar Hökmarks (M) uttalande i samband med EU:s beslut om Telekompaketet är det konkurrensen mellan bolagen som ska avgöra vad som ska finnas på marknaden. Men, jag undrar om det kan fungera även för mig eftersom jag är beroende av Norrtälje stadsnät för att kunna tillgodogöra sig Bahnhofs tjänster? Det får jag försöka ta reda på.

Avrundar med en länk till IT-ministerns första möte med Digitaliseringsrådet. Där skedde ett inspel kring målsättningarna med Digital Agenda för Sverige – dafs.

Intressant.

Mer kateder och nej till datorer?

Igår var jag rätt upprörd när jag tänkte på hur ojämlika förhållanden, som råder i Sveriges skolor – där en del lärare hänger med i utvecklingen, men, som det verkar, alltför många lärare spjärnar emot styrd av sina vanföreställningar i förhållande till IT i skolan. Man kan knappt tro att det är möjligt att det finns mellanstadielärare som anser att användningen av IT är något som skolan ska motverka, eftersom barnen ägnar alldeles för många timmar av sin vakna tid åt aktiviteter med hjälp av datorer och mobiler. De har inte fattat – om inte skolan och läraren tar plats genom att använda dessa informations- och kommunikationsverktyg, då lämnar läraren och skolan plats för rätt mycket annat. Dessutom dödar ett sånt förhållningssätt elevernas tilltro till lärarnas förstånd, vilket äventyrar tilliten i övrigt.

Men, vad annat är att vänta med en skolminister, som sitter fast i katedern. Gläder mig dock åt den debatt han skapat – inte minst på webben med hjälp av Johan Groth som påpassligt skapade hashtaggen #merkateder på Twitter. När jag botaniserat på Skolverkets webbplats om IT i skolan läser jag bland annat: ”Skolverket stödjer kreativ och kritisk it-användning. Vi erbjuder stöd och stimulans för att förskolor, skolor och vuxenutbildning ska kunna använda it på ett genomtänkt sätt.”

Som synes är det tänkt att förskolor och skolor ska kunna använda it på ett genomtänkt sätt. Där står inte att skolan ska motverka användningen. På skolverkets webbplats finns en hel del användbart. Sedan går jag till Stockholms stads information om IT i skolan och ser hur ambitiösa de är. I ett pressmeddelande i november 2009 talade man om en IT-service i världsklass. Men vad hjälper det med en IT-service i världsklass när rätt många av deras lärare och rektorer sitter fast i föreställningar om att skolan ska kompensera för att eleverna tillbringar för mycket tid med datorer och mobiler genom att inte använda de datorer som deras arbetsenhet har utrustats med.

Den som kollat på den animerade filmen med Ken Robinsons tal om paradigmskiftet i utbildningen, inser att en lärare, som vill vara pedagog, måste bli medvetna om det nya i sitt uppdrag i förhållande till elever och föräldrar. Det är inte OK att barnen ska offras på grund av egna personliga idéer om att barnens hjärnor tar skada av datoranvändningen. Därför tyckte jag att det var skönt se att Peter Gärdenfors kom med i IT-minister Anna Karin Hatts digitaliseringsråd. Det kan behövas eftersom en del har tolkat Martin Ingvars inlägg i skoldebatten som att han avråder från datoranvändning. Jag vet inte om Martin Ingvar är mer kvalificerad att uttala sig om hjärnans påverkan av datorernas roll i undervisningen, men ett vet jag – mitt barnbarn är alldeles för värdefull för att vara ett slagträ i trätan mellan pedagoger och professorer om datorns roll i skolan. Självklart kan en lösning för mitt barnbarns del vara ett byte av skolan, men jag tänker inte bara på egna barn och barnbarn, utan även på andras ungar. Sånt kallas solidaritet.

Andra som skriver om #merkateder är: Pelle Pedagog; Kristina Alexanderson; Per Olsson; metabolism; frepablog; och många många andra. Sedan kan man ju göra det enkelt för sig, som Nils Schwartz i Expressen och blunda för att det är ett problem om skolan vägrar ta in att världen utanför förändras och att det gäller för skolan och dess pedagoger att se och ta tillvara det i undervisningen. Pjäsen, som han skriver om kan jag mera se som en komplettering till Ken Robinsons tal om paradigmskiftet i undervisningen. När skolan inte förstår att ta tillvara barnens intresse, som självklart stimuleras av världen utanför skolan, då blir lösningen att klistra på dem en rad bostavsbeteckningar.

Intressant.

Hänger Jan Björklund och skolan med i utvecklingen.

Sir Ken Robinson var gäst hos Skavlan i SVT i fredagskväll. Där bjöds vi på en lektion om det paradigmskifte som sker inom utbildningen. Ett paradigmskifte som lärarna inte är medvetna om – än mindre utbildade för. Förra året förärades han Benjamin Franklin-medaljen av The RSA (Royal Society of Arts) i London. De har gjort en animerad version av hans tacktal. Hela talet kan vi ta del av här. Materialet har jag hämtat från Sir Ken Robinsons webplats. Sedan jag sett denna animerade version är jag både upprymd och förtvivlad. Upprymd därför att jag förstår varför dagens barn tycker att skolan är så trist – förtvivlad därför att jag inser att många barn kommer att offras på vägen innan skolans rektorer och lärare har insett vad det betyder och vilka krav som ställs på dem som pedagoger. När jag läst Jan Björklunds debattinlägg är jag inte så säker på om han har en aning om vilka krav som barnens ändrade levnadsförhållanden ställer på pedagogerna. Och vilket stöd lärarna kan behöva rustas med från samhällets sida.

