FRA – spelet bakom kulisserna, men först ...

... något om bloggosfärens roll i FRA-frågan, som SvD skriver om i en kommentar till Twinglys rapport. Martin Jönsson kommenterar från sin utgångspunkt. För mig, som kom in så sent som den 9 juni, blev turerna kring lagen en uppvisning inför öppen ridå att respekten för demokrati och mänskliga rättigheter bara är en ytterst tunn fernissa hos landets politiska elit. Kombinationen av sättet på vilket en liten klick piskade igenom lagen och lagens innebörd för oss medborgare, är – vad jag tycker mig se – de drivmedel, som håller engagemanget brinnande. Opassandes kommentar till seminariet gillar jag. Att vi bloggare skulle vara en maktfaktor, må vi ta med en nypa salt. Utan att andra mera etablerade media vaknat till insikt om att de höll på att missa en för folket viktig fråga, hade bloggosfären bara varit en ropandes röst i öknen. HAX , som varit mera i stormens öga, ser måhända klarare vad som väckte traditionella journalisters intresse.

Sedan kan vi inte bortse från att när detta uppvaknande skedde, då vaknade också de journalister, som har en rad förutfattade meningar om internet och dess negativa effekter på samhället. De gör grava felbedömningar när det gäller nätets roll i samhällets utveckling och bortser från de krav, som detta ställer på myndigheter, inte minst när de ska hantera offentlighetsprincipen. Att journalister hittills klarat att hantera denna princip på ett ansvarsfullt sätt, med stöd av sina pressetiska regler, är också något av en myt när det gäller att sälja nyheter. I mediavärlden har det dessutom utvecklats ett förhållningssätt att politiska ledare, ska betraktas utan hänsyn tagen till det beteende, som de visar bakom slutna dörrar. Därmed skapas en jordmån för den kultur, där demokrati idealiseras i teorin och vittrar sönder i en allt snabbare takt i praktiken. Miljöpåverkan även här, således.

Om detta handlar veckans reportage i Fokus. Sent omsider får folket en inblick i spelet bakom kulisserna i FRA-saken eller det som jag ibland roar mig med att benämna Ingvars Kabelverk. Efter detta reportage mera träffande än någonsin! (Tack Gunnar för det bidraget!) Det är en intressant och i sanning uppbygglig läsning om de metoder, som förekommer inom Sveriges regering och riksdag, när en grupp fingerfärdiga tjänstemän och makthungriga politiker bestämt sig för att köra över allt och alla. Detta alldeles oavsett vad riksdagens ledamöter i övrigt tycker i saken. Det är för övrigt ett beteende som frodas alldeles oavsett vilken partikonstellation, som sitter vid makten. Jonas Morian ger sin syn på dubbelspelet, vilket visar att missnöjet med sakernas tillstånd är stort på båda sidor om demarkationslinjen mellan höger och vänster. Erik Hultin är en annan. Lars-Erick skrev redan för snart en vecka sedan, att FRA-frågan lett till en ideologisk kollaps. Intressant.

Det är makten i sig som ser ut att skapa detta. Därför betraktar jag de sex kvinnorna i folkpartiet som pionjärer i den räddningspatrull, vilken måste till för att minska gapet mellan demokratins teori och praktik. Om deras aktion misslyckas, blir detta gap en ravin, som folket kommer att spy ut sitt politikerförakt i. Om det leder till nya partibildningar eller om sofflocket tar en ännu större andel av rösterna än hittills, återstår att se. SvD:s PJ Anders Linder kommenterar och MinaModerataKaramellers syn på saken är som vanligt läsvärd.

Slutsats: I skydd av detta, som kallas representativ demokrati, har det under flera decennier frodats en kultur, som knappast kan kallas demokratisk. Det som vi såg i Agenda i söndagskväll var bara toppen på ett isberg. Eller för den delen det som pågår i min egen kommun och som speglas i Norrtelje Tidning här och här samt kommenteras av Skärvor från skäret. Det är den sortens kommentarer, som inger hopp. Liksom folkpartiets sex kvinnor och CUF:s Magnus Andersson, som efterlyser mera öppenhet kring det som sker bakom slutna dörrar. Jag tror att öppenhet i stunden är långt bättre för demokratins friska växt än enskilda politikers vittnesbörd sent omsider.