måndag 9 mars 2009

Furstens filosofi råder i Rosenbad.

Idag redogör Maria Abrahamsson i SvD för läget i FRA-saken och talar för att regeringen borde backa, göra om och göra rätt. Fan tro´t med tanke på hökarna i staben – ingen nämd och ingen glömd. En tillfällighet som ser ut som en tanke är att det i SvD Kultur finns en recension av Machiavellis Fursten, som kommit ut i nyutgåva. Det är Lars Lönnroth som skriver under rubriken Chefskurs för hänsynslösa. Efter att ha läst den undrar jag om FRA-saken ändå inte bevisar att Fursten ligger till grund för ledarfilosofin i Rosenbad. Och i likhet med Lars Lönnroth ställer jag frågan ”Är det inte snarare försonande och kompromissvilliga fridsfurstar i stil med Obama som nu efterfrågas?”


Detta om ledarens roll, nu något om flockens, d v s politikerna i riksdagen. Skånskan.se gör en betraktelse kring den roll som enskilda ledamöter spelar i förhållande till sitt parti och väljarna. Ett svar på min och andras uppfattning om det odemokratiska i partipiskor och utkvittningen av ledamöter som vill följa sin egen övertygelse? Mot detta ställer jag följande påståenden: Genom att ge utrymme för enskilda röster får ledaren en möjlighet att se sin sak ur en annan eller flera olika synvinklar och visa dem, som tillhör en minoritet, respekt inför deras uppgift att hantera ett nederlag d v s acceptera vara goda förlorare! Genom att ge utrymme åt enskilda röster kan riksdagen motivera behovet av alla 349 ledamöterna! Genom att ge utrymme åt enskilda röster kan riksdagen stärka människors civilkurage, vilket är på väg att bli en bristvara i behov av särskild lagstiftning! Med andra ord – genom att praktisera demokrati, stärks demokratin! Intressant.


Slutklämmen är värd att läsas en gång till: ”Det är bara den enskilda ledamoten som kan göra slutkalkylen – är det värt att kompromissa, eller ska jag hålla på min integritet och stolt riskera att hamna i den politiska öknen.” Att hålla på sin integritet eller att riskera att hamna i den politiska öknen? Smaka på den formuleringen. Min fråga blir om vi väljare är betjänta av att representeras av dem som säljer ut sin egen integritet mot att få vara kvar i stugvärmen bland dem, som inte är beredda att stå upp för något annat än det som hökarna kring statsministern vill. Anders Widén uppmärksammar vad som sker i USA och undrar om vi lärt något. Frendo ser hur granskningen av FRA begränsas; Hax undrar om FRA verkligen ska lägga ut ritningar till sin nya anläggning på nätet; och Lars-Erick skrev för några dagar sedan om byråkraterna vid ratten.


Annars pågår en debatt därute om DN:s artikel, där det påstods att FRA-motståndet skulle vara ett resultat av en PR-byrås insatser, men också om riktiga media och riktiga journalister typ ”gammelgäddan” Jan Guillou i förhållande till oss bloggare, där journalister med självdistans dock värdesätter de diskussioner som pågår i bloggosfären. Johan Westerholm funderar kring detta hos Arvid Falk; och Professors blogg kommenterar debatten i SVT:s Babel samt ställer intressanta frågor kring detta om media vs bloggare.


Sedan börjar debatten om EU-valet att ta fart. Calandrella visar hur hon, en motståndare till FRA-lagen, börjat arbeta för att Piratpartiet ska vinna framgång i EU-valet. Daniel Rhodin, Fp i Eslöv, en annan FRA-moståndare, vill dock ge Olle Schmidt chansen att fortsätta i EU-parlamentet. Själv har jag ännu inte bestämt mig, men jag måste medge att det finns stunder då jag bara är ett musklick från att bli medlem i Piratpartiet. Allt detta om FRA, IPRED, Telekompaketet och ACTA-avtalet gör att jag tycker att riksdagen och våra ledamöter i EU-parlamentet måste skakas om rejält.

4 kommentarer:

Danne sa...

Väl skrivet Farmorgun! Du är varmt välkommen till PP trots att det krävs mer än ett musklick ;-)

/Danne

Anonym sa...

Nu du Farmorgun så kommer ett djupt och långt inlägg. Du kan betrakta det som en gästbloggning om du vill.

Fursten. Handlingskraft osv.. Polistisk filosofi. Kan inte riktigt hålla med i din rubrik. Det kan på sätt o vis vara värre än så genom omedvetenhet. Skall man få någon reda i detta så behöver man gå tillbaks till Platons Staten, där ses problemet ur sina grundläggande aspekter. Vad är gott, ont, rättrådigt osv.. och detta hos den enskilde människan. Folk ropar efter starka ledare, ja det finns en fara i detta, likt hur tyskar ropade efter en stark ledare under mellankrigstiden, de fick en.. Men det finns en lika stor fara i förenklingen av detta eftersom överdrifter har en tendens att slå över i sin raka motsats. Vilken personlig egenskap leder till tyranneriet? Är det hänsynslös handlingskraft eller inställsam lydighet? Man kan lätt tro att det är det förra, men det är dock det senare som leder till att tyrannen uppstår som en beskyddare ur demokratin.