Just nu möter många lärare elevernas förfrågan om att använda datorer i skolarbetet, med att anse att skolan ska hålla sig så långt bort från datorer som möjligt, eftersom barnen anses spendera alldeles för mycket av sin tid med aktiviteter kopplade till datorer och mobiltelefoner. Jag blir oerhört upprörd när jag tänker på att dessa lärares attityder kan spoliera grunden för mitt barnbarns intresse för utbildning.

Intressant.

Allmännytta och civilkurage betingar varandra.

Även om det skulle vara så som Anders S Lindbäck skriver att aktiviteten är låg, vill jag tro att folk räknar med att saken är biff. Men, så är det långt ifrån. IDG förklarar. Nog krävs det att en och annan inom Alliansen darrar på handen och trycker på fel knapp ;). Jag skulle inte drömma om att sätta mitt hopp till S D och att de skulle rädda oss från den här typen av övervakning och kontroll. De vill ju tvärtom att tiden utsträcks till ett år! Det som i så fall kan rädda oss är att Sverige är en del av världen, när det gäller våra möjligheter till information och kommunikation med hjälp av datorer, och att S D ogillar att datalagringen kan bli aktuell i andra länder. Sannerligen en tunn tråd att spinna ett hopprep av.

Markus ”Lake” Berglund fyrar av en välformulerad kanonad med ett inlägg om att vi måste börja frihetskampen på vår egen bakgård. Dit hör att även hålla koll på det som sker i Bryssel. På måndag kan JURI, det rättsliga utskottet, (om man vill) besluta att låta pröva om ACTA-avtalet är förenligt med EU:s grundläggande fördrag. Om man vill, alltså. Hur många vågar sätta en krona på att de kommer att göra det. De flesta politiker gillar nog det som ligger i den resans riktning – att internetoperatörer kan tvingas att samarbeta med den industri, som vilar på upphovsrättens närstående rättigheter. Därmed kan publicering av fri programvara bli olaglig. Ett särintresses egennytta har tagit makten över politikernas sinnen. Suck! Men lyckligtvis finns läckor, som Techdirt delar med sig av. Uppdatering: ACTA-bloggen skriver mer om den saken.

Med politikernas inställning till internet verkar vi gå mot en utveckling där politiker förses med läsplattor, helst Apples Ipad, betalda av medborgarna och försedda med av dem betalda speciella ”appar”, som gör att politikerna – för att känna sig trygga – kan undvika komma i kontakt med oss och det som händer i vår värld. ”om Ipaden ska bli livskraftig bortom det passiva konsumerandet krävs att version tre även utformas med yrkespersoner i åtanke”, skrev Marcus Jerräng i Computer Sweden för några dagar sedan. Behöver jag säga att jag log brett när jag läste detta?

Att kunna le är livsviktigt. Både för vår egen och humlornas skull måste vi hålla ångan uppe och hoppas att vi har möjlighet att rida spärr mot den del av befolkningen, som inbillar sig att man stärker människors civilkurage med hjälp av lag. Civilkurage är ett förhållningssätt knutet till individen, som tar ett eget ansvar och gör vad situationen kräver. När staten med sitt våldmonopol kommer in, då handlar det om något helt annat. Rätt intressant att just det perspektivet är så otydligt i artiklar om saken, som här i DN, SvD, Expressen; Sveriges Radio P1. Inte heller hos de i KD som driver frågan. De om några borde vara förtrogna med att själar inte kan vinnas för den goda saken med hot om vedergällning. KD:s talesperson Caroline Szyber uttalade sig i Lunchekot. Politikerna borde tänka på att omtanke om allmännytta och civilkurage betingar varandra.

Lyckligtvis finns en del bloggare som har sina tvivel – Tofflan; Magnus Andersson; och Svensson; även om det också finns en och annan som tänker i motsatt riktning, vilket Alltid rött alltid rätt visar. Att många människor tror att man kan lägga livet till rätta med hjälp av lagstiftning är ett arv från en tid då folket befriades från en rad materiella bekymmer genom uppbyggnaden av välfärdssamhället. Men att kräva civilkurage av varje individ är något annat än att prioritera en fördelning av skattemedel för att finansiera välfärdstjänster. Lars-Erick pekar på de problem vi har när det gäller rättssäkerheten. Håller med att det ska bli intressant se hur det går i fallet med grabben som visade civilkurage en fredagkväll vid Hornstulls tunnelbanestation, när ett par poliser visade upp sin tolkning av lagen. Det stärker inte heller förtroendet för rättsväsendet att läsa den här nyheten. Medierna i SR menar att det var Expressen som legitimerade den nyheten. Bra eller dåligt? Bra tycker jag då jag tycker att poliser måste tänka på att agera så att allmänhetens förtroende för yrket inte äventyras.

