Inbillade mig att alliansen var bättre ...

Rapports kvällssändning speglade (6:39 in i sändningen) dagens demonstrationer mot FRA-lagstiftningen. Inslaget ligger kvar t o m den 9 november.

Det var skönt att vara där, men sorgligt att Camilla Lindberg (FP) tycks tro att FRA-shopen stängs. Det är bara en tidsfråga innan även Säpo och Rikskrim tillkommer, den utredningen ligger i pipen. I dagar av omprövning av tidigare ståndpunkter är det lätt att lägga skuld på den, som man satt sin lit till. Men, vid närmare eftertanke inser jag att jag har mig själv att skylla – vad talade egentligen för att alliansens partiledare skulle vara större garanter för demokratiska fri- och rättigheter än socialdemokraternas? Ja, jag trodde att deras syn på individens betydelse i förhållande till kollektivets skulle vara en spärr mot den typen av övergrepp, som svenska folket nu är utsatta för. Allt tack vare att FRA:s sysselsättning setts som viktigare än allas vår rätt att slippa den typ av avlyssning, som kallas signalspaning även när den sker i kabel. Det är dessa kablar, som jag och många andra använder oss av, när vi söker information och utbyter åsikter för att kunna vara aktiva som medborgare.

Att det handlar om betydande mängder av trafikdata, som FRA ska hantera i sin samlade verksamhet, har många pekat på – Minimaliteter; Mark Klamberg; Frendo; Intensifier; Olof, CenterUppropet och en lång rad andra. Men allt detta avfärdas som något vi fått om bakfoten. När några av oss tog fasta på påståendet att vi inte förstått och försökte bringa klarhet i var glappet fanns och vad det bestod i, genom att ställa fem frågor till samtliga ledamöter i riksdagen, då möttes vi för det mesta av nonchalans och arrogans. På webbplatsen Riksdagssvar.se har vi byggt en minnessten, där Socialdemokraterna visar att de gärna kör med ett kollektivt gruppsvar (för att den enskilde individen ska slippa ta ett eget personligt ansvar?) och att många ledamöter i alliansens partier av okänd anledning inte är beredd att bidra med något för att skingra dimmorna. Några av dem, som offrat några minuter av sin dyrbara tid och svarat, är riktigt oförskämda, trots att ingen av oss, som ställt frågorna, har varit ohövliga mot dem. På webbplatsen StoppaFRAlagen.nu har under vägs mycket material samlats för att människor, som vill se saken även ur vårt perspektiv, ska kunna ta del.

På sitt sätt är även detta en digital minnessten över en mörk period för integritet och rättssäkerhet i vårt lands historia. Eftersom jag använder mig av gmail för kommunikation i samband med mitt bloggande, vet jag att mina trafikdata dagligen kommer att passera landets gränser. Vilka är mina rättigheter med det lagkluster, som riksdagens majoritet håller på att sy ihop? Kan jag som enskild medborgare gå till Europadomstolen med en anmälan när kablarna har anslutits? Finns det fler därute, som vill undersöka den saken tillsammans med mig? Eftersom jag tror att det är enskilda individer, som tillsammans kan göra skillnad, så ger jag inte upp tron på demokratin. När den politiska vägen brister måste vi pröva den juridiska. Bara för att vi har en majoritet i riksdagen, som tror att ett mandat i valet ger dem rätt att göra precis vad som faller dem in, ska vi inte förledas tro att det är hela sanningen. Annars har vi Piratpartiet som ett alternativ.

En tillfällighet som ser ut som en tanke – Nobelpristagaren i litteratur, Herta Müller berättar i DN om livet som övervakad av staten. Även om staten här i Sverige använder sig av sökmotorer och datorer för att kartlägga delar av befolkningen och upprätta sociogram över mejlväxling och alla andra elektroniska spår, som människor lämnar i sin verksamhet på nätet, kommer allt detta att hanteras av människor med mänskliga fel och brister. Och när kablarna finns där är det bara en tidsfråga innan man finner nya samhällsområden, där man tror att lösningen finns i att fiska i denna trafikflod.

Detta allt medan livet går vidare runt om i landet där människor av kött och blod lever sina liv och där informations- och kommunikationstekniken borde användas för att stärka de positiva uttrycken för mänskligt liv. Nu har säkerhet och kontroll fått makt över människors tankar och därmed samhällsutvecklingen. Människors rädsla exploateras av olika krafter, som vill se ännu flera säkerhetslösningar och kontrollanordningar. Eller rent av röster i valet. Det senare är politik, när den är som allra sämst. Jag kräks på politiker som skaffar sig makt på det sättet. Det senare får jag nog anledning att återkomma till – valrörelsen är ännu i sin linda.

Inleder den vanliga bloggrundan med Opassande, Mark Klamberg och Lake, som jag för övrigt träffade på Medborgarplatsen; MinaModerataKarameller, som snart är den ende moderat som jag fortfarande känner ett stort förtroende för; Lars-Erick, en liberal rebell som också letar efter ett parti samt Christian Engström, hemma från Bryssel. Amanda Brihed och Jens O från Nätverket Svart Måndag stötte jag också ihop med, liksom Mikael och Anna från StoppaFRAlagen.nu. Som sagt – mycket trevligt. Scaber Nestor rapporterar från Malmö. GP rapporterar från Göteborg, där Svensson är en flitig bloggare. Annika Beijbom var där.

Måste också ta med några kommentarer om utdelningen av Nobels fredspris. Först ett tack till Klaus-Dieter Fliik, som så väl tolkar vad jag känner, sedan jag läst att Marita Ulvskog jublat över utnämningen. Efter detta twitter dumpades prisets värde rejält i den kanalen. Sedan ger jag ordet till Media Culpa. Avslutar med Sagor från livbåten om den glädje, som ligger i att dela med sig.

Intressant.