söndag 15 mars 2009

En lagbrytares försvarstal.

Börjar dagen, som vanligt, med några timmars umgänge med verk av SvD:s skribenter och journalister i deras papperstidning. Börjar med Näringsliv där jag går från Politisk regndans i Bryssel till intressanta artiklar om Bankepok i graven och Surdegslyftet för att stanna upp en längre stund vid Framtidsfabriken, där arbetet vid Mobile Life Centre beskrivs. Eftersom man där utvecklar nya mobila tjänster behöver de tidigt höra vad konsumenterna tycker för att snabbt kunna tänka om eller justera, vilket innebär att de nu lägger ut testprogram på nätet. Även om jag själv bara använder mobilen som telefon, har jag förstått att mobilen blivit ett allt viktigare verktyg för yngre användare, då de där bl a har sin kalender. I vart fall ser Mobile Life Centre det som självklart att ta användare i anspråk för att utveckla produkten. Användare ses som kapabla att komma med bra synpunkter. Snacka om att bygga kundrelationer! Innan jag går över till Kulturbilagan ögnar jag igenom Linda Skugges Substans slår ut glitter och tänker ”inget ont som inte har något gott med sig”.


Kultursidorna inleds med att Jan Blomgren ger oss en inblick i hur tidningsägaren Lebedev genom att själv göra visar landets president Putin hur åsiktsfrihet och tryckfrihet kan fungera. När tidningsägaren inte gillar vad hans tidning Novaja gazeta tycker, då skriver han en egen kolumn. - Det händer två, tre gånger i månaden att Lebedev skriver själv och det är ett civiliserat sätt att samarbeta på, tycker Dmitrij Muratov. Muratov är chefredaktör.


Hyllningen till 50-åringen Barbie hoppar jag över, då hon redan hyllats i många olika media. Läser sedan Söndagsintervjun med Sanna Bråding och önskar henne lycka till i hennes föresatser. Vänder blad och tar del av ”Kultur i veckan” där Berglins figurer, som vanligt lockar till ett riktigt gott skratt. Sedan tre härliga uppslag med Simpsons som firar 20-årsjubileum. Vilket söndagsgodis med ett härligt yttrande av Jouni Paakinen: – Min favoritkaraktär brukade vara Homer, innan han blev knäpp runt säsong 10 och förvandlades från en älskvärd drummel till en irriterande idiot. Så vänder jag på bladet, och vad hittar jag väl där ...


Jo, en artikel om modeskapare utan gränser. - Jag hoppas nätet kan komma att betyda lika mycket för mindre modemärken som de gjort för oetablerade musikskapare, säger modeskaparen Ulrika Sandström, som nyligen lanserat en egen webbutik för sitt märke. Intressant att modeskapare kan synas i etablerade media och få lyfta fram värdet av kommunikation och försäljning via nätet, medan upphovsrättslobbyn skriker i högan sky när oberoende musiker säger samma sak. Intressant.


Sedan kommer jag till den kolumn som föranledde rubriken till detta inlägg. Det är Kaj Schueler, som påstår att lagbrytarna har initiativet när det gäller nätets inbrytningar i den icke-virtuella världen. ”Nätets inbrytningar i den icke-virtuella världen”, smaka på den formuleringen. I Kaj Schuelers värld är uppenbarligen ord, som transporteras tryckta på papper verkligare än ord som transporteras med hjälp av nollor och ettor på nätet. Här måste jag stanna upp – hur tänker han? Är han en modern variant av ludditen? Neej, då i början av 1800-talet var det arbetare, som ogillade de tekniska framstegen. De förstod väl inte bättre, obildade som de var, kan man tänka. Idag är det kultureliten, som går till storms mot internet, där gemene man kan få komma till tals.


I en nyhetsförmedling som professionell process, ”där en text bedöms och rannsakas efter värde, etiska regler och ansvar”, finns inget utrymme för vad andra proffs får lov att dras med, nämligen glada amatörer. I denna värld ses bloggare som outvecklade kräldjur i bloggträsket. Uppenbart är Kaj Schueler oförmögen att se att sociala medier fyller många olika funktioner. Jag vill inte förhäva mig, men jag vågar påstå att Kaj Schueler, Horace Engdahl, Jan Guillou med flera beter sig som de gamla grekerna – parnassen är till för dem med de ädla tankarna - de som tillhör den bildade klassen. Arbete var på den tiden något för slavar, som inte var fullvärdiga medborgare.


