torsdag 14 augusti 2008

Folk på gatan hotar FRA

Blekinge Läns Tidning skriver idag om en företagare, som efter att ha hyrt ut en skylift värd 500 tusen kronor, inte fått tillbaka den. Istället har han blivit utsatt för utpressning av sin kund, som kräver 50.000 kronor för att lämna tillbaka liften. När företagaren vänt sig till polisen har han fått rådet att betala! Man tror inte sina ögon. På Ekot hör jag samtidigt nyheten från Radio Väst om en undersökning bland poliser, som visar att hälften av alla svarande poliser undviker eller funderar på att låta bli att gripa misstänkta brottslingar på grund av den arbetsbelastning, som de innebär. Stress och för stor arbetsbelastning ligger bakom, skriver tidningen och Polisfacket kommenterar att det inte blir bättre av att förändringar görs utan att de som ska göra jobbet tillfrågas. Något som polisledningen kommenterar i Göteborgs-Posten. Eftersom man inte haft tid att ge medarbetarna inflytande, ska man nu reparera skadan i efterhand. En situation som tusentals kvinnor och män inom den offentliga sektorns olika verksamheter känner igen sig i. Men det tar kanske bättre skruv när det är poliser som är kritiska. Detta sagt som exempel på vad ”folk på gatan” bryr sig om och vill att politikerna ska ta ansvar för.

Begreppet ”folk på gatan” användes av Ulf Wickbom i söndags i P1:s Godmorgon Världen och skåpande ut oss, som är motståndare till FRA-lagen. Han sågar oss, de fjorton moderaterna och alla andra motståndare jäms med fotknölarna. Sedan häcklar han statsministern och försvarministern för att ”i bästa välmening” förmå dem att hålla i och inte vika sig en tum. Med sådana vänner behöver Fredrik Reinfeldt och Sten Tolgfors inga fiender. Hans arroganta ”von-oben-attityd” är av ett slag, som, även om han inte begriper det, främjar populismens utbredning. Hade han formulerat sig i denna sfär hade han kunnat klassas som ett bloggtroll. Han är i vilket fall som helst ett bevis på att åsiktsfrihet råder i etern. Läs gärna Per Hagwalls träffsäkra kommentar. Ett annat sätt att se på oss och hur vi ska tas om hand berättar Copyriot om. Något även MinaModerataKarameller snappat upp och funderar kring. Det är en annan variant på att försöka reparera skadan i efterhand. Demokrati? Nej det är nog mera likt ett fältslag som ska vinnas. Men vi får väl göra som Erik Erfors, Expressen, hoppas på EU-kommissionen.

Såg igår kväll Kunskapskanalens program ”Populismen - demokratins baksida”, som speglade framväxten av populistiska partier i en rad länder i Europa. Helt klart kunde dessa ledare kanalisera det politikerförakt, som finns och uppamma lusten att rösta på en ”uppstickare”, som gjorde det enkelt för sig genom att utse flyktingar och invandrare till syndabockar. Men, att bara se dessa ledare som en samling populister, som drar fördel av människors okunnighet, är att förenkla bilden på ett sätt som gör att dagens etablerade politiker kan dra sig undan sitt ansvar för utvecklingen. Istället för att göra en djupare analys av vad missnöjet kommer sig av, dröjer det inte särskilt länge innan de etablerade politikerna tar till sig den ”framgångsrika” retoriken. Ny Demokrati behövs inte idag sedan de andra politikerna anammat en hel del av deras politik. Piratpartiet fick alla de andra partiledarna att tala sig varm för att det finns viktigare saker att göra än att jaga fildelare. På tur står nu de och andra ännu ej etablerade partier och det ska bli intressant se vilket missnöje, som de kommer att lyckas kanalisera sedan de etablerade partierna slagit dövörat till. Intressant.


11 kommentarer:

Johan Westerholm sa...

Gun

Det du skriver är helt korrekt. Läs Zbgniew Brzinskys "The grand chessboard" och Kissingers "Diplomacy". Det är deras tankar som har kommit att prägla mycket av US politik sedan 1976 (även fast dom hatar varandra på det personliga planet).

För att citera Kissinger:

"USA har inga vänner, USA har bara intressen"

Anonym sa...

Populismen ligger mig av naturliga skäl varmt om hjärtat. Slår man upp en ordbok definieras den ofta som "att propagera för enkla lösningar på svåra problam" och ibland definieras den i debatten som att enbart förespråka bland allmänheten populära lösningar. Jag har alltid svårt att förstå vad som skulle vara fel med detta!

