FRA – Makt vs vanmakt

Sanna Rayman, ledarskribent i SvD, som medverkade vid den öppna hearing, som jag bloggade om igår, delger nu läsekretsen sina intryck. Det är verkligen läsvärt. Hon noterar att flitens lampor lyser hos jurister, teknikkunniga samt hos ideologiskt brinnande och säkerhetspolitiskt intresserade och hur det hela utvecklats till ett enormt grupparbete. Det är något annat än att vi ska förklaras med epitet som piratpartister, nyliberaler, drogliberaler, anarkister, paniskt rädda eller konspiratoriskt lagda människor, vilket riksdagsledamoten Göran Pettersson (m) försökt göra. Jag föreställer mig att en väl fungerande demokrati ska kännetecknas av en maktbalans där väljarna, som ger politikerna mandat att utöva makt i deras ställe, har rätt att visa sitt missnöje, när dessa politiker gör sådant, som man inte talat om före valet. Likt många andra har jag funderat över varför jag engagerat mig så starkt i motståndet mot FRA-lagen och då kommit fram till att det handlar om kärnan i att vara en individ med mänskliga rättigheter i ett demokratiskt styrt land och att regeringens plikt är att värna denna kärna.

När staten vill bereda sig tillträde till den del av vår privata sfär, som rör sig i kabel till och från våra datorer, telefoner och faxar samt avser att göra detta, utan att det finns ett rejält rättsligt hållbart skydd för min och andras personliga integritet, då måste varje sann vän av demokrati säga stopp och belägg. Jag vill inte att det uppväxande släktet ska ärva en demokrati i förfall, på grund av min underlåtenhet att göra vad jag kan för att förhindra det. Jag har personligen upplevt hur makt kan missbrukas och har med tiden lärt mig att sådant maktmissbruk inte har med partipolitisk färg att göra, utan att det är makten i sig, som fräter sönder enskilda makthavares känsla för ett demokratiskt förhållningssätt i arbetet. Därför finns lagliga möjligheter för människor att anonymt vända sig till media, som kan dra fram det som sker i offentlighetens ljus. En rättighet som naggas i kanten då FRA-lagen ger staten möjlighet att skapa sociogram, som kartlägger våra rörelsemönster och vårt umgänge. Vad känslan av att vara föremål för kartläggning (för att man intar en annan hållning än makthavarna) kan leda till för enskilda individer ska inte raljeras bort. Om politikerna vore måna om att vårda sina mandat, borde de likt de gamla grekerna omge sig med personer som lärde ut att övermod straffar sig, istället för personer med kunskap om hur man manipulerar ett yrvaket folk.

Många bloggare har skrivit om det brott mot liberala värderingar som FRA-lagen är ett praktexempel på. Det är intressant att FRA-lagens motståndare finns hela vägen från höger till vänster på den politiska skalan. För den gemensamma sakens skull har vi grävt ner stridsyxorna och hjälpts åt att granska lagen ur både demokratisk, folkrättslig, civilrättslig och teknisk synvinkel. Eftersom den vilar på en allt annat än demokratisk grund (tvång och utkvittning) ser vi oss fria att på såväl juridisk som teknisk grund motarbeta den. Utöver hearingen är det Rhodin, som inspirerat mig till denna betraktelse. Han har utöver beskrivningen av vad kämpandet inneburit för hans eget vidkommande, lagt in yttranden från de olika remissinstanserna, vilka talar sitt tydliga språk och gör riksdagsledamöternas beslut allt svårare att förstå.

Hur mycket har personliga relationer mellan berörda intressens företrädare tillåtits spela roll vid lagens framväxt? Något måste väl ändå bristen på rättsligt skydd för enskilda individer kunna förklaras med. Liksom ointresset för en utveckling där internet utvecklas till nationella öar, något som även MinaModerataKarameller funderar kring. Själv undrar jag; Vem kan kritisera Kina när vi går mot samma utveckling? Varför kunde man inte invänta Integrationskommitténs arbete? Ja, frågetecknen blir allt fler.