Integritet och Rättssäkerhet främst?

För att förstå hur landets politiska ledning har hamnat i en situation där ingen återvändo ser ut att vara möjlig, behöver vi friska upp vårt minne från dagarna i juni 2008 då lagarna kring FRA:s verksamhet knäsattes av riksdagsmajoriteten. Det som nu återstår är bara en del bling-bling för att ge sken av en rättssäker hantering av det som FRA gör.

Låt oss därför syna vad Justitieutskottet uttalat i sitt yttrande den 24 september 2009. Där sägs bland annat följande (text i fetstil är min markering):

”Utskottet noterar inledningsvis att det i den politiska överenskommelse som träffades mellan regeringspartierna i september 2008 angavs (i punkt 6) att Försvarets radioanstalt (FRA) endast ska få bedriva signalspaning på beställning av regeringen, Regeringskansliet och Försvarsmakten. I propositionen föreslås därför en sådan reducering av kretsen inriktande myndigheter. Detta innebär att det stöd som FRA hittills lämnat till ett antal andra myndigheter, t.ex. Säkerhetspolisen och den öppna polisen, i praktiken omöjliggörs. Regeringen har mot den bakgrunden tillsatt en utredning med uppgift att kartlägga Säkerhetspolisens och Rikskriminalpolisens behov av underrättelser om utländska förhållanden och att utreda hur behovet ska kunna tillgodoses. Utredningen som har antagit namnet Utredningen om underrättelseinhämtning för vissa polisiära behov överlämnade i juli 2009 sitt betänkande Signalspaning för polisiära behov (SOU 2009:66). Betänkandet bereds för närvarande i Regeringskansliet. Enligt utskottets mening bör detta beredningsarbete inte föregripas.”

Hur ska vi tolka det senare?

Först måste vi ha den här delen av lagstiftning på plats innan vi kan gå vidare och låta Säpo och Rikskrim, som det var avsett redan tidigare, komma in som kunder i FRA-shopen? Jag kan förstå att regeringen inte kan motstå frestelsen att ta det i etapper, då det lättare kan koordineras med upplägget i valrörelsen att göra brottsbekämpningen till ett slagnummer. Men, jag undrar om det blir lättare att försvara förekomsten av FRA:s databaser om dessa kan komma till användning vid brottsbekämpningen i största allmänhet?

Hur som helst, kan vi inte tänka bort att ”Utredningen om underrättelseinhämtning för vissa polisiära behov” väntar om hörnet. Finns möjligheten att använda sig av FRA:s lovprisade utrustning, vill jag se den riksdag som kan motstå frestelsen. Efter allt vad vi bevittnat, när det gäller lagklustret kring FRA:s verksamhet, är det svårt att tro annat än att operationen - att bryta ut Säpo och Rikskrims behov i juni 2008 - endast gjordes för att i ett första steg tillförsäkra FRA tillgång till svenska folkets trafikdata på internet. När kablarna väl är anslutna vid de så kallade samverkanspunkterna, kan det väl närmast ses som en bagatell att med hjälp av lagar om tvångsmedel invagga svenska folket i föreställningar att man därigenom kommer åt den brottslighet, som människor med rätta är dj-ligt trötta på. Ingen kan väl ha undgått den palaver, som pågår här, här, här, här, här och här d v s på hög politisk nivå när det gäller problemen hos de instanser, som har uppgiften att se till att brottslingar kan tas fast och ställas till ansvar.

Om vi sedan tar oss en titt på Konstitutionsutskottets yttrande är det framförallt delen om underrättelseskyldigheten och förstöringsskyldigheten som fångat mitt intresse. Där sägs bland annat (text i fet stil är min markering):

”Enligt regeringens förslag ska en enskild underrättas om det vid signalspaning använts sökbegrepp som är direkt hänförliga till honom eller henne, men underrättelsen får skjutas upp om sekretess hindrar den eller underlåtas om underrättelsen inte kunnat lämnas inom ett år från det att inhämtningsuppdraget avslutats. Underrättelse ska innehålla uppgift om när inhämtningen skett och syftet med inhämtningen.”

Snacka om hängslen och livrem för att slippa lämna ut uppgifterna. Och om det ändå måste ske blir det viktigt vad som sägs om skadeståndsansvar (text i fetstil är min markering):

”När det gäller frågan om statens skadeståndsansvar ska utvidgas på detta område konstaterar utskottet i likhet med regeringen att signalspaning som har skett i strid med lag kan medföra skadeståndsskyldighet för det allmänna på flera olika grunder. Däremot torde inte signalspaning som beslutas och verkställs i laga ordning och bedrivs i enlighet med Europakonventionen kunna grunda en rätt till skadestånd. Utskottet delar regeringens bedömning att det saknas anledning att utvidga statens skadeståndsansvar på detta område.”

Övertygelsen verkar dock inte vara helt hundra, eftersom detta stycke följs av följande text:

”I sammanhanget kan nämnas att regeringen i maj 2009 har givit direktiv (dir. 2009:40) till en särskild utredare som ska analysera i vilka fall staten till följd av artikel 13 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) är skyldig att ekonomiskt ersätta den som drabbats av en överträdelse av konventionen. Uppdraget ska redovisas senast den 1 december 2010.”

Är detta ett spel för gallerierna, eller ett sätt att hantera kritiken inom alliansens partigrupper? Ja, det är inte alldeles enkelt att klura ut.

Sammantaget finns här en rad omständigheter som gör att mitt förtroende för alliansen fått sig en mycket allvarlig knäck. Jag vet inte vad som är värst – att ledarna tror att folk i allmänhet struntar i att de blir övervakade eller att de tänker använda människors rädsla för all sköns ont för att driva igenom denna lagstiftning och sedan få folkets välsignelse i form av en valseger byggd på vilseledande information.

Dagens inlägg blev längre än vanligt, men det kändes helt nödvändigt. Fram till dess att klubban faller hyser jag ett litet, men dock hopp om att kunna påverka åtta av alliansens ledamöter att lägga ner sin röst och därmed visa att det är dags att vända om.

Rädslan för Thomas Bodströms gapflabb i morronsofforna, är väl närmast skrattretande efter vad vi vet idag? När vi ser Annie Johanssons leende och hör henne kommentera Birgitta Olssons besvikelse över att hon och Fredrik Federley föll till föga och nu vet att Annie den 16 september 2009 valdes till vice gruppledare i Centerpartiets riksdagsgrupp, är det väl inte helt fel att travestera ett välkänt uttryck och säga: – Snälla flickor kommer till himlen, smarta kvinnor kan komma hur långt som helst. Men, nog undrar jag om det är den typen av kvinnor som behövs i politiken? Finns inte där redan alltför många beräknande män?

Som motvikt till den kvinnan lanserar jag kvinnan som kände att hon hade ett samvete.

Avslutar som vanligt med en runda bland mina favoriter för att kunna länka till de, som skriver något med anknytning till mitt tema – Sagor från livbåten; Karl Sigfrid; Morfar Gunnar; Mårtensson; Olofs blogg; Scaber Nestor; Nils Holmlöv; Opassande; Calandrella; Folkpartiet i Eslöv, Tomas sida; Mitt i steget och Anders Widén.

Media: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Sydsvenskan. Intressant?