Många svåra problem HAR enkla lösningar. Ibland framstår det däremot som om de politiker vi har i de etablerade partierna helt enkelt saknar förmåga att inse detta. Stundom undrar man ju om de inte dessutom ser komplexa lösningar som ett egenvärde (men egentligen tror jag inte det).

Är inte grunden till politikerföraktet att medborgarna känner att det inte längre är de mest begåvade som blir topppolitiker utan medelmåttiga gaphalsar? Varför ska man inte förakta sådana människor? Slående är då att ledargestalterna i många populistiska partier framstår som synnerligen begåvade. Inte sällan har de också gjort karriär utanför den politiska sfären innan, vilket allt färre inom de etablerade partierna har gjort. Berlusconi är ett utmärkt exempel på detta. Han framstår helt klart som den klart mest begåvade italienska politikern (om än inte den med uppenbart högst etik, men där är det hård kamp i botten i italienska ligan).

Den politiska elitens närmast föraktfulla inställning till begåvning och kompetens för sitt ansvarsområde avspeglar sig tydligt i nutidens svenska ministrar. De borgerliga regeringarna på 70-talet brukade ha icke-partianslutna höga jurister som justitieministrar, idag har vi en vapenvägrare som försvarsminister.

Att väljarna lyssnar på de populistiska partier är inget konstigt. De etablerade partierna struntar ju fullständigt i att försöka lösa de problem som vanligt folk upplever. Stundom gör man ju nästan en poäng av att strunta i sådana futtiliteter och som Wickbom en poäng av att inte lyssna på folket på gatan. Därmed utelämnas väljaren till att välja mellan ingen lösning eller partier som åtminstone påstår sig ha en lösning, bra eller dålig.

Ta sverige som exempel. Många svenskar upplever det, rätt eller fel, som att ungdomsbrottsligheten i förorterna är ett stort problem. De etablerade partiernas svar är i stort sätt att det inte finns nåt problem och den som vågar påstå motsatsen är rasist. Vad hjälper det den medborgare som ju tyckte att det fanns ett problem? Upp dyker då SD och säger att det är ett problem och att det är invandringen som är orsaken. Vad ska då väljarna göra? För även om de inte håller med om SDs påstående om orsaken så är de ju det enda parti som presenterar nåt förslag till lösning över huvud taget. Bättre att chansa med en dålig lösning än att säkert få ingen lösning alls, eller hur? Jag skulle aldrig rösta på SD, men jag fördömer inte den som resonerar på detta sätt.

Gun Svensson sa...

Johan: Finns dessa böcker översatta till svenska? Min engelska är inte så lysande att jag kan läsa obehindrat och om det tar alltför mycket tid och umgänge med lexikon i anspråk, ger jag mig nog i i kast med det. När det gäller stormakternas anspråk på världsherravälde, har jag förstått att Sveriges anslutning till Nato kommer att bli en valfråga i nästa val - om inte blocken gör upp i "godo" dessförinnan. Men jag är dum nog att fortfarande tro på alliansfrihet, men inser att det torde kräva ett bättre eget försvar.
Populisten: Tolkar det som att jag är inne på rätt väg i mina funderingar - nu får vi se om de etablerade partierna inser att de kommer att få konkurrens om väljarna och om de kommer att dra kloka slutsatser hur de ska möta den konkurrensen.

Anonym sa...

Problemet är bara att det de etablerade partierna kommer att göra är ett ta in lagom mycket av SDs agenda för att neutralisera dem i opinionen utan att reflektera över om det löser grundproblemet eller inte. Eftersom jag är väldigt övertygad om att SDs lösning INTE löser problemen de i samhället så kommer slutresultatet endast att bli en mer invandringsfientlig politik av de etablerade partierna och bibehållna samhällsproblem.

Som jag ser det är grundproblemet att de etablerade partiernas företrädare helt enkelt inte bryr sig om medborgarnas väl och ve. Som du själv skrev i ett inlägg: landets utrikes- och säkerhetspolitik verkar mer sikta på att stötta Bildts internationella karriär än att vara bra för oss som bor i Sverige!

Verklig konkurens vore måhända bra, men jag tror inte att konkurens inom dagens system riktigt räcker. Vi måste nog igenom en period av ordentligt parlamentariskt kaos innan den politiska eliten åter börjar bry sig om och lyssna på medborgarna.

Gun Svensson sa...