När nu slavarna fått rösträtt och emellanåt äntrar parnassen för att visa att vi finns och att vi har ett liv där vi finner nöje i att länka till eller använda oss av kopior av upphovsrättsskyddade verk, då får det stora tänkarna spader. När vi dessutom börjar ifrågasätta med vilken rätt kultureliten ska få låsa in vårt kulturarv, då önskar sig Kaj Schueler en kvalificerad jurist som ny ledamot i Akademien. En ledamot, ”som i detalj kan tolka och analysera frågor inom bland annat upphovsrätt, tryck- och yttrandefrihet”. Han tvivlar på politikernas handlag, då hanteringen av FRA-lagen lämnar en del att önska. Detta tvivel delar han med många av oss, som dragit ett lass för att synliggöra det storverket. "Det behövs balans och en motståndsrörelse mot motståndsrörelsen, organisationer och individer som på ett innovativt sätt – med nätets alla möjligheter – kan ta tillbaka initiativet", skriver Kaj Schueler.


Själv tycker jag att det är helt galet att internetanvändare ska behöva fundera på hur man kan fortsätta vara anonym på nätet, vilket Opassande skriver om. Det om något är ett resultat av en välbetald upphovsrättslobbys aktiviteter. Min förhoppning är att kultureliten ska besinna sig och se att ett sunt samhällklimat kräver en dialog och inte mer av applåder åt upphovsrättshökarna. Jag anser att det behövs en tredje väg, där eliten bör tänka på att den parnass, där de vandrar i sin upphöjdhet, har byggts upp av tidigare folkliga ledare, som räknade med att folket skulle kunna lyfta sig själva ur okunskap, fattigdom och elände – om man betrodde dem. Det blev grunden till den folkbildning, som betytt så mycket för vårt land. Vi är tillräckligt många, som minns och insett värdet av det och tycker att det är helt OK att kräva en digital intellektuell allemansrätt på nätet och där det går att ifrågasätta det rimliga i en del patent, som detta exempel ur International Herald Tribune i oktober 2006 men också Microsofts attack mot företaget TomTom. ACTA-avtalet kan innebära att upphovsrätts- och patentlobbyisterna bakvägen tvingar på oss lagar, som på både kort och lång sikt blir kontraproduktiva när det gäller människors skapande. Det måste vi sätta P för!


Sedan jag skrivit detta går mina tankar till Författarförbundets seminarium om ”Google-avtalet i ett nordiskt perspektiv” vilket jag bloggade om i fredags. Undrar vad man kom fram till? Undrar om Googles åtgärd att klassa vissa sektioner hos The Pirate Bay, som farliga, vilket Tommy k Johansson bloggar om, kan ha något med detta att göra? Rundar av med Mårtensson, som noterar att Ifpi lobbar fram orimliga skyddstider.


6 kommentarer:

Anohito sa...

Det känns som att det en brytningspunkt nu-- antagligen går det käpprätt åt hel, och det fria nätet blir ett minne blott, där man ersätter det intranät el. sk bredbandsöar, filtrerade , censurerade o innovativlösa - kontroll. Eller så så vänder vi på steken genom de sätt vi kan...Men det brådskar..

Farmorgun sa...

Anohito: Du har helt rätt. Vi kan bara jobba på - tålmodigt - som vi brukar. Jag fortsätter dialogen med EU- parlamentets ledamöter, då jag hoppas att de har ett liberalare sinnelag än vaktkonstaplarna här hemmavid, som tror att internet handlar om en kanal för leverans av erbjudanden till mig som kund - jag försöker få dem att förstå att jag flera timmar varje dag lever ett interaktivt liv på nätet. Vi kan inte ge upp bara för att Horace Engdahl, Jan Guillou och andra föraktar det som vi sysslar med.

Michael Gajditza sa...

Hej! Jag såg att du skrev att du ställt frågan till någon journalist på SvD. Jag tror att dom i de här Sifomätningarna endast referera material från GP som är beställare av undersökningen. Möjligt att det är bättre att kontakta någon journalist där!?

Farmorgun sa...

Michael: Enligt DN är källan SIFO/SvD.

Christoffer sa...

JAg skulle mycket väl kalla dessa personer för Ludditer, Att det var arbetarna som var luditer förr var för att det var arbetarna som var hotade, nu är det kultureliten som är hotade och reagerar på samma sätt.

/C

Farmorgun sa...

Christoffer: Jag tyckte att jag hade en poäng, eftersom kultureliten förmodligen ser sig som klokare än obildade arbetare.