#LVgate och ACTA visar stolligheterna i upphovsrätten.

Igår fick vi en påminnelse om riktigheten i det gamla ordspråket ”Mer vill ha mer, fan vill ha fler och helvetet blir aldrig fullt”, när vi läste i DN om hur modeföretaget Louis Vuitton lyckats förmå en domstol att döma den danska konstnären Nadia Plesner till ett snuskigt stort skadestånd för att hon målat en bild där en modeväska (snarlik en väska designad av Vuitton) finns med på ett hörn. Louis Vuittons rättsliga åtgärder startade redan under 2008 då Plesner tryckt upp T-shirts med bilden av ett svältande barn i Darfur med en liten chihuahua i famnen och en väska på armen. En helt genial bild som genast förde tankarna till en rik bortskämd megakändis, i skarp kontrast till de av kriget drabbade barnen i Darfur. Det var dessa barn som Plesner ville hjälpa genom sin försäljning av T-shirts.

Under den rättsprocess, som Louis Vuitton då drog igång, fick konstnären höra av en jurist att om bilden presenterats i form av en tavla, då hade det kunnat ses som ett konstverk och varit fredad. Idag när hon placerat in bilden som en detalj i ett större konstverk kallat Darfurnica inspirerad av Picassos berömda målning Guernica, då har en domstol dömt till förmån för företaget, utan att konstnären haft en möjlighet att tala för sin sak. Igår antog jag att ACTA-avtalet låg till grund för denna nya lag. I en kommentar till inlägget skrev Hax ”ACTA-Avtalet och Louis Vuitton är ett *mycket* relevant spår...” Redan i nästa vecka händer det saker när det gäller ACTA-avtalet. Där finns idéer om att internetoperatörer ska tvingas att samarbeta med upphovsrättsinnehavare och att t ex publicering av fri programvara blir olaglig. Det finns en möjlighet för det rättsliga utskottet (JURI) att nu på måndag besluta att Europadomstolen ska pröva om detta är förenligt med gällande fördrag. Men utan att vi gör oss påminda lär detta inte ske.

Expressens Karin Olsson larmar om att den lagen lägger krokben för konsten. Vad gör Expressen åt det? Jag håller med Sven Wennerström ”att DN bara snuddar vid den verkligt stora skandalen i det här, nämligen den lagstiftning som gör att företag som Louis Vuitton kan skicka mångmiljonböter till vem som helst, när som helst”. Det är inte bara DN och Expressen som borde lyfta fram detta till allmän beskådan. Det är inte den enskilde kreatörens upphovsrätt som är ett problem. Det är företagen med de s k närstående rättigheterna, d v s företag som Louis Vuitton, vilka köpt upp den ekonomiska delen av upphovsrätten, som ställer till det. Det borde grävas efter upplysningar om hur det gick till när företag med närstående rättigheter fick samma skydd i Bernkonventionen som de egentliga upphovsrättsinnehavarna. Och på många sätt på deras bekostnad. Politiker i Sveriges riksdag och i EU-parlamentet har alltför länge ostört fått dansa efter deras pipa. Katarina Renman Claesson, forskare i rättsinformatik och immaterialrätt, medverkade i UR Samtidens program som sändes den 7 juni 2010 och delade med sig av sina kunskaper i denna sak. Sedan dess har jag undrat varför media inte bryr sig?

Uppdatering: Skivad lime är också inne på att lagstiftningen är helt åt fanders. Den totala obalans mellan egenintresse och allmänintresse, som företag med närstående rättigheter lyckats åstadkomma med hjälp av våra politiker, har även lett till en förlängning av upphovsrätten rent allmänt. Detta tidsmässiga monopol har skruvats åt hel fel hål i takt med den tekniska utvecklingen.

Glädjande dock att många skriver om #LVgate – med vilken verkan det kan ha: Opassande 2; Christian Engström; Business by web; Nakna sanningen; Mediesverige.se; Madeleine Sjöstedt; Dykdalben; Drama Online; I Frihet; SkepchickSE; Anna Regnbåge; Peter Lindén; Karin Hermansro; Viktualiebrodern; Disruptive; Min egen stil; Tankens vindlar; Yami och pandorna; Stefan Hadlin; Conny T; Torrentfreak; Carl Johan Hall; Stefan Mahlstein; Henry Rouhivuori; Free and Thinking; Udda nyheter; M Barczyk; Lite av varje; Konstapel Bastian; Farmor Gun; Utlandssvensk; Evas svammel; Vonapa; Opassande; Olav Torvund; mikaelh89; Hax; Pappa IT-konsulten; MC-bloggen; Katedervarg; Silverstänk; Livsnjuutarn; Med örat mot rälsen; En katt bland hermelinerna; och Anekdoter på knäckebröd;

Avrundar med Anders S Lindbäck som går från mode till datalagringsdirektivet som riksdagen ska besluta om den 16 mars 2011 – hög tid alltså att säga ifrån.

Intressant.