Populisten: Dessvärre tror jag att du har rätt i detta att de etablerade nog lägger sig till med en del av detta tankegods, men jag bär ändå på ett hopp att något parti skulle vara intresserad av att göra något vettigare. Naturligtvis av det skälet att jag vill tro att något av dem skulle bry sig om att verka för en renässans av demokrati och demokratiska processer där människor verkar med respekt för de mänskliga rättigheterna och tilltro till alla människors förmåga att ta ansvar för sina egna liv, utan att för den skull överge dem, vilket jag tycker att man gör idag. Tycker mig se att ledande politiker i alltför hög utsträckning anammat den militära strategin för att göra demokratiskt sinnande och samhällsengagerade medborgare till lydiga soldater under sina respektive staber där ordkrig anbefallts mellan höger och vänster. Intressant se att Per Gudmundson i dagens ledare i SvD lanserar boken "Livet på samhällets botten" som en handbok för kristdemokratisk valframgång - inte för moderaternas. Sic! Är det ett försök att tipsa "kamrat 4 procent" om hur de kan undgå att utraderas av S D?

Anonym sa...

Hoppas kan man ju alltid. Jag sätter personligen fortfarande lite hopp till att KD ska begripa att de kan sno åt sig både SDs väljarbas och en ansenlig del av både S och Ms. Svensken är i grunden konservativ. Kristdemokrati och konservatism är i grunden samma sak. Körde de sitt eget budskap utan att skämmas så skulle de snart ha 15-20%. Nu skäms de och vill vara socialliberaler som alla andra och då går det inget vidare.

Gudmundsons artikel var väldigt läsvärd. Antingen är det som du säger eller så tror Gudmundson som jag att alla försök till att få in konservativa idéer i Moderaterna är tämligen dödsdömda sedan länge. Det mest förvånande är att Gudmundson som jag uppfattar som nyliberal uttrycker sånt gillande för konservativt tänkande.

Gun Svensson sa...

Det var en intressant kommentar. Som politisk vilde de senaste decennierna har jag lärt mig att det finns fasta tuvor i det politiska träsket och de kan ha de mest skiftande kulörer. Därför lutar jag åt att vi skulle ha nytta av att höger-vänsterdoktrinen kunde ge vika för något nytt baserat på en utvecklad modell för demokrati baserad på mänskliga rättigheter. Jag har också funderingar kring samspelet mellan manligt-kvinnligt - yin & yang d v s det kraftmöjliga när man strävar efter hållfasthet även i samhällsbyggen. Jag begär inte att du ska förstå vad jag menar ;-)

Anonym sa...

Nej det var lite svårt att följa.

Nu kanske jag kommer långt från ursprungsämnet, men det kanske ändå är värt att utveckla mina tankar lite. Jag tror att höger-vänsterskalan är väl simpel. Snarare tror jag Hayeks hade mer rätt när han menade att det politiska landskapet är en triangel med socialism, liberalism och konservatism i vardera hörnet. Var och en av ismerna har lika mycket gemensamt med båda de andra och lika många stridsfrågor.

Vidare kan man notera att det i nästan alla västeuropeiska länder under efterkrigstiden har funnits två dominanta partier varav det ena ofta haft rollen som statsbärande: ett socialdemokratiskt och ett konservativt/kristdemokratiskt. De liberala partierna har i allmänhet agerat hjälpryttare åt än det ena än det andra av de två stora. Det kanske finns, men jag kan inte komma på något exempel på ett västeuropeiskt land där liberalerna varit statsbärande.

Sedan över 50 år är den svenska borgerligheten ideologiskt helt dominerad av liberalismen, medans erfarenheten alltså visar att verkligt lyckosamma borgerliga partier i Europa är konservativa.

Kan det kanske vara anledningen till den socialdemokratiska dominansen i Sverige?

Gun Svensson sa...

Hayeks bild passar utmärkt för att illustrera dagens läge. Jag var mera ute efter hur ett "utvecklingssprång" skulle kunna se ut när det gäller en utveckling av det demokratiska samhällsbygget.

Anonym sa...

Just den Wickbomska attityd Du berättar om att Du upplevde i radioprogrammet är något som verkligen förvånar då man ser vilka som är uttalat mot FRA lagen och ställer det mot vilka som är för. Jag vet inte om Du sett den men i min blogg återfinner Du en lista över partier, tidningar, personer etc. som är mot lagen. Jag inspirerades till denna efter ett besök hos Ingvar Svensson kd riksdagsman som i ett inlägg i sin blogg delar in oss bloggare som antingen lidandes av hybris alternativt varandes fildelare. Undrar om han hänför sig själv till fildelarna eller gruppen med hybris med tanke på att han faktiskt tillhör dom som bloggar.....mitt tips: hybris....

Gun Svensson sa...

Det handlar väl om det klassiska att se grandet i sin broders öga, men inte bjälken i sitt eget. Sekulariserade, har vi rationaliserat bort guds eller gudarnas straff, varför hybris kan fortgå utan omedelbar straffpåföljd, men förr eller senare så får i vart fall väljare nog och söker alternativ.