De som sparkar nedåt och slickar tungan brun uppåt. Vi känner alla igen den sorten och vi har alla mött många av dem, i vissa situationer kan vi själva ha lite av de egenskaperna, det finns i olika grad hos oss alla. När lydig inställsamhet premieras över modigt ansvarstagande, integritet och ett visst mått av "maverick", så får vi organisationer bestående av människor som bara lyder order. Den klassiska ursäkten för att slippa ansvar är ju: Jag lydde bara order.. Att vara lydig är således en sorts motsats till att vara ansvarsfull. När så alla bara lyder order och därmed inte tar på sig något eget ansvar, så uppstår helt naturligt den mest extrema toppstyrning som tänkas kan - det fulländade tyranneriets grundstomme, där uppkommer dess grund.

Men det fulländade tyranneriet är samtidigt oerhört handlingsförlamat när något oväntat inträffar. Vi har ett tydligt svenskt exempel på detta, hur inställsam lydighet leder till en handlingsförlamande toppstyrning, Sveriges agerande vid tsunamikatastrofen. Alla exekutiva beslutsfattare som förstod, insåg, hade resurserna och visste detta, gjorde ingenting eftersom ingen order getts. Så såg det ut ända upp till den ofrivillige diktatorn som för tillfället var oanträffbar. Finns också ett exempel från USA under den där orkankatastrofen. I efterhand fick deras krisberedskapsmyndighet en förödande kritik. Den som däremot fick mest beröm efteråt var samtidigt också den som kritiserades mest för "olydighet" av andra myndigheter under katastrofens skeende. Detta var USAs kustbevakning. Uppenbarligen styrdes den av ledare som mäktade med att ta ansvar och därmed hade förmågan att ha förtroende för sina underställda, som då kunde utföra det jobb som de var bra på. Ledare som sa: Jag litar på er, gör ert jobb, skyll på mig om det blir fel. Det är att ta ansvar!

Se dig om i samhället, hur lydigheten fullständigt genomsyrar sverige. Allt från kassörskan i matvaruaffären som begär legitimation av en 70-åring som köper folköl tillsammans med basvarorna, hon mäktar inte med att ens ta det bedömningsanvaret ens när det är uppenbart, till Federley som gråtande kallar på mamma i riksdagens talarstol. Det handlar om rätt och fel på det rent personliga planet. En diktator behöver inte nödvändigtvis vara ond, lika lite som demokratiskt valda ledare per definiton skulle vara goda. Ingen skulle ju kalla den demokratiskt valde Adolf för god. Det är en balansgång det handlar om. Demokratins stora fördel framför envåldshärskaren är samtidigt dess nackdel och blir tydlig vid förändring, förmåga till anpassning, vilket också är en sorts handlingskraft. Demokratin är ju det mest instabila styrelseskicket helt enkelt eftersom det bygger på opposition. Detta till skillnad från tyranneriet som i regel omöjliggör opposition, ja redan mentalt hos det operativa mellnskiktet eftersom de alla är inställsamt lydiga. Men opposition innebär också att demokratier alltid attackeras inifrån, det är liksom själva meningen med den.

Platon dissade på många sätt demokratin, man kan skönja en kluvenhet till den hos honom. Men samtidigt måste man ju komma ihåg åldern på verket Staten, ca 2400 år. Det skulle väl ändå vara själva fan om inte saker o ting utvecklats åtminstone lite på den tiden. Vari består då denna utveckling, vad är det viktiga som tillkommit för att bättra på den där balansgången? På engelska finns ett uttryck för det "checks and balances", som i viss mån måste vara lite lätt odemokratiskt förändringobenägna nästan diktatoriska måsten. Många i debatten brukar här peka på USAs konstitution och sveriges avsaknad av en strikt sådan. Och?? Konstitutionen hindrade inte Bush. Vad hjälper en domstol om den dömande makten redan lindats kring fingret och de är lika inställsamt lydiga som alla andra småpåvar? Ingenting.

Alla filosofer som rört sig kring politisk filosofi har brottats med dessa frågeställningar. Se på Leo Strauss som föddes i tyskland och fick se Weimar-republikens både uppgång och fall, hur politiskt kaos övergick till nationalsocialisternas version av "ordning". Mycket av både Machiavelli och Nietzsche känns igen hos honom och allt kan skådas hos Platon fast ur en lite annan angrepssvinkel. Hos dessa filosofer ses att en regering måste ha vissa diktatoriska drag för att kunna vara beslutsam och att en beslutsfattare under konstitutionella lagar måste kunna bryta dem. I sin bok On Tyranny skrev Strauss om människors naturliga ojämlikhet och nödvändigheten att styras av "vise män", han ansåg även att massan inte kan hantera sanning och därigenom måste de styrande göra detta i hemlighet. "noble lies" för att styra massan till vad eliten tycker är bäst för dem, leder ofrånkomligen till "deadly truths".. Dagens straussister har nog även lätt att tolka Platons Staten som en instruktionsbok istället för ett tankeexperiment i syfte att utröna gott/ont hos den enskilde enligt logiken att det är lättare att se saker i stort (staten) än i smått (individen) och för detta ändamål mentalt konstruera en så lättkontrollerad stat som möjligt (Ja, urmodern till storebrorssamhället).

Jag anser att det hela kokas ned till folkets menatalitet, vilket i sin tur i mångt o mycket formas av media. Vi är flockdjur och vi har en tendens att undvika att sticka ut från mängden alltför mycket. Vi lever alla inom en social låda av tankegods som kan kalla konsensusverklighet. Det är denna "låda" vi sedan kan vara oense inom, men så fort någon går utanför så spelar det inte längre någon roll om det är sant och riktigt, de flesta kan rent mentalt inte ta emot den informationen, alla psykologiska blockeringar slår till med full kraft. Kallas kognitiv dissonans och är något vi alla rent mentalt försöker komma ur eftersom det innebär att vi kommer i obalans med oss själva. Framförallt inom religion blir det mycket tydligt när man kommer till saker som inte får ifrågasättas eftersom den religöse då upplever det som ett hot där själva tron ifrågasätts. Kätteri, blasfemi osv..

Media har således ett oerhört ansvar i demokrati. Men vad händer då om media också befolkas av "lydiga" i beslutande positioner? Det blir ett självspelande piano. När samhället omedvetet genom att premiera lydighet hos karriärister placerar personer med vissa blockeringar som ansvariga inom media, så behöver ingen ge order om hur nyheter skall filtreras, det gör dessa personer utifrån sina egna blockeringar och inställsamma lydighet.

Se vilken utveckling som skett sedan kalla kriget. Då var vår frihet att inte vara övervakade vårt moraliska argument gentemot öststaterna. Då när vi levde under ett reellt hot med armageddon-potential så hade en politiker ruinerat hela sin fortsatta karriär om de hade lagt sådana förslag som läggs idag. I england som idag är en av historiens värsta övervakningsstater, kunde polisen inte ens kontrollera nykterhet efter vägarna eftersom det då sågs som ett hot mot den personliga integriteten. I kommunist-propagandan kunde man t ex. se bilder från Moskvas mycket fina och välstädade tunnelbana jämsides med bilder från NewYorks nedklottrade tunnelbana, som ett sätt att framhäva deras systems förträfflighet i effektiv brottsbekämpning. Men då på den tiden insåg vi alla att effektiv brottsbekämpning inte får gå utöver de värden som samhället ytterst var satt att försvara. Den insikten har samhället tappat fullständigt idag, tänk att rättsuppfattningen kunde erodera så fort efter murens fall.

Ja, hur uppräthåller man ett rättskaffens samhälle? Det är en fråga som uppehållit filosofer i tusentals år. Politiken är ett väsen utan minne, det är väl därför det sägs att varje generation måste återerövra demokratin, och ibland misslyckas den. Ur denna aspekt kan man mycket väl se Piratpartiet som dagens medborgarrättsorganisation och dess anhängare som dagens kämpar för demokrati, medmänsklighet osv.. Någonstans har det gått oerhört fel när saker som budbärarimmunitet, brevhelighet och oskyldighetspresumtion inte längre är självklara saker, det är ju sådant som överlevt i tusentals år av krig och elände. Är det verkligen så hemskt att det är krig och elände som medvetandegör vikten av det? Man kan styra människor med hot, likt hur effektivt skärselden fungerar hos religiösa. En gemensam fiende för nationen att samlas kring, sånt fungerar. Men det man motiverar med hot skiljer sig markant från sånt som motiveras av lika stora fantasier om något gott. Under kalla kriget hade vi både hotet, att inte bli som dem och vi hade kvar en befolkning i exekutiv ålder som levt med krig och elände nära inpå.

Hur uppräthåller man ett rättskaffens samhälle i en föränderlig värld?

- William T.

Farmorgun sa...

Danne: Om inte de andra partiernas kandidater hellre lyssnar på upphovsrättslobbyn och dem som redan sålt sin själ till dem, då återstår inget annat - återkommer.

William T: Det är intressant att ta del av detta tänk som står sig genom tiderna. Om jag tolkat saken rätt är det straussismen som varit rådande i USA:s administration under ett par tidigare presidenter och som slagit rot även här. Liberati är väl ett utskott av detta, eller ??? Men i vilken utsträckning det fått fäste i Rosenbad är svårt att veta. Men det verkar som en del, som tror sig vara på parnassen, blivit smittade ;-)

calandrella sa...

Om inte annat är medgång i Piratpartiet bra för antalet kommentarer - på bara några timmar hade jag fått dussintals välkomnanden. Säg det andra politiska parti som så varmt välkomnar nya medlemmar? :-)

Snälla, gå med. Och rösta på (PP) i EU-valet. De demokratiska värderingarnas betydelse föraktas i EU just nu, verkar det som, med hemmlighetsmakeri bakom lagförslag som ACTA (som i sig också är helt dåliga).